Källa: Marx Engels Werke bd XXV, s. 7-919; "Das
Kapital. Band III. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ruth Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Vid vårt första studium av den allmänna- eller genomsnittsprofitkvoten (denna bok, avd. II) hade vi ännu inte denna kvot framför oss i dess färdiga form, då utjämningen ännu framträdde som utjämning mellan de i olika sfärer investerade industrikapitalen. Detta kompletterades i den föregående avdelningen, där handelskapitalets deltagande i denna utjämning och den merkantila profiten behandlades. Den allmänna profitkvoten och genomsnittsprofitkvoten visade sig nu inom trängre gränser än förut. I den fortsatta analysen måste man komma ihåg, att då vi talar om allmän profitkvot och genomsnittsprofit sker detta i den senare betydelsen, alltså bara med avseende på genomsnittskvotens färdiga form. Då denna numera är lika för industrikapitalet och merkantilkapitalet, är det inte heller nödvändigt att göra skillnad mellan industriprofit och kommersiell profit, om det bara är fråga om denna genomsnittsprofit. Antingen kapitalet investerats industriellt inom produktionssfären eller merkantilt inom cirkulationssfären, så avkastar det i förhållande till sin storlek samma årliga genomsnitt. Pengar - här taget som självständigt uttryck för en värdesumma, som faktiskt existerar antingen som pengar eller som varor - kan på grundval av den kapitalistiska produktionen förvandlas till kapital och blir genom denna förvandling i stället för ett givet värde ett värde som ökar sig själv. Det producerar profit, d.v.s. sätter kapitalisten i stånd att av arbetarna utvinna en viss kvantitet obetalt arbete, merprodukt och mervärde och tillägna sig det. Därmed får det utom sitt bruksvärde som pengar, ett bruksvärde i tillskott, nämligen det att fungera som kapital. Dess bruksvärde består här just i profiten, som det producerar förvandlat till kapital. I denna sin egenskap som möjligt kapital, som medel till produktion av profit blir det vara, men en vara av särskilt art. Eller, vilket innebär detsamma, kapital blir som kapital en vara.[54*]
Antag att den årliga genomsnittsprofiten är 20%. En maskin till ett värde av 100 £ skulle då, om den användes under genomsnittsbetingelserna och med genomsnittlig intelligens för ändamålsenlig verksamhet, som kapital avkasta en profit på 20 £. En man alltså, som har 100 £ till sitt förfogande, håller i sin hand makten att av 100 £ göra 120 eller att producera en profit om 20 £. Han håller i sin hand ett möjligt kapital om 100 £. Överlåter denne man för ett år de 100 £ till en annan, som verkligen använder dem som kapital, så ger han honom makten att producera 20 £ profit, ett mervärde som inte kostar honom något, för vilket han inte betalat någon ekvivalent. Om denna man kanske betalar 5 £ till ägaren av de 100 £ vid årets slut, d.v.s. en del av den producerade profiten, så betalar han därmed bruksvärdet av de 100 £, bruksvärdet av deras kapitalfunktion, av funktionen att producera 20 £ profit. Den del av profiten som han betalar till ägaren kallas ränta, vilket alltså inte är något annat än ett särskilt namn, en särskild rubrik för den del av profiten, som det fungerande kapitalet i stället för att stoppa i sin egen ficka måste betala till kapitalets ägare.
Det är klart, att det är besittningen av de 100 £, som ger deras ägare makten att dra till sig räntan, en viss del av den genom hans kapital producerade profiten. Om han inte lånade den andre de 100 £, så skulle denne inte kunna producera profiten, överhuvud taget inte fungera som kapitalist med avseende på dessa 100 £.[55*]
Att som Gilbart (se not), här tala om naturlig rättvisa är nonsens. Rättvisan av de transaktioner, som försiggår mellan de agerande i produktionen, vilar på att dessa transaktioner är en naturlig konsekvens av produktionsförhållandena. De juridiska former, i vilka dessa ekonomiska transaktioner framstår som deltagarnas viljeyttringar, som handlingar utifrån deras gemensamma vilja och som kontrakt, som kan tvingas igenom med statens hjälp gentemot endera parten, kan som enbart former inte bestämma själva detta innehåll. De uttrycker det endast. Detta innehåll är rättmätigt såvida det motsvarar produktionssättet, är adekvat. Det är orätt, så snart det motsäger det. Slaveri är på basis av det kapitalistiska produktionssättet orätt, likaså bedrägeri i fråga om varans kvalitet.
De 100 £ producerar profiten om 20 £ genom att de fungerar som kapital, antingen industriellt eller merkantilt. Men en nödvändig betingelse för denna funktion som kapital är att de utges som kapital, alltså lägges ut i inköp av produktionsmedel (i fråga om industrikapitalet) eller av vara (i fråga om det merkantila kapitalet). Men för att användas måste det finnas där. Om A, ägaren till de 100 £, antingen förbrukar dem för sin privatkonsumtion eller behåller dem som skatt, kan de inte förbrukas som kapital av B, den fungerande kapitalisten. Han utger inte sitt kapital utan A:s, men han kan inte ge ut det utan A:s medgivande. I själva verket är det alltså A som ursprungligen utger 100 £ som kapital, fastän hans funktion begränsar sig till denna utgift av 100 £ som kapital. När det gäller dessa 100 £, så fungerar B som kapitalist bara därför att A överlåter till honom de 100 £ och därmed utger dem som kapital.
Låt oss först betrakta det räntebärande kapitalets säregna cirkulation, och sedan undersöka det speciella sätt på vilket det säljes som vara, nämligen hyres ut i stället för att en gång för alla överlåtas.
Utgångspunkten är de pengar som A lånade B. Detta kan ske med eller utan pant; den förstnämnda formen är dock den mer ålderdomliga med undantag för lån på varor eller på skuldsedlar som växlar, aktier o.s.v. Men här angår oss inte dessa särskilda former. Vi behandlar endast det räntebärande kapitalet i dess vanliga form.
I B:s hand blir pengarna verkligen förvandlade till kapital, genomgår rörelsen G-W-G' och vänder sedan som G' tillbaka till A, som G + ΔG, där ΔG föreställer räntan. För enkelhetens skull bortser vi tillsvidare från det fall, då kapitalet en längre tid förblir i B:s hand och räntorna betalas terminsvis.
Rörelsen är alltså G-G-W-G'-G'.
Det som här framstår fördubblat är 1) utgivandet av pengarna som kapital, 2) deras återflöde som realiserat kapital, som G eller G + ΔG.
I handelskapitalets rörelse G-W-G' växlar samma vara två gånger plats eller om köpmannen säljer till en annan köpman, flera gånger. Men varje sådan platsväxling av samma vara anger en metamorfos, köp eller försäljning av vara, så ofta denna process än må upprepas intill dess den går ut i konsumtionen.
I W-G-W försiggår å andra sidan platsväxling av samma pengar två gånger, men där anges den fullständiga metamorfosen av varan, som förvandlas först till pengar och sedan åter från pengar till en annan vara.
Däremot är i fråga om det räntebärande kapitalet den första platsväxlingen från G inte alls ett moment vare sig i varumetamorfosen eller i kapitalets reproduktion, utan blir detta först när det ges ut för andra gången av den fungerande kapitalisten, som driver handel med det eller förvandlar det till produktivt kapital. Den första platsväxlingen av G uttrycker här inte något annat än dess överförande eller övergång från A till B, ett överförande som brukar ske med vissa juridiska former och förbehåll.
Detta dubbla utgivande av penningen som kapital, varav det första bara är ett överförande från A till B, motsvarar dess dubbla återflöde. Som G' eller G + ΔG flyter det tillbaka ur rörelsen till den fungerande kapitalisten B. Denne överför det sedan åter till A, men nu tillsammans med en del av profiten, som realiserat kapital, som G + ΔG, där ΔG inte är lika med hela profiten utan bara är en del av profiten, räntan. Till B flyter det tillbaka bara som det han har gett ut, såsom fungerande kapital, men som A:s egendom. För att dess återgång ska vara fullständig måste B därför åter överföra det till A. Men utom kapitalsumman har B att avlämna en del av den profit, som han gjort med denna kapitalsumma, under namn av ränta till A, då denne gett honom pengarna som kapital, d.v.s. som värde vilket inte bara bevaras i rörelsen utan skapar ett mervärde åt sin ägare. Det förblir i B:s hand endast så länge det är fungerande kapital, och med sitt återflöde - efter den avtalade fristen - upphör det att fungera som kapital. Men såsom inte längre fungerande kapital måste det återföras till A, som inte upphört att vara dess juridiska ägare.
Låneformen, som är säregen för denna vara, för kapitalet som vara och för övrigt också förekommer i andra transaktioner i stället för formen försäljning, är given redan ur bestämningen, att kapital här uppträder som vara eller att penningen som kapital blir vara.
Man måste göra en distinktion här.
Vi har sett (Bok II, kap. I) och påminner helt kort om att kapitalet i cirkulationsprocessen fungerar som varukapital och penningkapital. Men i dessa båda former blir kapitalet inte vara i sin egenskap av kapital.
Så snart det produktiva kapitalet förvandlats till varukapital, måste det marknadsföras, säljas som vara. Här fungerar det helt enkelt som vara. Kapitalisten framträder endast som försäljare av vara liksom köparen som köpare av vara. Som vara måste produkten i cirkulationsprocessen realisera sitt värde genom försäljning, anta sin förvandlade gestalt som pengar. Därför är det också likgiltigt om denna vara köpes av en konsument som existensmedel eller av en kapitalist som produktionsmedel. I cirkulationsakten fungerar varukapitalet bara som vara, inte som kapital. Det är varukapital till skillnad från enkel vara, 1) eftersom det redan är berikat med mervärde, att realisera dess värde alltså samtidigt är att realisera mervärde; men detta ändrar ingenting i dess enkla tillvaro som vara, som produkt med ett bestämt pris; 2) därför att denna dess funktion som vara är ett moment av dess reproduktionsprocess som kapital; och därför dess rörelse som vara en delrörelse av denna process och samtidigt av dess rörelse som kapital. Detta blir det emellertid inte genom själva försäljningsakten utan genom att denna akt sammanhänger med totalrörelsen av denna bestämda värdesumma som kapital.
Som penningkapital verkar det också helt enkelt som pengar, d.v.s. som köpmedel för vara (produktionselementen). Att dessa pengar samtidigt är penningkapital, en av kapitalets former, framgår inte ur köpakten, ur den verkliga funktion som det här förrättar som pengar; utan ur denna akts sammanhang med kapitalets totalrörelse, då denna akt, som det förrättar som pengar, inleder den kapitalistiska produktionsprocessen.
Men såvida det verkligen fungerar, verkligen spelar sin roll i processen, verkar varukapitalet här endast som vara, penningkapital endast som pengar. Inte i något enstaka moment av metamorfosen betraktat för sig säljer kapitalisten varan som kapital till köparen, fastän den representerar kapital för honom, eller avyttrar han pengar som kapital till säljaren. I båda fallen avyttrar han helt enkelt varan som vara och pengarna som pengar, köpmedel för varan.
Det är endast i förloppet som helhet, i det moment då utgångspunkten samtidigt framstår som vändpunkt, i G-G' eller W-W' som kapitalet uppträder i cirkulationsprocessen såsom kapital (medan det i produktionsprocessen uppträder som kapital genom arbetarens underordnande under kapitalisten och produktionen av mervärdet). I detta återgångsmoment är emellertid förmedlingen försvunnen. Vad som finns där är G' eller G + ΔG (antingen den med ΔG ökad värdesumman nu existerar i form av pengar eller vara eller produktionselement), en penningsumma lika med den ursprungligen investerade penningsumman plus ett överskott däröver, det realiserade mervärdet. Och just i denna återgångspunkt där kapitalet existerar som realiserat kapital, som ökat värde, i denna form - såvida den fixeras som en vilopunkt, imaginär eller verklig - inträder kapitalet aldrig i cirkulationen utan synes snarare ha dragits tillbaka ur cirkulationen, som resultat av hela processen. När det ges ut på nytt, avyttras det aldrig som kapital till en tredje, utan säljes som enkel vara till honom eller överlämnas till honom helt enkelt som pengar för vara. Det framträder aldrig i sin cirkulationsprocess som kapital utan bara som vara eller pengar, och på detta stadium är det dess enda existensform för andra. Vara och pengar är här kapital, inte därför att varan förvandlas till pengar och pengar till vara, inte i sina verkliga relationer till köpare eller säljare utan bara i sina abstrakta relationer antingen till kapitalisten själv (subjektivt betraktat) eller som moment i reproduktionsprocessen (objektivt betraktat). Såsom kapital existerar kapital i den verkliga rörelsen, inte i cirkulationsprocessen utan bara i produktionsprocessen, i den process där arbetskraften exploateras.
Men med det räntebärande kapitalet förhåller det sig annorlunda och just detta bildar dess specifika karaktär. Penningägaren som vill öka sina pengar som räntebärande kapital, överlåter dem till en tredje part, för ut dem i cirkulationen, gör dem till vara som kapital; inte endast kapital för sig själv utan också för andra. De är nu inte kapital endast för den som överlåter dem utan de blir från början utlämnade till tredje person såsom kapital, som värde vilket besitter bruksvärde, bruksvärdet att skapa mervärde, profit; som ett värde som bevaras i rörelsen och återvänder till sin ursprunglige utgivare, här penningägaren, sedan det har fungerat. Alltså avlägsnar sig från honom bara för en tid, då det för en tid disponeras av den fungerande kapitalisten; alltså varken säljes eller betalas utan bara lånas ut; bara överlåtes under betingelsen att efter en viss tidsfrist för det första återvända till sin utgångspunkt, för det andra återvända som realiserat kapital, så att det realiserat sitt bruksvärde att producera mervärde.
Vara som utlånas som kapital blir enligt sin art utlånat antingen som fast eller cirkulerande kapital. Penningen kan utlånas i båda formerna, som fast kapital t.ex. om den betalas tillbaka i form av livränta, så att med räntan också alltid en bit av kapitalet återvänder. Vissa varor kan enligt sitt bruksvärdes natur aldrig utlånas annat än som fast kapital, som hus, skepp, maskiner o.s.v. Men allt utlånat kapital, vilken än dess form är och hur än återbetalningen må vara modifierad genom arten av dess bruksvärde, är alltid bara en speciell form av penningkapitalet. Ty vad som här utlånas är alltid en bestämd penningsumma, och på denna summa blir då också räntan beräknad. Är det som utlånats varken pengar eller cirkulerande kapital, så blir det också återbetalt på samma sätt som fast kapital. Utlånaren får periodisk ränta och en del av själva det fasta kapitalets förbrukade värde, en ekvivalent för den periodiska förslitningen. Och vid slutet av fristen återvänder den oförbrukade delen av det utlånade fasta kapitalet in natura. Om det utlånade kapitalet är cirkulerande kapital, så återvänder det likaledes till utlånaren som cirkulerande kapital.
Tillbakaflödets art är alltså var gång bestämd genom den verkliga kretsrörelsen för det kapitalet som reproduceras och dess särskilda art. Men för det utlånade kapitalet antar tillbakaflödet formen av återbetalning, eftersom placeringen, dess överlåtande, har formen av utlåning.
I detta kapitel behandlar vi endast det egentliga penningkapitalet, varifrån de andra formerna av utlånat kapital är avledda.
Det utlånade kapitalet återvänder stegvis, först i reproduktionsprocessen till den fungerande kapitalisten, och sedan ännu en gång överfört till utlånaren, penningkapitalisten, som återbetalning till dess verklige ägare, dess juridiska utgångspunkt.
I den verkliga cirkulationsprocessen visar sig kapitalet alltid bara som vara eller pengar och dess rörelse består av en rad köp och försäljningar.
Kort sagt, cirkulationsprocessen upplöser sig i varornas metamorfos. Det är annorlunda om vi betraktar produktionsprocessen i dess helhet. Utgår vi från penningen (detsamma gäller om vi utgår från varan, eftersom vi då utgår från dess värde, alltså betraktar den själv i penningens gestalt), så är en penningsumma utgiven och återvänder efter en viss period med ett tillskott. Ersättning för den investerade penningsumman vänder tillbaka plus ett mervärde. Den har bevarat och ökat sig under sin kretsgång. Men nu blir penningen, såvida den utlånats som kapital, utlånad just i denna egenskap av själv bevarande och ökande penningsumma, vilken efter en viss period återvänder med tillskott och ständigt kan genomgå samma process omigen. Den ges inte ut som pengar eller som vara, bytes alltså inte mot vara om den investerats som pengar eller säljes för pengar om den investerats som vara; utan den ges ut som kapital. Dessa inre relationer, som är representativa för kapitalet när man ser den kapitalistiska produktionsprocessen som helhet och enhet, där kapitalet framstår som pengar som alstrar pengar, införlivas här med kapitalet utan den förmedlande mellanrörelsen helt enkelt som dess karaktär, dess bestämning. Och med denna bestämning överlåtes det, om det utlånas som penningkapital.
En egendomlig uppfattning om penningkapitalets roll har Proudhon. (Gratuité du Crédit. Discussion entre M. F. Bastiat et Proudhon. Paris 1850.) Att låna synes Proudhon vara något ont, därför att det inte är försäljning. Att låna mot ränta
"est la faculté de vendre toujours de nouveau le même objet, en d'en recevoir toujours de nouveau le prix sans jamais céder la propriété de ce qu'on vend" <"är en förmåga att sälja samma föremål om och om igen och varje gång erhålla dess pris utan att någon gång avträda äganderätten till det föremål som sålts"> (s. 9). [51]
Föremålet, pengar, hus etc. växlar inte ägare som vid köp och försäljning. Men Proudhon ser inte, att när penningen överlåtes i form av räntebärande kapital ingen ekvivalent för den erhålles i gengäld. I varje akt av köp och försäljning, såvida det över huvud taget försiggår en bytesprocess, blir visserligen objektet bortgivet. Äganderätten till det försålda föremålet avträder man alltid, men man ger inte bort värdet. Vid försäljningen blir varan bortgiven men inte dess värde, som ges tillbaka i form av pengar eller skuldsedlar eller rättsanspråk, vilket här bara är olika former för samma sak. Vid köp blir penningen bortgiven men inte dess värde, som ersättes i form av vara. Under hela reproduktionsprocessen håller industrikapitalisten samma värde i sin hand (bortsett från mervärdet), bara i olika former.
Såvida byte, d.v.s. ett byte av föremål äger rum, förekommer ingen värdeförändring. Samma kapitalist håller alltid samma värde i sin hand. Och såvida det gäller kapitalistens produktion av mervärde förekommer inget byte, ty så snart ett byte äger rum finns mervärdet redan i varorna. Så snart vi inte längre studerar de enskilda bytesakterna utan kapitalets totala kretslopp G-W-G', visar det sig att ständigt en viss värdesumma investeras och denna värdesumma plus mervärdet eller profiten drages tillbaka från cirkulationen. Förmedlingen av denna process är visserligen inte möjlig att urskilja i dessa akter av utbyte, men det är just på denna process av G som kapital som kapitalistens ränta på utlånat kapital beror. Den uppkommer i denna process.
"I själva verket", säger Proudhon, "erhåller hattmakaren som säljer hattar värdet för dessa, inte mer och inte mindre. Men den utlånande kapitalisten ... får inte bara sitt kapital oavkortat tillbaka; han får mer än kapitalet, mer än han satsat i utbyte; han får utöver kapitalet en ränta" (s. 69).
Hattmakaren företräder här den produktive kapitalisten i motsats till kapitalisten som lämnar lån. Proudhon har uppenbarligen inte avslöjat hemligheten hur den produktive kapitalisten kan sälja vara till dess värde (utjämningen till produktionspriser är här, som han ställer frågan, likgiltig) och just därigenom få en profit utöver det kapital som han satsat i utbyte. Antag att produktionspriset för 100 hattar = 115 £ och detta produktionspris tillfälligtvis är lika med hattarnas värde, att alltså det kapital som producerar hattarna har samhällelig genomsnittssammansättning. Är profiten = 15%, så realiserar hattmakaren en profit om 15 £ genom att han sålt varorna till deras värde om 115. Honom kostar de bara 100 £. Har han producerat med sitt eget kapital, så stoppar han hela överskottet om 15 £ i fickan; om han lånat kapital måste han kanske ge 5 £ av det som ränta. Detta ändrar inte hattarnas värde utan bara fördelningen mellan olika personer av det i detta värde redan befintliga mervärdet. Då alltså hattarnas värde inte beröres av räntebetalningen, så är det dumheter att som Proudhon säga:
"Då i handeln kapitalets ränta lägges till arbetarens lön för att bilda varans pris, så är det omöjligt för arbetaren att köpa tillbaka produkten av sitt eget arbete. Vivre en travaillan <Leva av eget arbete> är en princip, som under räntans herravälde innesluter en motsägelse" (s. 105).[56*]
Hur litet Proudhon förstått av kapitalets verkliga natur visar följande mening, i vilken han beskriver kapitalets rörelse i allmänhet som en för det räntebärande kapitalet säregen rörelse:
"Comme, par l'accumulation des intérêts, de capitalargent, d'échange en échange, revient toujours à sa source, il s'ensuit que la relocation toujours faite par la même main, profite toujours au même personnage" <"Därav att ränta på penningkapital genom ackumulation från byte till byte ständigt återvänder till sin källa, följer att återutlånandet från ständigt samma hand ger vinst åt samma person."> (s. 154).
Vad är det nu i det räntebärande kapitalets speciella rörelse, som förblir gåtfullt för honom? Kategorierna köp, pris, att avträda föremål och den direkta form i vilken mervärdet här framstår; kort sagt det förhållandet att kapital som sådant här blir vara, att därför försäljningen förvandlas till lån, priset till en andel i profiten.
Att kapitalet återvänder till sin utgångspunkt är överhuvud taget dess karakteristiska rörelse i det totala kretsloppet. Det utmärker inte alls enbart det räntebärande kapitalet. Vad som utmärker just detta är den ytliga, från det förmedlande kretsloppet lösgjorda formen för dess återvändande. Den utlånande kapitalisten lämnar bort sitt kapital, överför det till industrikapitalisten utan att få någon ekvivalent. Detta överlämnande är överhuvud taget inte en akt i kapitalets kretslopp utan inleder bara det kretslopp som industrikapitalisten ska åstadkomma. Detta penningens första kretslopp är inte någon akt av metamorfosen, varken köp eller försäljning. Egendomen avträdes inte, eftersom inget byte försiggår, ingen ekvivalent mottages. Penningens återvändande från industrikapitalisten till den utlånande kapitalisten fullbordar bara den första akten i kapitalets överlåtelse. Satsat som penningkapital återvänder kapitalet genom kretsloppsprocessen i penningform till industrikapitalisten. Men då kapitalet inte tillhörde honom när det gavs ut, kan det inte tillhöra honom när det återkommer. Att det genomgått reproduktionsprocessen har inte förvandlat det till hans egendom. Han måste alltså återställa det till utlånaren. Det första utgivandet, som överför kapitalet ur utlånarens hand till låntagarens, är en juridisk transaktion, som inte har något att göra med kapitalets verkliga reproduktionsprocess, bara inleder den. Återbetalningen, som överför det tillbakaflutna kapitalet ur låntagarens hand till utlånaren, är en andra juridisk transaktion som kompletterar den första. Den ena inleder den verkliga processen, den andra följer efter den. Utgångspunkt och slutpunkt, bortgivande och återställande av det lånade kapitalet framstår alltså som godtyckliga rörelser, förmedlade genom juridiska transaktioner, som försiggår före och efter kapitalets verkliga rörelse och som inte har något att göra med denna.
För själva rörelsen är det utan betydelse om kapitalet från början tillhört industrikapitalisten och som hans egendom bara återvänder till honom eller ej.
I den första inledande akten ger utlånaren sitt kapital till låntagaren. I den avslutande akten ger låntagaren tillbaka kapitalet till utlånaren. Betraktar man bara transaktionen mellan dessa båda - och tillsvidare ser bort från räntan - såvida det alltså enbart är fråga om det lånade kapitalets rörelse mellan låntagare och utlånare, omfattar dessa båda akter (skilda genom en längre eller kortare tid, under vilken kapitalets verkliga reproduktionsrörelse äger rum) hela denna rörelse. Och denna rörelse: bortgivande under villkor av återställande är just lånerörelsen, denna specifika form av endast villkorlig avyttring av pengar eller vara.
Den karaktäristiska rörelsen för kapitalet överhuvud, penningens återgång till kapitalisten, kapitalets återgång till sin utgångspunkt, får i det räntebärande kapitalet en rent yttre gestalt, skild från den verkliga rörelsen, vars form den är. A ger bort sina pengar inte som pengar utan som kapital. Härvid försiggår ingen förändring med kapitalet. Det byter bara innehavare. Dess verkliga förvandling till kapital fullbordas först i B:s hand. Men för A har det blivit kapital genom att han givit det till B. Kapitalets verkliga återflöde ur produktions- och cirkulationsprocessen förekommer bara ifråga om B. Men när det gäller A försiggår återflödet i samma form som avyttrandet. Det går från B åter till A. Bortgivandet, utlånandet av pengar för viss tid och dess återvändande med ränta (mervärde) är hela rörelseformen för det räntebärande kapitalet som sådant. Den utlånade penningsummans verkliga rörelse som kapital är en operation, som ligger bortom transaktionerna mellan låntagare och utlånare. Under dessa transaktioner är denna förmedling obefintlig, osynlig, inte omedelbart inbegripen. Som en vara av särskilt slag avyttras kapitalet på ett speciellt sätt. Därför visar sig inte heller återgången som konsekvens och resultat av en bestämd räcka ekonomiska förlopp utan som följd av ett speciellt juridiskt avtal mellan köpare och säljare. Tiden för återflödet är beroende av reproduktionsprocessens förlopp, men för det räntebärande kapitalet synes dess återgång som kapital endast vara beroende av en överenskommelse mellan utlånare och låntagare. Så att kapitalets återflöde med avseende på denna transaktion inte mer framstår som ett genom produktionsprocessen bestämt resultat utan som om det utlånade kapitalet aldrig hade förlorat sin penningform. Visserligen är dessa transaktioner bestämda genom det verkliga återflödet, men detta framgår inte i själva transaktionen. I praktiken är det heller inte alltid fallet. Om det verkliga återflödet inte försiggår vid den rätta tiden, så måste låntagaren se sig om efter andra hjälpkällor för att klara sina förpliktelser gentemot utlånaren. Kapitalets form enbart - pengar som utges som summa A och återvänder som summa A + (1/x)A efter en viss tidrymd utan mellankommande akt - är bara den begreppstomma formen för den verkliga kapitalrörelsen.
I kapitalets verkliga rörelse är återgången ett moment i cirkulationsprocessen. Först förvandlas pengarna till produktionsmedel; produktionsprocessen förvandlar dem till vara; genom varans försäljning förvandlas de åter till pengar och vänder i denna form tillbaka till den kapitalist, som först hade satsat kapitalet i penningform. Men för det räntebärande kapitalet är återgång liksom utgivande bara ett resultat av en juridisk transaktion mellan ägaren till kapitalet och en andra person. Vi ser bara utgivandet och återbetalningen. Allt som försiggår däremellan är utsuddat.
Men eftersom pengar investerade som kapital har egenskapen att återvända till den som investerat, emedan G-W-G' är kapitalrörelsens inneboende form, kan penningägaren låna ut dem som kapital, som har egenskapen att återvända till sin utgångspunkt och att i den rörelse de genomlöper bevara och öka sitt värde. Han ger ut dem som kapital, därför att de sedan man använt dem flyter tillbaka till sin utgångspunkt, alltså av låntagaren efter en viss tid kan återställas, då de flyter tillbaka till honom.
Utlånande av pengar som kapital - att det ges bort under villkor att återställas inom viss tid - har alltså till förutsättning att pengarna verkligen användas som kapital, verkligen flyter tillbaka till sin utgångspunkt. Penningens verkliga kretsloppsrörelse som kapital är alltså förutsättning för den juridiska transaktionen, enligt vilken låntagaren har att återlämna penningen till utlånaren. Om låntagaren inte använder pengarna som kapital, så är det hans sak. De utlånas som kapital, och som sådana är de bestämda att genomgå kapitalfunktionerna, vilka innesluter penningkapitalets kretslopp intill dess återflöde i penningform till sin utgångspunkt.
Cirkulationsakterna G-W och W-G', vari värdesumman fungerar som pengar eller som vara, är bara förmedlande processer, enskilda moment i dess totalrörelse. Som kapital genomgår den totalrörelsen G-G'. Den satsas som pengar eller som värdesumma i någon annan form och återvänder som värdesumma. Penningutlånaren ger inte ut den för att köpa vara, eller om värdesumman existerar i vara säljer han den inte mot pengar, utan han satsar den som kapital, G-G'; som värde som på en viss bestämd termin återkommer till utgångspunkten. I stället för att köpa och sälja lånar han ut. Denna utlåning är alltså den relevanta formen för att avyttra en värdesumma som kapital i stället för som pengar eller vara. Härav följer för ingen del att utlåning inte också kan vara en form för transaktioner som ingenting har att skaffa med den kapitalistiska reproduktionsprocessen. Hittills har vi bara behandlat det utlånade kapitalets rörelse mellan dess ägare och industrikapitalisten. Nu ska räntan undersökas.
Utlånaren ger ut sina pengar som kapital; den värdesumma han lämnar till en annan är kapital och flyter därför tillbaka till honom. Enbart återgång skulle inte betyda att den utlånade värdesumman flyter tillbaka som kapital utan bara att en utlånad värdesumma återställes. För att flyta tillbaka som kapital måste den satsade värdesumman inte bara bevaras i rörelsen utan ha värdeförmerat sig, ökat sin värdestorlek, alltså återvända med ett mervärde, som G + ΔG, och detta ΔG är här räntan eller den del av genomsnittsprofiten, som inte stannar hos den fungerande kapitalisten utan tillfaller penningkapitalisten.
Att han överlåtit den som kapital innebär att den måste återlämnas till honom som G + ΔG. Vi ska också ägna särskild uppmärksamhet åt den form, i vilken räntan under mellantiden terminsvis flyter tillbaka men då utan kapitalet, vars återbetalning följer först vid slutet av en längre period.
Vad ger penningkapitalisten åt låntagaren, industrikapitalisten? Vad avträder han i själva verket till honom? Bara denna akt av avträdande gör utlåning av pengar till avträdande av pengar som kapital, d.v.s. till avyttring av kapital som vara.
Endast genom denna avyttringsakt ger penningutlånaren bort kapitalet till låntagaren som vara eller varan över vilken han förfogar som kapital till tredje part.
Vad blir avyttrat vid den vanliga försäljningen? Inte den försålda varans värde, detta ändrar bara sin form. Som pris existerar det abstrakt i varan innan det reellt övergår i form av pengar i försäljarens hand. Samma värde och samma värdestorlek växlar här blott form. Ena gången existerande i varuform, andra gången i penningform. Vad som verkligen avyttras av försäljaren och därmed också övergår i köparens individuella produktiva konsumtion är bruksvärdet av varan, varan som ett bruksvärde.
Vad är nu bruksvärdet, som penningkapitalisten avyttrar för utlåningstiden och avträder till den produktive kapitalisten, gäldenären? Det är det bruksvärde som penningen erhåller genom att den kan förvandlas till kapital, fungera som kapital och därför i sin rörelse frambringa ett visst mervärde, genomsnittsprofiten (vad som är över eller under denna framstår här som tillfälligt) förutom att bevara sin ursprungliga värdestorlek. I fråga om andra varor blir bruksvärdet i sista hand konsumerat, och därmed försvinner varans substans och därmed dess värde. Varan kapital har däremot den säregenheten, att dess värde genom konsumtion av dess bruksvärde inte bara bevaras utan ökas.
Detta penningens bruksvärde som kapital - förmågan att frambringa genomsnittsprofit - avyttrar penningkapitalisten till industrikapitalisten för den tid under vilken han till denne avträder förfogandet över det utlånade kapitalet.
Såtillvida har den utlånade penningen en viss likhet med arbetskraften i dess ställning gentemot industrikapitalisten. Det är bara så att denne betalar värdet av arbetskraften, medan han helt enkelt återbetalar värdet av det lånade kapitalet. För industrikapitalisten är arbetskraftens bruksvärde: att vid sin förbrukning frambringa mer värde (profit) än den själv besitter, mer än vad den kostar. Detta överskott av värde är dess bruksvärde för industrikapitalisten. På samma sätt framträder bruksvärdet av det lånade penningkapitalet som dess värdebestämmande och värdeökande förmåga.
I själva verket avyttrar penningkapitalisten ett bruksvärde, och därigenom blir det han överlåter utgivet som vara. Och såtillvida är likheten med varan som sådan fullständig. För det första är det ett värde som går över från en hand till en annan. Ifråga om den enkla varan, varan som sådan, förblir samma värde i köparens och säljarens hand, bara i olika form; de har båda samma värde som förut, vilket de avyttrade den ene i varuform, den andre i penningform. Vid utlånandet är skillnaden att penningkapitalisten är den ende som i denna transaktion ger ut värde; men han bevarar det genom den framtida återbetalningen. Vid utlåningen mottar bara en part värde, medan bara en part utger värde. - För det andra blir ett verkligt bruksvärde avyttrat av den ena parten och mottaget och förbrukat av den andra. Men till skillnad från den vanliga varan är detta bruksvärde själv värde, nämligen överskottet över den ursprungliga värdestorheten, det överskott som uppstår genom att penningen användes som kapital. Profiten är detta bruksvärde.
Den utlånade penningens bruksvärde är: funktionen som kapital och att som sådant under genomsnittliga förhållanden producera genomsnittsprofit.[57*]
Vad betalar nu industrikapitalisten, och vad är då priset för det utlånade kapitalet?
"That which men pay as interest for the use of what they borrow", är enligt Massie "a part of the profit it is capable of producing" <"Det man betalar som ränta för användningen av det man lånat", är enligt Massie, "en del av profiten, som det har förmåga att producera.">.[58*]
Vad köparen av en vanlig vara köper är dess bruksvärde; vad han betalar är dess värde. Vad en som lånar pengar köper är likaledes bruksvärdet som kapital; men vad betalar han? Säkerligen inte som när det gäller andra varor dess pris eller värde. Ingen formväxling av värde försiggår mellan långivare och låntagare som mellan köpare och säljare, så att detta värde ena gången existerar i form av pengar och andra gången i form av vara. Det bortgivna och mottagna värdets identitet visar sig här på ett helt annat sätt. Värdesumman, penningen, utges utan ekvivalent och återbetalas efter en viss tid. Utlånaren förblir hela tiden ägare till samma värde, också sedan det övergått från honom till låntagaren. När det gäller det enkla varuutbytet kommer penningen alltid från köparen; men vid utlånandet kommer penningen från säljaren. Det är han som ger ut penningen för en viss tid, och det är köparen av kapitalet som får det som vara. Men detta är möjligt, bara såvida pengarna fungerar som kapital och alltså investeras. Gäldenären lånar pengar som kapital, som värde som ökas. Men som varje kapital i sin utgångspunkt är det kapital i och för sig först i det ögonblick det investerats. Först genom att brukas värdeökas det, realiseras som kapital. Men gäldenären måste betala tillbaka realiserat kapital alltså värde plus mervärde (ränta); och räntan kan bara vara en del av den profit han har realiserat. Bara en del, inte hela. Ty bruksvärdet för låntagaren är, att det producerar profit åt honom. Annars hade inte heller långivaren avyttrat bruksvärdet. Men hela profiten kan inte tillfalla låntagaren. Han skulle i så fall inte betala något för det avyttrade bruksvärdet och bara ge tillbaka den investerade penningsumman som pengar, inte som kapital, som realiserat kapital, ty realiserat kapital är det bara som G + ΔG.
Samma penningsumma ges ut som kapital av både långivare och låntagare. Men bara i den senares hand fungerar den som kapital. Profiten blir inte dubbel genom samma penningsummas dubbla existens som kapital för två personer. För båda kan den fungera som kapital bara genom att profiten delas. Den del som tillfaller långivaren kallas ränta.
Hela transaktionen försiggår enligt förutsättningen mellan två slags kapitalisten, penningkapitalisten och industri- eller handelskapitalisten.
Man får aldrig glömma att kapitalet här som kapital är vara, eller att den vara som det här handlar om är kapital. Alla de relationer som framträder i detta sammanhang skulle vara irrationella om man utgår från den enkla varan, och även sett utifrån kapitalets ståndpunkt såvida det i sin produktionsprocess fungerar som varukapital. Att låna ut och låna i stället för att sälja och köpa är i här en olikhet som framgår ur varans - kapitalets - specifika natur. Liksom att det som betalas är ränta i stället för varans pris. Vill man kalla räntan priset för penningkapitalet, så är detta en irrationell form av pris, i fullständig motsägelse till begreppet varupris.[59*] Priset är då reducerat till sin helt abstrakta och begreppstomma form, att det är en viss penningsumma som betalas för något som på det ena eller andra sättet figurerar som bruksvärde. Priset däremot är enligt sitt begrepp lika med det i pengar uttryckta värdet av detta bruksvärde.
Ränta som pris för kapitalet är från början ett helt och hållet irrationellt uttryck. Varan i fråga har då ett dubbelt värde, först ett värde och sedan ett från detta värde skilt pris, trots att priset är värdets penninguttryck. Penningkapital är ingenting annat än en summa pengar eller värdet av en bestämd mängd vara fixerad som penningsumma. Blir vara utlånad som kapital, så är den bara en förklädd form för en penningsumma. Ty det som utlånas är inte så och så många pund bomull utan så och så mycket pengar som i form av bomull existerar som dess värde. Priset hänför sig därför till kapitalet som penningsumma, fastän inte som "currency" som Torrens menar (se not 59). Hur kan väl en värdesumma ha ett pris utom det som är uttryckt i dess egen penningform? Pris är ju varans värde (detta gäller också för marknadspriset, vars skillnad från värdet inte är kvalitativ utan bara kvantitativ, hänför sig enbart till värdestorleken) till skillnad från dess bruksvärde. Pris som är kvalitativt annorlunda än värdet är en absurd motsägelse.[60*]
Genom sin värdeökning manifesterar sig kapitalet som kapital; graden av värdeökning uttrycker den kvantitativa grad i vilken det realiserar sig som kapital. Mervärdet eller profiten som det utvinner - dess kvot eller höjd - kan bara mätas genom att jämföras med värdet av det investerade kapitalet. Den större eller mindre värdeökningen av det räntebärande kapitalet är därför också mätbar endast genom att räntebeloppet, den del av totalprofiten som tillfaller det, jämföres med värdet av det investerade kapitalet. Priset är varans värde medan räntan uttrycker penningkapitalets värdeökning och därigenom framstår som det pris som låntagaren betalar till utlånaren. Detta visar hur enfaldigt det a priori är att direkt tillämpa de enkla relationer, som gäller för det genom penningen förmedlade utbytet, köp och försäljning, som Proudhon gör. Grundförutsättningen är just att penningen fungerar som kapital och därför kan överlåtas som sådant, d.v.s. som potentiellt kapital, till tredje person.
Men här framträder kapitalet själv som vara, såvida det bjudes ut på marknaden och penningens bruksvärde verkligen avyttras som kapital. Dess bruksvärde är emellertid att utvinna profit. Värdet av pengar eller vara som kapital bestämmes inte av deras egenvärde utan av den kvantitet mervärde, som de utvinner för sin ägare. Kapitalets produkt är profiten. När produktionens grundval är kapitalistisk är det bara olika sätt att använda pengarna antingen de ges ut som pengar eller satsas som kapital. Pengar, respektive vara, är i och för sig potentiellt kapital, alldeles som arbetskraften är potentiellt kapital. Ty 1) pengar kan förvandlas till produktionselement och är som pengar endast ett abstrakt uttryck för dessa, för deras existens som värde; 2) de materiella elementen i rikedomen har egenskapen att potentiellt redan vara kapital, eftersom den motsats som kompletterar dem, det som gör dem till kapital - lönarbetet - finns tillgängligt på basis av den kapitalistiska produktionen.
Den materiella rikedomens antagonistiska samhälleliga villkor - dess motsatsförhållande till arbetet som lönarbete - är uttryckt redan i kapitalegendomen som sådan, oberoende av produktionsprocessen. Detta moment, skilt från den kapitalistiska produktionsprocessen själv, vars ständiga resultat den är och som sådant dess ständiga förutsättning, yttrar sig i att pengar och vara i och för sig latent, potentiellt, är kapital, att de kan säljas som kapital och att de i denna form innebär kommando över andras arbete, anspråk på att tillägna sig andras arbete, alltså är ett värde som ökas. Det framträder också klart, att detta förhållande är rättsanspråk och medel för kapitalisten att tillägna sig andras arbete och inte något slags arbete som motsvarande värde från hans sida.
Vidare framstår kapitalet som vara, såvida profitens delning i ränta och egentlig profit regleras av utbud och efterfrågan, alltså genom konkurrensen, precis som varornas marknadspris. Men skillnaden framträder här lika slående som likheten. Täcker utbud och efterfrågan varandra, så motsvarar varans markandspris dess produktionspris; d.v.s. dess pris framstår som reglerat genom de inre lagarna för den kapitalistiska produktionen oberoende av konkurrensen, då fluktuationerna av utbud och efterfrågan inte förklarar något annat än marknadsprisernas avvikelse från produktionspriserna - avvikelser som ömsesidigt utjämnar varandra, så att under vissa längre perioder genomsnittsmarknadspriserna är lika med produktionspriserna. Så snart de täcker varandra upphör dessa krafter att verka, upphäver varandra, och prisbestämningens allmänna lag framträder också som det enskilda fallets lag. Marknadspriset motsvarar då redan i sin omedelbara existens och inte bara som genomsnitt för marknadsprisernas rörelse produktionspriset, vilket regleras genom själva produktionssättets inneboende lagar. Detsamma gäller arbetslönen. Om utbud och efterfrågan täcker varandra, så upphäves deras verkan, och arbetslönerna är lika med arbetskraftens värde. Men med räntan på penningkapitalet förhåller det sig annorlunda. Konkurrensen bestämmer här inte avvikelserna från lagen, utan det existerar ingen lag för delningen utom den som konkurrensen dikterar, emedan, som vi ytterligare kommer att se, det inte existerar någon "naturlig" räntefot. Med naturlig räntefot förstår man tvärt om den genom fri konkurrens fastställda kvoten. Det ges inga "naturliga" gränser för räntefoten. Där konkurrensen inte bara bestämmer avvikelserna och fluktuationerna, där alltså vid jämvikt mellan deras mot varandra verkande krafter överhuvud allt bestämmande upphör, är det som ska bestämmas något i och för sig icke lagbundet och godtyckligt. Mer om detta i nästa kapitel.
När det gäller det räntebärande kapitalet framstår allt som utifrån sett: investering av kapitalet som enbart överförande från långivare till låntagare; det realiserade kapitalets återflöde som endast tillbakaförande, en återbetalning med ränta från låntagare till långivare. Så även det kapitalistiska produktionssättets inneboende bestämning, att profitkvoten bestämmes inte bara genom förhållandet mellan den i ett enstaka omslag gjorda profiten och det investerade kapitalvärdet utan också genom längden av denna omslagstid själv, alltså som profit som industrikapitalet avkastar inom bestämda tidsperioder. Även detta visar sig för ett räntebärande kapital helt och hållet utifrån sett, så att för en bestämd tidsfrist till långivaren betalas en bestämd ränta.
Med sin vanliga insikt i tingens inre sammanhang säger den romantiske Adam Müller (Elemente der Staatskunst [del III.], Berlin 1809, s. 138):
"Vid bestämningen av priset på ett föremål frågas inte efter tiden; vid bestämning av ränta kommer tiden huvudsakligen i betraktande."
Han ser inte hur produktionstid och omloppstid ingår i bestämningen av varornas pris och hur profitkvoten för en given omslagstid av kapitalet är bestämd just därigenom, men också genom bestämningen av profiten för en given tid just räntefoten. Här som alltid består hans djupsinne bara i att se dammolnen på ytan och anspråksfullt förklara att detta damm är något hemlighetsfullt och betydande.
Ämnet för detta kapitel, liksom överhuvud alla kreditföreteelser som senare kommer att behandlas, kan inte här undersökas i detalj. Konkurrensen mellan låntagare och långivare och de kortare fluktuationer på penningmarknaden, som blir resultatet, ligger utom området för vår analys. För att beskriva det kretslopp som räntefoten genomlöper under den industriella cykeln måste man beskriva själva cykeln, vilket inte heller låter sig göras här. Detsamma gäller för den större eller mindre approximativa utjämningen av räntefoten på världsmarknaden. Här kan vi bara göra en analys av den oberoende formen av det räntebärande kapitalet och räntan som självständig gentemot profiten.
Då räntan bara är en del av profiten, som industrikapitalisten enligt vår tidigare förutsättning har att betala åt penningkapitalisten, så framstår profiten själv som maximal gräns för räntan, om den del som tillfaller den fungerande kapitalisten är = 0. Bortsett från enstaka fall där räntan faktiskt kan vara större än profiten men då inte heller kan betalas ur profiten, kunde man kanske betrakta hela profiten, minus den del av densamma som är lön för övervakning (vages of superintendence) och som senare ska analyseras, som maximalgräns för räntan. Den undre gränsen för räntan är helt och hållet obestämbar. Den kan sjunka hur lågt som helst. Men då inträder åter motverkande omständigheter och höjer den över detta relativa minimum.
"Förhållandet mellan den summa som betalas för användningen av ett kapital och detta kapital själv uttrycket räntefotens höjd mätt i pengar." - "Räntefoten beror på 1) profitkvoten; 2) förhållandet vari totalprofiten delas mellan låntagare och långivare." (Economist [53], 22 jan. 1853.)
"Då det man betalar som ränta för att använda det man lånat är en del av den profit som det lånade är i stånd att producera, så måste denna ränta ständigt regleras genom denna profit." (Massie, a.a., s. 49.)
Låt oss först anta, att det existerar ett fast förhållande mellan totalprofiten och den del av denna som utbetalas som ränta till penningkapitalisten. Då är det klart att räntan kommer att stiga eller falla som totalprofiten, och denna är bestämd genom den allmänna profitkvoten och dess fluktuationer. Vore t.ex. genomsnittsprofitkvoten = 20% och räntan = 1/4 av profiten, så är räntefoten = 5%; om den är = 16%, så är räntan = 4%. Vid en profitkvot om 20% kunde räntan stiga till 8%, och industrikapitalisten skulle alltid göra samma profit som vid en profitkvot = 16% och en räntefot = 4%, nämligen 12%. Steg räntan bara till 6 eller 7%, så skulle han alltid behålla en större del av profiten. Vore räntan lika med en konstant kvotdel av genomsnittsprofiten, så följde därav att ju högre den allmänna profitkvoten, desto större den absoluta differensen mellan totalprofiten och räntan, desto större alltså den del av totalprofiten som tillfaller den fungerande kapitalisten och tvärtom. Antag att räntan vore = 1/5 av genomsnittsprofiten. 1/5 av 10 är 2; differensen mellan totalprofiten och räntan = 8. 1/5 av 20 = 4; differensen = 20-4 = 16; 1/5 av 25 = 5; differensen = 25-5 = 20; Vs av 30 = 6; differensen = 30-6 = 24; 1/5 av 35 = 7; differensen = 35-7 = 28. Ehuru olika, 4, 5, 6, 7%, skulle räntefoten här alltid bara uttrycka 1/5 eller 20% av totalprofiten. Är alltså profitkvoterna olika, så kan olika räntefot uttrycka samma alikvota delar av totalprofiten eller samma procentandel i totalprofiten. Vid sådant konstant förhållande av räntan vore industriprofiten (differensen mellan totalprofiten och räntan) större ju högre den allmänna profitkvoten är och tvärtom.
Om alla andra omständigheter förutsättes lika, d.v.s. förhållandet mellan ränta och totalprofit antages mer eller mindre konstant, blir det fungerande kapitalet i stånd till och villigt att betala högre eller lägre ränta i direkt förhållande till profitkvotens höjd.[61*] Då vi har sett, att profitkvotens höjd står i omvänt förhållande till den kapitalistiska produktionens utveckling, så följer därav att en högre eller lägre räntefot i ett land står i samma omvända förhållande till höjden av den industriella utvecklingen om nämligen räntefotens olikhet i verkligheten uttrycker olikhet i profitkvoterna. Vi ska senare se att detta inte alltid behöver vara fallet. I denna mening kan man säga, att räntan regleras genom profiten, eller mer precist genom den allmänna profitkvoten. Och denna slags reglering gäller t.o.m. för dess genomsnitt.
I varje fall måste profitens genomsnittskvot betraktas som den slutgiltigt bestämmande maximalgränsen för räntan.
Vi ska strax närmare studera den omständigheten att räntan hänför sig till genomsnittsprofiten. Där ett givet helt, som profiten, ska delas mellan två parter, kommer det naturligtvis närmast an på storleken av det hela som ska delas, och detta, storleken av profiten, är bestämt genom dess genomsnittskvot. Den allmänna profitkvoten, alltså profitens storlek förutsatt som given för ett kapital av given storlek, säg = 100, står räntans variationer uppenbarligen i omvänt förhållande till variationerna av den profitdel som stannar hos den fungerande men med lånat kapital arbetande kapitalisten. Och de omständigheter som bestämmer storleken av profiten som ska fördelas, värdeprodukten av obetalt arbete, skiljer sig från dem, som bestämmer dess fördelning mellan dessa båda sorters kapitalister och verkar ofta i helt motsatt riktning.[62*] Om man betraktar omslagscyklerna, i vilka den moderna industrin rör sig - tillstånd av inaktivitet, växande livaktighet, högkonjunktur, överproduktion kris, stagnation, inaktivitet o.s.v. cykler som inte kan behandlas ytterligare inom ramen för vår analys - så ska man finna, att det mestadels är ett lågt ränteläge som motsvarar perioderna av högkonjunktur eller av extraprofit, att stigande ränta är skiljegränsen mellan högkonjunkturen och dess omslag, att räntemaximum upp till ockerhöjd emellertid är själva krisen.[63*] Från sommaren 1843 inträdde en utpräglad högkonjunktur; räntefoten, som våren 1842 var 41/2% föll under våren och sommaren 1843 till 2%,[64*] i september t.o.m. till 11/2% (Gilbart, I, s. 166); sedan steg den under krisen 1847 till 8% och mera.
Å andra sidan kan visserligen låg ränta vara samtidig med stagnation och måttligt stigande ränta med växande livaktighet.
Räntefoten uppnår sin största höjd under kriserna, då man måste låna för att betala, kosta vad det vill. Detta är samtidigt, eftersom stigande ränta motsvaras av fallande pris på värdepapper, ett utmärkt tillfälle för folk med disponibelt penningkapital att för en billig penning bemäktiga sig sådana räntebärande papper, som enligt tingens ordning åtminstone måste uppnå sitt genomsnittspris, så snart räntefoten åter faller.[65*]
Men det existerar också en tendens till fallande räntefot alldeles oberoende av profitkvotens fluktuationer. Och detta av två huvudsorsaker:
I. "Även om vi utgår från att kapital aldrig skulle anskaffas annat än för produktiva investeringar, så är det ändå möjligt, att räntefoten kan växla utan någon som helst förändring i bruttoprofitens kvot. Ty, på samma sätt som ett folk går framåt i utvecklingen av rikedom, uppstår och växer alltmer en klass av människor, som genom sina förfäders arbete är i besittning av fonder från vilka enbart räntan räcker för deras uppehälle. Många, också sådana som under ungdomen och mannaåldern aktivt deltar i affärslivet, drar sig tillbaka för att på ålderdomen leva lugnt på de ackumulerade summornas ränta. Dessa bägge klasser har en tendens att bli större med den växande rikedomen i landet; eftersom de som kan börja med ett större kapital lättare uppnår en förmögenhet som ger dem oberoende, än de som börjar med ett mindre. I gamla och rika länder utgör därför den del av nationalkapitalet, vars ägare inte själva vill använda den, en större proportion i förhållande till det totala produktiva kapitalet i samhället än i nygrundade och fattiga länder. Hur talrik är inte rentierklassen i England! I samma proportion som rentierklassen växer, växer också kapitalutlånarnas, ty de är ett och detsamma." (Ramsay, Essay on Distribution of Wealth, s. 201.)
II. Utvecklingen av kreditsystemet som ger industrikapitalister och köpmän en ständigt växande kontroll, förmedlad av bankirerna, över penningbesparingar från alla samhällsklasser, och den pågående koncentrationen av dessa besparingar till mängder, som kan tjäna som penningkapital, måste likaledes verka tryckande på räntefoten. Mera om detta senare.
Med avseende på bestämning av räntefoten säger Ramsay, att den
"till en del beror på bruttoprofitens kvot, till en del på den proportion i vilken den delas i ränta och företagarvinst (profits of enterprise). Denna proportion är beroende av konkurrensen mellan långivare och låntagare av kapital; denna konkurrens står under inflytande av men regleras inte uteslutande genom bruttoprofitens beräknade kvot.[66*] Konkurrensen regleras inte uteslutande genom denna, eftersom å ena sidan många lånar utan någon avsikt till produktiv investering och å andra sidan därför att storleken av det totala för lån disponibla kapitalet växlar med landets rikedom oberoende av varje förändring i bruttoprofiten." (Ramsay, a.a., s. 206, 207.)
För att man ska finna räntans genomsnittskvot beräknas 1) genomsnittet av räntefotens variationer i de stora industriella cyklerna; 2) räntefoten i sådana investeringar, där kapital utlånas för längre tid.
Till skillnad från de ständigt fluktuerande marknadskvoterna är den genomsnittskvot för räntan som härskar i ett land inte bestämbar genom någon lag. I detta hänseende ges det ingen naturlig räntekvot i den mening ekonomerna talar om så som en naturlig profitkvot och naturlig kvot för arbetslönen. Redan Massey anmärker här med full rätt (s. 49):
"The only thing which any man can be in doubt about on this occasion, is, what proportion of these profits do of right belong to the borrower, and what to the lender; and this is no other method of determining than by the opinions of borrowers and lenders in general; for right and wrong, in this respect, are only what common consent makes so." <"Det enda som någon kan vara osäker på i detta fall är vilka proportioner av dessa profiter som tillkommer låntagare och vilka som tillkommer långivare; och det finns ingen annan metod att bestämma detta än deras allmänna uppfattning; för rätt eller fel i detta avseende är bara det som med allmänt instämmande blir detta.">
Att utbud och efterfrågan täcker varandra vid genomsnittlig profit betyder här alls ingenting. Då man annars tar sin tillflykt till denna formel (och detta är då i praktiken korrekt) tjänar den som formel för att finna den grundregel, som är oberoende av konkurrensen och snarast bestämmer denna (de reglerande gränserna eller de begränsande storheterna); särskilt som en formel för dem som hålls fångna i konkurrensens praxis, dess företeelser och de föreställningar som utvecklas utifrån dem. För att de ska få en föreställning, även om den blir ytlig, om det inre sammanhang som gör sig gällande i konkurrensen. Det är en metod att gå från de variationer som åtföljer konkurrensen till gränserna för dessa variationer. Detta är inte fallet, när det gäller genomsnittsräntefoten. Det finns inget skäl att åberopa, varför de genomsnittliga konkurrensförhållandena, jämvikten mellan långivare och låntagare skulle ge långivaren en räntefot på 3, 4, 5% o.s.v. eller också en bestämd procentandel, 20% eller 50%, av bruttoprofiten. Där konkurrensen som sådan avgör, är bestämningen i och för sig tillfällig, rent empirisk, och bara pedanten eller fantasten kan vilja framställa denna tillfällighet som något nödvändigt.[67*] Ingenting kan vara mera roande än att i parlamentsrapporterna om banklagstiftning och handelskris av 1857 och 1858 se Bank of Englands direktörer, Londons bankirer, provinsbankirer och professionella teoretiker prata hit och dit om "real rate produced" <"den producerade realräntan"> utan att alls komma längre än till sådana plattheter som t.ex. att "det pris som betalas för det utlåningsbara kapitalet måste växla med utbudet av detta kapital", att "hög räntefot och låg profitkvot i längden inte kan bestå vid sidan av varandra" och andra sådana plattheter.[68*] Lika mycket som konkurrensen själv betyder vana, laglig tradition o.s.v. för bestämningen av den genomsnittliga räntefoten, såvida denna existerar inte bara som genomsnittstal utan som faktisk storhet. Redan i många rättstvister, där ränta ska beräknas, måste en genomsnittlig räntefot antas som gällande. Frågar man nu ytterligare varför gränsen för den genomsnittliga räntefoten inte kan härledas ur allmänna lagar, så ligger svaret helt enkelt i räntans natur. Den är bara en del av genomsnittsprofiten. Samma kapital framträder som två, dels som lånbart kapital i utlånarens besittning, dels som industriellt eller kommersiellt kapital i händerna på den fungerande kapitalisten. Men det fungerar bara en gång och producerar profit bara en gång. I själva produktionsprocessen spelar kapitalets karaktär som lånbart kapital ingen roll. Hur de båda innehavarna sinsemellan delar, deras anspråk på denna profit, är i och för sig likaså ett rent empiriskt faktum tillhörande tillfälligheternas spel, liksom uppdelningen av procentandelar i den gemensamma profiten i en bolagsuppgörelse mellan olika delägare. Vid delningen mellan mervärde och arbetslön, som är det väsentliga för bestämmande av profitkvoten, är det två alldeles olika element som har den viktigaste effekten, arbetskraft och kapital. De är funktioner av två oberoende variabler som ömsesidigt begränsa varandra, och ur deras kvalitativa skillnad framgår det produktiva värdets kvantitativa delning. Vi ska senare se, att detsamma förekommer vid mervärdets delning mellan ränta och profit. För räntan gäller inte något sådant. Här är den kvalitativa åtskillnaden, som vi strax ska se, tvärtom ett resultat av den rent kvantitativa delningen av ett och samma stycke mervärde.
Av det som hittills utvecklats framgår, att det inte ges någon "naturlig" räntekvot. Men när nu, i motsats till det som gäller för den allmänna profitkvoten, gränserna för den allmänna räntefoten, eller räntans genomsnittskvot till skillnad från räntans ständigt fluktuerande marknadskvoter, inte kan fastställas genom någon allmän lag, eftersom det bara är fråga om delning av bruttoprofiten mellan två kapitalägare under olika rubriker, framstår tvärtom räntefoten, både den genomsnittliga och den tillfälliga marknadsräntefoten, som helt annorlunda än den likformiga, bestämda och påtagliga storhet som den allmänna profitkvoten är.[69*]
Räntefoten förhåller sig till profitkvoten som varans marknadspris till dess värde. Såvida räntefoten är bestämd genom profitkvoten, är den det alltid genom den allmänna profitkvoten, inte genom de specifika profitkvoter som råder i särskilda industrigrenar och ännu mindre genom den extraprofit som den enskilda kapitalisten kan göra i en särskild affärsgren.[70*] Den allmänna profitkvoten återuppträder därför i själva verket som empiriskt givet faktum i genomsnittsräntekvoten, fastän denna inte är något rent eller tillförlitligt uttryck för den allmänna profitkvoten.
Det är visserligen riktigt, att räntekvoten själv är olika alltefter de av låntagarna givna säkerheternas art och alltefter lånens varaktighet; men för var och en av dessa klasser är den i ett givet moment likformig. Denna skillnad inkräktar alltså inte på räntefotens fasta och uniforma gestalt.[71*]
I varje land framträder den genomsnittliga räntefoten under längre epoker som en konstant storhet, emedan den allmänna profitkvoten bara varierar under längre epoker, trots de särskilda profitkvoternas ständiga fluktuation, där emellertid förändringar i en sfär utjämnas genom en motsatt förändring i en annan. Och dess relativa konstans framträder just i denna mer eller mindre konstanta karaktär hos den genomsnittliga räntefoten (average rate or common rate of interest).
Men beträffande räntans ständigt fluktuerande marknadskvot, så är den i varje moment given som fast storhet liksom varornas marknadspris, emedan på penningmarknaden allt lånbart kapital som totalmängd ständigt står mot det fungerande kapitalet, alltså förhållandet mellan det lånbara kapitalets utbud på ena sidan, efterfrågan på den andra avgör räntans tillfälliga marknadsläge. Detta blir allt mer fallet ju mer utvecklingen och den därmed förbundna koncentrationen av kreditväsendet ger det lånbara kapitalet en allmänt samhällelig karaktär så att det i stora partier samtidigt föres ut på penningmarknaden. Däremot existerar den allmänna profitkvoten ständigt bara som tendens, som en utjämningsrörelse hos de särskilda profitkvoterna. Kapitalisternas konkurrens - som själv utgör denna utjämningsrörelse - består här i att de så småningom drar kapital från de sfärer där profiten för längre tid håller sig under genomsnittet och överför det till sfärer, där den står över; eller också att tillskottskapitalet undan för undan fördelar sig i olika proportioner mellan dessa sfärer. Det är en ständig variation av tillförande och bortdragande av kapital i dessa olika sfärer, aldrig samtidig massverkan som vid bestämning av räntefoten.
Vi har sett, att det räntebärande kapitalet, fastän det är en från varan absolut skild kategori, förvandlas till vara sui generis <av speciell art> och att räntan därför blir dess pris, vilket liksom marknadspriset ifråga om den vanliga varan vid varje tillfälle fastställes genom efterfrågan och utbud. Räntans marknadskvot framträder därför, trots att den ständigt fluktuerar, i varje givet moment lika fast och enhetlig som varans tillfälliga marknadspris. Penningkapitalisterna bjuder ut denna vara, och de fungerande kapitalisterna köper den, skapar efterfrågan på den. Detta förekommer inte vid utjämningen till den allmänna profitkvoten. Står i en sfär varornas priser under eller över produktionspriset (varvid bortses från de för varje företag säregna och med den industriella cykelns olika faser sammanhängande fluktuationerna), så sker det en utjämning genom utvidgning eller sammanträngning av produktionen, d.v.s. utvidgning eller minskning av de varumassor industrikapitalisterna för ut på marknaden, förmedlad genom in- och utvandring av kapital till och från de särskilda produktionssfärerna. Genom den utjämning av varornas genomsnittliga marknadspriser till produktionspriser som sålunda åstadkommes, korrigeras de särskilda produktionsprisernas avvikelser från den allmänna eller genomsnittsprofitkvoten. Denna process framträder inte och kan aldrig framträda så, att det industriella eller merkantila kapitalet som sådant är vara gentemot en köpare som det räntebärande kapitalet. Såvida den framträder, är det bara i fluktuationerna i varornas marknadspriser och deras utjämning till produktionspriser; inte som direkt fastställande av genomsnittsprofiten. Den allmänna profitkvoten är i själva verket bestämd 1) genom det mervärde som totalkapitalet producerar, 2) genom detta mervärdes förhållande till totalkapitalets värde och 3) genom konkurrensen, men bara såvida denna är en rörelse varigenom kapital investerade i särskilda produktionssfärer söker dra till sig lika dividender ur detta mervärde i förhållande till sin relativa storlek. Därför är grunderna till bestämmandet av den allmänna profitkvoten helt andra och mer komplicerade än den genom förhållandet mellan utbud och efterfrågan direkt och omedelbart bestämda marknadskvoten för räntan och är därför inte ett påtagligt och givet faktum av samma art som räntefoten. De särskilda profitkvoterna i de olika produktionssfärerna är själva mer eller mindre osäkra; men såvida de uppträder är det inte deras likformighet utan deras olikhet som kan iakttagas. Den allmänna profitkvoten framträder själv bara som minimigräns för profiten, inte som empirisk, direkt iakttagbar form för den verkliga profitkvoten.
I det vi framhäver denna skillnad mellan räntekvoten och profitkvoten, bortser vi från två omständigheter som gynnar räntefotens konsolidering: 1) det räntebärande kapitalets historiska pre-existens och existensen av en traditionell given räntefot; 2) det mycket större direkta inflytande som världsmarknaden utövar på fastställandet av räntefoten jämfört med dess inflytande på profitkvoten och oberoende av ett lands produktionsbetingelser.
Genomsnittsprofiten framträder inte som ett direkt givet faktum utan som ett genom undersökning fastställt slutresultat av utjämning mellan motsatta fluktuationer. Inte så med räntefoten. Den är ett allmängiltigt faktum som fastställes dagligen, åtminstone lokalt, ett faktum som rent av är en nödvändig förutsättning för industriellt och merkantilt kapital och ingår i kalkylerna vid dessa operationer. Av förmögenheterna kommer i allmänhet varje penningsumma om 100 £ att avkasta 2, 3, 4, 5%. Meteorologiska rapporter upptecknar inte noggrannare barometer- och termometerståndet än börsrapporterna ränteståndet. Inte för det ena eller andra kapitalet utan för det på penningmarknaden befintliga, d.v.s. överhuvud taget utlåningsbara kapitalet.
På penningmarknaden står nu långivare och låntagare mot varandra. Varan har samma form, pengar. Alla kapitalets särskilda former alltefter dess placering i särskilda produktions- och cirkulationssfärer är här utsuddade. Här existerar det i det odifferentierade självständiga värdets identiskt lika gestalt, penningen. Konkurrensen mellan de särskilda sfärerna upphör här; de är alla sammanförda som penninglånare, och kapitalet möter dem alla i en form, i vilken det ännu är likgiltigt inför arten och sättet för sin användning. Här uppträder det med sin tyngd i utbud och efterfrågan av kapital som klassens till sitt väsen gemensamma kapital, på samma sätt som industrikapitalet uppträder i rörelsen mellan de olika sfärerna. Å andra sidan har penningkapitalet på penningmarknaden verkligen den form i vilken det fördelar sig inom kapitalistklassen som gemensamt element i de olika sfärerna allt efter produktionsbehoven i varje särskild och indifferent i fråga om sin användning. Härtill kommer att med storindustrins utveckling penningkapitalet i allt högre grad företrädes inte av den enskilde kapitalisten, ägaren till den ena eller andra bråkdelen av det kapital som finns på marknaden, utan när det uppträder på marknaden är koncentrerat och organiserat på ett helt annat sätt än den konkreta produktionen. Ställt under kontroll av bankiren, som representerar det samhälleliga kapitalet. Så att när det gäller formen för efterfrågan möter det utlåningsbara kapitalet kapitalistklassen i sin helhet, medan i fråga om utbudet själva utlåningskapitalet uppträder massvis.
Detta är några av orsakerna till att den allmänna profitkvoten framträder som en dimbild, som upplöses vid sidan om den bestämda räntefoten, vars storlek visserligen fluktuerar men för alla låntagare framstår som fast och given genom att den fluktuerar lika för alla. Alldeles som penningens värdeförändring inte hindrar att den gentemot alla varor har samma värde. Alldeles som varornas marknadspriser dagligen fluktuerar, vilket inte hindrar att de dagligen noteras i rapporterna. På samma sätt är det med räntefoten, vilken lika regelbundet noteras som "penningens pris". Detta därför att kapitalet här själv utbjudes i penningform som vara. Att fastställa dess pris är därför att fastställa dess marknadspris liksom i fråga om alla andra varor. Därför framstår räntefoten alltid som allmän räntefot som så mycket för så mycket pengar, som kvantitativt bestämd. Profitkvoten däremot kan vara olika t.o.m. inom samma sfär även vid lika marknadspris för varan allt efter de olika betingelser under vilka de enskilda kapitalisterna producerar samma vara; ty profiten för det enskilda kapitalet bestämmes inte genom varans marknadspris utan genom differensen mellan marknadspris och kostnadspris. Och dessa olika profitkvoter kan bara utjämnas genom ständiga fluktuationer först inom samma sfär och sedan mellan de olika sfärerna.
(Notis för senare utarbetning.) En särskild form av kredit: Man vet, att om penningen fungerar som betalningsmedel i stället för som köpmedel blir varan avyttrad, men dess värde först senare realiserat. Försiggår betalningen först sedan varan åter har sålts, så framstår denna försäljning inte som en följd av köpet utan det är genom försäljningen som köpet realiseras. Eller försäljningen blir ett medel till köp. - För det andra: fordringsbevis, växlar etc. blir ett betalningsmedel för borgenären. - För det tredje: fordringsbevis ersätter penningen som kompensation.
Räntan, som vi sett i de båda föregående kapitlen, framträder från början, är och förblir i verkligheten ingenting annat än en del av profiten, d.v.s. av mervärdet, som den fungerande industri- eller handelskapitalisten, måste betala till ägaren och utlånaren av detta kapital, om han inte använder eget. Har han eget kapital, så förekommer ingen sådan delning av profiten utan denna tillhör honom helt. Såvida ägarna till kapital själva använder det i reproduktionsprocessen, är de faktiskt inte medkonkurrenter vid bestämmandet av räntefoten och redan detta visar, att räntans kategori - omöjlig utan bestämmande av en räntefot - är främmande för industrikapitalets rörelse i och för sig.
"The rate of interest may be defined to be that proportional sum which the lender is content to receive, and the borrower to pay, annually, or for any longer or shorter period, för the use of a certain amount of moneyed capital ... When the owner of a capital employs it actively in reproduction, he does not come under the head of those capitalists, the proportion of whom, to the number of borrowers, determines the rate of interest." <"Räntefoten kan definieras som den proportionella summa som en långivare är nöjd med att få och en låntagare med att betala, årligen eller för längre eller kortare perioder för användningen av en bestämd mängd penningkapital ... När ägaren sysselsätter det aktivt i reproduktionen blir han inte underställd dessa kapitalister som i förhållande till antalet låntagare bestämmer räntefoten."> (Th. Tooke, History of Prices, London, 1838, II s. 355-66.)
Det är i själva verket bara kapitalisternas uppdelning i penningkapitalister och industrikapitalister som förvandlar en del av profiten till ränta, som överhuvud taget skapar räntans kategori; och det är bara konkurrensen mellan dessa två slags kapitalister som skapar räntefoten.
Så länge kapitalet fungerar i reproduktionsprocessen - t.o.m. förutsatt att det tillhör industrikapitalisten själv, så att han inte måste betala tillbaka det till någon utlånare - kan han själv inte förfoga över detta kapital som privatman utan bara över den profit som han kan använda som reveny. Så länge hans kapital fungerar som kapital, tillhör det reproduktionsprocessen, är bundet. Det är visserligen hans egendom, men så länge han utnyttjar den som kapital till exploatering av arbete kan han inte förfoga över den på något annat sätt. Så förhåller det sig också med penningkapitalisten. Så länge hans kapital är utlånat och därför verkar som penningkapital, inbringar det ränta, en del av profiten, men över själva summan kan han inte förfoga. Detta visar sig, så snart han lånat ut det t.ex. för ett år eller mera och på vissa terminer får ränta utan återbetalning av kapitalet. Men t.o.m. återbetalning gör här ingen skillnad. Får han igen det måste han låna ut det på nytt, så länge det för honom ska verka som kapital - här penningkapital. Så länge han har det i sin hand, avkastar det inte ränta och fungerar inte som kapital; och så länge det avkastar ränta och fungerar som kapital har han det inte i sin hand. Därav kommer möjligheten att utlåna kapital på obegränsad tid. Följande anmärkningar av Tooke gentemot Bosanquet är därför alldeles felaktiga. Han citerar Bosanquet (Metallic, Paper, and Credit Currency, s. 73):
"Vore räntefoten nedpressad till 1%, så skulle lånat kapital vara nära nog likställt med (on a par) det egna kapitalet."
Härtill gör Tooke följande kommentar:
"Att ett till denna eller t.o.m. ännu lägre räntefot lånat kapital ska gälla som nära nog likställt med det egna kapitalet är ett påstående, som verkar så främmande, att det knappt förtjänat allvarligt beaktande, om det inte kom från en så intelligent och på enskilda punkter av detta tema så välunderrättad skriftställare. Har han förbisett den omständigheten eller anser han den så utan betydelse, att hans förutsättning innesluter betingelsen återbetalning?" (Th. Tooke, An Inquiry into the Currency Principle. II ed. London 1844, s. 80.)
Vore räntan lika med noll, så vore industrikapitalisten som lånat kapital likställd med den som arbetar med eget kapital. Båda skulle inhösta samma genomsnittsprofit, och som kapital, lånat eller eget, verkar kapitalet bara såvida det producerar profit. Härvidlag ändrar återbetalningsskyldigheten ingenting. Ju mer räntefoten närmar sig noll, alltså t.ex. sjunker till 1%, desto mer är lånat kapital likställt med eget. Så länge penningkapital ska existera som sådant, måste det ständigt utlånas och detta till den gällande räntefoten, säg 1%, och ständigt till samma klass av industriella och merkantila kapitalister. Så länge dessa fungerar som kapitalister, är skillnaden mellan den som opererar med lånat och den med eget kapital bara den, att den ene måste betala en ränta, den andre inte. Den ene inhöstar profiten p helt och hållet, den andre p - z, profiten minus räntan; ju mer z närmar sig noll, desto mer blir p - z = p, alltså desto mer likställda blir de båda kapitalen. Den ene måste återbetala kapitalet och låna på nytt, men den andre måste likaledes, så länge hans kapital ska fungera, ständigt investera det på nytt i produktionsprocessen och har ingen av denna process oberoende förfoganderätt över det. Den enda skillnad som återstår är den självklara, att den ene är ägare till sitt kapital, den andre inte.
Nu inställer sig denna fråga. Hur kommer det sig, att denna kvantitativa delning av profiten i nettoprofit och ränta slår om till en kvalitativ? Med andra ord, hur kommer det sig, att även den kapitalist, som bara använder sitt eget och inget lånat kapital, inrangerar en del av sin bruttoprofit under räntans särskilda kategori och som sådan beräknar denna del särskilt? Och vidare, att allt kapital, lånat eller inte, åtskiljes som räntebärande från sig själv som inbringande nettoprofit?
Man inser, att inte varje tillfällig kvantitativ delning av profiten på detta sätt slår om i kvalitativ. Några industrikapitalister förenar sig t.ex. för att bedriva en verksamhet och fördelar sedan profiten sinsemellan enligt juridiskt fastställda avtal. Andra driver var och en sin verksamhet för sig utan kompanjon. De sistnämnda beräknar inte sin profit under två kategorier, ena delen som individuell profit, den andra som bolagsprofit för de inte existerande delägarna. Här slår alltså inte den kvantitativa delningen om i en kvantitativ. Den förekommer, där ägaren tillfälligtvis består av flera juridiska personer; den förekommer inte där detta ej är fallet.
För att besvara frågan måste vi ännu ett tag dröja vid räntebildningens verkliga utgångspunkt; d.v.s. utgå från den förutsättningen att penningkapitalist och produktiv kapitalist verkligen står emot varandra inte som juridiskt skilda personer utan som personer som spelar helt olika roller i reproduktionsprocessen eller i vilkas hand samma kapital verkligen genomgår två alldeles olika rörelser, då den ena bara lånar ut det som den andre använder produktivt.
För den produktiva kapitalisten, som arbetar med lånat kapital, sönderfaller bruttoprofiten i två delar, räntan som han måste betala till utlånaren och överskottet över räntan som bildar hans egen andel av profiten. Ar den allmänna profitkvoten given, så är denna hans egen andel bestämd genom räntefoten; är räntefoten given, så är den bestämd genom den allmänna profitkvoten. Och vidare: hur än bruttoprofiten, totalprofitens verkliga värdestorlek, i varje enskilt fall må avvika från genomsnittsprofiten, så är den del som tillhör den fungerande kapitalisten bestämd genom räntan, då denna är fastställd genom den allmänna räntefoten och är förutsatt (bortsett från särskilda juridiska stipulationer), innan produktionsprocessen börjar, alltså innan dess resultat, bruttoprofiten, har uppnåtts. Vi har sett, att kapitalets egentliga, specifika produkt är mervärdet, närmare bestämt profiten. Men för kapitalisten, som arbetar med lånat kapital, är mervärdet inte profiten utan profiten minus räntan, den del av profiten som återstår när han betalat räntan. Denna del av profiten framstår för honom helt naturligt som produkt av kapitalet, såvida det fungerar; och för honom är detta något verkligt, eftersom han representerar kapitalet i dess funktion. Han är dess personifikation, om det fungerar, och detta sker om det anlägges profitbärande i industri eller handel och den som använder det genast företar de operationer som är nödvändiga just inom den ifrågavarande affärsgrenen. I motsats till räntan, som han ska betala till utlånaren ur bruttoprofiten, tar den återstående delen av profiten, som tillfaller honom, alltså formen av industriell respektive kommersiell profit. Eller för att beteckna den med ett tyskt uttryck som innefattar båda, formen av Unternehmergewinn (företagarvinst). Är bruttoprofiten = genomsnittsprofiten, så blir storleken av denna företagarvinst bestämd uteslutande genom räntefoten. Avviker bruttoprofiten från genomsnittsprofiten, så är dess differens från genomsnittsprofiten (efter avdrag av räntan) bestämd genom alla de konjunkturer, vilka förorsaka en tillfällig avvikelse antingen av profitkvoten i en särskild produktionssfär från den allmänna profitkvoten eller av den profit som en enskild kapitalist gör i en viss sfär från genomsnittsprofiten i denna särskilda sfär. Nu har vi emellertid sett, att profitkvoten inom produktionsprocessen inte bara beror av mervärdet utan av många andra omständigheter: av produktionsmedlens inköpspriser, av mer än genomsnittligt produktiva metoder, av besparingar av konstant kapital etc. Och bortsett från produktionspriset hänger det på särskilda konjunkturer och vid varje enskild affärsöverenskommelse på kapitalistens större eller mindre slughet och driftighet, om och i vad mån han köper eller säljer över eller under produktionspriset, alltså inom cirkulationsprocessen tillägnar sig en större eller mindre del av totalmervärdet. I varje fall förvandlas den kvantitativa delningen av bruttoprofiten här till en kvalitativ, och detta ännu mer därför att den kvantitativa delningen själv beror av vad som finns att fördela, hur den aktiva kapitalisten hushållar med kapitalet och vilken bruttoprofit det avkastar åt honom som fungerande kapitalist, d.v.s. som en följd av hans funktioner som aktiv kapitalist. Den fungerande kapitalisten är här förutsatt att vara icke-ägare av kapitalet. Kapitalägandet representeras gentemot honom av långivaren, penningkapitalisten. Räntan, som han betalar denne, framträder alltså som den del av profiten, som tillfaller kapitalegendomen som sådan. I motsats härtill framträder den del av profiten som tillfaller den aktive kapitalisten nu som företagarvinst uteslutande härrörande ur de operationer eller funktioner han i reproduktionsprocessen fullbordar med kapitalet, speciellt alltså de funktioner han som företagare fullgör i industri eller handel. För honom framstår alltså räntan som en frukt av kapitalegendomen, av kapitalet som sådant abstraherat från kapitalets reproduktionsprocess, om det inte "arbetar", inte fungerar; medan företagarvinsten framstår som enbart en frukt av de funktioner han förrättar med kapitalet, som en frukt av rörelsen och kapitalets process. En process som nu framträder för honom som hans egen verksamhet i motsats till penningkapitalistens icke-verksamhet, icke-delaktighet i produktionsprocessen. Denna kvalitativa skillnad mellan de bägge delarna av bruttoprofiten, att räntan är frukten av kapitalet i och för sig, av kapitalegendomen bortsett från produktionsprocessen, och företagarvinsten frukten av det i process varande, i produktionsprocessen verkande kapitalet, och därmed av den aktiva roll som kapitalanvändaren spelar i reproduktionsprocessen - denna kvalitativa skillnad är inte bara en subjektiv uppfattning hos penningkapitalisten å ena sidan och industrikapitalisten å den andra. Den beror på objektiva fakta, ty räntan tillkommer penningkapitalisten, långivaren som enbart är ägare av kapitalet, alltså företräder den rena kapitalegendomen före produktionsprocessen och utanför denna; och företagarvinsten tillkommer den enbart fungerande kapitalisten som är icke-ägare till kapitalet.
Såväl för industrikapitalisten, som arbetar med lånat kapital, som för penningkapitalisten, som inte själv använder sitt kapital, har härmed den enbart kvantitativa delningen av bruttoprofiten mellan två personer med olika rättsanspråk på samma kapital och därmed på den profit det frambringat, övergått till en kvalitativ delning. Den ena delen av profiten framträder nu som en frukt som tillkommer kapitalet i och för sig i en form, som ränta. Den andra delen framstår som en specifik frukt av kapitalet i en motsatt form och därmed som företagarvinst. Den ena som frukt av kapitalegendomen, den andra som frukt av enbart opererandet med kapitalet som frukt av kapitalets process eller av de funktioner den aktive kapitalisten utövar. Och denna avsnörning och individualisering av bruttoprofitens bägge delar gentemot varandra som om de härrörde ur två mycket olika källor blir nu något givet för den totala kapitalistklassen och för totalkapitalet. Detta gäller både om det kapital som den aktiva kapitalisten använder är lånat eller inte, och om penningkapitalistens kapital användes av honom själv eller inte. Profiten på varje kapital, alltså även genomsnittsprofiten som grundar sig på kapitalens inbördes utjämning, sönderfaller eller delas i två kvalitativt olika, mot varandra självständiga och av varandra oberoende delar, ränta och företagarvinst, som båda bestämmas genom särskilda lagar. Kapitalisten som arbetar med eget kapital, lika väl som den som arbetar med lånat, indelar sin profit i ränta, som tillkommer honom som ägare, utlånare av kapitalet till sig själv, och i företagarvinst, som tillkommer honom som aktivt fungerande kapitalist. För denna delning som kvalitativ sådan har det ingen betydelse om kapitalisten verkligen ska dela med en annan eller inte. Den som använder kapitalet uppfattas, även om han arbetar med eget kapital, som två personer, ägare av kapital och användare av kapital. Hans kapital sönderfaller med avseende på de kategorier profit det avkastar i kapitalegendom, kapital utom produktionsprocessen, vilket avkastar ränta, och kapital inom produktionsprocessen, vilket avkastar företagarvinst.
Räntan blir alltså fast etablerad på så sätt att den nu inte uppträder som en för produktionen betydelselös delning av bruttoprofiten, som bara tillfälligtvis förekommer när industrikapitalisten arbetar med någon annans kapital. Även om han arbetar med eget kapital, delar sig hans profit i ränta och företagarvinst. En blott kvantitativ delning övergår härmed till en kvalitativ. Den försiggår oberoende av den tillfälliga omständigheten, om industrikapitalisten är ägare till sitt kapital eller ej. Det är inte bara fråga om olika kvotdelar av profiten som fördelas till olika personer utan om två kategorier av profiten, som står i olika förhållande till kapitalet, alltså i förhållande till kapitalets olika aspekter.
När nu denna delning av bruttoprofiten i ränta och företagarvinst väl har blivit kvalitativ är det mycket enkelt att upptäcka skälen till att den fått denna karaktär av kvalitativ delning för totalkapitalet och hela kapitalistklassen.
För det första: Detta följer redan ur det enkla empiriska faktum, att flertalet industrikapitalister, även om i olika numeriska proportioner, arbetar med eget och lånat kapital, och att proportionerna mellan eget och lånat kapital växlar under olika perioder.
För det andra: Förvandling av en del av bruttoprofiten till formen av ränta förvandlar dess andra del till företagarvinst. Den senare är i verkligheten bara den motsatta form som bruttoprofitens överskott över räntar antar, så snart denna existerar som egen kategori. Hela analysen av problemet hur bruttoprofiten differentieras i ränta och företagarvinst visar sig helt enkelt vara en fråga om hur en del av bruttoprofiten allmänt avsnöres som ränta och blir självständig. Men nu existerar det räntebärande kapitalet som en historiskt färdig, nedärvd form och därmed räntan som färdig underavdelning av det mervärde som kapitalet utvinner, långt innan det kapitalistiska produktionssättet och de däremot svarande föreställningarna om kapital och profit existerade. Därav kommer det sig, att i den populära föreställningen penningkapital, räntebärande kapital, gäller som kapitalet själv, som kapital par excellence. Därav å andra sidan den till Massies tid förhärskande föreställningen, att det är penningen som sådan som betalas i räntan. Den omständigheten att lånat kapital avkastar ränta, antingen det verkligen användes som kapital eller inte - även om det har lånats för | konsumtion - befäster föreställningen om självständigheten hos denna form av kapital. Det bästa beviset för den självständighet med vilken räntan under det kapitalistiska produktionssättets första perioder framträdde gentemot profiten och det räntebärande kapitalet gentemot industrikapitalet är att först i mitten av 1700-talet det faktum upptäcktes (av Massie och i efter honom av Hume) [55], att räntan bara är en del av bruttoprofiten, och att det överhuvud taget behövdes en sådan upptäckt.
För det tredje: Om industrikapitalisten arbetar med eget eller lånat kapital har ingen betydelse för det faktum, att klassen av penningkapitalister möter honom som en särskild sorts kapitalister, penningkapitalet som en särskild sorts kapital och räntan som den självständiga form av mervärdet som motsvarar detta specifika kapital.
Kvalitativt betraktat är räntan mervärde, som blotta innehavet av kapital levererar, som kapitalet i och för sig avkastar fastän dess ägare förblir stående utanför reproduktionsprocessen; som kapitalet alltså avkastar vid sidan om sin process.
Kvantitativt betraktat framstår den del av profiten som bildar räntan inte som relaterat till industriellt eller kommersiellt kapital som sådant utan till penningkapitalet, och kvoten för denna del av mervärdet, räntekvoten eller räntefoten förstärker denna relation. Ty, för det första blir räntefoten självständigt bestämd - trots att den är beroende av den allmänna profitkvoten - och för det andra framstår den liksom varornas marknadspris i kontrast till den svårgripbara profitkvoten som en vid alla variationer fast, likartad, påtaglig och alltid given relation. Fanns allt kapital i händerna på industrikapitalisterna, så existerade ingen ränta och ingen räntefot. Den självständiga formen för bruttoprofitens kvantitativa delning ger upphov till den kvalitativa delningen. Om industrikapitalisten jämför sig med penningkapitalisten, så är skillnaden att han har företagarvinsten som bruttoprofitens överskott över genomsnittsräntan, vilken på grund av räntefoten framstår som en empiriskt given storhet. Jämför han sig med den industrikapitalist, som hushållar med eget i stället för med lånat kapital, så skiljer han sig från denne på samma sätt som från penningkapitalisten. Denne industrikapitalist kan själv behålla räntan i stället för att betala ut den. I båda riktningarna framstår för honom den från räntan skilda delen av bruttoprofiten som företagarvinst och räntan själv som ett mervärde som kapitalet i och för sig avkastar och som det därför skulle avkasta även utan produktiv användning.
För den enskilde kapitalisten är detta riktigt i praktiken. Han kan välja, om han ska utnyttja sitt kapital genom att låna ut det som räntebärande kapital eller genom att själv bruka det som produktivt kapital utan hänsyn till om det i utgångspunkten redan existerar som penningkapital eller först måste förvandlas till penningkapital. Allmänt taget, d.v.s. tillämpat på hela samhällskapitalet, som några vulgärekonomer gör, och rentav definierat som grund för profiten är det naturligtvis galet. Idén att man kan förvandla det totala kapitalet till penningkapital utan att det finns folk som köper och utnyttjar produktionsmedel som är den form i vilken totalkapitalet existerar bortsett från den lilla del som finns i penningform - är naturligtvis en dumhet. Den bygger på en ännu större dumhet, nämligen att på basen av det kapitalistiska produktionssättet kapitalet skulle avkasta ränta utan att fungera som produktivt kapital, d.v.s. utan att skapa mervärde, av vilket räntan bara är en del. Att det kapitalistiska produktionssättet skulle gå sin gilla gång utan kapitalistisk produktion. Om en otillbörligt stor del av kapitalisterna förvandlar sitt kapital till penningkapital, så skulle följden bli en oerhörd värdeminskning av penningkapitalet och ett oerhört fall av räntefoten. Många skulle genast finna det omöjligt att leva av sina räntor, alltså tvingas att åter bli industrikapitalister. Men som sagt, för den enskilde kapitalisten är detta en realitet. Därför betraktar han oundvikligen, t.o.m. om han opererar med eget kapital, den del av sin genomsnittsprofit som är lika med genomsnittsräntan som en frukt av sitt kapital som sådant, bortsett från produktionsprocessen; och till skillnad från denna i räntan självständiga del råprofitens överskott däröver som företagarvinsten.
För det fjärde: (Lucka i manuskriptet.)
Det har alltså visat sig, att den del av profiten, som den fungerande kapitalisten måste betala till den kapitalist vars kapital han lånat, förvandlas till den självständiga form för en del av profiten, som allt kapital som sådant, vare sig det är lånat eller inte, avkastar under namn av ränta. Hur stor denna del är beror på den genomsnittliga räntekvotens höjd. Dess ursprung visar sig endast genom att den fungerande kapitalisten, såvida han äger sitt kapital, inte konkurrerar - åtminstone inte aktivt - vid bestämmandet av räntefoten. Den rent kvantitativa uppdelningen av profiten mellan två personer, som har olika rättsanspråk på densamma, har förvandlats till en kvalitativ delning som ser ut att uppkomma ur kapitalets och profitens natur. Ty som vi sett, så snart en del av profiten allmänt antar formen av ränta, förvandlas differensen mellan genomsnittsprofiten och räntan eller den över räntan överskjutande delen av profiten till en form som står i motsättning till räntan, till företagarvinst. Dessa bägge former, ränta och företagarvinst existerar bara som motsatta. Ingen av dem hänföres alltså till mervärdet, trots att de bara är delar av detta, rubricerade i skilda kategorier eller benämningar, utan de relateras till varandra. Om den ena delen av profiten förvandlas till ränta framstår därför den andra delen som företagarvinst.
Med profit förstår vi här alltid genomsnittsprofiten, då både den individuella profitens avvikelser och dess avvikelser i olika produktionssfärer - alltså de med konkurrenskampen och andra omständigheter fram och åter böljande variationerna i fördelningen av genomsnittsprofiten eller mervärdet - är oss alldeles likgiltiga i detta sammanhang. Detta gäller överhuvud taget för hela den föreliggande undersökningen.
Räntan är nu nettoprofiten, som Ramsay betecknar den, vilken ägandet av kapitalet som sådant avkastar, antingen åt den som bara lånar ut kapitalet och förblir stående utanför reproduktionsprocessen eller åt ägaren som själv produktivt använder sitt kapital. Men också för denne avkastar det denna nettoprofit, inte i hans egenskap av fungerande kapitalist utan i hans egenskap av penningkapitalist, utlånare av sitt eget kapital som ett räntebärande sådant till sig själv som fungerande kapitalist. Lika väl som förvandling av pengar och överhuvud av värde till kapital är det ständiga resultatet av kapitalistisk produktion, så är dess existens som kapital den ständiga förutsättningen för den kapitalistiska produktionsprocessen. Genom sin förmåga att förvandlas till produktionsmedel kommenderar det ständigt obetalt arbete och förvandlar därigenom varornas produktions- och cirkulationsprocess till produktion av mervärde för sin ägare. Räntan är alltså ett uttryck för att värde överhuvud taget - försakligat arbete i dess allmänna samhälleliga form - värde som i den verkliga produktionsprocessen tar formen av produktionsmedel, som en självständig makt står emot den levande arbetskraften och är ett medel att utvinna obetalt arbete; och för att det är en sådan makt genom att det möter arbetaren som främmande egendom. Å andra sidan är denna motsättning till lönarbetet utplånad i räntans form; ty det räntebärande kapitalet har som sådant inte lönarbetet utan det fungerande kapitalet till sin motsats. Kapitalisten som långivare står som sådan direkt emot den i produktionsprocessen verkligt fungerande kapitalisten men inte emot lönarbetaren som just på grundvalen av den kapitalistiska produktionen är exproprierad från produktionsmedlen. Det räntebärande kapitalet är kapitalet som egendom åtskilt från kapitalet som funktion. Men så länge kapitalet inte fungerar, exploaterar det inte arbetare och står inte i något motsatsförhållande till arbetet.
Å andra sidan bildar företagarvinsten inte någon motsats till lönarbetet utan bara till räntan.
För det första, förutsatt att genomsnittsprofiten är given, är företagarvinstens kvot inte bestämd genom arbetslönen utan genom räntefoten. Den är hög eller låg i omvänt förhållande till denna.[72*]
För det andra: den fungerande kapitalisten härleder sina anspråk på företagarvinsten inte från sin äganderätt till kapitalet utan från kapitalets funktion i motsättning till den begränsade form där det bara existerar som orörlig egendom. Detta framstår som en omedelbart påtaglig motsättning så snart kapitalisten opererar med lånat kapital, där ränta och företagarvinst därför tillfaller två olika personer. Företagarvinsten härrör ur kapitalets funktion i reproduktionsprocessen, uppstår alltså till följd av de operationer, den verksamhet, varigenom den fungerande kapitalisten förmedlar dessa funktioner av industriellt och kommersiellt kapital. Men att representera det fungerande kapitalet går inte så utan möda som att vara representant för det räntebärande kapitalet. På den kapitalistiska produktionens bas dirigerar kapitalisten såväl produktionsprocessen som cirkulationsprocessen. Exploateringen av det produktiva arbetet kostar ansträngning, antingen han själv sköter den eller låter andra sköta den i sitt namn. I motsats till räntan framstår alltså för honom hans företagarvinst som oberoende av kapitalägandet och som ett resultat av hans funktioner som icke-ägare, som - arbetare.
Därför utvecklas i hans hjärna helt naturligt den föreställningen, att hans företagarvinst - långt ifrån att bilda någon motsats till lönarbetet och vara obetalt arbete utfört av andra - är arbetslön, lön för företagsledning, wages of superintendence of labour, högre lön än den vanliga arbetarens 1) eftersom det är ett mera komplicerat arbete, 2) eftersom han själv betalar ut sin arbetslön. Att hans funktion som kapitalist består i att producera mervärde, d.v.s. obetalt arbete, och detta under de mest ekonomiska betingelserna, blir fullständigt bortglömt inför den motsättning som det innebär att räntan tillfaller kapitalisten även om denne inte utövar någon funktion som kapitalist utan bara är ägare till kapitalet; och att däremot företagarvinsten tillfaller den fungerande kapitalisten även om han inte äger det kapital med vilket han fungerar. Inför den motsatta formen av de båda delar i vilka profiten, alltså mervärdet, sönderfaller glömmer man bort att båda endast är delar av mervärdet och att delningen inte ändrar deras natur, ursprung och existensbetingelser.
I reproduktionsprocessen representerar den fungerande kapitalisten kapitalet som främmande egendom gentemot lönarbetarna och genom honom deltar penningkapitalisten i arbetets exploatering. Att den aktive kapitalisten bara som representant för produktionsmedlen gentemot arbetarna kan utöva funktionen att låta arbetarna arbeta för sig eller få produktionsmedlen att fungera som kapital, detta glömmes bort inför motsatsen mellan kapitalets funktion i reproduktionsprocessen och det blotta ägandet av kapital utanför produktionsprocessen.
I verkligheten är ingen relation till arbetet uttryckt i den form de båda delarna av profiten, d.v.s. av mervärdet, har som ränta och företagarvinst, eftersom dessa relationer bara existerar mellan arbete och profit eller snarare mervärdet som summan, det hela, enheten av dessa båda delar. I vilka proportioner man än delar profiten och under vilka olika rättsanspråk denna delning sker så förutsättes profiten som färdig, att den existerar. Är kapitalisten ägare av det kapital som han använder, så behåller han hela profiten eller mervärdet; för arbetaren är det alldeles likgiltigt om han gör detta eller om han måste betala ut en del till en tredje person som juridisk ägare. Frågan om grunderna för profitens uppdelning mellan två sorters kapitalister övergår sålunda omärkligt till frågan om grunderna för existensen av den profit som ska delas, mervärdet, vilket kapitalet som sådant, bortsett från all senare delning, drar ut ur reproduktionsprocessen. Av det faktum att räntan står i motsatsförhållande till företagarvinsten och företagarvinsten till räntan, båda mot varandra men inte mot arbetet, följer - att företagarvinst plus ränta, d.v.s. profiten, mervärdet, beror på vad? På den motsägelsefulla formen av dess båda delar! Men profiten produceras innan denna delning göres, och innan den producerats kan man inte tala om delning.
Det räntebärande kapitalet förblir sådant bara om den utlånade penningsumman verkligen förvandlas till kapital och ett överskott produceras, varav räntan är en del. Men detta upphäver inte det faktum, att räntebärandet har blivit en egenskap oberoende av produktionsprocessen. Arbetskraften förblir ju också värdeskapande kraft endast om den sysselsättes och realiseras i arbetsprocessen; men detta utesluter inte, att den i och för sig, potentiellt, som förmåga är den värdeskapande verksamheten och som sådan inte uppstår först i processen utan tvärtom är en förutsättning för denna. Den köpes som förmåga att skapa värde. Man kan också köpa den utan att låta den arbeta produktivt; t.ex. i rent personliga syften, betjäning o.s.v. Detta gäller också om kapitalet. Det är låntagarens sak, om han begagnar det som kapital, alltså verkligen sätter dess inneboende egenskaper att producera mervärde i funktion. Vad han betalar är alltid det i och för sig som en möjlighet i varan kapital inneslutna mervärdet.
Vi går nu närmare in på företagarvinsten.
Då kapitalets specifikt samhälleliga kännetecken i det kapitalistiska produktionssättet - kapitalegendom som besitter egenskapen att bestämma över andras arbete - har fixerats, och räntan därmed framstår som en del av det mervärde kapitalet på detta sätt utvinner, framstår den andra delen av detta mervärde - företagarvinsten - nödvändigtvis som härstammande ur produktionsprocessen i stället för ur kapitalet som kapital, som skild från det specifikt samhälleliga kännetecknet vilket ju i uttrycket kapitalränta redan fått sin särskilda existensform. Skild från kapitalet är emellertid produktionsprocessen endast en arbetsprocess i allmänhet. Därför framstår industrikapitalisten helt skild från kapitalägaren, inte som fungerande kapital utan som funktionär bortsett även från kapitalet, som en enkel bärare av arbetsprocessen i allmänhet, som arbetare och till på köpet sorti lönarbetare.
I och för sig uttrycker räntan just arbetsbetingelsernas existens som kapital i deras samhälleliga motsättning till arbetet och i deras förvandling till personlig makt gentemot arbetet och över arbetet. Den representerar kapitalägandet som medel att tillägna sig produkter av andras arbete. Men den representerar detta, som är karaktäristiskt för kapitalet, som något som gäller utanför produktionsprocessen och inte alls är ett resultat av produktionsprocessens specifikt kapitalistiska karaktär. Räntan framstår inte som direkt motsatt arbetet tvärtom som om den var utan några relationer till detta och bara en kapitalists förhållande till en annan. Alltså som helt utanförstående och betydelselös för kapitalets relation till arbetet. Således är i räntan, denna specifika form av profit i vilken kapitalets motsatskaraktär antar en oberoende form, detta oberoende manifesterat på ett sådant sätt att motsättningen abstraheras och är helt utplånad. Räntan är ett förhållande mellan två kapitalister, inte mellan kapitalist och arbetare.
Räntans form ger den andra delen av profiten kvalitativt formen av företagarvinst och dessutom arbetsledarlön. De särskilda funktioner som kapitalisten ska fullgöra och som tillkommer honom just till skillnad från och i motsats till arbetarna framställas som rena arbetsfunktioner. Han skapar mervärde inte genom att arbeta som kapitalist utan genom att han, bortsett från sin egenskap som kapitalist, också arbetar. Denna del av mervärdet är alltså inte längre mervärde utan dess motsats, ekvivalent för utfört arbete. Då den alienerade karaktären av kapitalet, dess motsats till arbetet, förlägges utanför den verkliga exploateringsprocessen, nämligen till det räntebärande kapitalet, så framstår denna exploateringsprocessen som enbart en arbetsprocess, där den fungerande kapitalisten förrättar annat arbete än arbetaren. Så att arbetet att exploatera och det exploaterade arbetet är identiska. Arbetet att exploatera är arbete likaväl som det arbete som exploateras. På räntan vilar kapitalets samhälleliga form, men uttryckt i en neutral och indifferent form; företagarvinsten representerar kapitalets ekonomiska funktion men den är abstraherad från den bestämda kapitalistiska karaktären av denna funktion.
I kapitalistens medvetande försiggår här samma process som i fråga om de i avdelning II antydda kompensationsgrunderna vid utjämningen till genomsnittsprofit. Dessa kompensationsgrunder som ingår bestämmande i mervärdets fördelning blir i det kapitalistiska föreställningssättet förvrängda till orsaker och (subjektiva) grunder för att rättfärdiga profiten.
Föreställningen om företagarvinsten som lön för arbetsledning, som uppstår ur dess motsättning till räntan, finner ytterligare stöd genom att en del av profiten faktiskt avsöndras som arbetslön, eller snarare tvärtom att en del av arbetslönen på basen av det kapitalistiska produktionssättet, framstår som en integrerad del av profiten. Som redan A. Smith helt riktigt påvisat, framträder denna del i arvodet åt ledare i sådana företag, som utvidgats och genomfört en arbetsdelning vilken medger särskild arbetslön för ledaren. Den är då renodlad, självständig och helt skild både från profiten (som summan av ränta och företagarvinst) och från den del av profiten som efter avdrag av räntan blir över som s.k. företagarvinst.
Arbetet med uppsikt och ledning uppträder naturligtvis överallt, där den direkta produktionsprocessen är en samhällelig kombination och inte isolerat arbete av självständiga producenter.[73*] Men detta arbete är av två slag. Å ena sidan, allt arbete, i vilket många individer samarbetar, kräver naturligtvis en kommenderande vilja för sammanhanget och enheten i processen och för funktioner som inte gäller delarbeten utan företagets totala funktion på samma sätt som en orkester behöver en dirigent. Detta är ett produktivt arbete som måste utföras inom varje sammansatt produktionssätt.
Å andra sidan uppkommer - alldeles bortsett från det som gäller handelns område - sådant arbete med uppsikt och kontroll nödvändigtvis i alla produktionssätt som vilar på motsatsen mellan arbetaren som direkt producent och en ägare till produktionsmedel. Ju större denna motsättning är, desto större roll spelar denna uppsikt över arbetet. Därför når den sitt maximum i slavsystemet.[74*] Men den är också oumbärlig i det kapitalistiska produktionssättet, då produktionsprocessen samtidigt är en process där kapitalisten konsumerar arbetskraften. Alldeles som i despotiska stater uppsikten över arbetet och regeringens inblandning på olika sätt inbegriper både de förrättningar som är gemensamma för alla samfälligheter och framgår ur deras natur och de speciella funktioner som härrör ur regeringens motsättning till folkets massa.
Skriftställarna under antiken, som hade slavsystemet för ögonen, sammanförde i teorin liksom fallet var i praktiken de båda sidorna av uppsiktsarbetet lika oskiljaktigt som de moderna ekonomer som anser det kapitalistiska produktionssättet vara det absoluta. Å andra sidan förstår det moderna slavsystemets apologeter, som jag strax ska visa med ett exempel, att utnyttja uppsiktsarbetet som skäl för att rättfärdiga slaveriet alldeles på samma sätt som de andra ekonomerna utnyttjar det som skäl för lönarbetssystemet.
Angående villicus på Catos tid:
"I spetsen för slavhushållningen på godset (familia rustica) stod förvaltaren (villicus av villa = lantgods) som inkasserar och ger ut, köper och säljer, mottar sin herres instruktioner och i hans frånvaro ger order och bestraffar ... Förvaltaren hade naturligtvis en friare ställning än de övriga tjänarna. De magoniska böckerna [56] ger rådet att han bör tillåtas äktenskap, barnalstring och egen kassa och Cato att han bör vara gift med den kvinna som leder hushållsarbetet; han ensam lär ha haft utsikt att om han skött sig väl av sin herre erhålla friheten. För övrigt hade alla ett gemensamt hushåll ... Varje slav, även förvaltaren själv, fick det han behövde levererat för vissa perioder efter fastställda satser på sin herres räkning, med detta hade han sedan att reda sig ... Kvantiteten var avvägd efter arbetets art, varför t.ex. förvaltaren, som hade lättare arbete än drängarna, fick en mindre ranson än dessa." (Mommsen, Römische Geschichte, 2. Aufl. I, s. 808-810.)
Aristoteles:
"Ty herremannen" - kapitalisten - "är som sådan inte verksam med förvärvandet av slavar" - den kapitalegendom som ger makten att köpa arbete - "utan i begagnandet av slavarna" - användningen av arbetarna, nu för tiden lönarbetare i produktionsprocessen. "Men det finns ingenting stort och upphöjt i denna vetenskap. Vad slaven måste förstå att uträtta, det ska denne förstå att befalla. Där herremännen inte själva finner nödigt att besvära sig, där övertar uppsyningsmannen denna ära, men de själva regerar eller filosoferar." (Aristoteles Res Publica. Ed. Bekker, Lib. I, 7.)[G]
Att härskandet på det ekonomiska liksom på det politiska området pålägger maktens innehavare härskandets funktioner, d.v.s. på det ekonomiska området att de måste förstå att konsumera arbetskraften - detta är vad Aristoteles helt torrt konstaterar, och han tillfogar, att man inte kan göra så stort väsen av detta uppsiktsarbete, när herremannen så snart han är tillräckligt förmögen överlämnar "äran" av detta besvär till en uppsyningsman.
Arbetet med ledning och uppsikt, som såvida det inte är en särskild funktion framgången ur naturen av allt samhälleligt kombinerat arbete, härrör ur motsatsen mellan produktionsmedlens ägare och arbetskraftens ägare, antingen själva arbetaren köpes som arbetskraft, som i slavsystemet, eller arbetaren själv säljer sin arbetskraft och produktionsprocessen därför samtidigt framstår som en process som konsumerar hans arbete genom kapitalet - just denna funktion, som har sin upprinnelse i träldom för den direkta producenten, har alltför ofta utnyttjats för att rättfärdiga detta förhållande, och exploateringen, att tillägna sig andras obetalda arbete, har lika ofta framställts som den arbetslön som tillkommer kapitalets ägare. Men aldrig bättre än av advokat O'Connor, en försvarare av slaveriet i USA på ett möte i New York i dec. 1859 under mottot: "Rättvisa åt Södern". -
"Mina herrar", sade han under kraftiga applåder, "av naturen själv har negern hänvisats till sin underordnade ställning. Han har styrka och är en god arbetare; men naturen som gav honom denna styrka förvägrade honom såväl förståndet att regera som viljan att arbeta (bifall). Han har inte fått någotdera! Och samma natur som undanhållit honom viljan att arbeta gav honom en herre, som kan frambringa denna vilja och göra honom till en nyttig tjänare både för sig själv och den som regerar honom i det klimat för vilket han är skapad. Jag påstår, att det inte är orätt att behålla negern i det läge som naturen anvisat honom; att ge honom en herre som regerar honom; och man berövar honom inga av hans rättigheter, om man tvingar honom att fortsätta att arbeta och lämna sin herre en rättvis ersättning för det arbete och den talang denne använder för att regera honom och göra honom nyttig för sig själv och samhället."[57]
Liksom slaven måste nu lönarbetaren ha en herre som regerar över honom och håller honom till arbete. Och om man förutsätter detta förhållande av herravälde och undertryckande är det i sin ordning, att lönarbetaren tvingas att producera sin egen arbetslön och därtill uppsiktslönen, en kompensation för arbetet att härska och ha uppsikt över honom "och lämna sin herre en rättvis ersättning för det arbete och den talang denna använder för att regera honom och göra honom nyttig för sig själv och samhället".
Detta arbete med uppsikt och ledning, som uppkommer ur den antagonistiska karaktären av kapitalets herravälde över arbetet och som därför är gemensamt för alla produktionssätt som vilar på klassmotsättning, är direkt och oskiljaktigt förenat, även i det kapitalistiska systemet, med de produktiva funktioner som allt kombinerat samhälleligt arbete pålägger enskilda individer som speciellt arbete. Arbetslönen åt en epitropos eller regisseur, som han hette i det feodala Frankrike, skiljer sig fullständigt från profiten och antar formen av arbetslön för kvalificerat arbete, så snart företaget drives i tillräckligt stor skala för att kunna betala en sådan dirigent (manager), fastän våra industrikapitalister inte för den skull har kommit i närheten av att "driva statsaffärer eller filosofera".
Att det inte är industrikapitalisterna utan industrins "managers" som är "själen i vårt industrisystem" har redan mr Ure anmärkt.[75*] Allt som behöver sägas om den merkantila delen av systemet har sagts i förra avdelningen.
Den kapitalistiska produktionen själv har åstadkommit ett sådant tillstånd, att ledningens arbete är helt skilt från kapitalägandet och kan utövas av vem som helst. Det har därför blivit onödigt att det utövas av kapitalisten. En musikdirektör behöver inte äga orkesterns instrument, inte heller hör det till funktionen som dirigent, att han har något att göra med de övriga musikanternas lön. De kooperativa fabrikerna lämnar bevisen för att kapitalisten som funktionär blivit lika överflödig för produktionen, som han själv i sin högst utvecklade form finner den stora jordägaren överflödig. Om kapitalistens arbete inte hör ihop enbart med den kapitalistiska produktionsprocessen, så att det upphör av sig själv med kapitalet; om det alltså framgår ur arbetets form som samhällelig, ur mångas kombination och samverkan för ett gemensamt resultat, är det alltså lika oberoende av kapitalet som denna form själv, så snart den sprängt sitt kapitalistiska hölje. Att säga, att detta arbete är nödvändigt som kapitalistiskt arbete, som kapitalistens funktion, betyder endast att hopen inte kan föreställa sig de former som utvecklats i det kapitalistiska produktionssättets sköte, som skilda och befriade från sin antagonistiska kapitalistiska karaktär. Gentemot penningkapitalisten är industrikapitalisten arbetare men arbetar som kapitalist, d.v.s. som exploatör av andras arbete. Den lön han gör anspråk på och får för detta arbete, är precis lika med den kvantitet av andras arbete som han tillägnar sig och direkt avhängig arbetets exploateringsgrad, men inte av den ansträngning som denna exploatering kostar honom och som han mot en måttlig betalning kan övervälta på en direktör. Efter varje kris kan man i de engelska fabriksdistrikten se ex-fabrikanter, som för en låg betalning sköter uppsikten över sina före detta fabriker som direktörer åt de nya ägarna, ofta deras fordringsägare.[76*]
Förvaltningslönen både för den merkantile och den industrielle direktören framträder fullständigt åtskild från företagarvinsten såväl i arbetarnas kooperativa fabriker som i de kapitalistiska aktieföretagen. Åtskillnaden mellan förvaltningslön och företagarvinst, som annars framstår som tillfällig, är här konstant. I den kooperativa fabriken bortfaller uppsiktsarbetets antagonistiska karaktär, då direktören betalas av arbetarna i stället för att mot dem representera kapitalet. Överhuvud taget har aktieföretagen - som utvecklas med kreditväsendet - en tendens att mer och mer skilja detta förvaltningsarbete som funktion från innehav av kapital, eget eller lånat. Alldeles som med det borgerliga samhällets utveckling domare- och förvaltningsfunktionerna avskiljas från jordegendomen, vars attribut de var under feodaltiden. Tidigare stod ägaren till kapital, penningkapitalisten, mot den fungerande kapitalisten, men med kreditens utveckling antar detta penningkapital själv en samhällelig karaktär, koncentreras i banker och lånas ut av dessa i stället för av sina ägare, medan å andra sidan direktören, som inte innehar något kapital varken lånat eller annat, utför alla verkliga funktioner som tillkommer den fungerande kapitalisten. Så blir bara funktionären kvar och kapitalisten försvinner som överflödig person ur produktionsprocessen!
Av de engelska kooperativa fabrikernas offentliga balansräkningar[77*] ser man, att - efter avdrag av direktörens lön, som bildar en del av det satsade variabla kapitalet alldeles som de övriga arbetarnas löner - profiten var större än genomsnittsprofiten, fastän de på sina ställen betalade en mycket högre ränta än privatfabrikerna. I alla dessa fall var orsaken till den högre profiten bättre ekonomisering i användningen av det konstanta kapitalet. Men vad som därvid intresserar oss, är att genomsnittsprofiten (= ränta + företagarvinst) här framstår faktiskt och påtagligt som en i förhållande till förvaltningslönen helt oberoende storhet. Då profiten här var större än genomsnittsprofiten, var också företagarvinsten större än eljest.
Samma faktum visar sig i några kapitalistiska aktieföretag t.ex. aktiebankerna (Joint Stock Banks). London och Westminster Bank betalade 1863 30% årlig utdelning, Union Bank of London och andra 15%. Av bruttoprofiten avgår här utom direktörens lön räntan som betalas för deponerade medel. Den höga profiten får sin förklaring ur den mindre proportionen mellan det låga inbetalade kapitalet och depositionerna. T.ex. i London och Westminster Bank 1863: inbetalt kapital 1 milj. £; insättningar 14.540.275 £. I Union Bank of London 1863: inbetalt kapital 600.000 £; insättningar 12.384.173 £.
Förväxlingen av företagarvinst med uppsikts- och förvaltningslön härrörde ursprungligen ur den motsägelsefulla form som profitens överskott över räntan antar i motsats till räntan. Den utvecklades vidare ur den apologetetiska avsikten att framställa profiten inte som mervärde, d.v.s. obetalt arbete, utan som arbetslön åt kapitalisten själv för förrättat arbete. Mot detta uppställdes sedan från socialisternas sida ett krav att profiten skulle reduceras till det den teoretiskt utgavs för att vara, nämligen just till en ren uppsiktslön. Och detta krav framträdde desto mer oangenämt gentemot det teoretiska skönmåleriet, ju mer denna uppsiktslön å ena sin fick sin bestämda nivå och sitt bestämda marknadspris liksom all annan arbetslön i och med att det bildades en talrik klass av industriella och kommersiella direktörer;[78*] och ju mer den sjönk, i likhet med all lön för kvalificerat arbete med den allmänna utvecklingen som sänker produktionskostnaderna för specialutbildad arbetskraft.[79*] Med utvecklingen av kooperationen på arbetarnas sida, av aktieföretagen på bourgeoisins sida avlägsnades den sista förevändningen att förväxla företagarvinst och förvaltningslön. Nu framstod profiten även praktiskt som vad den teoretiskt obestridligen är, som mervärde, värde för vilket ingen ekvivalent betalas, realiserat obetalt arbete, så att den fungerande kapitalisten verkligen exploaterar arbetet och frukten av hans exploatering, om han arbetar med lånat kapital, delar sig i ränta och företagarvinst, den räntan överskjutande delen av profiten.
På basen av den kapitalistiska produktion utvecklas i aktieföretagen en ny svindel med förvaltningslönen, genom att vid sidan och över den verklige direktören uppträder ett antal direktioner och bolagsstyrelser, vilka i själva verket använder förvaltning och uppsikt som en förevändning att utplundra aktieägarna och berika sig själva. Om detta kan man finna sköna detaljer i The City of the Physiology of London Business; With Sketches on Change, and the Coffee Houses. London 1845.
"Vad bankirer och köpmän vinna genom att de är delaktiga i åtta eller nio olika bolagsdirektioner kan man se av följande exempel: Hr Timothy Abraham Curtis privata bokslut inlämnat hos konkursdomstolen vid hans konkurs, visade en inkomst om 8-900 £ årligen under posten medlemskap i direktioner. Då hr Curtis varit chef för Bank of England och för Ostindiska kompaniet skattade sig varje aktiebolag lyckligt att kunna vinna honom för sin direktion" (s. 81, 82). -
Arvodet åt direktionsmedlemmarna i sådana bolag är för varje veckosammanträde minst en guinee (21 mark). Förhandlingarna inför konkursdomstolen visar, att denna uppsiktslön i regel står i omvänt förhållande till den uppsikt som dessa nominella direktörer verkligen utövar.
I det räntebärande kapitalet uppnår kapitalförhållandet sin mest ytliga och fetischartade form. Vi har här G-G', pengar som alstrar mer pengar, självförmerande värde, utan den process som förmedlar de båda termerna. I köpmanskapitalet, G-W-G', är åtminstone den allmänna formen för den kapitalistiska rörelsen innesluten, fastän den håller sig enbart inom cirkulationssfären, profiten framstår enbart som en försäljningsprofit; men fortfarande som en produkt av ett samhälleligt förhållande inte som en produkt av endast ett ting. Köpmanskapitalets form representerar fortfarande en process, enheten av motsatta faser, en rörelse som sönderfaller i två motsatta förlopp, i köp och försäljning av varor. Detta är utplånat i G-G', formen för det räntebärande kapitalet. Om t.ex. 1.000 £ utlånas och räntefoten är 5%, så är värdet av 1.000 £ som kapital för ett år = C + Cz', där C är kapitalet och z' räntefoten, alltså här 5% = 5/100 = 1/20 , 1.000 + 1.000 × 1/20 = 1.050 £. Värdet av 1.000 £ som kapital är = 1.050 £, d.v.s. kapitalet är ingen enkel storhet. Det är ett storhetsförhållande, ett förhållande som totalbelopp, som givet värde till sig själv som förökande värde, som ett totalbelopp som producerar ett mervärde. Och som vi sett, representerar kapitalet som sådant detta värde som direkt förökar sig för alla aktiva kapitalister, antingen de fungerar med eget eller lånat kapital.
G-G' : vi har här den ursprungliga utgångspunkten för kapitalet, penningen i formeln G-W-G' reducerad till de två extremerna G-G', där G' = G + ΔG, pengar som skapar mera pengar. Det är kapitalets ursprungliga och allmänna formel sammandragen till en meningslös resumé. Det är det färdiga kapitalet, en enhet av produktionsprocess och cirkulationsprocess som därmed under en viss tidsperiod avkastar ett visst mervärde. I det räntebärande kapitalets form framträder detta direkt, utan förmedling av produktionsprocess och cirkulationsprocess. Kapitalet framstår som en mysteriös och självskapande källa till ränta, till sin egen förökning. Tinget (pengar, vara, värde) är