Skrivet: Från september 1876 till juni 1878.
Publicerat: I "Vorwärts" från den 3 januari 1877 till
7 juli 1878. Den första bokupplagan utgavs 1878. Översättningen följer den
utökade utgåvan från 1894.
Källa: Marx Engels Werke bd XX, s. 1-303; "Herrn Eugen
Dühring's Umwälzung der Wissenschaft".
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
Efterföljande arbete är på intet sätt en produkt av något slags "inre tvång". Tvärtom.
När herr Dühring för tre år sedan plötsligt framträdde i den utmanande rollen av socialismens adept och samtidigt dess reformator, framförde vänner i Tyskland upprepade gånger det önskemålet, att jag skulle kritiskt belysa denna nya socialistiska teori i socialdemokratiska partiets centralorgan - på den tiden "Volksstaat". De ansåg detta vara alldeles nödvändigt, om det inte på nytt skulle ges anledning till sekteristisk splittring och förvirring i det ännu så unga och just enade partiet. Det var bättre än jag i stånd att bedöma förhållandena i Tyskland; jag var alltså förpliktad att tro dem. Därjämte visade det sig att den nyomvände i en del av den socialistiska pressen välkomnades med en värme, som visserligen närmast gällde herr Dührings goda vilja men som samtidigt hos denna del av partipressen lät framskymta den goda viljan att för den dühringska goda viljans skull ta den dühringska doktrinen obesedd med på köpet. Det fanns även folk, som redan var färdiga att i populariserad form sprida denna doktrin bland arbetarna. Och slutligen uppbjöd herr Dühring och hans lilla sekt av troende reklamens och intrigens alla konster för att tvinga "Volksstaat" till ett bestämt ställningstagande till den med så stora anspråk framträdande nya läran.
Trots detta dröjde det ett år innan jag kunde besluta mig för att med åsidosättande av andra arbeten bita i detta sura äpple. Det var nu en gång ett sådant äpple som man måste äta upp helt och hållet när man väl bitit i det. Och det var inte bara mycket surt utan också mycket stort. Den nya socialistiska teorin framträdde som det senaste praktiska resultatet av ett nytt filosofiskt system. Det gällde alltså att granska den i sammanhang med detta system och därmed även att granska systemet självt; det gällde att följa herr Dühring på det vidlyftiga område, där han behandlar alla möjliga ting och några till. Så tillkom en rad artiklar, som sedan början av 1877 publicerades i "Volksstaats" efterföljare, "Vorwärts" i Leipzig, och som här föreligger samlade.
Det är således föremålets egen beskaffenhet som tvingat min kritik till en utförlighet, som står i en skriande disproportion till detta föremåls, alltså de dühringska skrifternas, vetenskapliga halt. Emellertid kan även två andra omständigheter ursäkta denna utförlighet. Å ena sidan har den givit mig tillfälle att på de mycket skilda områden, som här berörs, positivt utveckla min uppfattning i de frågor, som för ögonblicket är av ett mer allmänt vetenskapligt eller praktiskt intresse. Detta har skett kapitel för kapitel, och även om föreliggande skrift ingalunda åsyftar att konfrontera herr Dührings "system" med ett annat system, hoppas jag att läsaren trots detta inte skall behöva leta efter sammanhang i de av mig framförda åsikterna. Att mitt arbete i detta avseende inte varit alldeles ofruktbart, på den saken har jag redan nu tillräckliga bevis.
Å andra sidan är den "systemskapande" herr Dühring ingen isolerad företeelse i den tyska samtiden. Sedan någon tid tillbaka växer i Tyskland kosmogoniska, allmänt naturfilosofiska, politiska, ekonomiska och andra system upp i dussintal som svampar ur jorden på en natt. Den minste lille filosofie doktor, ja t.o.m. studiosus nöjer sig inte med mindre än ett fullständigt "system". Liksom det i den moderna staten förutsättes, att varje medborgare är omdömesgill i alla frågor som han har att rösta om, liksom man i ekonomin antar, att varje konsument är en grundlig kännare av alla de varor han behöver inköpa för sitt livsuppehälle - på samma sätt skall det nu också gå till i vetenskapen. Vetenskapens frihet bjuder att man skriver om allt som man inte behärskar och utger detta för den enda strängt vetenskapliga metoden. Herr Dühring är en av de mest typiska representanterna för denna framfusiga kvasivetenskap, som numera överallt tränger sig i förgrunden och överröstar allting med sitt skrällande pretentiösa tamtam. Pretentiöst tamtam i poesin, i filosofin, i politiken, i ekonomin, i historieskrivningen, pretentiöst tamtam i katedern och på tribunen, pretentiöst tamtam överallt, pretentiöst tamtam med anspråk på överlägsenhet och tankedjup till åtskillnad från andra nationers simpla, platta, vulgära tamtam, pretentiöst tamtam såsom den intellektuella tyska industrins mest karakteristiska och talrikt förekommande produkt, billig men dålig, alldeles som andra tyska fabrikat vid vilkas sida den tyvärr inte var representerad i Philadelphia.[1] Till och med den tyska socialismen gör numera, i synnerhet efter herr Dührings goda exempel, rätt avsevärda framsteg i pretentiöst tamtam och producerar än den ene, än den andre, som bröstar sig med en "vetenskap", om vilken han "verkligen ingenting lärt". Det hela är en barnsjukdom, som vittnar om de tyska akademikernas begynnande omvändelse till socialdemokratin och är oupplösligt förbunden med denna, men som med hänsyn till våra arbetares anmärkningsvärt sunda natur säkert kommer att övervinnas.
Det är inte mitt fel att jag har måste följa herr Dühring på områden, där jag på sin höjd kan uppträda med anspråk på att vara dilettant. I sådana fall har jag för det mesta inskränkt mig till att ställa min motståndares falska eller missvisande påståenden mot riktiga, obestridliga fakta. Så i fråga om juridiken och i många fall inom naturvetenskapen. I andra fall har det rört sig om allmänna åsikter i den teoretiska naturvetenskapen, alltså om en terräng där även naturforskaren av facket måste ge sig in på närbesläktade områden utanför sin specialitet - områden där han, enligt herr Virchows bekännelse, lika mycket som vi andra är en "halvlärd". Och jag hoppas att man skall låta även mig få del av det överseende i fråga om smärre inexaktheter och otympligheter i uttryckssättet som på denna punkt ömsesidigt praktiseras.
Vid avslutandet av detta förord kommer mig tillhanda en av herr Dühring författad bokhandelsreklam om ett nytt "tongivande" verk av herr Dühring: "Neue Grundgesetze zur rationellen Physik och Chemie" [Nya grundlagar för en rationell fysik och kemi]. Hur medveten jag än är om bristfälligheterna i mina fysikaliska och kemiska kunskaper, så tror jag mig dock känna min herr Dühring tillräckligt väl för att, utan att ha sett skriften, våga förutsäga att de där uppställda lagarna för fysik och kemi i fråga om misstag och banaliteter värdigt kommer att ansluta sig till de tidigare av herr Dühring upptäckta och i min bok granskade lagarna för ekonomi, världsschematik o.s.v., ävensom att den av herr Dühring konstruerade rigometern eller instrumentet för mätning av mycket låga temperaturer kommer att tjäna som måttstock, inte för temperaturer, varken höga eller låga, utan endast och allenast för herr Dührings arroganta okunnighet.
London den 11 juni 1878.
Att föreliggande skrift skall utkomma i ny upplaga kom för mig oväntat. Det föremål den kritiserar är nu redan så gott som glömt, och skriften själv har inte endast förelagts åtskilliga tusen läsare i leipzigtidningen "Vorwärts" 1877 och 1878 utan har också samlad och separat tryckts i stor upplaga. Hur kan det då ännu intressera någon vad jag för många år sedan hade att säga om herr Dühring?
I första hand får det väl tillskrivas den omständigheten, att denna skrift liksom alla mina då ännu spridda skrifter förbjöds omedelbart efter utfärdandet av socialistlagen i det tyska riket. För den som inte var förstockad av nedärvda ämbetsmannafördomar måste resultatet av en sådan åtgärd på förhand stå klart: fördubblad och tredubblad avsättning av de förbjudna böckerna, avslöjande av vanmakten hos herrarna i Berlin som utfärdar förbud och inte kan genomföra dem. I själva verket trugar riksregeringens älskvärdhet på mig fler nya upplagor av mina små skrifter än jag kan stå för: jag har inte tid att revidera texten så mycket som jag borde och måste för det mesta nöja mig med att ånyo låta den avtryckas.
Men därtill kommer ännu en omständighet. Herr Dührings här kritiserade "system" breder ut sig över ett mycket vidsträckt teoretiskt område; jag var nödsakad att i min framställning följa honom åt alla håll och ställa hans uppfattningar mot mina egna. Den negativa kritiken blev därmed positiv. Polemiken slog över i en mer eller mindre sammanhängande framställning av den av Marx och mig företrädda dialektiska metoden och kommunistiska världsåskådningen, och detta på en tämligen omfattande rad av områden. Detta vårt åskådningssätt har, sedan det först framträdde inför världen i Marx' "Filosofins elände" och i Kommunistiska manifestet, genomgått ett gott och väl tjugoårigt inkubationsstadium innan det efter "Kapitalets" utgivande i växande tempo gripit ständigt vidare kretsar och nu långt utöver Europas gränser vinner beaktande och anslutning i alla länder, där det å ena sidan finns proletärer och å andra sidan orädda vetenskapliga teoretiker. Det tycks alltså finnas en publik med tillräckligt stort intresse för saken att för den positiva framställningens skull ta den numera i många avseenden föråldrade polemiken mot de dühringska åsikterna med på köpet.
Jag vill i förbigående anmärka: Då det här utvecklade åskådningssättet till ojämförligt största delen utarbetats och utvecklats av Marx och endast till en ringa del av mig, så var det oss emellan självfallet att denna min framställning inte skulle publiceras utan hans kännedom. Jag läste före tryckningen upp hela manuskriptet för honom, och tionde kapitlet i avsnittet om ekonomin ("Ur 'Kritisk historia'") är skrivet av Marx, fast jag tyvärr av hänsyn till yttre omständigheter var tvungen att något förkorta det. Det var nu en gång för alla vår vana att ömsesidigt bistå varandra i specialfacken.
Den föreliggande nya upplagan är med undantag för ett kapitel ett oförändrat avtryck av den föregående. Å ena sidan har jag inte haft tid för en genomgripande revidering, hur mycket jag än önskade ändra i framställningen. Men det är min plikt att iordningställa Marx' efterlämnade manuskript för trycket, och detta är mycket viktigare än allt annat. Dessutom opponerar sig mitt samvete mot varje förändring. Skriften är en stridsskrift, och jag anser mig skyldig min motståndare att ingenting förbättra, där han ingenting kan förbättra. På sin höjd skulle jag kunna göra anspråk på rätten att bemöta herr Dührings svar. Men vad herr Dühring skrivit om mitt angrepp har jag inte läst och kommer jag heller inte utan särskild anledning att läsa; teoretiskt är jag färdig med honom. För övrigt måste jag så mycket mer gentemot honom iaktta reglerna för anständighet i den litterära polemiken som Berlinuniversitetet sedan dess begått en skamlig orättvisa mot honom. Visserligen har det även fått sitt straff för den saken. Ett universitet, som nedlåter sig till att under kända omständigheter beröva herr Dühring hans undervisningsfrihet, bör inte förvånas om man under likaledes kända omständigheter påtvingar det herr Schwenninger.
Det enda kapitel, där jag tillåtit mig förklarande kompletteringar, är det andra kapitlet i tredje avsnittet: "Teoretiskt". Här, där det blott och bart gäller framställningen av en kärnpunkt i den av mig företrädda åskådningen, bör min motståndare inte kunna beklaga sig över att jag försökt tala populärt och komplettera sammanhangen. Och dessutom har detta en yttre orsak. Jag hade bearbetat tre av skriftens kapitel (det första i inledningen och det första och andra i tredje avsnittet) till en självständig broschyr åt min vän Lafargue för översättning till franska och, sedan den franska upplagan tjänat som grundval för en italiensk och en polsk, ombesörjt även en tysk upplaga under titeln "Socialismens utveckling från utopi till vetenskap". Denna har på några månader upplevt tre upplagor och har även utkommit i rysk och dansk översättning. I alla dessa upplagor var ovannämnda kapitel det enda som erhållit kompletteringar, och det skulle i betraktande av dess senare, internationella utformning ha varit pedantiskt, om jag i den nya upplagan av originalverket hade låtit binda mig av den ursprungliga ordalydelsen.
Vad jag i övrigt skulle ha önskat ändra hänför sig i huvudsak till två punkter. För det första till den mänskliga urhistorien, till vilken Morgan först 1877 gavs oss nyckeln. Men då jag sedan dess i min skrift "Familjens, privategendomens och statens ursprung", Zürich 1884, haft tillfälle att utnyttja det material som jag under tiden fått tillgång till, är det tillräckligt med en hänvisning till detta senare arbete.
För det andra den del, som handlar om den teoretiska naturvetenskapen. Här råder stor tafatthet i framställningen, och mycket låter sig i dag uttryckas klarare och bestämdare. Då jag inte anser mig ha rätt att här företa några förbättringar är jag alltså nödsakad att i stället kritisera mig själv.
Marx och jag var väl ganska ensamma om att från den tyska idealistiska filosofin rädda över den medvetna dialektiken till den materialistiska uppfattningen av naturen och historien. Men till en dialektisk och samtidigt materialistisk uppfattning av naturen hör kunskap om matematiken och naturvetenskapen. Marx var en framstående matematiker, men naturvetenskapen kunde vi följa blott styckevis, språngvis, sporadiskt. När jag efter att ha dragit mig tillbaka från den merkantila verksamheten och flyttat till London fick tid därtill, företog jag, så långt det var mig möjligt, en fullständig matematisk och naturvetenskaplig "ruggning", som Liebig kallar det, och utnyttjade större delen av åtta år för detta ändamål. Jag var mitt inne i denna ruggningsprocess, då jag kom i tillfälle att befatta mig med herr Dührings s.k. naturfilosofi. Det är under sådana omständigheter endast alltför naturligt att jag många gånger inte fann de riktiga tekniska uttrycken och över huvud taget tämligen trögt tog mig fram på den teoretiska naturvetenskapens område. Å andra sidan hade medvetandet om min ännu inte övervunna osäkerhet gjort mig försiktig; verkliga förgripanden på då kända fakta och oriktig framställning av då godtagna teorier skall man inte kunna förebrå mig. I detta avseende har blott en misskänd stor matematiker hos Marx brevledes beklagat sig över att jag uppsåtligt brustit i vördnad för formeln √-1.
Vid min rekapitulation av matematiken och naturvetenskapen gällde det naturligtvis att även i detalj övertyga mig om - vad själva principen angår hyste jag inga tvivel - att samma dialektiska rörelselagar gör sig gällande i naturens virrvarr av otaliga förändringar som i händelsernas skenbara tillfälligheter i historien; lagar, som så småningom blir medvetna för den tänkande människan och som även bildar den röda tråden i det mänskliga tänkandets historia. Vi hade alltid strävat efter att befria dessa lagar, som i en omfattande men mystifierad form först utvecklades av Hegel, från deras skal och att i all deras enkelhet och allmängiltighet göra dem tillgängliga för medvetandet. Det är självklart att den gamla naturfilosofin - hur mycket verkligt gott och hur många fruktbara uppslag den än innehåller[1*] - inte kunde tillfredsställa oss. Såsom i denna skrift närmare utvecklas, låg dess svaghet däri att den - i synnerhet i sin hegelska form - inte tillerkände naturen någon utveckling i tiden, inte något "efter vartannat" utan blott ett "vid sidan av vartannat". Detta bottnade å ena sidan i det hegelska systemet självt, som endast tillskrev "anden" en fortskridande historisk utveckling, men å andra sidan även i den dåtida naturvetenskapens allmänna läge. Här var Hegel långt mer efterbliven än Kant, som med sin nebularteori redan hade proklamerat solsystemets uppkomst och med sin upptäckt av hur jordrotationen hämmas av havsflodvågorna även dess undergång. Och slutligen: det kunde för mig aldrig vara tal om att inkonstruera de dialektiska lagarna i naturen utan endast att uppdaga dem i naturen och utveckla dem ur den.
Att göra detta i sitt sammanhang och på varje enskilt området är emellertid ett jättearbete. Inte nog med att det område som måste behärskas är nästan omätligt, hela detta naturvetenskapliga område befinner sig även självt i en så våldsam omvälvningsprocess att det knappast är möjligt att följa den ens för den som har all sin tid disponibel härför. Sedan Karl Marx' död är emellertid min tid upptagen av mer trängande plikter, och därför måste jag avbryta mitt arbete. Jag måste under sådana förhållanden på förhand nöja mig med de antydningar som getts i föreliggande skrift och avvakta om det senare kan bli tillfälle att samla och utge de resultat som vunnits, kanske tillsammans med Marx' efterlämnade, högst betydelsefulla matematiska manuskript.
Måhända gör emellertid den teoretiska naturvetenskapens framsteg mitt arbete till största delen eller helt överflödigt. Ty den revolution, som tvingar sig på den teoretiska naturvetenskapen redan genom nödvändigheten att ordna de rent empiriska upptäckter, som talrikt hopar sig, är av den art att den mer eller mindre måste bringa de mest motsträviga empiriker till medvetande om naturföreteelsernas dialektiska karaktär. De gamla stela motsatserna, de skarpa, oöverstigliga gränslinjerna försvinner mer och mer. Sedan vi kunnat överföra även den sista "äkta" gasen i flytande form och bevisa, att en kropp kan försättas i ett tillstånd där vätske- och gasform är omöjliga att skilja åt, har aggregationstillstånden förlorat den sista resten av sin tidigare absoluta karaktär. Men den kinetiska gasteorins sats, att i en ideal gas kvadraten på de enskilda gasmolekylernas hastighet vid konstant temperatur står i omvänd proportion till molekylvikten, framstår även värmet som en rörelseform och kan som sådan mekaniskt mätas. Om ännu för tio år sedan den nyupptäckta stora grundlagen för rörelsen uppfattades enbart som en lag om energins fortbestånd, som ett uttryck för rörelsens oförstörbarhet och omöjligheten att alstra rörelse - alltså enbart med hänsyn till sin kvantitativa sida - så tränges nu denna negativa innebörd mer och mer tillbaka till förmån för energins positiva förvandling, där processens kvalitativa innehåll först kommer till sin rätt och den sista antydan om en övervärldslig skapare utplånas. Att rörelsens summa (den s.k. energin) inte förändras om den förvandlas och slår om från kinetisk energi (s.k. mekanisk kraft) till elektricitet, värme, potentiell lägeenergi etc. behöver numera inte predikas såsom något nytt; det tjänar som en redan erövrad grundval för den nu mycket mer innehållsdigra förvandlingsprocessen själv, den stora grundprocess i vars formel hela kunskapen om naturen sammanfattas. Och sedan biologin börjat utarbetas i evolutionsteorins ljus har på den organiska naturens område den ena gränslinjen av stel klassifikation efter den andra upplösts. De nästan oklassifierbara mellanleden utökas dagligen, en noggrannare undersökning flyttar organismer från den ena klassen till den andra, och nästan till trosartiklar vordna skiljemärken förlorar sin ovillkorliga giltighet. Vi har nu däggdjur som lägger ägg och, om meddelandena bekräftas, även fåglar som går på alla fyra. Om Virchow redan för länge sedan på grund av upptäckten av enhetscellen såg sig nödsakad att mer framstegsbetonat[2] än naturvetenskapligt och dialektiskt uppdela individerna inom djurvärlden i en federation av "cellstater", så blir begreppet individualitet inom djurvärlden (och alltså även bland människorna) ännu mer invecklat genom upptäckten av de i de högre djurens kroppar amöbaartat omkringkrypande vita blodcellerna. Det är emellertid just uppfattningen av de polära motsatserna som oförsonliga och olösbara, det är de strängt fixerade gränslinjerna och klassolikheterna som gett den moderna teoretiska naturvetenskapen dess inskränkta och metafysiska karaktär. Insikten att dessa motsatser och olikheter visserligen förekommer i naturen, men endast med relativ giltighet, medan däremot föreställningen om deras stelhet och absoluta giltighet först genom vår reflexion dragits in i naturen - denna insikt utgör kärnpunkten i den dialektiska uppfattningen av naturen. Man kan nå fram till den genom att tvingas till det av naturvetenskapliga fakta som hopats; men man kan lättare tillägna sig den om man går till studiet av dessa faktas dialektiska karaktär medveten om det dialektiska tänkandets lagar. I varje fall har naturvetenskapen nu kommit så långt, att den inte längre undgår den dialektiska sammanfattningen. Den kommer emellertid att underlätta denna process för sig om den inte glömmer, att de resultat, som utgör sammanfattningen av dess erfarenheter, är begrepp, men att konsten att operera med begrepp inte är medfödd och inte heller är given i och med det vanliga vardagsmedvetandet utan kräver verkligt tänkande, vilket tänkande likaså har en lång erfarenhetsmässig historia, och detta varken mer eller mindre än den empiriska naturforskningen. Just genom att den lär sig att tillägna sig resultaten av den tre och ett halvt tusen år gamla filosofins utveckling kommer den å ena sidan att befrias från varje ovidkommande naturfilosofi som består utanför och över densamma, och å andra sidan från sin egen bornerade tankemetod, som den övertagit från den engelska empirismen.
London den 23 september 1885.
Efterföljande nya upplaga är med undantag för några mycket obetydliga stilistiska förändringar ett nytryck av den förra. Endast i ett kapitel, det tionde i andra avsnittet: "Ur 'Kritisk historia'", har jag tillåtit mig väsentliga tillägg, och detta av följande skäl:
Som redan i förordet till andra upplagan nämnts, härrör detta kapitel i allt väsentligt från Marx. I dess första, för en tidningsartikel avsedda utformning, var jag nödsakad att avsevärt förkorta det marxska manuskriptet, och detta just i de partier, där kritiken av de dühringska uppfattningarna mer träder i bakgrunden i jämförelse med den självständiga framställningen av ekonomins historia. Detta utgör emellertid just den del av manuskriptet, vilken alltjämt är av det största och mest bestående intresset. De undersökningar, där Marx ger personer sådana som Petty, Locke och Hume den plats som tillkommer dem vid skapandet av den klassiska ekonomin, anser jag mig skyldig att återge i så fullständig och ordagrann form som möjligt; men ännu mer hans tolkning av Quesneys "ekonomiska tablå", denna för hela den moderna ekonomin olösliga sfinxgåta. Vad som uteslutande hänförde sig till herr Dührings skrifter har jag däremot, så långt sammanhanget medgivit, utelämnat.
För övrigt kan jag vara fullständigt tillfredsställd med den utbredning de i denna skrift företrädda åsikterna sedan förra upplagan fått i vetenskapens och arbetarklassens allmänna medvetande, och detta i alla världens civiliserade länder.
London den 23 maj 1894.
F. Engels.
Den moderna socialismen framstår ur innehållets synpunkt närmast som en återspegling å ena sidan av den i det nuvarande samhället härskande klassmotsättningen mellan besittande och egendomslösa, mellan kapitalister och lönearbetare, å andra sidan av den i produktionen rådande anarkin. Till sin teoretiska form framträder emellertid socialismen från början som en längre driven och mer konsekvent utveckling av de grundsatser, som uppställdes av 1700-talets stora franska upplysningsmän. Hur mycket den än har sina rötter i de faktiska ekonomiska förhållandena, måste den likväl - i likhet med varje ny teori - börja med att anknyta till det föreliggande tankematerialet.
De stora män, som i Frankrike förberedda sinnena för den kommande revolutionen, uppträdde själva ytterst revolutionärt. De erkände ingen yttre auktoritet, av vilket slag det vara må. Religion, naturuppfattning, samhälle, statsordning, allt underkastades den mest skoningslösa kritik. Allt måste rättfärdiga sin existens inför förnuftets domstol eller också upphöra att finnas till. Det tänkande förnuftet gjordes till enda måttstock för allt. Det var den tid, då världen - som Hegel säger - ställdes på huvudet, först i den meningen att den mänskliga hjärnan och de principer som man nått fram till genom tänkandet proklamerades som grundval för allt handlande och allt mänskligt samliv. Men senare också i den vidare meningen att den verklighet som stod i motsättning till dessa principer skulle förändras uppifrån och ned. Alla hittillsvarande samhälls- och statsformer, alla gamla nedärvda föreställningar kastades i skräpvrån som oförnuftiga. Dittills hade världen uteslutande låtit leda sig av fördomar, allt i det förflutna förtjänade bara medlidande och förakt. Nu först inbröt dagbräckningen, förnuftets rike. Från och med nu skulle vidskepelsen, orättvisan, privilegiet och förtrycket förjagas av den eviga sanningen, den eviga rättvisan, den på naturen grundade jämlikheten och människans oförytterliga rättigheter.
Vi vet numera att detta förnuftets rike ingenting annat var än en idealisering av bourgeoisins herravälde, att den eviga rätten fann sitt förverkligande i bourgeoisins klassrättvisa, att jämlikheten avsåg den borgerliga likheten inför lagen, att den borgerliga äganderätten proklamerades som en av de grundläggande mänskliga rättigheterna och att förnuftsstaten, Rousseaus "samhällsfördrag", kom till världen i form av en borgerligt demokratisk republik - och inte kunde komma på annat sätt. Lika litet som sina föregångare kunde 1700-talets stora tänkare nå utöver de skrankor som deras egen epok utstakat för dem.
Men vid sidan av motsättningen mellan feodaladel och borgerskap fanns även den grundläggande motsättningen mellan utsugare och utsugna, mellan rika dagdrivare och arbetande fattiga. I själva verket var det just denna motsättning som gjorde det möjligt för bourgeoisins talesmän att framträda som representanter inte för en bestämd klass utan för hela den lidande mänskligheten. Och inte nog med det: denna inre motsägelse är ända från början typisk för bourgeoisin. Kapitalisten kan inte existera utan lönarbetaren, och i samma mån som den medeltida skråhantverkaren utvecklade sig till en modern bourgeois utvecklade sig också gesällen och den utanför skråordningen stående daglönaren till proletär. Och även om borgardömet i det stora hela kunde göra anspråk på att i kampen mot adeln företräda de olika arbetande klassernas intressen vid denna tid, så framträder inte desto mindre vid varje stor borgerlig rörelse även självständiga rörelser hos den klass, som var den mer eller mindre utvecklade föregångaren till det moderna proletariatet. Så har vi under den tyska reformationen och bondekrigen vederdöparna och Thomas Münzer, under den stora engelska revolutionen levellerna och under den franska revolutionen Babeuf. Dessa revolutionära resningar av en ännu inte färdig klass hade också sina motsvarigheter på det teoretiska området: på 15- och 1600-talen skrevs utopiska skildringar av idealsamhället, på 1700-talet möter vi teorier som redan är öppet kommunistiska (Morelly och Mably). Kravet på jämlikhet inskränktes inte längre till de politiska rättigheterna, det skulle också utsträckas till den enskildes sociala villkor. Inte bara klassprivilegierna skulle upphävas utan klasskillnaderna själva. En asketisk kommunism, som bannlyste all livsglädje och anknöt till Sparta, blev så den första form i vilken den nya läran framträdde. Sedan följde de tre stora utopisterna: Saint-Simon, hos vilken den borgerliga inställningen ännu hade en viss betydelse vid sidan av den proletära, samt Fourier och Owen. Den sistnämnda levde i det land, som hade den mest utvecklade kapitalistiska produktionen, och under intryck av de motsättningar som denna framkallade utvecklade han sina förslag till undanröjande av klasskillnaderna i direkt anknytning till den franska materialismen.
Alla tre har det gemensamt att de inte uppträder som talesmän för det proletariat som under tiden historiskt utvecklat sig. Liksom upplysningsmännen vill de befria mänskligheten i dess helhet, inte bara en viss klass. Och i likhet med dem vill de införa förnuftets och den eviga rättvisans rike. Inte desto mindre är det en himmelsvid skillnad mellan deras uppfattning och upplysningsmännens. Också den borgerliga värld, som inrättats enligt dess upplysningsmäns grundsatser, synes dem oförnuftig och orättvis och förkastas därför lika väl som feodalismen och alla tidigare samhällstillstånd. Att det verkliga förnuftet och rättvisan hittills inte härskat i världen kommer sig bara därav, att man inte riktigt förstått dem. Den geniale man som skulle finna sanningen hade dittills saknats, men nu dök han upp. Att han uppträdde och att sanningen upptäcktes just nu var inte något oundvikligt, som med nödvändighet måste följa av den historiska utvecklingens gång, utan en ren lyckträff. Han hade lika väl kunnat födas 500 år tidigare och hade då besparat mänskligheten 500 år av misstag, kamp och lidande.
Detta betraktelsesätt är i det stora hela gemensamt för såväl de engelska och franska som de första tyska socialisterna, Weitling inbegripen. Socialismen är för dem alla ett uttryck för den absoluta sanningen, förnuftet och rättvisan och behöver endast upptäckas för att genom sin egen kraft erövra världen. Då den absoluta sanningen är oavhängig av tid, rum och mänsklighetens historia utveckling, så beror det på en ren tillfällighet när och var den upptäckes. Samtidigt är emellertid den absoluta sanningen, förnuftet och rättvisan olika hos varje ny sektstiftare: och då hos var och en hans speciella form av absolut sanning, rättvisa och förnuft i sin tur betingas av hans subjektiva tillstånd, hans levnadsomständigheter, hans mått av kunskaper och tankeskolning, så är i denna konflikt mellan absoluta sanningar ingen annan lösning möjlig än att låta dem avslipas mot varandra. Resultatet därav måste bli ett slags eklektisk genomsnittssocialism, sådan den faktiskt ännu i denna dag behärskar tänkesättet hos de flesta socialistiska arbetare i Frankrike och England, en blandning av de olika sektstiftarnas minst utmanande kritiska uttalanden, ekonomiska lärosatser och föreställningar om framtidssamhället, en blandning som tillåter en oöverskådlig mängd schatteringar och som försiggår allt lättare ju mer de enskilda beståndsdelarna fått konkretiseringens skarpa hörn avslipade i debattens ström som runda stenar i en bäck. För att socialismen skall kunna förvandlas till en vetenskap måste den först ställas på verklighetens mark.
Vid sidan av 1700-talets franska filosofi hade emellertid den nyare tyska filosofin uppstått och senare fått sin avslutning med Hegel. Dess största förtjänst är att åter ha bragt dialektiken till heders som tänkandets högsta form. De gamla grekiska filosoferna var alla borna, naturvuxna dialektiker, och redan Aristoteles, den mest omfattande begåvningen bland dem, har analyserat det dialektiska tänkandets viktigaste former. I den nyare tidens filosofi - som dock kan uppvisa enstaka lysande företrädare för dialektiken, sådana som Descartes och Spinoza - dominerar däremot, inte minst till följd av engelskt inflytande, det så kallade metafysiska tänkesättet. Hos 1700-talets fransmän var detta nästan allenarådande, åtminstone i deras rent filosofiska arbeten. Utanför den egentliga filosofin var emellertid även de i stånd att prestera mästerverk av dialektik. Vi erinrar bara om "Rameaus brorson" av Diderot och om Rousseaus avhandling om ursprunget till den bristande jämlikheten mellan människorna. - Vi återger här i korthet det väsentliga hos de båda tänkesätten.
Då vi inriktar vår uppmärksamhet på naturen eller historien eller på vår egen själsverksamhet, så får vi till en början intrycket av en oändlig kedja av sammanhang och växelverkningar, där ingenting förblir där det varit eller vad det varit eller sådant det varit, utan där allt befinner sig i rörelse och förändring, blir till och förintas. Vi ser alltså närmast helhetsbilden i vilken detaljerna ännu mer eller mindre träder i bakgrunden, vi ger mera akt på rörelsen, övergångarna, sammanhangen än på vad som rör sig, förändras och hänger samman. Denna ursprungliga, naiva men i sak riktiga uppfattning av världen är den gamla grekiska filosofins och framlades första gången klart av Herakleitos: Allt är och är ändå inte, ty allting flyter, befinner sig i en ständig förändring, i ett ständigt vardande och försvinnande. Men även om detta betraktelsesätt alltså riktigt återger det allmänna totalintrycket av företeelsernas mångfalda, så får vi genom detsamma inte med de detaljer av vilka helhetsbilden är sammansatt. Och så länge vi inte känner dessa detaljer har vi inte heller någon klar bild av helheten. För att lära känna dessa detaljer är det nödvändigt att lyfta ut dem ur deras naturliga eller historiska sammanhang och undersöka dem var och en för sig med hänsyn till deras beskaffenhet, deras särskilda orsaker och verkningar o.s.v. Detta är närmast en uppgift för naturvetenskapen och historieskrivningen - forskningsgrenar som på goda grunder endast intog en underordnad plats hos den klassiska tidens greker, emedan dessa framför allt först måste samla material för desamma. Grunderna för den exakta naturforskningen blev därför inte lagda förrän av den alexandrinska periodens greker och sedan av araberna under medeltiden. En verklig naturvetenskap kan man tala om först från senare hälften av 1400-talet, men sedan dess har den gjort allt snabbare framsteg. Att uppdela naturen i dess enkla beståndsdelar, att särskilja de olika naturförloppen och naturföreteelserna i deras givna arter, att analysera de organiska kropparna i deras mångskiftande anatomiska former - allt detta var nödvändiga förutsättningar för de ofantliga framsteg i kännedom om naturen som vi gjort under de senaste fyra århundradena. Men med denna metod har även följt vanan att studera naturföreteelserna och naturförloppen isolerade och lösslitna från det stora totalsammanhanget. Vi har vant oss att betrakta föremålen inte i deras rörelse utan i deras vila, inte i första hand som föränderliga utan som konstanta, inte som levande utan som döda. Och i och med att detta betraktelsesätt genom Bacon och Locke överfördes från naturvetenskapen till filosofin skapade det den specifika trånghet i uppfattningen som utmärkt de senaste århundradena: det metafysiska tänkesättet.
För metafysikern är tingen och deras tankeavbilder, begreppen, isolerade och avsedda att betraktas ett efter ett utan inbördes sammanhang, de är fasta, oföränderliga, en gång för alla givna undersökningsobjekt. Metafysikern tänker i idel oförmedlade motsatser. Hans tal är ja, ja och nej, nej; vad därutöver är, det är av ondo. För honom existerar antingen ett ting eller också existerar det inte: ett ting kan inte på en gång vara sig självt och något annat. Positivt och negativt utesluter varandra absolut. Orsak och verkan står likaså i oförsonlig motsats till varandra. Detta betraktelsesätt synes oss vid första anblicken så mycket mer plausibelt som det i huvudsak svarar mot vad det s.k. sunda förståndet lär oss. Detta sunda förstånd må emellertid vara en aldrig så respektabel figur innanför vardagslivets fyra väggar: så snart det vågar sig ut på vetenskapens vidsträckta fält råkar det ut för de mest besynnerliga äventyr. Och hur berättigat och till och med nödvändigt det metafysiska betraktelsesättet än är på många områden - områden som varierar alltefter undersökningens natur - stöter det inte desto mindre förr eller senare på en gräns, där det, om det drives längre, blir ensidigt, inskränkt, abstrakt och förlorar sig i olösliga motsägelser. Det uppfattar tingen i deras isolering men inte i deras sammanhang, i deras existens men inte i deras uppkomst och försvinnande, i deras vila men inte i deras rörelse; det ser inte skogen för bara träd. I vanliga fall vet vi exempelvis och kan med bestämdhet säga, huruvida ett djur lever eller inte. Vid en noggrannare undersökning finner vi emellertid, att detta ofta är en högst invecklad sak, såsom de jurister mycket väl vet som förgäves bemödat sig att rationellt fastställa den tidpunkt, från vilken dödandet av ett barn i moderlivet bör betraktas som mord. Och lika omöjligt är det att exakt bestämma dödsögonblicket, ty fysiologin påvisar att döden inte är en ögonblicklig, på en gång inträdande händelse utan en mycket långvarig process. Likaså är varje organiskt väsen i varje ögonblick på en gång sig självt och inte sig självt, ty i varje ögonblick upptar det utifrån nya ämnen och avsöndrar andra; i varje ögonblick dör celler i dess kropp och bildas nya. Efter en längre eller kortare tid är kroppens beståndsdelar helt förnyade, ersatta med andra atomer, så att varje organiskt väsen ständigt är detsamma och dock ett annat. Vi finner även vid närmare påseende att en motsättnings båda poler, den positiva och den negativa, lika väl är oskiljbara från varandra som de är varandra motsatta och att de trots sitt motsatsförhållande ömsesidigt genomtränger varandra. Likaså är orsak och verkan föreställningar som endast har giltighet då de tillämpas på det enskilda fallet som sådant; så snart vi betraktar det enskilda fallet i dess allmänna sammanhang med den omgivande världen smälter de samman och uppgår i en universell växelverkan, där orsak och verkan oupphörligt byter plats så att det som i ett visst sammanhang uppträder som verkan i ett annat sammanhang framstår som orsak och omvänt.
Alla dessa processer och tankeoperationer passar inte in i det metafysiska tänkandets ram. För dialektiken däremot, som uppfattar tingen och deras begreppsavbilder i deras sammanhang, deras förbindelse, deras rörelse, deras uppkomst och försvinnande, framstår de nämnda företeelserna som en bekräftelse på riktigheten av dess eget tillvägagångssätt. Naturen är det bästa beviset på dialektikens riktighet, och vi måste ge den moderna naturvetenskapen det erkännandet att den stött detta bevis med ett ytterst rikhaltigt och för varje dag alltmer växande material. Den har därmed ådagalagt att naturen i själva verket går dialektiskt och inte metafysiskt tillväga, att den inte rör sig i ett evigt enahanda, en ständigt upprepad kretsgång, utan genomlever en verklig historia. Här bör framför allt nämnas Darwin, som har gett den metafysiska naturuppfattningen en våldsam stöt genom att påvisa att hela den nuvarande organiska naturen med dess växter och djur - och därmed även människan - är produkten av en utvecklingsprocess som pågått under miljoner år. De naturforskare som lärt sig att tänka dialektiskt är emellertid ännu sällsynta, och den strid som råder mellan de nya upptäckterna och det traditionella tänkesättet förklarar också den gränslösa förvirring, som f.n. härskar inom den teoretiska naturvetenskapen och som bringar såväl lärare som lärjunge, såväl författare som läsare till förtvivlan.
Den enda väg på vilken man kan nå fram till en riktig framställning av universum, av dess och mänsklighetens utvecklingshistoria ävensom av den spegelbild av denna utveckling som framträtt i människornas hjärnor är alltså den dialektiska; det krävs ett ständigt aktgivande på den allmänna växelverkan mellan uppkomst och undergång, mellan framsteg och tillbakagång. På denna väg slog också den nyare tyska filosofin från början in. Kant inledde sin verksamhet med att påvisa hur Newtons oföränderliga solsystem, som - sedan det väl fått sin beryktade första "impuls" - förutsattes existera i evighet, i själva verket tillkommit genom en historisk process i det att solen och alla planeter uppstått ur en roterande nebulösa. Samtidigt drog han omedelbart den slutsatsen, att med denna uppkomst solsystemets framtida undergång likaledes med nödvändighet måste vara given. Ett halvt århundrade senare erhöll hans teori sin matematiska formulering genom Laplace, och efter ytterligare femtio år visade spektroskopet att det i världsrymden existerar sådana glödande gasmassor av olika täthetsgrad.
Denna nya tyska filosofi fick sin sammanfattning i Hegels system, där för första gången - och det är dess stora förtjänst - hela naturens, historiens och tankens värld framställdes som en process, d.v.s. som stadd i ständig rörelse, förändring, ombildning och utveckling, och där ett försök gjordes att påvisa det inre sammanhanget i denna rörelse och denna utveckling. Uppfattad ur denna synpunkt framstod inte längre mänsklighetens historia som ett kaotiskt virrvarr av meningslösa våldshandlingar, alla lika förkastliga inför det nu mognade filosofiska förnuftets domstol och närmast ägnade att glömmas så snart som möjligt, utan som mänsklighetens egen utvecklingsprocess. Det blev nu tänkandets uppgift att följa denna långsamma vandring genom alla irrvägar och att påvisa dess inre lagbundenhet trots alla skenbara tillfälligheter.
Att Hegels system inte löste denna uppgift är här likgiltigt. Dess epokgörande förtjänst är att ha ställt den. För övrigt är det en uppgift som ingen enskild person någonsin kommer att lösa. Ehuru Hegel vid sidan av Saint-Simon var sin tids mest omfattande begåvning, så var han inte desto mindre begränsad i två avseenden: för det första genom den nödvändiga begränsningen i sina kunskaper och för det andra därigenom att hans tidevarv likaledes var begränsat i fråga om vetandets omfång och djup. Men därtill kom ytterligare en tredje omständighet. Hegel var idealist, d.v.s. i stället för att betrakta sina tankar som mer eller mindre abstrakta avbilder av föremålen och processerna i den verkliga världen uppfattade han tvärtom föremålen och deras förändringar som avbilder av en på något sätt före den verkliga världen existerande idé. Därmed var allt ställt på huvud och världens verkliga sammanhang fullständigt omkastat. Och hur riktigt och genialt Hegel än uppfattade många enskilda sammanhang, så måste av angivna grunder även i detalj åtskilligt bli stympat, konstlat, konstruerat, kort sagt förvrängt. Det hegelska systemet som sådant var ett kolossalt missfall - men också det sista i sitt slag. Det led nämligen av en ofrånkomlig inre motsägelse: å ena sidan utgick det från en historisk åskådning enligt vilken den mänskliga historien är en utvecklingsprocess som till sin natur aldrig kan få någon intellektuell avslutning genom upptäckten av en s.k. absolut sanning; men å andra sidan påstod det sig vara i besittning av just denna absoluta sanning. Ett allomfattande, en gång för alla avslutat kunskapssystem om naturen och historien står i motsättning till det dialektiska tänkandets grundlagar - något som emellertid ingalunda utesluter utan tvärtom förutsätter att den systematiska kunskapen om hela den yttre världen kan göra ofantliga framsteg från generation till generation.
Insikten om den dittillsvarande tyska idealismens ohållbarhet förde med nödvändighet till materialism, men väl att märka inte den metafysiska och rent mekaniska materialism som härskat under 1700-talet. Medan denna i sin naivt-revolutionära inställning helt enkelt förkastade all tidigare historia, så ser den moderna materialismen i historien mänsklighetens utvecklingsprocess, vars rörelselagar det är dess uppgift att upptäcka. Hos 1700-talets franska filosofer liksom hos Hegel härskade ännu den föreställningen att naturen är ett oföränderligt helt som rör sig i en ständig kretsgång, med eviga himlakroppar, såsom Newton lärt, och med oföränderliga arter av organiska väsen, såsom Linné lärt. Den moderna materialismen återigen bygger på naturvetenskapens nyare framsteg, som lär oss att även naturen har sin historia i tiden, att såväl himlakropparna som de organiska väsen, vilka under gynnsamma förhållanden bor där, uppstår och förintas och att kretsgången, i den mån man kan tala om en sådan, erhåller en alltmer omfattande spännvidd. Detta sätt att se är helt igenom dialektiskt och har inte längre användning för någon över de övriga vetenskaperna stående filosofi. I och med att varje enskild vetenskap ställs inför kravet att själv nå fram till klarhet om sin plats i tingens och kunskapens stora sammanhang, så blir ju även en speciell vetenskap som sysslar med detta sammanhang överflödig. Av hela den hittillsvarande filosofin återstår under sådana förhållanden endast läran om tänkandet och dess lagar - den formella logiken och dialektiken. Allt annat går upp i den positiva vetenskapen om naturen och historien.
I naturvetenskapen har denna omvälvning ägt rum så småningom och i samma mån som forskningen lämnat det erforderliga positiva kunskapsmaterialet. Redan långt tidigare hade emellertid en rad händelser inträffat, som åstadkommit en avgörande omsvängning ifråga om historieuppfattningen. År 1831 utbröt den första arbetarresningen i Lyon; mellan 1838 och 1842 nådde den första nationella arbetarrörelsen, chartismen i England, sin höjdpunkt. Därmed trädde klasskampen mellan proletariat och bourgeoisi i förgrunden i de europeiska länder som hunnit längst; samtidigt utvidgades och befästes i dessa länder å ena sidan storindustrin, å andra sidan bourgeoisins nyvunna politiska herravälde. Den borgerliga ekonomins förkunnelse av en intressegemenskap mellan kapital och arbete, av den allmänna harmoni och det allmänna välstånd som skulle uppstå bland folket till följd av den fria konkurrensen, framstod i ljuset av fakta alltmer uppenbart som en lögn. Man kunde inte längre komma ifrån dessa fakta, lika litet som man kunde negligera den franska och engelska socialismen som - låt vara på ett högst ofullkomligt sätt - återspeglar dem i teorin. Men den gamla idealistiska historieuppfattningen som ännu var rådande kände inte till någon klasskamp grundad på materiella intressen eller ens några materiella intressen över huvud taget. Produktionen och de ekonomiska förhållandena var för den endast biföreteelser, underordnade element i "kulturhistorien".
De nya fakta framtvingade emellertid en ny undersökning av hela den hittillsvarande historien och då visade de sig att all hittillsvarande historia - med undantag för urtillståndet - varit en historia om klasskamp, och att de klasser som bekämpar varandra i samhället alltid varit produkter av sin tids produktions- och bytesförhållanden eller med andra ord av dess ekonomiska förhållanden. Samhällets ekonomiska struktur var avslöjad som den faktiska grundval, ur vilken hela överbyggnaden av rättsliga och politiska institutioner lika väl som de religiösa, filosofiska och övriga föreställningarna under varje historisk epok i sista hand måste förklaras. Därmed hade idealismen fördrivits från sin sista tillflyktsort, från historieuppfattningen, en materialistisk historieuppfattning var skapad och man hade fått möjlighet att förklara människornas medvetande ur deras tillvaro i stället för - som tidigare skett - deras tillvaro ur deras medvetande.
Med denna materialistiska uppfattning var emellertid den dittillsvarande socialismen lika oförenlig som den franska materialismens naturuppfattning var oförenlig med dialektiken och den nyare naturvetenskapen. Den dittillsvarande socialismen kritiserade visserligen det bestående kapitalistiska produktionssättet och dess följder men kunde inte förklara det och alltså inte heller få något grepp om det. Den kunde bara helt enkelt förkasta det som dåligt. Uppgiften måste emellertid vara att å ena sidan framställa detta kapitalistiska produktionssätt i dess historiska sammanhang och påvisa dess nödvändighet för ett bestämt historiskt tidsskede - och därmed även nödvändigheten av dess undergång - och å andra sidan klarlägga dess inre karaktär, som alltjämt var fördold. Detta skedde genom upptäckten av mervärdet. Det påvisades att tillägnandet av obetalt arbete är grundformen för det kapitalistiska produktionssättet och för den därmed sammanhängande utsugningen av arbetarna; t.o.m. om kapitalisten köper sin arbetares arbetskraft till hela det värde som den har som vara på marknaden, så tar han inte desto mindre ut mera värde ur den än han har betalat. Det är just ur denna summa av mervärde som den ständigt växande kapitalmängd härleder sig vilken hopas hos de besittande klasserna. Därmed hade såväl den kapitalistiska produktionen som produktionen av kapital fått sin förklaring.
Det är Marx som vi har att tacka för dessa båda stora upptäckter: den materialistiska historieuppfattningen och avslöjandet av den kapitalistiska produktionens hemlighet medelst mervärdet. Med dem blev socialismen en vetenskap, som det nu närmast gäller att vidare utarbeta i alla dess enskildheter och sammanhang.
Ungefär så stod sakerna på den teoretiska socialismens och den avdöda filosofins område när herr Eugen Dühring inte utan ansenligt oväsen hoppade in på estraden och proklamerade en av honom själv verkställd, total omvälvning av filosofin, den politiska ekonomin och socialismen. Låt oss se vad herr Dühring lovar oss och - vad han håller.
Herr Dührings här närmast ifrågakommande skrifter är hans "Cursus der Philosophie" [Kompendium i filosofi], hans "Cursus der National- und Sozialökonomie" [Kompendium i national- och socialekonomi] och hans "Kritische Geschichte der Nationalökonomie und des Sozialismus" [Kritisk historia över nationalekonomin och socialismen].
Genast på första sidan proklamerar sig herr Dühring såsom "den man som gör anspråk på att representera denna makt (filosofin) i sin tid och bestämma dess närmast skönjbara utveckling". Han förklarar sig alltså vara den ende sanne filosofen i nutiden och den "skönjbara" framtiden. Den som avviker från honom avviker från sanningen. Många personer har redan tänkt ungefär detsamma om sig själva, men han är väl - bortsett från Richard Wagner - den förste, som lugnt säger det om sig själv. Och till på köpet är den sanning, som det för hans vidkommande rör sig om, "en slutgiltig sanning i sista instans".
Herr Dührings filosofi är "det naturliga systemet eller verklighetsfilosofin ... verkligheten tänkes i densamma på ett sätt, som utesluter varje tendens till en slumpartad och subjektivistiskt begränsad världsföreställning". Denna filosofi är följaktligen så beskaffad, att den lyfter herr Dühring över de skrankor, som utgöres av hans personligt-subjektiva begränsning och som han själv annars inte kan förneka. Detta är förvisso nödvändigt, om han skall vara i stånd att fastställa slutgiltiga sanningar i sista instans, ehuru vi ännu inte inser, hur underverket skall gå till.
Detta "naturliga system av det i sig självt för tankelivet värdefulla vetandet" har "utan att offra något av tankedjupet ofelbart fastställt varats grundformer". Från sin "verkligt kritiska ståndpunkt" erbjuder det grundvalarna för "en verklig och i överensstämmelse därmed på verkligheten i naturen och livet grundad filosofi, som inte låter sig nöja med en blott skenbar horisont utan rullar upp hela den yttre och inre naturen mellan himmel och jord i dess mäktigt omvälvande rörelse". Det är en "ny tankemetod", och dess resultat är "i grunden originella slutsatser och föreställningar ... systemskapande tankar ... fastslagna sanningar". Vi har här framför oss "ett arbete, som måste söka sin kraft i det koncentrerade initiativet" - vad nu detta skall betyda - "en undersökning, som går ända till roten ... en rotfast vetenskap ... en strängt vetenskaplig uppfattning av ting och människor ... ett allsidigt genomträngande tankearbete ... en skapande plan för de av tanken behärskade förutsättningarna och slutsatserna ... det absolut fundamentala". Det ger oss på det politiskt-ekonomiska området inte endast "omfattande historiska och systematiska arbeten", av vilka de historiska till på köpet kännetecknas av "min historieskrivning i stor stil" och som i ekonomin åstadkommit "skapande omvälvningar", utan avslutas också med en egen, fullständigt utarbetad socialistisk plan för framtidssamhället, vilket är "det praktiska resultatet av en klar teori som når ända in till den sista roten" och som därför är lika ofelbar och allena saliggörande som den dühringska filosofin. Ty "endast i den socialistiska form, som jag karaktäriserat i mitt kompendium i national- och socialekonomi, kan ett rättmätigt ägande träda i stället för den skenbara och tillfälliga eller på våld grundade egendomen". Efter detta har alltså framtiden att rätta och packa sig.
Denna blomsterplockning ur herr Dührings lovsånger till herr Dührings ära låter sig med lätthet tiodubblas. Den torde redan nu hos läsaren ha uppväckt vissa tvivel huruvida han verkligen har att göra med en filosof och inte med - men vi måste be läsaren vänta med sin dom till dess han närmare lärt känna bemälda rotfasthet. Vi återger blomsterplockningen här ovan endast för att visa, att vi inte har att göra med en vanlig filosof och socialist, som helt enkelt uttalar sina tankar och överlåter åt utvecklingen att avgöra deras värde, utan med en alldeles utomordentlig varelse, som påstår sig vara inte mindre ofelbar än påven och vars allena saliggörande lära man helt enkelt har att anamma, om man inte vill förfalla till det mest förkastliga kätteri. Vi har ingalunda att göra med ett av dessa arbeten, som all socialistisk litteratur och på sistone även den tyska överflödar av, arbeten, i vilka personer av olika kaliber uppriktigt söker komma på det klara med frågor om världen, för vilkas besvarande det mer eller mindre fattas dem material, arbeten hos vilka, vad som än må sägas om deras vetenskapliga och litterära brister, den socialistiska goda viljan alltid är berömvärd. Tvärtom, herr Dühring presenterar oss satser, vilka han proklamerar som slutliga sanningar i sista instans, vid sidan av vilka varje annan åsikt på förhand är falsk. Och liksom han tagit den rena sanningen på entreprenad har han också den enda strängt vetenskapliga undersökningsmetoden till sitt förfogande, vid sidan av vilken alla andra är ovetenskapliga. Antingen har han rätt - och då står vi inför alla tiders största geni, den första övermänskliga och ofelbara människan. Eller också har han orätt, och även då, hur vår dom än må utfalla, skulle ett välvilligt hänsynstagande till hans eventuella goda vilja i alla fall vara den dödligaste förolämpning mot herr Dühring.
Om man är i besittning av den slutliga sanningen i sista instans och den enda stränga vetenskapligheten så måste man naturligtvis hysa ett tämligen stort förakt för den övriga förvillade och vetenskapliga mänskligheten. Vi får alltså inte förundra oss om herr Dühring talar ytterst nedlåtande om sina föregångare och om endast några få av honom själv utnämnda stora män undantagsvis finner nåd inför hans rotfasthet.
Låt oss först höra vad han har att säga om filosoferna: "Den på varje djupare tänkesätt blottade Leibniz, denne den bäste bland de många filosoferande hovmännen". Kant blir ännu nätt och jämt tolererad. Men efter honom följer en enda villervalla. Då kom "de närmaste epigonernas tomheter och lika inskränkta som lättsinniga dårskaper, i synnerhet en Fichte och en Schelling ... oerhörda vrångbilder av en okunnig naturfilosofistik ... de efterkantska vindunderligheterna" och "feberfantasierna" hos dem som ville kröna "en Hegel". Dessa rörde sig med en "hegel-jargong" och spred "hegelsmittan" med dess "även till formen ovetenskapliga maner" och dess "kruditeter".
Naturforskarna slipper inte lindrigare undan. Men då endast Darwin behandlas med namns nämnande måste vi inskränka oss till denne:
"Darwinistisk kvasipoesi och förvandlingsskicklighet med dess grova trånghet i uppfattningen och dess avtrubbade urskillningsförmåga ... Enligt vår uppfattning är den specifika darwinismen, från vilken naturligtvis de lamarckska framställningarna bör undantas, ett stycke brutalitet riktad mot humaniteten".
Allra värst går det emellertid för socialisterna. Med undantag möjligen för Louis Blanc - den obetydligaste av dem alla - är de allihop syndare och berövas den hedersplats som borde tillkomma dem framför (eller efter) herr Dühring. Och detta inte bara i fråga om sanning och vetenskaplighet, nej, även i fråga om karaktären. Med undantag för Babeuf och några kommunarder från 1871 är de alls inga "karlar". De tre utopisterna kallas "sociala alkemister". Bland dem behandlas Saint-Simon ännu såtillvida skonsamt som han blott anklagas för "överspändhet" och som det medlidsamt antydes för att han led av religionsvansinne. Vid Fourier är det däremot fullständigt slut med herr Dührings tålamod. Ty Fourier "röjde alla kännetecken på vansinne ... Idéer, som man annars lättast återfinner på dårhusen ... orediga drömmar ... vanvettets alster ... Den outsägligt enfaldige Fourier", denna "barnsliga människa", denne "idiot" är till på köpet inte ens socialist. Hans falangstär visar inte en tillstymmelse till rationell socialism utan är "en efter mönster av de vanliga hopgyttringarna konstruerad missbildning". Och slutligen:
"Den som inte av dessa uttalanden (Fouriers om Newton) ... känner sig tillräckligt övertygad om att blott den första stavelsen i Fouriers namn och i hela fourierismen (fou = förryckt) innehåller något riktigt, han borde själv inordnas i idioternas kategori", Robert Owen slutligen "hade svaga och torftiga idéer ... hans i fråga om moralen så enkla tänkande ... hans krystade plattityder ... intetsägande och banala åskådningssätt ... Owens föreställningsvärld är knappast värd en allvarligare kritik ... hans fåfänga" o.s.v.
När herr Dühring således ytterst spirituellt karakteriserar utopisterna efter deras namn på följande sätt: Saint-Simon - saint (helig), Fourier - fou (förryckt), Enfantin - enfant (barnslig), så fattas det bara att han tillfogar: Owen - o ve! för att med fyra ord en betydande period av socialismens historia skall vara utraderad, och den som tvivlar på det, han "borde själv inordnas i idioternas kategori".
Av de dühringska omdömena om senare socialister tar vi för korthetens skull endast med dem om Lassalle och Marx:
Lassalle: "Pedantiskt-spetsfundiga populariseringsförsök ... förkvävande skolastik ... vidunderlig blandning av allmän teori och obetydligt strunt ... menings- och formlös hegelvidskepelse ... avskräckande exempel ... säregen inskränkthet ... viktigpetter med det likgiltigaste småkram ... vår judiske hjälte ... pamflettskrivare ... ordinär ... inre hållningslöshet i livs- och världsåskådning".
Marx: "Trång i uppfattningen ... hans arbeten och resultat är i och för sig, d.v.s. ur rent teoretisk synpunkt, utan bestående betydelse för vårt område (kritisk historia över socialismen), och för de andliga strömningarnas allmänna historia på sin höjd värda att nämnas som symtom på det inflytande som utövas av en gren inom den nyare sektskolastiken ... oförmåga till koncentration och systematik ... oformlighet i tankar och stil, ovärdig språkbehandling ... inskränkt inbilskhet ... duperande ... virriga konceptioner, som i själva verket endast är bastarder av historiskt och logiskt fantasteri ... bedräglig formulering ... personlig fåfänga ... fräck ... poetiserande pladder ... mandarinlärdom ... filosofisk och vetenskaplig efterblivenhet".
Och så vidare, och så vidare - ty också detta är bara ett flyktigt urval av blomster ur den dühringska rosengården. Vad som här intresserar oss är tills vidare inte huruvida dessa älskvärda smädelser - vilka borde avhålla herr Dühring, om han hade en smula omdöme, från att beskylla någon som helst människa för ovärdig språkbehandling - verkligen är slutgiltiga sanningar i sista instans. Likaså aktar vi oss för att i detta sammanhang ge uttryck för någon som helst känsla av tvivel på deras rotfasthet, då man kanske annars t.o.m. skulle förbjuda oss att uppsöka den kategori av idioter till vilken vi hör. Vi har endast ansett det som vår skyldighet att å ena sidan ge ett exempel på vad herr Dühring kallar "den utsökta hänsynsfullheten och det i ordets verkliga mening blygsamma uttryckssättet", och å andra sidan konstatera, att för herr Dühring ovärdigheten hos hans föregångare inte står mindre fast än hans egen ofelbarhet. Och därmed faller vi i djupaste vördnad ned för alla tiders väldigaste snille - om nu det hela förhåller sig så.
Filosofin är, enligt herr Dühring, den högsta utvecklingsformen för kunskapen om världen och livet och omfattar i vidare bemärkelse principerna för allt vetande och viljande. Varhelst en följd av kunskaper eller impulser eller en grupp av existensformer framträder för det mänskliga medvetandet måste dessa formers principer prövas av filosofin. Dessa principer är de enkla eller hittills såsom enkla uppfattade beståndsdelar ur vilka det mångskiftande vetandet och viljandet låter sig sammansättas. Liksom kropparnas kemiska sammansättning kan även tingens allmänna beskaffenhet återföras på grundformer och grundelement. Dessa senare beståndsdelar eller principer äger giltighet, så snart de en gång vunnits, inte endast för det som vi omedelbart erfar och uppfattar utan även för den för oss okända och otillgängliga världen. De filosofiska principerna bildar följaktligen den sista komplettering, som vetenskaperna behöver för att nå fram till ett enhetligt system för uppfattningen av naturen och människolivet. Förutom grundformerna för all existens har filosofin egentligen endast två objekt för sin undersökning, nämligen naturen och människolivet. I enlighet härmed låter sig vårt stoff fullständigt naturligt uppdelas i tre grupper, nämligen den allmänna världsschematiken, läran om naturlagarna och slutligen läran om människorna. Denna ordningsföljd innesluter tillika en inre logisk ordning, ty de formella grundsatser som gäller för allt vara kommer främst och de verklighetsområden på vilka de skall tillämpas följer efter, allt enligt graden av underordning. Så långt herr Dühring - och så gott som hela tiden ordagrant.
Det rör sig hos honom alltså om principer, om formella grundsatser, som härletts inte ur yttervärlden utan ur tänkandet och som sedan tillämpas på naturen och människolivet - grundsatser efter vilka naturen och människorna följaktligen har att rätta sig. Men varifrån hämtar tänkandet dessa grundsatser? Hos sig självt? Nej, ty herr Dühring säger själv: de rena idéernas värld inskränker sig till logiska scheman och matematiska relationer (vilket senare till på köpet som vi skall se är falskt). Logiska scheman kan emellertid hänföras endast till tankeformer, men här rör det sig om formerna för varat, yttervärlden, och dessa former kan tänkandet aldrig skapa eller härleda ur sig självt utan blott ur yttervärlden. Därmed inträder en omkastning av hela förhållandet: principerna framstår inte som utgångspunkt för undersökningen utan som dess slutresultat, de "tillämpas" inte på naturen och den mänskliga historien utan abstraheras ur dem. Naturen och människolivet rättar sig inte efter principerna, utan principerna är riktiga endast så långt som de stämmer överens med naturen och historien. Detta är den enda materialistiska uppfattningen av saken, och herr Dührings motsatta uppfattning är idealistisk, den ställer hela saken på huvudet och konstruerar verklighetens värld ur tanken, ur några förkosmiska av evighet bestående scheman, mönster eller kategorier, alldeles som - en Hegel.
I själva verket behövs det bara att man lägger Hegels Encyklopedi med alla dess feberfantasier bredvid herr Dührings slutgiltiga sanningar i sista instans. Hos herr Dühring har vi för det första den allmänna världsschematiken, som hos Hegel kallas logik. Därefter har vi hos båda tillämpningen av dessa scheman, respektive logiska kategorier, på naturen: naturfilosofin, och slutligen deras tillämpning på människolivet, vilket Hegel kallar andens filosofi. Den dühringska ordningsföljdens "inre logiska ordning" för oss alltså "fullständigt naturligt" tillbaka till Hegels Encyklopedi, ur vilken den hämtas så troget, att den hegelska skolans trofaste vandrande jude, professor Michelet i Berlin, kommer att röras till tårar.
Så kan det gå när man på rent naturalistiskt maner uppfattar "medvetandet", "tänkandet" som något givet, som något på förhand stridande mot varat, naturen. Sedan måste man naturligtvis finna det högst märkvärdigt att medvetande och natur, tänkande och vara, tankelagar och naturlagar kan stämma överens. Går man emellertid vidare och frågar vad tänkande och medvetande är och varifrån de härstammar, så finner man, att de är produkter av den mänskliga hjärnan och att människan själv är en naturprodukt, som utvecklat sig i och tillsammans med sin omgivning. Det förstås då av sig självt, att produkterna av den mänskliga hjärnan, som ju i sista hand också är naturprodukter, inte står i motsättning till utan svarar mot de övriga natursammanhangen.
Men herr Dühring vågar inte tillåta sig denna enkla behandling av saken. Han tänker inte bara i mänsklighetens namn - vilket redan det är en ganska vacker sak - utan i namn av alla medvetna och tänkande väsen på alla himlakroppar. Det vore i sanning "en degradering av medvetandets och kunskapens grundformer om man ville förneka eller ens ifrågasätta deras suveräna giltighet och deras obetingade anspråk på sanning med epitetet mänsklig". För att inte den misstanken skall uppstå, att två gånger två på någon annan planet skulle kunna vara lika med fem, vågar alltså herr Dühring inte beteckna tänkandet som mänskligt, han måste tvärtom skilja det från den enda miljö där vi faktiskt påträffar det, nämligen människan och naturen, och plumsar därmed räddningslöst ner i en ideologi, som förvandlar honom till epigon efter Hegels "epigoner". För övrigt kommer vi allt emellanåt att stöta på herr Dühring på andra himlakroppar.
Det är självklart att man inte kan grunda en materialistisk lära på en sådan ideologisk grundval. Vi skall senare se, att herr Dühring mer än en gång nödgas tillskriva naturen medvetna handlingssätt, alltså samma sak som man på vanligt språk kallar för gud.
Vår verklighetsfilosof har emellertid även andra bevekelsegrunder för att överflytta all verklighets grundval från verklighetens värld till tankevärlden. Vetenskapen om denna allmänna världsschematik, om dessa varats formella grundsatser, bildar ju själva grundvalen för herr Dührings filosofi. Om vi emellertid inte härleder världsschematiken ur hjärnan utan blott medelst hjärnan ur verklighetens värld, grundsatserna för varat ur det som är, så behöver vi alls ingen filosofi utan positiva kunskaper om världen och vad som försiggår i den. Och vad som därvid framkommer är inte heller filosofi utan positiv vetenskap. Därmed vore emellertid alla herr Dührings ansträngningar ingenting annat än kärt besvär förgäves. Vidare: om vi inte längre behöver någon filosofi som sådan, så har vi inte heller användning för något system, inte ens ett naturligt filosofiskt system. Insikten att naturföreteelserna står i ett systematiskt sammanhang driver vetenskapen till att påvisa detta sammanhang överallt, såväl i detaljer som ifråga om helheten. Men en mot verkligheten svarande, uttömmande vetenskaplig framställning av detta sammanhang, en exakt avbild i tanken av det världssystem i vilket vi lever kommer varken vi eller någon annan epok någonsin att nå fram till. Skulle vid någon tidpunkt i den mänskliga utvecklingen ett sådant slutligt system av världssammanhang på det fysiska såväl som på det andliga och historiska området åstadkommas, så vore därmed det mänskliga vetandet avslutat och den framtida historiska utvecklingen avskuren från och med det ögonblick, då samhället inrättats i samklang med detta system - vilket vore en absurditet, en fullständig orimlighet. Människorna finner sig alltså ställda inför en motsägelse: å ena sidan vill de lära känna världssystemet i hela dess sammanhang, å andra sidan är de såväl på grund av sin egen som världssystemets natur aldrig i stånd att lösa denna uppgift. Men denna motsägelse ligger inte endast i världens och människornas natur, den tjänst gör även som hävstång för hela det intellektuella framåtskridandet och finner dagligen och stundligen sin lösning i mänsklighetens oändliga progressiva utveckling, alldeles som t.ex. en matematisk ekvation kan finna sin lösning i en oändlig serie eller ett kedjebråk. I själva verket är och förblir varje tankebild av världssystemet begränsad, objektivt av den historiska situationen och subjektivt av dess upphovsmans fysiska befinnande och sinnesförfattning. Men herr Dühring proklamerar på förhand att hans tankemetod utesluter varje tendens till en subjektivistiskt begränsad världsföreställning. Vi har ovan sett, att han är allestädes närvarande - på alla tänkbara himlakroppar. Nu ser vi även att han är allvetande. Han har löst vetenskapens sista uppgift och därmed satt en damm för allt vidare vetenskapligt framåtskridande.
Och liksom herr Dühring uppfattar varats grundformer som aprioriska, så tror han sig även kunna härleda den rena matematiken ur sitt eget huvud - utan att anlita de erfarenheter som yttervärlden bjuder. I den rena matematiken skall tanken befatta sig "med sina egna fria skapelser och fantasier", begreppen tal och siffror är "objekt som den frambringar uteslutande för att tillfredsställa sig själv" och som följaktligen har "en av den speciella erfarenheten och världens faktiska beskaffenhet oberoende giltighet".
Att den rena matematiken har giltighet oberoende av varje enskild individs speciella erfarenhet är förvisso riktigt, och detsamma gäller för alla fastslagna vetenskapliga fakta, ja för alla fakta över huvud taget. De magnetiska polerna, vattnets sammansättning av väte och syre, det faktum att Hegel är död medan herr Dühring lever, gäller oberoende av min eller andra enskilda personers erfarenhet, t.o.m. oberoende av herr Dührings så snart han sover den rättfärdiges sömn. Tanken befattar sig emellertid i den rena matematiken ingalunda enbart med sina egna skapelser och föreställningar. Begreppen tal och figurer har inte hämtats någon annanstans än ur den verkliga världen. De tio fingrar, på vilka människorna räknar och med vars hjälp de alltså har lärt sig den första aritmetiska operationen, är allt annat än en tankens fria skapelse. Till räknandet hör inte bara föremål som kan räknas utan även förmågan att vid betraktandet av dessa föremål bortse från alla övriga egenskaper förutom deras antal - och denna förmåga är resultatet av en lång historisk, erfarenhetsmässig utveckling. Och liksom talbegreppet är även figurbegreppet helt och hållet lånat från yttervärlden och inte framsprunget ur hjärnans rena tänkande. Det måste finnas ting som har form och vilkas former man jämför innan man kan komma på figurbegreppet. Den rena matematikens objekt är de rymdformer och kvantitetsförhållanden som härskar i verklighetens värld, alltså ett högst påtagligt stoff. Att detta stoff framträder i en synnerligen abstrakt form kan endast nödtorftigt dölja dess ursprung i yttervärlden. För att kunna undersöka dessa former och förhållanden i renodlat skick måste man emellertid radikalt skilja dem från deras innehåll, man måste bortse från detta som likgiltigt. På detta sätt erhåller man punkter utan dimensioner, linjer utan tjocklek och bredd, a och b och x och y, konstanter och variabler, för att allra sist nå fram till tankens egna fria skapelser och fantasier, nämligen de imaginära storheterna. Inte heller de matematiska storheternas skenbara härledning ur varandra bevisar deras aprioriska ursprung utan endast deras rationella sammanhang. Innan man kom på idén att härleda cylinderns form genom att vrida en rektangel kring en av dess sidor, måste man ha undersökt ett antal verkliga rektanglar och cylindrar, det må sedan ha skett i en aldrig så ofullkomlig form. Som alla andra vetenskaper har matematiken uppstått ur människornas behov: ur uppmätningen av mark och rymdinnehåll, ur tidräkning och mekanik. Men här liksom på tänkandets övriga områden avsöndras på ett visst utvecklingsstadium de ur verklighetens värld abstraherade lagarna från denna värld och ställes emot den som något självständigt, såsom utifrån kommande lagar efter vilka världen har att rätta sig. Så har det gått till i samhälle och stat, så och inte annorlunda är processen när den rena matematiken efteråt tillämpas på världen, trots att den hämtats just ur denna värld och endast representerar en del av dess sammanhangsformer - och trots att den endast därför över huvud taget är tillämplig.
På samma sätt som herr Dühring inbillar sig att utan något som helst erfarenhetsmaterial kunna härleda hela den rena matematiken ur de matematiska axiomen - "vilka ur rent logisk synpunkt varken kan bevisas eller är i behov av något bevis" - för att sedan tillämpa den på världen, på samma sätt inbillar han sig kunna ur hjärnan frambringa varats grundformer - de enkla beståndsdelarna för allt vetande, filosofins axiom - och sedan ur dessa härleda hela filosofin eller världsschematiken samt påtruga naturen och människornas värld denna sin skapelse. Tyvärr består naturen inte alls och människornas värld endast till en mycket ringa del av det manteuffelska Preussen av år 1850.[3]
De matematiska axiomen är uttryck för det högst torftiga tankeinnehåll, som matematiken måste låna från logiken. De kan reduceras till tvenne:
1. Det hela är större än delen. Denna sats är en ren tautologi, då den kvantitativt uppfattande föreställningen om delen på förhand är bestämd genom föreställningen om det hela, nämligen såtillvida som uttrycket "del" utan vidare anger att den kvantitativa "helheten" består av flera kvantitativa "delar". Även sedan vi med hjälp av det s.k. axiomet uttryckligen konstaterat detta, har vi inte kommit ett steg vidare. Man kan t.o.m. i viss mening bevisa denna tautologi, om man säger: ett helt är det, som består av flera delar; en del är det, som tillsammans med övriga delar utgör ett helt, följaktligen är delen mindre än det hela - varvid den tomma upprepningen låter innehållstomheten framträda ännu starkare.
2. Om två storheter är lika med en tredje, så är de sinsemellan lika. Denna sats är, som redan Hegel påvisat, en slutsats, för vars riktighet logiken ansvarar, som alltså är bevisad, om också utanför den rena matematiken. De övriga axiomen om likhet och olikhet är blott logiska kompletteringar av denna slutsats.
Dessa magra satser lockar varken i matematiken eller någon annanstans en hund från spisen. För att komma vidare måste vi ta de reella förhållandena med i räkningen - förhållanden och rumsformer som tas från verkliga kroppar. Föreställningarna om linjer, ytor, vinklar, månghörningar, kuber, klot o.s.v. är alla hämtade ur verkligheten, och det fordras en god portion naiv ideologi för att tro matematikernas påstående att den första linjen uppstått genom en punkts rörelse i rummet, den första ytan genom en linjes rörelse, den första kroppen genom en ytas rörelse o.s.v. Redan språket rebellerar mot detta. En matematisk figur med tre dimensioner kallas en kropp, corpus solidum, på latin alltså t.o.m. en fast kropp. Den bär m.a.o. ett namn, som ingalunda är en tankens fria ingivelse utan lånats ur den handfasta realiteten.
Men vartill allt detta ordande? Sedan herr Dühring på sidorna 42 och 43 entusiastiskt besjungit den rena matematikens oberoende av erfarenhetens värld, dess aprioritet, dess sysslande med tankens egna fria skapelser och fantasier, säger han på sidan 63:
"Det förbises nämligen lätt, att de matematiska elementen (tal, storhet, tid, rum och geometrisk rörelse) blott till sin form är ideella ... de absoluta storheterna är därför något helt och hållet empiriskt, sak samma vilken klass de tillhör", ... ehuru "matematiska scheman kan isoleras från erfarenheten och ändå definieras på ett tillfredsställande sätt" -
vilket senare mer eller mindre gäller om varje abstraktion men ingalunda bevisar, att den inte är abstraherad ur verkligheten. I världsschematiken är den rena matematiken framsprungen ur det rena tänkandet - i naturfilosofin är den något helt igenom empiriskt, som hämtats från yttervärlden och sedan isolerats. Vem skall vi egentligen tro?
"Det allomfattande varat är ett. I sin självtillräcklighet har det ingenting vid sidan av sig eller över sig. Att vid sidan av det förutsätta ett andra vara skulle betyda att göra det till vad det inte är, nämligen till en detalj eller beståndsdel av ett omfångsrikare helt. I det vi spänner våra enhetliga tankar så att säga som en ram, kan ingenting som omfattas av denna tankeenhet i sig gömma en dubbelhet. Men ingenting kan heller undandra sig denna tankeenhet ... Allt tänkandes väsen består i förenandet av medvetandets element till en enhet ... Det är sammanfattningens enhetspunkt, varigenom det odelbara världsbegreppet uppstått och universum, som framgår redan av ordet, uppfattas som något, vari allt är förenat till en enhet."
Så långt herr Dühring. Den matematiska metoden att "i dess enkla grundgestalt avgöra varje fråga axiomatiskt, som om det rörde sig om enkla matematiska grundsatser" - denna metod skall här för första gången komma till användning.
"Det allomfattande varat är ett". Om tautologi är ett enkelt upprepande i predikatet av vad som redan sagts i subjektet - och den satsen är ett axiom - så har vi här en tautologi av renaste vatten. I subjektet säger oss herr Dühring, att varat omfattar allt, och i predikatet påstår han sedan oförskräckt, att det ingenting finns utom det. Vilken kolossalt "systemskapande tanke"!
I sanning systemskapande. Innan vi kommit sex rader längre, har herr Dühring med tillhjälp av det enhetliga tänkandet förvandlat varats egenskap att vara ett till att det är en enhet. Då tänkandets väsen består i sammanfattningen till en enhet, så är varat, så snart det tänkes, tänkt som enhetligt, världsbegreppet är odelbart, och emedan det tänkta varat, världsbegreppet, är enhetligt, så är det verkliga varat, verklighetens värld, likaså en odelbar enhet. Och följaktligen "finns det inte längre någon plats för ett hinsides, så snart anden en gång lärt sig fatta varat i dess enhetliga universalitet".
Det är ett fälttåg mot vilket Austerlitz och Jena, Königgrätz och Sedan fullständigt förbleknar. I ett par satser, knappt en sida efter det vi mobiliserat det första axiomet, har vi redan undanröjt och förintat allt hinsides, Gud, de himmelska härskarorna, himmel, helvete och skärseld, samt avskaffat själens odödlighet.
Hur kommer vi från varats egenskap att vara ett till dess enhet? Genom att vi över huvud taget föreställer oss det. Så snart vi spänner vår enhetliga tanke om det som en ram, blir det enda varat i tanken enhetligt, en tankeenhet, ty allt tänkandes väsen består i förenandet av medvetandets element till en enhet.
Denna sista sats är helt enkelt falsk. För det första består tänkandet lika mycket i en sönderdelning av medvetandets objekt i deras element som i förenandet av sammanhörande element till en enhet. Utan analys ingen syntes. För det andra kan tänkandet, om det inte vill råka vilse, endast sammanfatta de element i medvetandet till en enhet, som redan på förhand är enhetliga eller har en enhetlig förebild i verkligheten. Om jag inordnar en skoborste under enheten däggdjur, så får den därmed ingalunda några mjölkkörtlar. Varats enhet, respektive uppfattningen av det som en enhet, är följaktligen just det som skulle bevisas. Och om herr Dühring försäkrar oss, att han tänker sig varat enhetligt och inte exempelvis dubbelt, så säger han oss därmed ingenting annat än sin oförgripliga mening.
Om vi klart vill framställa hans tankegång, så är den följande: Jag börjar med varat. Alltså tänker jag mig varat. Tanken på varat är enhetlig. Tanke och vara måste emellertid överensstämma, de motsvarar varandra, de "täcker varandra". Följaktligen är varat också i verkligheten enhetligt. Följaktligen finns det ingenting översinnligt. Men hade herr Dühring talat så oförtäckt i stället för att ge oss ovanstående orakelutläggning till livs, så hade ideologin legat i öppen dag. Att ur identiteten mellan tänkande och vara vilja bevisa realiteten av ett visst tankeresultat, det var just en av de vildaste feberfantasierna hos - en Hegel.
Men även om herr Dührings bevisföring hade varit riktig, så skulle han därmed inte ha berövat spiritualisterna en tumsbredd mark. Spiritualisterna svarar honom kort och gott: världen är även för oss enkel; uppdelningen av verkligheten i denna världen och en annan existerar endast från vår specifikt jordiska arvsyndsståndpunkt; i och för sig, d.v.s. i Gud, är hela varat ett. Och de kommer att ledsaga herr Dühring till hans omtyckta andra himlakroppar och visa honom en eller flera sådana, där inget syndafall ägt rum och där det följaktligen inte heller består någon motsättning mellan denna världen och den andra utan världens enhetlighet är ett trons postulat.
Det löjligaste i saken är, att herr Dühring för att med varats begrepp bevisa Guds icke-existens använder det ontologiska beviset för Guds existens. Detta lyder: Om vi tänker oss Gud, så tänker vi oss honom som sammanfattningen av allt fullkomligt. Till sammanfattningen av allt fullkomligt hör emellertid framför allt existensen, ty ett icke-existerande väsen är ovillkorligen ofullkomligt. Alltså måste vi till Guds fullkomligheter även räkna existensen. Alltså måste Gud existera. Precis på samma sätt resonerar herr Dühring. Om vi tänker oss varat, så tänker vi oss det som ett begrepp. Vad som sammanfattas i ett begrepp, det är enhetligt. Om varat inte vore enhetligt skulle det inte svara mot sitt begrepp. Följaktligen måste det vara enhetligt. Följaktligen finns det ingen gud o.s.v.
Om vi talar om varat i dess renhet, med bortseende från allt annat, så kan enheten endast bestå i att samtliga föremål, som det är fråga om, är - att de existerar. Deras enhet ligger i deras vara och inte i något annat, och det gemensamma omdömet, att de alla är, kan över huvud taget inte ge dem några ytterligare bestämningar - gemensamma eller inte - utan utesluter tills vidare alla sådana ur betraktelsen. Ty så snart vi avlägsnar oss om också bara en millimeter från det grundfaktum, att varat gemensamt tillkommer dessa ting, så börjar skillnaderna mellan tingen att framträda för vår blick. Om dessa skillnader ligger däri, att det ena är vitt, det andra svart, det ena levande, det andra livlöst, det ena av denna världen, det andra någonting hinsides - den saken kan vi aldrig avgöra enbart på grundval av deras gemensamma existens.
Världens enhet ligger inte i dess vara, ehuru dess vara är en förutsättning för dess enhet, då den ju först måste vara innan den kan bli ett. Frågan om varat står över huvud taget öppen alltifrån den punkt, där vår synkrets upphör. Världens verkliga enhet ligger i dess materialitet, och denna är inte bevisad med ett par taskspelarfraser utan förutsätter en lång och mödosam utveckling av filosofin och naturvetenskapen.
Vidare i texten. Det vara, som herr Dühring uppbygger oss med, är "inte det rena vara, som i sin självidentitet saknar alla särskilda bestämningar och som i verkligheten endast representerar en avbild av tanketomheten eller frånvaron av tankar". Nu skall vi emellertid snart se, att herr Dührings värld i själva verket börjar med ett vara, som saknar all inre differentiering, all rörelse och förändring och som alltså faktiskt är en avbild av tanketomheten, ett verkligt intet. Först ur denna konstellation vara-intet utvecklar sig det nuvarande differentierade, föränderliga världstillståndet, vilket framstår som en utveckling, ett vardande; och först sedan vi insett detta är det möjligt för oss att mitt i den ständigt försiggående förändringen "hålla fast vid föreställningen om ett med sig självt identiskt vara". Vi har därmed nått fram till ett högre begrepp om varat som i sig innesluter såväl konstans som föränderlighet, såväl existens som tillblivelse. Hunna så långt som hit finner vi att "släkt och art eller över huvud taget det allmänna och det särskilda utgör de enklaste skiljemedlen, utan vilka tingens beskaffenhet inte kan förstås". Dessa medel tjänar emellertid endast att skilja på kvaliteten. Och sedan detta gjorts går vi vidare: "gentemot släktbegreppet står storleksbegreppet som någonting likartat, i vilket inga artskillnader längre äger rum", d.v.s. vi övergår från kvalitet till kvantitet, och denna är städse "mätbar".
Låt oss nu jämföra denna "skarpa analys av de allmänna verkningsschemana" och dess "verkligt kritiska ståndpunkt" med en Hegels kruditeter, tomhet och feberfantasier. Vi finner, att Hegels Logik börjar med varat - liksom herr Dühring; att varat framstår som ett intet, liksom hos herr Dühring; att denna konstellation vara-intet övergår i ett vardande, vars produkt är tillvaron, d.v.s. högre, fullbordad form av varat - alldeles som hos herr Dühring. Tillvaron leder till kvalitet, kvaliteten till kvantitet - alldeles som hos herr Dühring. Och på det att ingenting av vikt må saknas, lär oss herr Dühring på annat ställe:
"Ur förnimmelselöshetens rike träder man - trots allt kvantitativt gradvist skeende - in i förnimmelsens endast genom ett kvalitativt språng, om vilket vi ... kan påstå, att det oändligt skiljer sig från den blotta graderingen av en och samma egenskap".
Detta är ingenting annat än den hegelska gränslinjen för måttförhållanden, där en rent kvantitativ stegring eller minskning på vissa punkter leder till ett kvalitativt språng, som t.ex. ifråga om uppvärmning eller avkylning av vatten, där kokpunkten och fryspunkten representerar de kritiska punkter, vid vilka - under normaltryck - språnget till ett nytt aggregationstillstånd fullbordas, så att alltså kvantiteten slår om i kvalitet.
Även vi har i vår undersökning försökt att nå fram till roten, och som det rotfasta dühringska grundschemats rot har vi funnit - en Hegels "feberfantasier", kategorierna i Hegels "Logik", första delen, läran om varat, i strängt gammalhegeliansk "ordningsföljd" och nästan utan minsta försök att dölja plagiatet!
Och inte nöjd med att bestjäla sin mest förtalade föregångare på hela dennes schematik för varat har herr Dühring mage att - sedan han själv presterat ovanstående exempel på kvantitetens språngvisa omslag i kvalitet - om Marx säga:
"Hur löjeväckande ter sig inte t.ex. åberopandet (hos Marx) av den virriga hegelska dimföreställningen, att kvantiteten slår om i kvalitet!"
Virrig dimföreställning! Vem slår här om, och vem väcker här löje, herr Dühring?
Hela denna nätta uppsättning av småsaker är alltså ingalunda "axiomatiskt avgjord" i enlighet med programmet utan har helt enkelt lånats utifrån, d.v.s. ur Hegels "Logik". Och det till på köpet så troget, att man i hela kapitlet inte ens finner en ansats till inre sammanhang som inte hämtats från Hegel - varvid det hela slutligen utmynnar i tomma spekulationer över rum och tid, beständighet och förändring.
Från varat kommer Hegel till väsendet, till dialektiken. Här behandlar han reflexionsbestämningarna, deras inre motsatser och motsägelser, som t.ex. positiv och negativ, kommer därefter till kausaliteten eller förhållandet mellan orsak och verkan, och slutar med nödvändigheten. Precis likadant hos herr Dühring. Vad Hegel kallar läran om väsendet översätter herr Dühring med: varats logiska egenskaper. Dessa består emellertid framför allt i "antagonismen mellan krafter", i motsättningar. Motsägelserna förnekar däremot herr Dühring radikalt - vi skall senare återkomma till denna punkt. Sedan går han över till kausaliteten och från denna till nödvändigheten. När herr Dühring säger om sig själv: "Vi, som inte filosoferar ur buren", så menar han väl, att han filosoferar i buren nämligen i den hegelska kategorischematikens bur.
Vi kommer nu till - naturfilosofin. Här har herr Dühring återigen alla skäl att vara missnöjd med sina föregångare. Naturfilosofin "sjönk så djupt, att den blev en utsvävande, på okunnighet vilande kvasipoesi" och "hemföll åt det prostituerade filosofisteriet hos en Schelling och andra i förkunnelsen av det absoluta frossande sällar med deras mystifiering av läsekretsen". Vi har numera tröttnat på dessa "missfoster", men endast för att i stället hemfalla åt "hållningslöshet". "Och vad den breda publiken angår, så innebär en stor charlatans bortgång som bekant ofta endast att en obetydligare men mer durkdriven lärjunge får tillfälle att under annan skylt upprepa hans produktion." Hos naturforskarna själva spåras ringa "lust till någon utflykt i de världsomspännande idéernas värld" och de nöjer sig därför med idel "förvirrade förhastanden" på det teoretiska området. Här är skyndsam hjälp av nöden, och lyckligtvis finns herr Dühring till hands.
För att uppskatta de nu följande avslöjandena om världens utveckling i tiden och dess begränsning i rummet till deras rätta värde måste vi återigen gå tillbaka till några ställen i "världsschematiken".
Varat tillskrives, fortfarande i överensstämmelse med Hegel ("Encyklopedi" § 93), oändlighet, och denna oändlighet - den dåliga oändligheten som Hegel kallar den - undersökes sedan närmare.
"Den enklaste tänkbara formen för en motsägelselös oändlighet är den obegränsade anhopningen av tal i talserien ... Liksom vi till varje tal alltid kan foga ännu en enhet utan att någonsin uttömma möjligheten att räkna vidare, så följer på varje tillstånd av varat ytterligare ett, och i det obegränsade frambringandet av sådana tillstånd består oändligheten. Denna strikt tänkta oändlighet har följaktligen endast en enda grundform med en enda riktning. Visserligen förefaller det kanske lika enkelt för tänkandet att föreställa sig en anhopning av tillstånden i den motsatta riktningen, men denna tanke på en bakåt fortskridande oändlighet är inte desto mindre förhastad. Om anhopningen nämligen i verkligheten förutsätter en omvänd riktning, så måste den vid varje sitt tillstånd redan ha en oändlig talserie bakom sig. Därmed skulle vi emellertid ha gjort oss skyldiga till den otillåtliga motsägelsen att beteckna en uträknad talserie som oändlig. Det visar sig alltså absurt att förutsätta en andra riktning för oändligheten."
Den första slutsats som måste dras ur denna uppfattning om oändligheten är att sammanhanget av orsaker och verkningar i världen en gång måste ha haft en början:
"ett oändligt antal orsaker som radats samman är otänkbart redan av den anledning att det förutsätter att det otaliga kan räknas".
Därmed är nödvändigheten av en slutorsak bevisad.
Den andra slutsatsen är "lagen om det bestämda antalet: en anhopning av identiska enheter, av vilket slag de än må vara, är i verkligheten tänkbar endast i form av ett bestämt antal". Inte endast det förhandenvarande antalet av himlakroppar måste vid varje tidpunkt vara i och för sig bestämt utan även det samlade antalet av de i världen existerande minsta delarna av materien. Sistnämnda nödvändighet är den verkliga anledningen till att ingen sammansättning kan tänkas utan atomer. All faktisk delbarhet har alltid en konkret bestämdhet och måste ha det, om inte motsägelsen med det otaliga som uträknat skall inträda. Av samma orsak måste inte endast det hittillsvarande antalet av jordens kretsrörelser kring solen vara bestämt, om också inte möjligt att ange, utan alla periodiska naturprocesser måste ha haft ett slags början, och all differens, alla på varandra följande mångfalder i naturen måste ha sin rot i ett med sig självt identiskt urtillstånd. Detta kan utan motsägelse ha existerat i all evighet, men även denna föreställning skulle vara omöjlig om tiden i sig själv bestod av reella delar och inte i stället vore en idé, som förståndet indelar efter eget gottfinnande. Med det verkliga och i sig differentierade tidsinnehållet förhåller det sig på annat sätt; detta reella substrat som utfyller tiden med konkreta fakta tillhör på grund av sin differentiering ett område vars uppenbarelseformer är möjliga att räkna. Om vi tänker oss ett tillstånd, som är utan förändringar och i sin likhet med sig själv inte uppvisar någon som helst följdskillnad, så förvandlar sig även det mera speciella tidsbegreppet i den allmännare idén om varat. En fortvaro utan innehåll är vi över huvud taget inte i stånd att föreställa oss. - Så långt herr Dühring, och han är inte lite uppblåst över vikten av dessa upptäckter. Han hoppas först och främst, att man "åtminstone inte skall betrakta dem som någon ringa sanning". Senare heter det emellertid:
"Man erinre sig de högst enkla formuleringar, varmed vi förlänat oändlighetsbegreppet och invändningarna mot detsamma en hittills okänd räckvidd ... den enkla gestaltning som den universella rums- och tidsuppfattningen erhållit genom den nuvarande skärpningen och fördjupningen."
Vi har förlänat! Den tidsenliga fördjupningen och skärpningen! Vem är vi och vilken tid är det fråga om? Vem fördjupar och skärper?
"Tes. Världen har en begynnelse i tiden och är även vad rummet beträffar innesluten inom gränser. Bevis: Om man antar, att världen inte har någon begynnelse i tiden, så har vid varje given tidpunkt en evighet förflutit och följaktligen även en oändlig serie av varandra avlösande tillstånd i världen. Nu består emellertid oändligheten hos en serie just däri att den aldrig kan avslutas genom en successiv syntes. Alltså är en oändlig utvecklingsserie i det förflutna omöjlig, och följaktligen förutsätter världens existens med nödvändighet en begynnelse i tiden, vilket var det första som skulle bevisas. - Likaså i fråga om tesens senare del, låt oss även här utgå från motsatsen till det som skulle bevisas. Världen skulle alltså vara ett givet oändligt helt av samtidigt existerande ting. Nu kan vi emellertid aldrig föreställa oss en storhet, som inte är oss direkt given innanför gränserna av vår åskådning, enbart som en syntes av delar, inte heller kan vi tänka oss en sådan storhet i dess helhet som den totala syntesen eller som ett upprepat radande av enheter till varandra. För att tänka sig världen som ett helt vilket utfyller alla rum måste man följaktligen uppfatta den successiva syntesen av den oändliga världens alla delar som avslutad, d.v.s. man måste vid sammanräkningen av alla för ögonblicket existerande ting förutsätta att en oändlig tid förflutit, vilket är orimligt. Följaktligen kan ett oändligt aggregat av verkliga ting inte uppfattas som ett givet helt, alltså inte heller som ett samtidigt givet. Världen är följaktligen inte oändlig till sin utbredning i rummet utan innesluten i dess gränser - vilket var det andra som skulle bevisas."
Dessa satser är ordagrant hämtade ur en välbekant bok, som utkom första gången 1781 och bär titeln "Kritik av det rena förnuftet" av Immanuel Kant, där var och en kan återfinna dem i första delen, andra avdelningen, andra boken, andra huvudstycket, andra avsnittet: Det rena förnuftets första antinomi. Den ära herr Dühring kan göra anspråk på består med andra ord däri, att han klistrat på en av Kant utvecklad tanke namnet: "Det bestämda antalets lag", och i upptäckten, att det en gång funnits en tid då det inte existerade någon tid, men väl en värld. I fråga om allt det övriga, alltså i fråga om allt som i herr Dührings framställning ännu kan ha någon mening, betyder "vi" helt enkelt - Immanuel Kant, och "nutiden" är endast nittiofem år gammal. Förvisso "högst enkelt"! En märklig "hittills okänd räckvidd"!
Nu framställer emellertid Kant ingalunda de ovannämnda satserna såsom slutgiltigt uttömda i och med det givna beviset. Tvärtom, på nästa sida påstår och bevisar han raka motsatsen, att världen inte har någon begynnelse i tiden och inte något slut i rummet, och antinomin, den olösbara motsägelsen, ligger enligt honom just däri att det ena är lika bevisbart som det andra. Personer av mindre kaliber skulle kanske ha blivit en smula betänksamma av den anledningen, att "en Kant" här fann en olöslig svårighet. Inte så vår modige fabrikant av "i grunden originella slutsatser och föreställningar": vad som passar honom av Kants antinomi skriver han oförfärat av och kastar resten åt sidan.
I själva verket är gåtans lösning mycket enkel. Evighet i tiden, oändlighet i rummet består redan på förhand och enligt den enkla ordalydelsen i att inte ha ett slut i någondera riktningen, varken framåt eller bakåt, varken uppåt eller nedåt, varken åt höger eller åt vänster. Denna oändlighet är något helt annat än talseriens oändlighet, ty denna börjar alltid med talet ett, med ett första led. Att seriebegreppet inte är användbart i vårt fall visar sig genast, om vi tillämpar det på rummet. Den oändliga serien innebär, överförd på det rumsliga planet, en linje som från en viss bestämd punkt dras ut i det oändliga. Har man därmed på något sätt uttryckt rummets oändlighet? Minst av allt, det krävs bara sex från denna enda punkt i tre motsatta riktningar dragna linjer för att fatta rummets dimensioner, som enligt den givna förutsättningen alltså skulle vara inte mindre än sex stycken. Kant insåg detta så pass tydligt, att han endast indirekt och på en omväg sökte tillämpa talserien på världsrummet. Herr Dühring däremot tvingar oss att anta tillvaron av sex dimensioner i rummet och har sedan inte ord nog starka att fördöma den matematiska mysticismen hos Gauss, som inte vill nöja sig med de vanliga tre rumsdimensionerna.
Tillämpad på tiden har den i bägge riktningarna ändlösa linjen eller serien av enheter en viss metaforisk mening. Föreställer vi oss emellertid tiden som räknad från talet ett eller som en från en bestämd punkt utgående linje, så säger vi därmed på förhand, att tiden har en början. Vi förutsätter just det som vi skulle bevisa. Vi ger oändligheten i tiden en ensidig, halv karaktär. Men en ensidig, en delad oändlighet är i sig också en motsägelse, raka motsatsen till en "motsägelselöst tänkt oändlighet". Vi kommer ifrån denna motsägelse endast om vi förutsätter, att det tal från vilket vi börjar räkningen av serien och den punkt utifrån vilken vi mäter linjen är ett godtyckligt tal i serien, en godtycklig punkt på linjen, som kan förläggas var som helst utan att detta spelar någon roll för linjen eller serien.
Men motsägelsen med "en oändlig talserie som räknats"? Vi blir i stånd att närmare undersöka den så snart herr Dühring företagit det konststycket att verkligen räkna den. När han är färdig med räkningen från -∞ [minus oändlighet] till noll, då kan han återkomma. Det är ju klart, att var han än börjar räkna, så lämnar han en oändlig serie oräknad bakom sig och därmed den uppgift han skulle lösa. Han kunde lika väl vända på sin egen oändliga serie 1 + 2 + 3 + 4 ... och försöka att räkna från det oändliga slutet tillbaka till ett. Detta kan uppenbarligen endast den människa ge sig på, som inte alls begriper vad det rör sig om. Än mer, när herr Dühring påstår, att den oändliga serien i förfluten tid är uträknad, så påstår han därmed, att tiden har en begynnelse, ty annars kunde han ju alls inte börja "räkna". Han inskjuter alltså återigen som förutsättning vad han skulle bevisa. Föreställningen om den uträknade oändliga serien, med andra ord den världsomspännande dühringska lagen om det bestämda antalet, är följaktligen en contradictio in adjecto, den innehåller i sig själv en motsägelse, och till på köpet en absurd motsägelse.
Så mycket är klart: den oändlighet, som har ett slut men ingen början, är varken mer eller mindre oändlig än den, som har en början men inget slut. Den ringaste dialektiska insikt borde ha sagt herr Dühring, att början och slut ovillkorligen hör ihop, alldeles som nordpol och sydpol, och att om man utelämnar slutet så gör man i stället början till ett slut - seriens ena slutpunkt - och omvänt. Hela misstaget är möjligt endast tack vare den matematiska vanan att operera med oändliga serier. Eftersom man i matematiken måste utgå från det bestämda, avgränsade, för att komma till det obestämda, gränslösa, så måste alla matematiska serier, positiva som negativa, börja med en enhet, annars kan man inte räkna med dem. Matematikerns ideella behov är emellertid långt ifrån någon tvångslag för verklighetens värld.
För övrigt kommer herr Dühring aldrig att gå i land med att tänka sig den verkliga oändligheten motsägelselös. Oändligheten är en motsägelse och full av motsägelser. Det är en motsägelse att tänka sig en oändlighet sammansatt av idel ändliga storheter, och inte desto mindre är detta vad som sker. Föreställningen att den materiella världen är begränsad leder inte till färre motsägelser än dess gränslöshet, och varje försök att avlägsna dessa motsägelser leder som vi sett till nya och ännu större motsägelser. Just därför att oändligheten är en motsägelse, just därför är den en oändlig process som utan slut försiggår i tid och rum. Motsägelsens upphävande skulle betyda att det oändliga toge slut. Detta insågs mycket riktigt av Hegel som också behandlar de över denna motsägelse spekulerande herrarna med välförtjänt förakt.
Låt oss gå vidare. Tiden har alltså haft en början. Vad fanns före denna början? Den med sig själv identiska och i ett oföränderligt tillstånd befintliga världen. Och eftersom det i detta tillstånd inte sker några förändringar, så övergår också det speciella tidsbegreppet i den allmänna idén om varat. - För det första angår det oss här inte alls vilka begrepp som förvandlas i herr Dührings huvud. Det är inte alls fråga om tidsbegreppet utan om den verkliga tiden, som herr Dühring ingalunda blir kvitt till så billigt pris. För det andra må tidsbegreppet hur mycket som helst övergå i varats allmännare idé, därmed kommer vi inte ett steg vidare. Ty grundformerna för allt vara är rum och tid, och ett vara utanför tiden är ett lika stort nonsens som ett vara utanför rummet. Det hegelska "tidlöst förgångna varat" och det nyschellingska "otänkbara varat" är rationella föreställningar i jämförelse med detta vara utanför tiden. Därför går också herr Dühring mycket försiktigt tillväga: visserligen rör det sig här om ett slags tid men en tid som i grund och botten inte kan kallas för tid. Tiden består ju i och för sig inte av reella delar utan indelas efter gottfinnande av vårt förstånd - först sedan tiden utfyllts med differentierade fakta kan den mätas - en fortvaro utan innehåll är vi över huvud taget inte i stånd att fatta. - Vi kan här lämna fattbarheten åt sidan. Frågan är om världen i det ovan förutsatta tillståndet äger fortbestånd, om den genomgår en tid? Att ingenting vinnes med att mäta en sådan innehållslös fortvaro, lika litet som med att gagnlöst och utan mål mäta i det tomma rummet, det vet vi sedan länge, och Hegel kallar ju också på grund av långtråkigheten i ett sådant förfaringssätt detta slag av oändlighet för den dåliga oändligheten. Enligt herr Dühring existerar tiden endast genom förändringen, inte förändringen i och genom tiden. Det är emellertid just emedan tiden är skild från och oberoende av förändringen som man kan mäta den genom förändringen, ty till mätande hör alltid något som skiljer sig från det som skall mätas. Och den tid, i vilken inga förnimbara förändringar försiggår, är långt ifrån att inte vara någon tid alls. Den är tvärtom den rena, av inga främmande tillsatser påverkade tiden, alltså den verkliga tiden, tiden som sådan. Om vi i verkligheten vill fatta tidsbegreppet i dess renhet, skilt från alla främmande och obehöriga tillsatser, så är vi nödsakade att bortse från alla tilldragelser som efter och vid sidan av varandra försiggår i tiden såsom icke dithörande, och på detta sätt föreställa oss en tid, i vilken ingenting sker. Därmed har vi emellertid inte låtit tidsbegreppet uppgå i den allmänna idén om varat utan vi har tvärtom först därmed nått fram till det rena tidsbegreppet.
Alla dessa motsägelser och orimligheter är emellertid rena barnleken i jämförelse med den förvirring som herr Dühring råkar i genom sitt med sig självt identiska världsbegynnelsetillstånd. Om världen en gång befann sig i ett tillstånd, där absolut inga förändringar försiggick, hur kunde den då övergå från detta tillstånd till förändringen? Det absolut oföränderliga, särskilt om det av evighet befunnit sig i detta tillstånd, kan av sig självt omöjligt övergå i rörelse och förändring. Det måste alltså ha kommit en första impuls utifrån, från någonstans utanför världen, som satte den i rörelse. Den "första impulsen" är emellertid som bekant endast ett annat uttryck för gud. Gud och hinsidessfären, som herr Dühring i sin världsschematik föregav sig ha så skickligt avverkat, för han nu återigen fram i naturfilosofin i skärpt och fördjupad form.
Vidare. Herr Dühring säger:
"Där en viss storlek tillkommer ett i varat bestående element bibehåller den sig oförändrad. Detta gäller om ... materien och den mekaniska kraften."
Den första satsen är, i förbigående anmärkt, ett praktfullt exempel på herr Dührings axiomatiskt-tautologiska vältalighet: Där storleken inte förändrar sig förblir den densamma. Alltså förblir mängden av den mekaniska kraft som en gång finns i universum densamma. Vi bortser från att detta, i den mån det är riktigt, insågs och uttalades i filosofin av Descartes redan för nära 300 år sedan samt att läran om kraftens oförstörbarhet allmänt grasserar i naturvetenskapen sedan tjugo år tillbaka, varvid herr Dühring genom att begränsa denna senare lära till den mekaniska kraften ingalunda förbättrat den. Men var fanns den mekaniska kraften vid tiden för det oföränderliga tillståndet? På denna fråga förvägrar oss herr Dühring hårdnackat varje svar.
Var, herr Dühring, fanns vid denna tidpunkt den evigt oföränderliga mekaniska kraften och vad hade den för sig? Svar:
"Universums ursprungstillstånd, eller klarare uttryck, ett materiens oföränderliga vara, som inte innesluter några timliga förändringar, är ett faktum som kan avvisas endast av det förnuft, som i stympningen av sin egen potens ser vishetens höjdpunkt."
Sålunda: Antingen godtar ni mitt oföränderliga urtillstånd obesett eller jag, den potente herr Eugen Dühring, förklarar er för andliga eunucker. Detta måste förvisso avskräcka många. Vi, som redan sett några exempel på herr Dührings potens, kan emellertid tillåta oss att tills vidare lämna den eleganta smädelsen obesvarad och ännu en gång fråga: Men, herr Dühring, om vi får be, hur förhåller det sig med den mekaniska kraften?
Herr Dühring blir genast förlägen. I själva verket, stammar han,
"ger oss det ursprungliga gränstillståndets absoluta identitet med sig självt ingen övergångsprincip. Vi bör emellertid minnas att det i grund och botten förhåller sig på samma sätt med varje minsta nya länk i den tillvarons kedja, som är oss välbekant. Den som alltså i det föreliggande huvudfallet vill göra svårigheter bör se till att han inte förbiser dem vid mindre iögonenfallande tillfällen. Dessutom står alltid den möjligheten öppen att genom infogandet av gradvisa mellantillstånd på kontinuitetens brygga nå fram till den punkt där växelspelet upphör. Rent begreppsmässigt hjälper oss visserligen inte denna kontinuitet bort från huvudsvårigheten, men den är för oss grundformen för all lagbundenhet och varje i övrigt känd övergång, varför vi även har rätt att använda den som förmedlare mellan den ursprungliga jämvikten och dess rubbning. Utgår vi emellertid från en så att säga (!) orörlig jämvikt i överensstämmelse med de begrepp som utan synnerlig tvekan (!) praktiseras i vår nuvarande mekanik, så finns det ingen möjlighet att förklara, hur materien skulle ha kunnat nå fram till förändringarnas spel."
Förutom massans mekanik ges det emellertid även en övergång från massans rörelse till de minsta smådelarnas rörelse, men hur denna tillgår "har vi än så länge ingen allmän princip att förklara, och vi får därför inte förundras om dessa skeenden utmynnar i en smula dunkel".
Detta är allt vad herr Dühring har att säga. Och det skulle i sanning innebära att se vishetens höjdpunkt inte i stympning av potensen utan rent av i den blinda kolartron, om vi ville låta oss avspisas med dessa jämmerligt misslyckade undanflykter och fraser. Av sig själv, det medger herr Dühring, kan den absoluta identiteten inte komma till förändring. Det finns intet medel varigenom den absoluta jämvikten av sig själv förmår att övergå i rörelse. Vad återstår då? Tre falska och misslyckade påståenden.
För det första: Det är lika svårt att bevisa övergången från varje minsta länk i den för oss välbekanta kedjan av tillvaron till den följande. - Herr Dühring tycks betrakta sina läsare som spädbarn. Att i detalj påvisa övergångarna och sammanhangen mellan de minsta länkarna i tillvarons kedja är just naturvetenskapens uppgift, och även om det i detta avseende kanske gnisslar någonstans, så faller det ingen, inte ens herr Dühring, in att förklara den rörelse, som ägt rum, ur "intet", utan alltid ur överföringen, förvandlingen eller fortplantningen av en föregående rörelse. Men här gäller det som vi har sett att låta rörelsen uppstå ur orörligheten, alltså ur ingenting.
För det andra har vi "kontinuitetens brygga". Denna hjälper oss visserligen inte rent begreppsmässigt ut ur svårigheten, men vi har dock rätt att använda den som förmedlare mellan orörligheten och rörelsen. Tyvärr består orörlighetens kontinuitet i att inte röra sig; hur rörelse skall kunna alstras därmed förblir alltså gåtfullare än någonsin. Och även om herr Dühring plockar sönder sin övergång från ingen rörelse till universell rörelse i än så små delar och tillskriver den en än så lång tidrymd, så har vi ändå inte kommit en tiotusendels millimeter ur fläcken. Från intet kan vi nu en gång för alla inte utan en skapelseakt komma fram till något, inte ens till något så obetydligt som en matematisk differential. Kontinuitetens brygga duger följaktligen inte ens till åsnebrygga - den är bara trafikabel för herr Dühring.
För det tredje: Så länge den nuvarande mekaniken gäller, och denna är enligt herr Dühring en av de viktigaste hävstängerna för tänkandets utveckling, låter det sig alls inte anges, hur man kommer från orörlighet till rörelse. Men den mekaniska värmeteorin visar oss att massrörelse under vissa omständigheter slår om i molekylrörelse (ehuru rörelsen även här framgår ur annan rörelse, men aldrig ur orörligheten), och detta kunde möjligtvis, antyder herr Dühring blygt, erbjuda en brygga mellan det strängt statiska (jämvikten) och det dynamiska (det som rör sig). Men dessa skeenden "utmynnar i en smula dunkel". Och i dunklet låter oss herr Dühring också sitta.
Vi har med all fördjupning och skärpning kommit därhän, att vi ständigt fördjupat oss i en ständigt skärpt galenskap och slutligen hamnat där vi nödvändigt måste hamna - "i dunklet". Men det generar inte herr Dühring något nämnvärt. Redan på nästa sida har han panna att påstå, att han "kunnat förläna föreställningen om den i sig själv identiska fortvaron ett reellt innehåll, hämtat direkt ur materiens och de mekaniska krafternas beskaffenhet". Och denne man betecknar andra människor som "charlataner"! Lyckligtvis återstår oss i all denna hjälplösa förvillelse och förvirring "i dunklet" åtminstone en tröst, och den är förvisso upplyftande: "Matematiken hos invånarna på andra himlakroppar kan inte vila på några andra axiom än vår"!
I fortsättningen kommer vi nu till teorierna om sättet för det nuvarande universums uppkomst. Den ursprungliga föreställningen var här redan för de joniska filosoferna ett materiens universella spridningstillstånd; men i synnerhet efter Kant har antagandet av ett urtöcken kommit att på nytt spela en roll, varvid gravitation och värmestrålning fått förmedla den gradvisa tillblivelsen av de enskilda himlakropparna. Vår tids mekaniska värmeteori tillåter oss att långt mer bestämt utforma slutsatserna om universums tidigare tillstånd. Emellertid kan "det gasformiga spridningstillståndet tjäna som utgångspunkt för allvarliga härledningar endast under förutsättning att man först förmår att bestämt ange det däri föreliggande mekaniska systemet. I annat fall blir idén i verkligheten inte bara ytterst dimmig, utan det ursprungliga töcknet blir också under härledningarnas fortgång ständigt tätare och mer ogenomträngligt ... tills vidare svävar allting ännu i den ovisshet och formlöshet som kännetecknar en obestämd association" och sålunda är "detta gasuniversum endast en synnerligen luftig konception".
Den kantska teorin om alla nuvarande himlakroppars uppkomst ur roterande töckenmassor var det största framsteg som astronomin gjort sedan Kopernikus. För första gången rubbades här föreställningen att naturen inte skulle ha någon historia i tiden. Dittills hade man ansett att himlakropparna från början måste ha rört sig i ständigt samma banor och förblivit i samma tillstånd. Och även om ett och annat organiskt väsen dog ut på de enskilda himlakropparna, så betraktades inte desto mindre själva släktena och arterna såsom oföränderliga. Naturen befann sig visserligen påtagligt i en ständig rörelse, men denna rörelse framstod som en oupphörlig upprepning av samma tilldragelser. Mot denna föreställning, som helt svarar mot den metafysiska tankemetoden, satte Kant in den första bräschen, och därtill i en så vetenskaplig form att de av honom använda argumenten ännu i dag behåller sin giltighet. Visserligen är den kantska teorin tills vidare strängt taget en hypotes. Men mera är inte heller till dags dato Kopernikus' världssystem, och sedan spektroskopin på ett sätt som förstummar alla invändningar påvisat existensen av sådana glödande gasmassor i världsrymden har den vetenskapliga oppositionen mot Kants teori tystnat. Inte heller herr Dühring kan åstadkomma någon världskonstruktion utan ett sådant töckenstadium, men han tar hämnd för denna sin oförmåga genom att kräva, att man skall visa honom det mekaniska system som ligger till grund för detta töckentillstånd, och - då man inte kan detta - genom att förse det med allehanda ringaktande epitet. Den nuvarande vetenskapen kan tyvärr inte beskriva detta system till herr Dührings belåtenhet. Det finns även många andra frågor som den är ur stånd att besvara. På frågan: Varför har paddorna inga svansar? kan den tills vidare endast svara: Emedan de förlorat dem. Men om man av denna anledning vill förivra sig och säga, att allting ännu svävar i den ovisshet och formlöshet som kännetecknar en obestämd association och att det såtillvida rör sig om en synnerligen luftig konception, så kommer vi med dylika tillämpningar av moralen på naturvetenskapen inte ett steg längre. Sådana missnöjesyttringar och lynnesutbrott kan man tillåta sig när och var som helst, och just därför är de aldrig och ingenstans på sin plats. Vem är det som hindrar herr Dühring att själv uppdaga urtöcknets mekaniska system?
Lyckligtvis får vi här veta att den kantska töckenmassan "är långt ifrån att sammanfalla med ett världsmediets helt identiska tillstånd eller, annorlunda uttryckt, med det odifferentierade urtillståndet hos materien". En verklig tur för Kant, som nöjde sig med att gå tillbaka från de nuvarande himlakropparna till nebulosastadiet och som inte ens drömde om någon materiens odifferentierade urtillstånd! Inom parentes anmärkt: när det kantska nebulosastadiet i samtida naturvetenskap betecknas som ett urtöcken, så måste detta givetvis förstås relativt. Urtöcken är det å ena sidan i sin egenskap av de nuvarande himlakropparnas ursprungsform och å andra sidan som den äldsta form av materia som vi hittills kunnat gå tillbaka till. Vilket alls inte utesluter utan tvärtom förutsätter, att materien före urtöcknet genomgått en oändlig rad av andra former.
Herr Dühring ser på denna punkt sitt övertag. Medan vi tillsammans med vetenskapen tills vidare måste stanna vid det provisoriska urtöcknet, hjälper honom hans vetenskapsvetenskap mycket längre tillbaka, till det "världsmediets tillstånd som låter sig förstås varken som rent statiskt i ordets nuvarande mening eller som dynamiskt" (d.v.s. som över huvud taget inte låter sig förstås). "Den enhet av materia och mekanisk kraft som vi betecknar med uttrycket världsmedium är en så att säga logiskt-real formel för att ange det materiens odifferentierade urtillstånd som bildar förutsättningen för alla talbestämda utvecklingsstadier."
Vi har tydligen ännu inte på långa vägar sluppit ifrån materiens odifferentierade urtillstånd. Här betecknas det som materiens och den mekaniska kraftens enhet och denna i sin tur som en logiskt-real formel o.s.v. Så snart materiens och den mekaniska kraftens enhet upphör, börjar alltså rörelsen.
Den logiskt-reala formeln är ingenting annat än ett lamt försök att göra de hegelska kategorierna "i sig" och "för sig" användbara för verklighetsfilosofin. Med uttrycket "i sig" åsyftar Hegel den ursprungliga identiteten av de motsatser som i outvecklad form ligger förborgade i ett ting, ett skeende, ett begrepp. Med "för sig" träder åtskillnaden och söndringen hos dessa förborgade element i dagen och deras konflikt begynner. Vi skall alltså föreställa oss det orörliga urtillståndet som en enhet av materia och mekanisk kraft och övergången till rörelse såsom de bådas söndring och motsättning. Vad vi därmed vunnit är inte ett påvisande av realiteten hos detta fantastiska urtillstånd utan endast dess inordning under den hegelska kategorin "i sig", liksom dess lika fantastiska upphörande inordnas under "för sig". Hegel hjälpe oss!
Materien, säger herr Dühring, är bäraren av allt verkligt - en sats enligt vilken det inte kan finnas någon mekanisk kraft utanför materien. Den mekaniska kraften är vidare ett materiens tillstånd. Under urtillståndet, då ingenting skedde, var materien och dess tillstånd, den mekaniska kraften, ett. Efteråt, då någonting började ske, måste väl alltså tillståndet ha skilt sig från materien. Med sådana mystiska fraser och med försäkringen, att det odifferentierade urtillståndet varken var statiskt eller dynamiskt, varken i jämvikt eller i rörelse, skall vi alltså låta oss avspisas. Vi vet fortfarande inte var den mekaniska kraften fanns i detta urtillstånd och inte heller hur vi utan påverkan utifrån, d.v.s. utan gud, skall kunna komma från den absoluta orörligheten till rörelsen. Före herr Dühring talade materialisterna om materia och rörelse. Han reducerar rörelsen till mekanisk kraft såsom dess föregivna grundform och gör det därmed omöjligt att förstå det verkliga sammanhanget mellan materia och rörelse, vilket för övrigt var oklart även för alla tidigare materialister. Och ändå är saken enkel nog. Rörelsen är materiens existensform. Aldrig någonsin har det funnits eller kan det finnas en materia utan rörelse. Rörelse i världsrymden, mindre massors mekaniska rörelse på de enskilda himlakropparna, molekylsvängningar som värme eller som elektrisk eller magnetisk ström, kemisk sönderdelning och förening, organiskt liv - i den ena eller andra av dessa rörelseformer eller i flera samtidigt befinner sig i varje enskild materieatom i världen i varje givet ögonblick. All vila, all jämvikt är relativ och har någon mening endast i relation till den ena eller andra rörelseformen. En kropp kan t.ex. på jorden befinna sig i mekanisk jämvikt, mekaniskt sett i vila. Detta hindrar inte alls att den deltar i jordens liksom i hela solsystemets rörelse, lika litet som det hindrar dess minsta fysikaliska delar att fullborda sina av temperaturen betingade svängningar eller dess atomer att genomgå en kemisk process. Materia utan rörelse är lika otänkbar som rörelse utan materia. Rörelsen är därför lika möjlig att skapa eller förinta som materien själv, vilket den äldre filosofin (Descartes) uttrycker så, att kvantiteten av den i världen förekommande rörelsen alltid är densamma. Rörelsen kan alltså inte alstras, den kan endast överföras. Om rörelse överföres från en kropp till en annan, så kan man i den mån rörelse övergår, är aktiv, betrakta den som orsak till rörelsen, i den mån den överföres, är passiv. Den aktiva rörelsen kallar vi kraft, den passiva kraftyttring. Det är därför solklart, att kraften måste vara lika stor som sin yttring, eftersom det ju i båda fallen är fråga om samma rörelse.
Ett materiens orörliga tillstånd visar sig med dessa förutsättningar vara en den mest tomma och innehållslösa föreställning, en ren "feberfantasi". För att nå därhän måste man föreställa sig den relativa mekaniska jämvikt, som en kropp kan befinna sig i på jorden, som en absolut vila och sedan överföra denna på hela världsalltet. Det kan förvisso gå för sig om man reducerar den universella rörelsen till en rent mekanisk kraft. En sådan begränsning erbjuder den fördelen att man kan föreställa sig en kraft som vilande, bunden, alltså för tillfället overksam. Om överförandet av en rörelse förutsätter ett i viss mån invecklat skeende som innefattar olika mellanstadier - något som mycket ofta är fallet - så kan man framflytta det slutgiltiga överförandet till ett godtyckligt ögonblick genom att utelämna den sista länken i kedjan. Så t.ex. när man laddar en bössa och förbehåller sig att välja det ögonblick, då skottet genom trycket på hanen skall avlossas och överförandet av den genom förbränning av krutet frigjorda rörelsen äga rum. Man kan alltså föreställa sig materien under det orörliga, odifferentierade urtillståndet som laddad med kraft, och det tycks vara detta som herr Dühring menar med enheten mellan materia och mekanisk kraft - om han över huvud menar någonting alls. Denna föreställning är emellertid absurd, emedan den vi