Källa: Marx Engels Werke bd XXIII, s. 11-802; "Das
Kapital. Band I. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ivan Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en "oerhörd varuanhopning",[8*] den enskilda varan som dess elementarform. Vår undersökning börjar därför med en analys av varan.
Varan är först och främst ett yttre föremål, ett ting, som genom sina egenskaper tillfredsställer mänskliga behov av något slag. Karaktären av dessa behov, om de t.ex. har sitt upphov i magen eller fantasin, ändrar ingenting i sak.[9*] Det är här inte heller fråga om hur saken tillfredsställer det mänskliga behovet, om omedelbart som livsmedel, d.v.s. som förbrukningsartikel, eller på en omväg, som produktionsmedel.
Varje nyttigt ting, såsom järn, papper o.s.v., är att betrakta ur två synpunkter, med hänsyn till kvalitet och till kvantitet. Varje sådant ting är en helhet av många egenskaper och kan därför göra nytta på olika sätt. Upptäckten av dessa olika sätt och därmed tingens mångsidiga användbarhet är en produkt av det historiska skeendet.[10*] Så även, när man uppfann samhälleliga mått för de nyttiga tingens kvantitet. Varumåttens olikhet har sitt ursprung dels i den olika naturen hos de föremål, som skall mätas, dels i konventionella omständigheter.
Ett tings användbarhet gör det till ett bruksvärde.[11*] Men denna användbarhet svävar inte i luften. Betingad av varukroppens egenskaper existerar den inte utan densamma. Varukroppen själv, såsom järn, vete, diamant o.s.v., är därför ett bruksvärde eller en nyttighet. Denna dess karaktär är inte beroende av om det kostar människan mycket eller litet arbete att utnyttja dess bruksegenskaper. När det gäller bruksvärden, förutsättes alltid en bestämd kvantitet, såsom dussin ur, alnar linne, ton järn o.s.v. Varornas bruksvärden lämnar material till en självständig forskningsgren, varukunskapen.[12*] Bruksvärdet förverkligas endast i användningen eller konsumtionen. Bruksvärden bildar rikedomens materiella innehåll, vilken dess samhälleliga form än må vara. I den samhällsform, som vi har att undersöka, utgör de samtidigt de materiella bärarna av - bytesvärdet.
Bytesvärdet uppträder framförallt som det kvantitativa förhållande, den proportion, vari ett slags bruksvärden utbyts mot ett annat slags bruksvärden,[13*] ett förhållande, som ständigt växlar med tid och plats. Bytesvärdet förefaller därför som något tillfälligt och helt och hållet relativt, ett inre, immanent bytesvärde (valeur intrinsèque) hos varan, alltså som en contradictio in adjecto[14*]. Vi skall betrakta saken närmare.
En viss vara, t.ex. ett quarter vete, utbyts mot x pund läderfett eller y alnar siden eller z uns guld o.s.v., kort sagt, mot andra varor i de mest olika proportioner. Vetet har alltså inte bara ett, utan en mångfald bytesvärden. Men då x pund läderfett liksom y alnar siden och z uns guld utgör bytesvärdet för ett quarter vete, måste x pund läderfett, y alnar siden, z uns guld o.s.v. kunna ersättas med varandra eller med lika stora bytesvärden. Därav följer för det första: Gällande bytesvärden för en och samma vara uttrycker en likhet. För det andra: Bytesvärdet kan över huvud taget endast vara uttryckssättet, "uppenbarelseformen" för ett däri urskiljbart inre värde.
Vi tar ytterligare två varor, t.ex. vete och järn. Vilket deras utbytesförhållande än är, kan det alltid framställas i en ekvation, i vilken ett givet kvantum vete sättes lika med ett visst kvantum järn, t.ex. ett quarter vete = a centner[XI*] järn. Vad innebär denna ekvation? Att något gemensamt och av samma storlek existerar i två olika ting, i 1 quarter vete och likaledes i a centner järn. Bägge är alltså lika något tredje, som i och för sig varken är det ena eller det andra. Vart och ett av dem bägge måste, såvitt de är bytesvärden, kunna reduceras till detta tredje.
Ett enkelt geometriskt exempel åskådliggör detta. För att bestämma och jämföra rätlinjiga figurers ytinnehåll upplöser man dem i trianglar. Triangeln själv reducerar man till ett uttryck, som är alldeles olika dess synbara figur - halva produkten av bas och höjd. På samma sätt reducerar man varornas bytesvärden till något gemensamt, varav de representerar ett mer eller ett mindre.
Detta gemensamma kan inte vara en geometrisk, fysikalisk, kemisk eller annan naturegenskap hos varorna. Deras kroppsliga egenskaper kommer över huvud taget i betraktande, endast i den mån de gör dem nyttiga, alltså till bruksvärden. Men å andra sidan är det just abstraktionen från deras nyttokaraktär, som skenbarligen karakteriserar varornas utbytesförhållande. I detta gäller det ena bruksvärdet precis lika mycket som det andra, om det blott föreligger i rätt proportion. Eller, som den gamle Barbon säger:
"Den ena varusorten är lika god som den andra, om deras bytesvärden är lika stora. Det existerar ingen differens eller distinktion mellan ting med lika stora bytesvärden."[15*]
Som bruksvärden är varorna framförallt av olika kvalitet, som bytesvärden kan de endast vara av olika kvantitet och innehåller alltså då inte en enda atom bruksvärde.
Bortser man nu från varukropparnas bruksvärde, så återstår dem endast en egenskap, nämligen att vara arbetsprodukter. Emellertid har även arbetsprodukten redan förvandlats under våra händer. Bortser vi från dess bruksvärde, då bortser vi också från de kroppsliga beståndsdelar, som gör den till ett bruksvärde. Det är inte längre fråga om bord eller hus eller garn eller något annat nyttigt ting. Arbetsproduktens hela struktur är utplånad. Nu är det inte heller fråga om en produkt av snickararbete eller byggnadsarbete eller spinneriarbete eller eljest av något bestämt produktivt arbete. Med arbetsproduktens nyttokaraktär försvinner också nyttokaraktären av de däri representerade arbetena, och samtidigt försvinner de olika konkreta formerna av dessa arbeten, vilka nu inte längre går att skilja från varandra utan alla är reducerade till ett och samma mänskliga arbete, till abstrakt mänskligt arbete.
Låt oss betrakta arbetsprodukternas residuum. Ingenting annat återstår av dem än en och samma spöklika verklighet: en utkristallisering av odifferentierat mänskligt arbete, d.v.s. förbrukning av mänsklig arbetskraft utan hänsyn till formen för dess förbrukande. Dessa ting uttrycker nu endast ett: att vid dess produktion mänskligt arbete förbrukats och mänskligt arbete anhopats. Såsom kristaller av denna för dem alla gemensamma, samhälleliga substans utgör de värden - varuvärden.
I själva utbytesförhållandet mellan varorna syntes oss deras bytesvärde vara alldeles oavhängigt av deras bruksvärden. Bortser man nu verkligen från arbetsprodukternas bruksvärde, så erhåller man deras värde, såsom det just nu bestämdes. Det gemensamma, som framträder i utbytesförhållandet eller i varans bytesvärde, är alltså dess värde. Undersökningens fortgång skall föra oss tillbaka till bytesvärdet såsom värdets nödvändiga uttryckssätt eller manifestationsform; men först och främst är dock värdet att betrakta oberoende av denna form.
Ett bruksvärde eller en nyttighet har alltså ett värde, endast därför att abstrakt mänskligt arbete däri har blivit förkroppsligat, materialiserat. Hur mäter man då storleken av dess värde? Genom den mängd "värdebildande substans", som däri innehålles, av arbetet. Arbetskvantiteten själv mätes med dess utsträckning i tiden, och arbetstiden åter har sitt mått i bestämda tidsenheter, timmar, dagar o.s.v.
Om värdet av en vara bestämmes av den under produktionen förbrukade arbetsmängden, kan det synas, som om en vara skulle bli desto värdefullare, ju latare och oskickligare dess tillverkare är, enär han har behövt så mycket mer tid för dess förfärdigande. Men det arbete, som bildar värdenas substans, är samma mänskliga arbete, förbrukandet av en och samma mänskliga arbetskraft. Samhällets sammanlagda arbetskraft, som yttrar sig i varumarknadens värden, gäller här som en och samma mänskliga arbetskraft, ehuru den består av otaliga individuella arbetskrafter. Var och en av dessa individuella arbetskrafter är samma mänskliga arbetskraft som varje annan, såvitt den äger karaktären av en samhällelig genomsnittsarbetskraft och alltså vid produktionen av en vara endast behöver använda den i genomsnitt nödvändiga eller samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Samhälleligt nödvändig arbetstid är den arbetstid, som behövs för att framställa ett bruksvärde under föreliggande, samhälleligt normala produktionsbetingelser och med samhällelig genomsnittsgrad av skicklighet och intensitet i arbetet. Efter ångvävstolens införande i England t.ex. blev kanske hälften så mycket arbete tillräckligt för att förvandla ett givet kvantum garn till väv. Den engelske handvävaren behövde i själva verket för denna förvandling samma arbetstid som förr. Men produkten av hans individuella arbetstimme utgjorde nu inte mer än en halv samhällelig arbetstimme och gav därför endast hälften av det tidigare värdet.
Det är alltså endast den samhälleligt nödvändiga arbetskvantiteten eller den för framställning av ett bruksvärde samhälleligt nödvändiga arbetstiden, som bestämmer dess värdestorlek.[16*] Den enskilda varan är här i det hela taget att betrakta som genomsnittsexemplar av sin art.[17*] Varor, som innehåller lika stora arbetskvanta, eller som kan framställas under lika lång arbetstid, har därför samma värdestorlek. Värdet av en vara förhåller sig till värdet av varje annan vara, som den för den ena varans produktion nödvändiga arbetstiden förhåller sig till den för den andras produktion nödvändiga arbetstiden. "Som värden är alla varor endast bestämda mått på kristalliserad arbetstid."[18*]
En varas värde skulle därför bli konstant, om den för produktionen nödvändiga arbetstiden vore konstant. Men den sistnämnda växlar med varje växling i arbetets produktivkraft. Arbetets produktivkraft bestämmes av mångahanda omständigheter, bl.a. av arbetarens genomsnittliga skicklighet, vetenskapens utveckling och tekniska användbarhet, produktionsprocessens samhälleliga kombination, produktionsmedlens omfattning och effektivitet samt av naturförhållandena. Samma kvantum arbete åstadkommer t.ex. under en gynnsam årstid 8 bushel[XII*] vete, under en ogynnsam endast 4. Samma kvantum arbete levererar mer metall ur en högprocentig än ur en lågprocentig gruva o.s.v. Diamanter är sällsynta i jordskorpan, och att finna en kostar därför i genomsnitt mycken arbetstid. Följaktligen representerar de mycket arbete inom en liten volym. Jacob betvivlar, att guld någonsin har betalt sitt fulla värde. [20] Ännu mer gäller detta om diamanter. Enligt Eschwege hade det totala 80-åriga utbytet av de brasilianska diamantgruvorna ännu år 1823 inte uppnått samma pris som den 1½-åriga genomsnittsprodukten av de brasilianska socker- eller kaffeplantagerna, ehuru det representerade mycket mer arbete, alltså mer värde. Om gruvorna vore mer givande, skulle samma arbetskvantum resultera i fler diamanter, och deras värde skulle sjunka. Om det lyckas att med ringa arbete förvandla kol till diamant, så kan diamantens värde bli lägre än tegelstenens. I allmänhet: ju större arbetets produktivkraft är, desto mindre den för en artikels tillverkning behövliga arbetstiden, desto mindre den däri kristalliserade arbetsmängden, desto mindre dess värde. Omvänt: ju mindre arbetets produktivkraft, desto större den för en artikels framställning nödvändiga arbetstiden, desto större dess värde. En varas värdestorlek växlar alltså direkt med kvantiteten och omvänt mot produktiviteten av det arbete, som tar gestalt i varan.[XIII*]
Ett ting kan vara bruksvärde utan att vara värde. Detta är fallet, om dess nytta för människan inte förmedlas av arbete. Så t.ex. luft, orörd mark, naturlig äng, vildväxande skog o.s.v. Ett ting kan vara nyttigt och en produkt av mänskligt arbete utan att därigenom bli en vara. Den som med sin produkt tillfredsställer sitt eget behov, skapar visserligen bruksvärde men ingen vara. För att producera varor är det inte nog att producera bruksvärde; man måste producera bruksvärde för andra, samhälleligt bruksvärde. [Och inte bara rätt och slätt för andra. Medeltidsbonden producerade skattespannmål för feodalherren, tiondespannmål för prästen. Men varken skattespannmål eller tiondespannmål blev varor, fastän de var producerade för andra. För att bli vara måste produkten genom utbytet överföras till den, som skall nyttja den som bruksföremål.][18a*] Sist och slutligen kan inget ting ha värde utan att vara bruksföremål. Är det utan nytta, så är också arbetet däruti förbrukat utan nytta, räknas inte som arbete och bildar därför inget värde.
Ursprungligen framträder varan för oss som ett slags tvillingväsen: bruksvärde och bytesvärde. Senare visade det sig, att inte heller arbetet äger samma karaktär, då det är uttryckt i värdet, som då det frambringar bruksvärden. Denna tvillingnatur hos det i varorna nedlagda arbetet har först av mig blivit kritiskt påvisad.[19*] Denna punkt är själva kärnpunkten, då det gäller att förstå den politiska ekonomin, och skall därför närmare belysas här.
Vi tar två varor, t.ex. en rock och 10 alnar linneväv. Vi antar, att rocken har dubbelt så stort värde som 10 alnar linneväv, alltså: om 10 alnar linneväv = W, så är rocken = 2 W.
Rocken är ett bruksvärde, som tillfredsställer ett speciellt behov. För att framställa den krävs ett bestämt slag av produktiv verksamhet, som bestämmes av ändamål, förfaringssätt, föremål, medel och resultat. Det arbete, vars nytta ter sig som ett produktens bruksvärde eller vars produkt är ett bruksvärde, kallar vi kort och gott nyttigt arbete. Ur denna synpunkt betraktas det alltid med avseende på sin nyttoeffekt.
Liksom rock och linneväv är kvalitativt olika bruksvärden, så är också de arbeten, som gett upphov till dem, kvalitativt olika - skrädderi och väveri. Om dessa ting inte vore kvalitativt olika bruksvärden och därmed produkter av kvalitativt olika nyttiga arbeten, så kunde de överhuvud inte komma i beröring med varandra som varor. Rock bytes inte mot rock, ett bruksvärde inte mot samma bruksvärde.
Sammanfattningen av de olikartade bruksvärdena eller varukropparna svarar mot en sammanfattning av lika mångfaldigt varierande, till släkte, art, familj, underart, varietet olika nyttoarbeten - en samhällelig arbetsdelning. Den är ett varuproduktionens existensvillkor, ehuru varuproduktion vice versa inte är något villkor för den samhälleliga arbetsdelningen. I den gammalindiska bygemenskapen är arbetet samhälleligt uppdelat, utan att produkterna fördenskull blir varor. Eller, för att ta ett mera närliggande exempel, i varje fabrik är arbetet systematiskt uppdelat, men denna delning har inte sin grund i något arbetarnas utbyte av deras individuella produkter. Det är endast produkterna av självständiga, inbördes oberoende privatarbeten, som gentemot varandra kan fungera som varor.
Vi har alltså sett, att i varje varas bruksvärde ligger en bestämd, ändamålsenligt produktiv verksamhet eller ett visst nyttigt arbete. Bruksvärden kan inte komma i beröring med varandra som varor, om de inte innesluter kvalitativt olika, nyttiga arbeten. I ett samhälle, vars produkter allmänt antar formen av varor, d.v.s. i ett samhälle av varuproducenter, utvecklas denna kvalitativa skillnad mellan nyttiga arbeten, vilka - inbördes oavhängiga - bedrivs som privatföretag av självständiga producenter, till ett vittförgrenat system, till en samhällelig arbetsdelning.
Det är för övrigt likgiltigt, om rocken bäres av skräddaren eller av skräddarens kund. I bägge fallen fungerar den som bruksvärde. Lika litet förändras förhållandet mellan rocken och det i densamma nedlagda arbetet i och för sig därigenom, att skrädderiet blir ett särskilt yrke, en självständig länk i den samhälleliga arbetsdelningen. Behovet av kläder har i årtusenden tvingat människan att sy och sömma, långt innan en enda människa blev skräddare. Men tillkomsten av en rock, en linneväv, av varje element i den materiella mångfalden, som inte finns i naturen, måste alltid vara resultatet av en speciell, målmedvetet produktiv verksamhet, som utnyttjar särskilda naturtillgångar för särskilda mänskliga behov. Arbetet är alltså såsom upphov till bruksvärden, som nyttigt arbete, ett av alla samhällsformer oberoende existensvillkor för människan, den eviga naturnödvändigheten att sörja för ämnesomsättningen mellan naturen och människan, alltså den mänskliga tillvaron.
Bruksvärdena rock, linneväv o.s.v. kort sagt alla varukroppar, utgör föreningar av två element, råmaterial och arbete. Subtraherar man totalsumman av alla olika, nyttiga arbeten, som är bundna i dem, så återstår alltid ett materiellt substrat,[XIV*] som finns där av naturen utan människans åtgörande. Människan kan i sin produktion inte förfara annorlunda än naturen själv, d.v.s. blott förändra naturens former.[20*] Och än mer. I arbetet med själva omformningen understödes hon oavbrutet av naturkrafter. Arbete är alltså inte den enda källan till de genom arbete producerade bruksvärdena, till den materiella rikedomen. Som William Petty säger: Arbetet är dess fader och jorden dess moder. [21]
Vi övergår nu från varan som bruksföremål till varuvärdet.
Enligt vårt antagande har rocken dubbelt så stort värde som linneväven. Detta är emellertid endast en kvantitativ skillnad, som inte i första hand intresserar oss. Vi erinrar därför om att, ifall rocken har ett dubbelt så stort värde som 10 alnar linneväv, så har 20 alnar linneväv samma värde som en rock. Som värden är rock och linneväv ting av samma substans, objektiva uttryck för likartat arbete. Men skrädderi och väveri är kvalitativt olika arbeten. Det finns dock samhällsskick, där samma människa omväxlande syr och väver, och där dessa bägge olika arbetssätt alltså endast är modifikationer av samma individs arbete men ännu inte särskilda fasta funktioner hos olika individer, alldeles som den rock skräddaren gör idag och de byxor han gör imorgon endast förutsätter variationer av samma individuella arbete. Vid närmare påseende förstår man vidare, att i vårt kapitalistiska samhälle en given mängd mänskligt arbete, alltefter arbetsefterfrågans växlande inriktning, omväxlande tillföres i form av skrädderi eller i form av väveri. Denna arbetets formväxling försiggår måhända inte utan friktion, men den måste försiggå. Det produktiva arbetet utgör egentligen, om man bortser från dess bestämda nyttokaraktär, endast förbrukning av mänsklig arbetskraft. Skrädderi och väveri är, ehuru kvalitativt olika produktiva verksamheter, dock bägge produktivt utnyttjande av mänsklig hjärna, muskler, nerver, händer o.s.v., och i denna mening är bådadera mänskligt arbete. De är endast två olika former för utnyttjande av mänskligt arbete. Visserligen måste den mänskliga arbetskraften själv vara mer eller mindre utvecklad för att kunna utnyttjas i den ena eller andra formen. Varans värde representerar emellertid helt enkelt mänskligt arbete, förbrukning av mänskligt arbete över huvud taget. I det borgerliga samhället spelar en general eller en bankir en stor roll,[21*] en vanlig enkel människa däremot en struntroll. På samma sätt är det också med det mänskliga arbetet. Detta innebär förbrukning av den enkla arbetskraft, som varje normal människa utan särskild utbildning äger i sin kropps organism. Det enkla genomsnittsarbetet självt växlar karaktär i olika länder och under olika kulturepoker men är dock i varje existerande samhälle något givet. Komplicerat arbete betecknar endast potentierat eller snarare multiplicerat enkelt arbete, sålunda att ett mindre kvantum komplicerat arbete är lika med ett större kvantum enkelt arbete. Att denna reduktion beständigt försiggår, visar erfarenheten. Även om en vara är produkten av det mest komplicerade arbete, så är dock dess värde likvärdigt med produkten av enkelt arbete och representerar därför självt endast ett bestämt kvantum enkelt arbete.[22*] De olika proportioner, i vilka olika slags arbete reduceras till enkelt arbete som måttsenhet, fastställs genom en konventionell process bakom producenternas rygg och förefaller dem därför bestämda av sedvänja. För enkelhetens skull gäller för oss i det följande varje art av arbetskraft direkt som enkel arbetskraft, varigenom vi besparar oss besväret att reducera. På samma sätt som man alltså i värdena rock och linneväv har abstraherat skillnaden i deras bruksvärden, så abstraherar man också i de arbeten, som är nedlagda i dessa värden, skillnaden i deras nyttoformer, skrädderiet och väveriet. Liksom bruksvärdena rock och linneväv är föreningar av ändamålsenligt produktiva verksamheter och tyg och garn, medan värdena rock och linneväv däremot endast är likartad arbetssubstans, så har också de i dessa värden ingående arbetena sin betydelse inte genom sitt produktiva förhållande till tyg och garn utan blott som förbrukning av mänsklig arbetskraft. Just genom sina olika kvaliteter utgör skrädderi och väveri produktionselementen i bruksvärdena rock och linneväv. Men substans för rockvärde och linnevävsvärde är de endast, såvitt från dem abstraheras speciell kvalitet och bägge gemensamt äger kvalitet såsom mänskligt arbete.
Men rock och linneväv är inte bara värden överhuvud utan värden av bestämd storlek, och enligt vårt antagande är rocken värd dubbelt så mycket som 10 alnar linneväv. Varav denna skillnad i värdestorlek? Jo, i linneväven är nedlagt endast hälften så mycket arbete som i rocken, så att vid den senares produktion arbetskraften måste utnyttjas under dubbelt så lång tid som vid produktionen av den förstnämnda.
Om alltså det i varan nedlagda arbetet med avseende på bruksvärdet endast har kvalitativ betydelse, gäller det med avseende på värdestorleken endast kvantitativt, sedan det först reducerats till mänskligt arbete utan särskild kvalitet. I förra fallet är det fråga om ett huru och vad i arbetet, i det senare om ett huru mycket, om dess tidslängd. Då en varas värdestorlek endast representerar det däri nedlagda arbetets kvantum, måste varorna i en viss proportion alltid vara lika stora värden.
Om produktivkraften av alla för produktion av en rock behövliga nyttiga arbeten förblir oförändrad, så ökar rockarnas värdestorlek med deras egen kvantitet. Om en rock representerar x arbetsdagar, så representerar 2 rockar 2 x arbetsdagar o.s.v. Men anta, att det för produktion av en rock nödvändiga arbetet stiger till det dubbla eller minskas med hälften. I förra fallet får då en rock så mycket värde som tidigare två rockar, i senare fallet har två rockar endast så mycket värde som tidigare en, ehuru i bägge fallen en rock gör samma tjänst nu som förut och det däri nedlagda arbetet är av samma kvalité som förut. Men den vid produktionen utnyttjade arbetskvantiteten har förändrats.
Ett större kvantum bruksvärde utgör i och för sig större materiell rikedom: två rockar är mer än en. Med två rockar kan man klä två människor, med en rock endast en o.s.v. Men likväl kan den ökande mängden av materiell rikedom motsvaras av en samtidig minskning av dess värdestorlek. Denna motsatta rörelse är en följd av arbetets dubbelkaraktär. Produktivkraft är givetvis alltid en det nyttiga, konkreta arbetets produktivkraft, och den bestämmer i verkligheten endast effekten av en ändamålsenlig produktiv verksamhet under en given tidsperiod. Det nyttiga arbetet blir därför en rikare eller fattigare produktkälla i direkt relation till sin produktivkrafts stigande eller fallande. Däremot berör en förändring i produktivkraften inte alls det i värdet nedlagda arbetet i och för sig. Då produktivkraften tillhör arbetets konkreta, nyttiga form, kan den naturligtvis inte beröra arbetet, så snart dettas konkreta, nyttiga form abstraherats. Ett och samma arbete resulterar därför alltid under samma tidrymd i samma värdemängd, hur än produktivkraften förändras. Men det lämnar under samma tidrymd olika mängder bruksvärden - mera, om produktivkraften stiger, mindre, om den sjunker. Samma förändring i produktivkraften, som ökar arbetets produktivitet och därmed mängden av levererade bruksvärden, minskar alltså värdestorleken av denna ökade totalmassa, om den minskar summan av den för produktionen därav nödvändiga arbetstiden. Likaså omvänt.
[Av det föregående framgår, att även om varan inte innehåller två slags arbete i egentlig mening, ligger dock i detta samma arbete en motsats, allteftersom man hänför arbetet till varans bruksvärde såsom varande arbetets produkt eller till varans värde såsom varande dess rent objektiva uttryck.][XVI*] Allt arbete är å ena sidan förbrukning av mänsklig arbetskraft i fysiologisk mening, och i denna sin egenskap av samma mänskliga eller abstrakt mänskliga arbete bildar det varuvärdet. Allt arbete är å andra sidan förbrukning av mänsklig arbetskraft i en speciell, planmässig form, och i denna sin egenskap av konkret, nyttigt arbete producerar det bruksvärden.[23*] Liksom varan framförallt måste vara en nyttighet för att vara ett värde, så måste arbetet också framförallt vara nyttigt för att gälla som förbrukning av mänsklig kraft, mänskligt arbete, i ordets abstrakta mening.[XVII*]
Värdets substans och värdestorleken är nu bestämda. Återstår att analysera värdeformen.[XVII*]
Varorna kommer till i form av bruksvärden eller varukroppar, såsom järn, linneväv, vete o.s.v. Detta är deras miljöbundna naturalform. De är dock varor endast på grund av sin dubbla roll av på en gång bruksföremål och värdebärare. De uppträder därför såsom varor eller har formen av varor, endast då de äger en dubbelform: naturalform och värdeform.
Varornas värdebeständighet skiljer sig däri från Falstaffs väninna Wittib Hurtig,[XVIII*] att man inte vet, var man skall finna den. [22] I diametral motsats till varukropparnas påtagligt robusta verklighet ingår inte en atom naturstoff i deras värdetillvaro. Hur man än skärskådar en vara, förblir den ofattbar som värdeföremål. Må vi dock komma ihåg, att varorna existerar som värden, endast i den mån de är uttryck för samma sociala enhet, det mänskliga arbetet, och att deras värdetillvaro alltså är en rent social företeelse. Då blir det också självklart, att deras värdeexistens endast kan framträda i det sociala förhållandet mellan olika varor. Vi utgick i själva verket från varornas bytesvärde eller utbytesförhållande för att komma det däri dolda värdet på spåren. Vi måste nu återvända till denna uttrycksform för värdet.
Var och en vet, även om han inte vet något annat, att varorna äger en gemensam värdeform, som bildar en högst påtaglig kontrast till deras bruksvärdens omväxlande naturalformer - penningformen. Här gäller det nu att prestera något, som den borgerliga ekonomin inte ens har försökt, nämligen att påvisa denna penningforms uppkomst. Alltså att följa utvecklingen av det i varornas värdeförhållanden befintliga värdeuttrycket, från dess enklaste, oansenligaste gestalt ända till den storartade penningformen. Samtidigt därmed försvinner penningens gåta.
Det enklaste värdeförhållandet är uppenbarligen värdeförhållandet mellan en vara och en enda annan vara, likgiltigt vilken. Värdeförhållandet mellan två varor ger därför det enklaste värdeuttrycket för en vara.
x enheter av varan A = y enheter av varan B, eller: x enheter av varan A är värda y enheter av varan B. (20 alnar linneväv = 1 rock, eller: 20 alnar linneväv är värda 1 rock).
Hemligheten med alla värdeformer ligger i denna enkla värdeform. Analysen därav erbjuder därför den egentliga svårigheten.
Här spelar två olikartade varor, A och B, i vårt exempel linneväv och rock, tydligen två olika roller. Linnevävens värde uttryckes i rocken, och rocken tjänar som material för detta värdeuttryck. Den första varan spelar en aktiv, den senare en passiv roll. Den första varans värde är framställt som relativt värde, eller varan befinner sig i relativ värdeform. Den andra varan fungerar som ekvivalent eller befinner sig i ekvivalentform.
Relativ värdeform och ekvivalentform är sammanhörande, ömsesidigt varandra betingade, oskiljbara moment men samtidigt varandra uteslutande eller motsatta ytterligheter, d.v.s. poler för ett och samma värdeuttryck; de delar alltid upp sig på de varor, som värdeuttrycket sätter i förhållande till varandra. Jag kan t.ex. inte uttrycka linnevävens värde i linneväv. 20 alnar linneväv = 20 alnar linneväv är inte något värdeuttryck. Ekvationen säger snarare tvärtom: 20 alnar linneväv är ingenting annat än 20 alnar linneväv, ett bestämt kvantum av bruksföremålet linneväv. Linnevävens värde kan alltså endast uttryckas relativt, d.v.s. i en annan vara. Linnevävens relativa värdeform förutsätter därför, att över huvud taget någon annan vara befinner sig visavi den i ekvivalentform. Å andra sidan kan denna andra vara, som tjänstgör som ekvivalent, inte samtidigt befinna sig i relativ värdeform. Den uttrycker inte sitt eget värde. Den lämnar endast materialet för en annan varas värdeuttryck.
Visserligen innesluter uttrycket: 20 alnar linneväv = 1 rock, eller 20 alnar linneväv är värda 1 rock, även det motsatta förhållandet: 1 rock = 20 alnar linneväv, eller 1 rock är värd 20 alnar linneväv. Men så måste jag dock vända om ekvationen för att relativt uttrycka rockens värde, och så snart jag gör det, blir linneväven ekvivalent i stället för rocken. Samma vara kan alltså inte i samma värdeuttryck samtidigt uppträda i bägge formerna. Dessa utesluter tvärtom varandra diametralt.
Huruvida en vara befinner sig i relativ värdeform eller i den motsatta ekvivalentformen, beror uteslutande på dess tillfälliga funktion i värdeuttrycket, d.v.s. därpå, om den är den vara, vars eget värde uttryckes, eller den vara, genom vilken värde uttryckes.[XIX*]
För att uppdaga, hur en varas enkla värdeuttryck ligger dolt i värdeförhållandet mellan två varor, har man närmast att betrakta denna relation alldeles oberoende av dess kvantitativa sida. I allmänhet förfar man alldeles tvärtom och ser i värderelationen endast den proportion, i vilken bestämda mängder av två varusorter gäller lika. Man förbiser, att olika tings storlek kan kvantitativt jämföras, först sedan de reducerats till samma enhet. Endast som uttryck för en och samma enhet ar de liknämniga, kommensurabla storheter.[24*]
Vare sig 20 alnar linneväv = 1 rock eller = 20 eller = x rockar, d.v.s. vare sig ett givet kvantum linneväv är värt många eller få rockar, så innebär varje sådan proportion, att linneväv och rockar som värdestorheter är uttryck för samma enhet, ting av samma natur. Linneväv = rock är ekvationens grundval.
Men dessa två kvalitativt jämbördiga varor spelar inte samma roll. Det är endast linnevävens värde, som blir uttryckt. Och huru? Genom relationen till rocken såsom dess "ekvivalent" eller det mot väven "utbytbara". I detta förhållande spelar rocken sin roll som värdets existensform, som ett värdeting, ty endast som sådant är den jämförbar med linneväven. Å andra sidan kommer linnevävens egen värdeexistens i dagen eller får ett självständigt uttryck, ty endast som värde har den relation till rocken som något likvärdigt eller utbytbart. På samma sätt är smörsyra och profylformat olika kroppar. Bägge består dock av samma kemiska substanser - kol (C), väte (H) och syre (O) och det i samma procentuella sammansättning, nämligen C4H8O2. Om man nu satte propylformat lika med smörsyra, så gällde i detta förhållande för det första propylformatet blott som en existensform av C4H8O2, och för det andra hade man sagt, att även smörsyran består av C4H8O2. Genom att sätta likhetstecken mellan propylformat och smörsyra hade man alltså uttryckt deras kemiska substans till skillnad från deras materiella form.
Om vi säger: som värden är varorna blott och bart substanser av mänskligt arbete, så reducerar vår analys dem till abstraktionen värde men ger dem ingen från deras naturalformer skiljaktig värdeform. Annorlunda i värdeförhållandet mellan en vara och en annan. Dess värdekaraktär framträder här genom dess egen relation till den andra varan.
I och med att t.ex. rocken som värdeting sättes lika med linneväven, blir det i rocken nedlagda arbetet satt lika med det i linneväven nedlagda. Nu är visserligen skrädderiet, som frambringar rocken, och väveriet, som producerar linneväven, olikartade konkreta arbeten. Men likvärdigheten med väveriet reducerar faktiskt skrädderiet till det i bägge arbetena verkligt lika, till deras gemensamma karaktär av mänskligt arbete. På denna omväg är därmed också sagt, att inte heller väveriet, såvida det producerar värde, har några från skrädderiet avvikande kännemärken utan alltså är abstrakt mänskligt arbete. Endast uttrycket för ekvivalens mellan olika varor bringar det värdebildande arbetets specifika karaktär i dagen, därigenom att det verkligen reducerar de i olika varor nedlagda olikartade arbetena till det för dem gemensamma, till mänskligt arbete överhuvud.[24a*]
Det är emellertid inte tillräckligt att uttrycka den specifika karaktären hos det arbete, varav linnevävens värde består. Mänsklig arbetskraft i rörligt tillstånd eller mänskligt arbete bildar värde men är inte värde. I kristalliserat tillstånd, i materialiserad form blir det värde. För att uttrycka linnevävens värde såsom substans av mänskligt arbete måste man uttrycka det som något "objektivt", som är sakligt skilt från själva linneväven och samtidigt gemensamt för densamma och andra varor. Uppgiften är därmed löst.
I linnevävens värdeförhållande gäller rocken som dess kvalitativa like, som ett ting av samma natur, emedan den är ett värde. Den gäller därför här som ett ting, vari värde framträder, eller som i sin konkreta naturalform representerar värde. Nu är visserligen rocken, rockvarans element, blott och bart ett bruksvärde. En rock uttrycker lika litet ett värde som första bästa stycke linneväv. Detta bevisar endast, att den betyder mera inom värdeförhållandet till linneväven än därutanför, liksom så mången människa betyder mer i en galonerad rock än utan en sådan.
Vid tillverkningen av rocken har mänskligt arbete, i form av skrädderi, faktiskt förbrukats. I densamma finns alltså mänskligt arbete koncentrerat. Från denna synpunkt är rocken "bärare av värde", ehuru denna dess egenskap inte skiner igenom ens den mest trådslitna. Och i linnevävens värdeförhållande bedöms den endast från denna sida, som förkroppsligat värde, som värdekropp. Trots hans tillknäppta uppträdande har linneväven i honom känt igen den närbesläktade sköna värdesjälen. Rocken kan emellertid inte gentemot väven representera värde, utan att värdet samtidigt visavi väven antar formen av en rock. Likaså kan individen A inte förhålla sig till individen B som till ett majestät, utan att majestätet för A antar B:s fysiska gestalt och därför växlar anletsdrag, hår och ännu mycket annat med den aktuelle landsfadern.
I det värdeförhållande, vari rocken bildar linnevävens ekvivalent, har formen rock alltså rollen av värdeform. Värdet av varan linneväv uttrycks alltså i varan rocks kropp, värdet av en vara i en annan varas bruksvärde. Som bruksvärde är linneväven ett jämfört med rocken materiellt olikartat ting, som värde är den "rocklik" och ser därför ut som en rock. På så sätt får den en från dess naturalform avvikande värdeform. Dess värdeexistens framträder i likheten med rocken på samma sätt som den kristnes fårnatur i hans likhet med Guds lamm.
Man ser, att allt vad analysen av varuvärdet förut lärt oss, det säger oss linneväven själv, så snart den träder i relation till en annan vara, rocken. Det är blott så, att den avslöjar sina tankar på sitt eget invanda språk, varuspråket. För att säga, att arbete i den abstrakta egenskapen av mänskligt arbete bildar dess eget värde, säger den, att rocken, såvitt den är likställd, alltså är värde, består av samma arbete som linneväven. För att säga, att dess sublima värdetillvaro är skild från dess styvstärkta linnekropp, säger den, att värde ser ut som en rock, och att den därför själv i sin egenskap av värdeting är lik rocken, såsom det ena ägget liknar det andra. I förbigående sagt, så har varuspråket, förutom den hebreiska, även många andra mer eller mindre korrekta dialekter. Det tyska "wertsein" (vara värd) uttrycker t.ex. mindre träffande än det romanska verbet valere, valer, valoir, att varan B:s likställande med varan A är varan A:s eget värdeuttryck. Paris vaut bien une messe! [23]
Medelst värdeförhållandet förvandlas alltså varan B:s naturalform till varan A:s värdeform, eller varan B:s kropp blir en värdespegel åt varan A.[25*] I det varan A hänför sig till varan B såsom värdekropp, som materialiserat mänskligt arbete, gör den bruksvärdet B till material för sitt eget värdeuttryck. Värdet av varan A, sålunda uttryckt i varan B:s bruksvärde, äger det relativa värdets form.
Varje vara, vars värde skall uttryckas, är ett bruksföremål av givet kvantum, 15 skäppor vete, 100 pund kaffe o.s.v. Detta givna varukvantum innehåller en bestämd mängd mänskligt arbete. Värdeformen har alltså inte endast att uttrycka värde överhuvud utan ett kvantitativt bestämt värde eller en värdestorhet. I värderelationen mellan varorna A och B, mellan linneväv och rock, sättes därför varuarten rock inte endast som värdekropp överhuvud kvalitativt lika med linneväven, utan ett bestämt kvantum av värdekroppen, ekvivalenten, t.ex. 1 rock, likställes med ett bestämt kvantum linneväv, t.ex. 20 alnar linneväv.
Ekvationen: "20 alnar linneväv = 1 rock eller: 20 alnar linneväv är värda 1 rock" förutsätter, att 1 rock innehåller precis lika mycket värdesubstans som 20 alnar linneväv, att bägge varukvantiteterna alltså kostar alldeles lika mycket arbete eller lika lång arbetstid. Men den för produktionen av 20 alnar linneväv eller 1 rock nödvändiga arbetstiden växlar med varje förändring i väveriets eller skrädderiets produktivkraft. Hur en sådan förändring inverkar på det relativa uttrycket för värdestorleken, skall nu närmare undersökas.
I. Vi antar, att linnevävens värde varierar,[26*] medan rockvärdet förblir konstant. Om den för linnevävsproduktionen nödvändiga arbetstiden fördubblas, t.ex. på grund av tilltagande ofruktbarhet hos den linbesådda jorden, så fördubblas linnevävens värde. I stället för 20 alnar linneväv = 1 rock skulle vi få 20 alnar linneväv = 2 rockar, då 1 rock nu endast innehåller hälften så lång arbetstid som 20 alnar linneväv. Minskas däremot den för linnevävsproduktionen nödvändiga arbetstiden med hälften, t.ex. på grund av förbättrade vävstolar, så sjunker linnevävsvärdet med hälften. I överensstämmelse därmed får vi nu: 20 alnar linneväv = 1/2 rock. Relativa värdet av varan A, d.v.s. dess värde uttryckt i varan B, stiger och faller alltså direkt med värdet av varan A, vid konstant värde hos varan B.
II. Vi antar, att linnevävens värde förblir konstant, medan rockvärdet varierar. Om den under dessa omständigheter för rockproduktion nödvändiga arbetstiden fördubblas, t.ex. på grund av ogynnsammare arbetsförhållanden vid fårklippningen, så får vi i stället för 20 alnar linneväv = 1 rock: 20 alnar linneväv = 1/2 rock. Om däremot rockens värde faller med hälften, så blir 20 alnar linneväv = 2 rockar. Vid konstant värde hos varan A faller och stiger sålunda dess relativa, i varan B uttryckta värde omvänt med värdeförändringen hos B.
Om man jämför de olika fallen under I och II, så ser man, att en och samma storleksförändring för det relativa värdet kan härledas ur alldeles motsatta orsaker. Så uppstår ur ekvationen 20 alnar linneväv = 1 rock 1) ekvationen 20 alnar linneväv = 2 rockar, antingen emedan linnevävens värde fördubblats eller emedan rockens värde fallit med hälften; och 2) ekvationen 20 alnar linneväv = 1/2 rock, antingen emedan linnevävens värde sjunkit med hälften eller emedan rockens värde stigit till det dubbla.
III. Vi antar, att de för produktion av linneväv och rock nödvändiga arbetsmängderna samtidigt växlar i samma riktning och samma proportion. I detta fall förblir 20 alnar linneväv = 1 rock, hur än deras värden varierar. Man upptäcker deras värdeändring, så snart man jämför dem med en tredje vara, vars värde förblivit konstant. Om alla varors värden skulle stiga eller falla samtidigt och i samma proportion, så skulle deras relativa värden förbli oförändrade. Deras verkliga värdeändring kunde man då märka därpå, att under en och samma arbetstid nu i allmänhet levereras ett större eller mindre varukvantum än förut.
IV. Vi antar, att den för produktion av linneväv och rock nödvändiga arbetstiden, och därmed deras värden, undergår förändring samtidigt i samma riktning men i olika intensitet eller också i motsatt riktning o.s.v. På vad sätt alla tänkbara sådana kombinationer inverkar på en varas relativa värde, konstateras enkelt genom användning av fallen I, II och III.
Den verkliga växlingen i värdestorleken återspeglas sålunda varken otvetydigt eller uttömmande i dess relativa uttryck eller i det relativa värdets storlek. En varas relativa värde kan växla, även om dess värde förblir konstant. Dess relativa värde kan förbli konstant, ehuru dess värde växlar, och slutligen behöver samtidiga förändringar i dess värdestorlek och i det relativa uttrycket för denna värdestorlek ingalunda täcka varandra.[27*]
Vi har sett: I det en vara A (linneväven) uttrycker sitt värde i en olikartad varas (B, rocken) bruksvärde, ger den även den sistnämnda en egendomlig värdeform, ekvivalensens. Linnevävsvaran låter sin egen värdeexistens komma i dagen därigenom, att rocken likställes med densamma, utan att den antar någon från dess kroppsliga form skild värdeform. Linneväven uttrycker alltså i verkligheten sin egen värdeexistens därigenom, att rocken är direkt utbytbar mot densamma. En varas ekvivalentform är följaktligen formen för dess omedelbara utbytbarhet mot en annan vara.
Om ett varuslag, såsom rockar, tjänar ett varuslag, såsom linneväv, till ekvivalent och rockarna därigenom erhåller den karakteristiska egenskapen att bli omedelbart utbytbara mot linneväven, så är därmed inte på något sätt den proportion given, i vilken rockar och linneväv är utbytbara. Den beror på rockarnas värdestorlek, när linnevävens är given. Antingen rocken är uttryckt som ekvivalent och linneväven som relativt värde eller omvänt linneväven som ekvivalent och rocken som relativt värde, så förblir värdestorleken liksom förut bestämd av den för produktionen nödvändiga arbetstiden, alltså oberoende av värdeformen. Men så snart varuslaget rock i värdeuttrycket intar ekvivalentens plats, erhåller dess värde inget kvantitativt uttryck. Den figurerar snarare i värdeekvationen endast som ett bestämt kvantum av en viss sak.
Till exempel: 40 alnar linneväv är "värda" - vad? 2 rockar. Emedan varuslaget rock här spelar ekvivalentens roll och bruksvärdet rock visavi linneväven uppträder som värdekropp, så räcker också ett bestämt kvantum rockar för att uttrycka ett bestämt kvantum linneväv. Två rockar kan därför uttrycka värdestorleken av 40 alnar linneväv, men de kan aldrig uttrycka sin egen värdestorlek, rockarnas värdestorlek. Den ytliga tolkningen av detta faktum, att ekvivalenten i en värdeekvation alltid blott har formen av ett kvantum helt enkelt av en sak, ett bruksvärde, har förlett Bailey liksom många av hans föregångare och efterföljare att i värdeuttrycket se ett endast kvantitativt förhållande. En varas ekvivalentform innehåller tvärtom ingen kvantitativ värdebestämning.
Den första egendomligheten hos ekvivalentformen, som frapperar betraktaren, är denna: bruksvärde förvandlas till uppenbarelseform för sin motsats, värdet.
Varans naturalform förvandlas till värdeform. Men observera, att detta quidproquo[XX*] äger rum för en vara B (rock eller vete eller järn o.s.v.) endast inom det värdeförhållande, vari en annan vara A vilken som helst (linneväv etc.) möter den, endast inom denna relation. Då ingen vara kan stå i relation till sig själv som ekvivalent, alltså inte heller kan göra sin egen yttre skepnad till uttryck för sitt eget värde, måste den förhålla sig till en annan vara som ekvivalent eller göra en annan varas yttre skepnad till sin egen värdeform.
Detta kan vi åskådliggöra genom att som exempel ta ett mått, som tillkommer varukropparna som sådana. En sockertopp är, som kropp, tung och har därför vikt, men man kan inte se eller känna på sockertoppen, vad den väger. Vi tar nu olika stycken järn, vilkas vikt i förväg är bestämd. Järnets kroppsliga form i och för sig betraktad är lika litet som sockertoppens någon företeelseform för tyngden. För att uttrycka sockertoppen som tyngd sätter vi den ändock i viktförhållande till järnet. I detta förhållande har järnet rollen av en kropp, som inte representerar något annat än tyngd. Järnkvantiteter tjänar därför som viktmått för sockret och representerar visavi sockertoppen uteslutande tyngdens gestalt, en företeelseform för tyngd. Denna roll spelar järnet endast i detta förhållande, vari socker eller någon annan kropp, vars vikt skall bestämmas, sammanföres med järn. Om inte bägge tingen vore tunga, så kunde de inte träda i detta förhållande och det ena därför inte tjäna som uttryck för det andras tyngd. Kastar vi bägge på vågskålen, så ser vi i själva verket, att de som tyngd är ett och samma och därför i viss proportion också är av samma vikt. Såsom järnkroppen som viktmått visavi sockertoppen endast företräder tyngd, så representerar i vårt värdeuttryck rockkroppen visavi linneväven endast värde.
Här slutar dock analogin. Järnet representerar i sockertoppens viktuttryck en för bägge kropparna gemensam naturegenskap, deras tyngd -, medan rocken i linnevävens värdeuttryck företräder en egenskap utanför naturen hos bägge tingen: deras värde, något rent samhälleligt.
I det den relativa värdeformen av en vara, t.ex. linneväv, uttrycker dess värdeexistens som något från dess kropp och dess egenskaper helt skiljaktigt, t.ex. som rocklikhet, antyder själva detta uttryck, att det döljer ett samhälleligt förhållande. Omvänt med ekvivalentformen. Den består just däri, att en varukropp, såsom rocken, detta ting, just som det är, uttrycker värde, alltså genom sin natur äger värdeform. Visserligen gäller detta endast inom det värdeförhållande, i vilket linnevävsvaran är satt i relation till rockvaran som ekvivalent.[28*] Men då ett tings egenskaper inte uppstår ur dess förhållande till andra ting utan fastmer är verksamma i ett sådant förhållande, förefaller även rocken äga sin ekvivalentform, sin egenskap av omedelbar utbytbarhet, lika mycket av naturen som sin egenskap att vara tung eller skydda mot köld. Därav det gåtfulla i ekvivalentformen, som drabbar den politiske ekonomens borgerligt krassa sinne, så snart denna form definitivt möter honom i penningen. Då söker han bortförklara guldets och silvrets mystiska karaktär, i det han smugglar in mindre påfallande varor och med ständigt samma förtjusning rabblar katalogen över allsköns varubråte, som på sin tid har spelat rollen av varuekvivalent. Han anar inte, att redan ett så enkelt värdeuttryck som 20 alnar linneväv = 1 rock ger lösningen på ekvivalentformens gåta.
Den varukropp, som fungerar som ekvivalent, gäller alltid som förkroppsligande av abstrakt mänskligt arbete och är alltid produkten av ett bestämt nyttigt, konkret arbete. Detta konkreta arbete blir alltså ett uttryck för abstrakt mänskligt arbete. Om rocken t.ex. gäller som ren konkretisering, så blir även skrädderiet, som faktiskt förverkligas i rocken, en konkret form av abstrakt mänskligt arbete. I linnevävens värdeuttryck består skrädderiets nyttighet inte däri, att det formar kläder, alltså även människor, utan att det producerar en kropp, som man kan uppfatta som värde, alltså arbetssubstans, som inte alls skiljer sig från det i linnevävsvärdet realiserade arbetet. För att åstadkomma en sådan värdespegel får skrädderiet självt inte återspegla något annat än sin abstrakta egenskap av mänskligt arbete.
I skrädderiets liksom i väveriets form förbrukas mänsklig arbetskraft. Bägge har likaså den allmänna egenskapen av mänskligt arbete och kan därför i bestämda fall, t.ex. vid värdeproduktionen, endast betraktas från denna synpunkt. Allt detta är inget mysterium. Men i varans värdeuttryck blir saken förvirrad. För att t.ex. uttrycka, att det är vävandet, inte i dess konkreta form som vävande utan i dess allmänna egenskap av mänskligt arbete, som bildar linnevävsvärdet, ställes emot detsamma skrädderiet, det konkreta arbete, som producerar linnevävsekvivalenten, såsom den gripbara, konkreta formen för abstrakt mänskligt arbete.
Det är alltså en andra egendomlighet för ekvivalentformen, att konkret arbete omvandlas till en företeelseform för sin motsats, abstrakt mänskligt arbete.
Men då detta konkreta arbete, skrädderiet, gäller endast som uttryck för odifferentierat mänskligt arbete, uppträder det under lika form som annat arbete, det i linneväven dolda arbetet, och är sålunda, ehuru privatarbete som allt annat varuproducerande arbete, ändock arbete i direkt samhällelig form. Just fördenskull uppträder det i en produkt, som är direkt utbytbar mot en annan vara. Det är alltså en tredje egendomlighet för ekvivalentformen, att privatarbete förvandlas till sin motsatsform, till arbete i omedelbart samhällelig form.
De bägge sist påpekade egenheterna i ekvivalentformen blir ännu mer begripliga, om vi går tillbaka till den store forskare, som först har analyserat värdeformen och dessutom så många tankeformer, samhällsformer och naturformer. Det är Aristoteles.
Att börja med uttalar Aristoteles klart, att varans penningform endast är en vidareutvecklad gestalt av den enkla värdeformen, d.v.s. en varas värde uttryckt i en godtyckligt vald annan vara, ty han säger:
"5 sängar = 1 hus" ("Κλίναι πέντε αντί οίκίας")
"skiljer sig inte" från
"5 sängar = så och så mycket pengar" ("Κλίναι πέντε αντί οίκίας ... όσου αί πέντε κλίναι")
Han inser vidare, att det värdeförhållande, vari detta värdeuttryck förekommer, å sin sida betingar, att huset sättes kvalitativt lika med sängen, och att dessa materiellt skilda ting utan en sådan väsenslikhet inte skulle kunna hänföras till varandra som kommensurabla storheter. "Utbyte", säger han, "kan inte existera utan likhet, men likhet inte utan kommensurabilitet" ("ούτ' ίσότης μή ούσης συμμετρίας"). Men här studsar han och uppger den vidare analysen av värdeformen. "Men det är i sanning omöjligt" ("τή μέν ούν άληθείά άδύνατον"). "att så olikartade ting kan vara kommensurabla", d.v.s. kvalitativt lika. Detta likställande kan endast vara något för tingens verkliga natur främmande, alltså endast "en nödhjälp för det praktiska behovet". [24]
Aristoteles säger oss alltså själv, varpå hans vidare analys strandar, nämligen på avsaknaden av ett värdebegrepp. Vad är detta "lika", d.v.s. den gemensamma substans, som låter huset föreställa sängen i dennas värdeuttryck? Något sådant kan "i sanning inte existera", säger Aristoteles. Varför? Huset föreställer gentemot sängen ett lika, såvitt det föreställer något i bägge verkligt lika. Och detta är - mänskligt arbete.
Men att i varuvärdets form alla arbeten är uttryckta som samma mänskliga arbete och därmed som likagällande, det kunde inte Aristoteles läsa ut ur själva värdeformen, emedan det grekiska samhället var baserat på slavarbete och därmed hade olikheten mellan människorna och deras arbetskrafter till naturlig grund. Värdeuttryckets hemlighet, alla arbetens likhet och likagällande, emedan och i den mån de är mänskligt arbete överhuvud, kan inte uttydas, förrän den mänskliga jämlikhetens begrepp redan äger en folkfördoms fasthet. Men detta är bara möjligt i ett samhälle, där varuformen är arbetsproduktens allmänna form och människornas förhållande till varandra som varuägare alltså är det rådande samhälleliga förhållandet. Aristoteles' geni glänser just däri, att han i varornas värdeuttryck upptäcker ett likhetsförhållande. Endast den historiskt betingade begränsningen av det samhälle, vari han levde, förhindrar honom att upptäcka, vari då "i sanning" detta likhetsförhållande består.
En varas enkla värdeform är innesluten i dess värdeförhållande till en olikartad vara eller i bytesförhållandet till densamma. Värdet av varan A uttryckes kvalitativt genom varan B:s omedelbara bytbarhet med varan A. Det uttryckes kvantitativt genom bytbarheten av ett bestämt kvantum av varan B mot ett givet kvantum av varan A. Med andra ord: en varas värde uttryckes självständigt genom dess uppträdande som "bytesvärde". När det i början av detta kapitel efter gängse manér hette: varan är ett bruksvärde och ett bytesvärde, så var detta strängt taget falskt. Varan är bruksvärde eller bruksföremål och "värde". Den gestaltar sig såsom detta dubbla, som den är, så snart dess värde får en egen, från dess naturalform skild form, bytesvärdets, och den har aldrig denna form isolerad utan alltid endast i värde- eller bytesförhållande till en andra, olikartad vara. Om man har detta klart för sig, behöver språkbruket inte förarga utan kan tjäna till förkortning.
Vår analys bevisade, att värdeformen eller varans värdeuttryck härrör ur varuvärdets natur, inte omvänt värde och värdestorlek ur deras uttryckssätt som bytesvärde. Detta är dock villfarelsen både hos merkantilisterna och deras moderna efterapare, såsom Ferrier, Ganilh o.s.v.,[29*] och hos deras antipoder, de moderna frihandelsprovryttarna, såsom Bastiat et consortes. Merkantilisterna lägger huvudvikten på värdeuttryckets kvalitativa sida, därmed på varans ekvivalentform, vars slutgiltiga gestalt är penningen - de moderna frihandelsnasarna däremot, som till varje pris måste bli av med sin vara, betonar den relativa värdeformens kvantitativa sida. För dem existerar följaktligen varken värde eller värdestorlek för varan utom i uttrycket för dess bytesförhållande, alltså en märklapp i dagens priskurant. Skotten Macleod formar, i sin strävan att med all möjlig lärdom snygga upp de förvirrade föreställningarna vid Lombard Street, [25] den lyckade syntesen mellan vidskepliga merkantilister och fördomsfria frihandelsdörrknackare.
Ett närmare betraktande av varan A:s värdeuttryck, som innehålles i värdeförhållandet till varan B, har visat, att inom detsamma varan A:s naturalform endast gäller som bruksvärdets gestalt, varan B:s naturalform endast som värdeform eller värdegestalt. Den i varan dolda inre motsatsen mellan bruksvärde och värde kommer alltså fram genom en yttre motsats, d.v.s. genom förhållandet mellan två varor, i vilket den ena varan, vars värde skall uttryckas, direkt endast gäller som bruksvärde, den andra varan, vari värdet uttryckes, direkt endast som bytesvärde. En varas enkla värdeform är alltså den enkla företeelseformen för den i varan inneboende motsatsen mellan bruksvärde och värde.
Arbetsprodukten är i alla samhälleliga tillstånd bruksföremål, men endast en historiskt bestämd utvecklingsepok, som uttrycker det för produktionen av ett bruksföremål förbrukade arbetet såsom dess objektiva, konkreta egenskap, d.v.s. såsom dess värde, förvandlar arbetsprodukten till en vara. Därav följer, att varans enkla värdeform tillika är arbetsproduktens enkla varuform, att alltså även varuformens utveckling sammanfaller med värdeformens.
Redan ett flyktigt ögonkast visar den enkla värdeformens otillräcklighet, denna groddform, som först efter en serie metamorfoser mognar till prisform.
Genom att uttrycka värdet av varan A i någon vara B skiljer man endast varan A:s värde från dess eget bruksvärde och sätter den därmed också i bytesförhållande till någon enstaka, från den själv skild varuart i stället för att belysa dess kvalitativa likhet och kvantitativa proportionalitet med alla andra varor. Den enkla relativa värdeformen av en vara svarar mot den enda ekvivalentformen av en annan vara. Så äger rocken, i linnevävens relativa värdeuttryck, ekvivalentform eller omedelbar bytbarhetsform endast i avseende på denna enda varuart linneväv.
Emellertid övergår den enskilda värdeformen av sig själv i en fullständigare form. Genom denna blir visserligen värdet av en vara A uttryckt i endast en vara av annan art. Men av vilken art denna andra vara är, om den är rock, järn, vete etc., det är absolut likgiltigt. Allteftersom den alltså träder i värdeförhållande till det ena eller andra varuslaget, uppkommer åtskilliga enkla värdeuttryck för en och samma vara.[29a*] Antalet möjliga värdeuttryck för varan begränsas endast av antalet från densamma skilda varuarter. Dess enstaka värdeuttryck övergår därmed i en obegränsad serie av olika, enkla värdeuttryck.
z vara A = u vara B eller = v vara C eller = w vara D eller = x vara E eller = etc.
(20 alnar linneväv = 1 rock eller = 10 pd te eller = 40 pd kaffe eller = 1 quarter vete eller = 2 uns guld eller = 1/2 ton järn eller = etc.)
Värdet av en vara, t.ex. linneväv, är nu uttryckt i otaliga andra element inom varuvärlden. Varje annan varukropp blir en spegel av linnevävsvärdet.[30*] Först därmed framstår detta värde självt i sanning som substans av odifferentierat mänskligt arbete. Ty det arbete, som skapar nämnda värde, är nu uttryckligen framställt som ett arbete, likställt med varje annat mänskligt arbete, vilken naturalform det än har och oavsett om det uppenbarar sig i rock eller vete eller järn eller guld o.s.v. Genom sin värdeform står linneväven nu inte heller i samhälleligt förhållande till endast en enstaka annan varuart utan till hela varuvärlden. Som vara är den medborgare i den världen. Samtidigt innebär den ändlösa raden av dess uttryck, att varuvärdet är likgiltigt visavi den speciella form av bruksvärde, vari det kommer till synes.
I den första formen: 20 alnar linneväv = 1 rock, kan det vara en tillfällig omständighet, att dessa två varor är bytbara i ett bestämt kvantitativt förhållande. I den senare formen skymtar däremot genast en utgångspunkt, som är väsentligen skild från den tillfälliga företeelsen och bestämmer denna. Linnevävens värde förblir lika stort, oavsett om det uttryckes i rock eller kaffe eller järn, i otaliga olika varor, tillhöriga de mest skilda ägare. Det tillfälliga förhållandet mellan två individuella varuägare bortfaller. Det blir uppenbart, att det inte är utbytandet, som reglerar varornas värdestorlek, utan tvärtom varornas värdestorlek, som reglerar deras bytesförhållanden.
Varje vara, rock, te, vete, järn o.s.v., gäller i linnevävens värdeuttryck som ekvivalent och därmed som värdekropp. Den bestämda naturalformen för var och en av dessa varor är nu en särskild ekvivalentform vid sidan av många andra. Likaså gäller nu de mångfaldiga, i de olika varukropparna nedlagda bestämda, konkreta, nyttiga arbetsinsatserna såsom lika många särskilda förverkligande- eller manifestationsformer av mänskligt arbete i och för sig.
För det första är varans relativa värdeuttryck ofullständigt, emedan den serie, som representerar det, aldrig tar slut. Kedjan, vari den ena värdeekvationen fogas till den andra, kan ständigt förlängas genom varje nytillkommet varuslag, som lämnar material till ett nytt värdeuttryck. För det andra skapar den en brokig mosaik av osammanhängande och olikartade värdeuttryck. Om slutligen varje värde uttryckes i denna utvecklade form, så blir varje varas relativa värdeform en från varje annan varas relativa värdeform skiljaktig, oändlig serie värdeuttryck. - Bristerna i den utvecklade relativa värdeformen återspeglas i den motsvarande ekvivalentformens. Då varje enskild varuarts naturalform här är en särskild ekvivalentform jämsides med otaliga andra särskilda ekvivalentformer, så existerar överhuvud endast fragmentariska ekvivalentformer, av vilka var och en utesluter de andra. Likaså är den i varje särskild varuekvivalent nedlagda bestämda, konkreta, nyttiga arbetsinsatsen endast en speciell, alltså inte uttömmande manifestation av mänskligt arbete. Detta har visserligen sin fullständiga eller totala manifestation i summan av dessa speciella former. Men det brister i fråga om formens och uttryckets enhetlighet.
Den utvecklade relativa värdeformen består dock endast av ett antal enkla, relativa värdeuttryck eller ekvationer av den första formen, såsom:
| 20 | alnar | linneväv | = 1 rock |
| 20 | ,, | ,, | = 10 pd te o.s.v. |
Var och en av dessa ekvationer innehåller emellertid omvänt även den identiska ekvationen:
| 1 rock = | 20 | alnar | linneväv | |
| 10 pd te = | 20 | ,, | ,, | o.s.v. |
Konkret uttryckt: Om en man utbyter sin linneväv mot ett flertal andra varor och därmed uttrycker dess värde i en rad andra varor, så måste självfallet även alla de andra varuägarna utbyta sina varor mot linneväv och därmed uttrycka sina olika varors värden i en och samma tredje vara, i linneväv. - Om vi alltså vänder på serien: 20 alnar linneväv = 1 rock eller = 10 pd te eller = o.s.v., d.v.s. om vi uttrycker det motsatta förhållande, som enligt sakens natur redan finns i serien, så får vi:
| 1 rock | = | } | |
| 10 pd te | = | ||
| 40 pd kaffe | = | ||
| 1 quarter vete | = | ||
| 2 uns guld | = | 20 alnar linneväv | |
| 1/2 ton järn | = | ||
| x vara A | = | ||
| o.s.v. | = |
Varorna uttrycker nu sina värden 1) enkelt, i en enda vara, 2) enhetligt, i en och samma vara. Deras värdeform är enkel och gemensam, därför allmän.
Formerna A (enkel) och B (utvecklad värdeform) kom inte längre, än att de uttryckte en varas värde såsom något skiljaktigt från dess eget bruksvärde eller dess egen varukropp.
Den första formen gav ekvationer av typen: 1 rock = 20 alnar linneväv, 10 pd te = 1/2 ton järn o.s.v. Rockvärdet uttryckes i linnevävsgestalt, tevärdet i järngestalt, men linnevävsgestalten och järngestalten, dessa värdeuttryck för rock och te, är så helt olika som linneväv och järn. I praktiken förekommer uppenbarligen denna form endast i den första begynnelsen, då arbetsprodukter genom ett och annat tillfälligt utbyte förvandlas till varor.
Den andra formen skiljer fullständigare än den första en varas värde från dess bruksvärde, ty värdet av rocken möter nu dess naturalform i alla möjliga gestalter, som linnevävsgestalt, järngestalt, tegestalt o.s.v., allt annat än just rockgestalt. Å andra sidan är här varje gemensamt värdeuttryck för varorna direkt uteslutande, ty i värdeuttrycket för varje annan vara uppträder nu alla andra varor endast i form av ekvivalenter. Den utvecklade värdeformen förekommer faktiskt, först då en arbetsprodukt, t.ex. boskap, inte längre undantagsvis utan regelbundet bytes mot diverse andra varor.
Den nyvunna formen uttrycker varumarknadens värden i en och samma särskilda varuart, t.ex. i linneväv, och framställer sålunda alla varors värden genom deras likhet med linneväv. I linnevävsgestalt är värdet av varje vara nu inte bara skilt från sitt eget bruksvärde utan från allt bruksvärde, och just därigenom får det för alla varor gemensamma sitt uttryck. Först denna form ställer därför verkligen varorna i relation till varandra såsom värden eller låter dem agera gentemot varandra som bytesvärden.
De båda förra formerna uttrycker en varas värde antingen i en enda olikartad vara eller i en rad av flera olikartade varor. I bägge fallen är det så att säga den enskilda varans privata företag att erhålla värdeform, en sak som ordnas utan de andra varornas medverkan. Dessa spelar härvidlag endast ekvivalentens passiva roll. Den allmänna värdeformen däremot uppkommer endast som ett varuvärldens gemensamma verk. En vara får allmänt värdeuttryck endast därigenom, att alla andra varor samtidigt uttrycker sitt värde i samma ekvivalent, och varje nytillkommen varuart måste följa exemplet. Därigenom uppdagas, att varornas värdekaraktär, deras rent "samhälleliga existens", endast kan uttryckas genom sitt generella samhälleliga förhållande, och att deras värdeform därför måste vara samhälleligt gällande form.
Naturalformen för den vara, linneväven, som blir allmän ekvivalent, är nu värdenas officiella form.[XXI*] I linnevävsgestalt framträder nu alla varor inte bara som kvalitativt lika, som värden överhuvud, utan samtidigt som kvantitativt jämförbara värdestorheter. Emedan deras värdestorlek avspeglas i ett och samma material, linneväven, återspeglar dessa värdestorheter ömsesidigt varandra. T.ex.: 10 pd te = 20 alnar linneväv, och 40 pd kaffe = 20 alnar linneväv. Alltså 10 pd te = 40 pd kaffe. D.v.s. att 1 pd kaffe innehåller endast en fjärdedel så stor värdesubstans, arbete, som 1 pd te.
Varuvärldens allmänna relativa värdeform förlänar den därur uteslutna ekvivalentvaran, linneväven, karaktären av allmän ekvivalent. Dess egen naturalform är varuvärldens gemensamma värdegestalt, och linneväven blir därmed direkt bytbar mot alla andra varor. Dess naturalform gäller som den synliga inkarnationen, det allmänna samhälleliga inbegreppet av allt mänskligt arbete. Väveriet, det privatarbete, som producerar linneväv, befinner sig samtidigt i allmänt samhällelig form, i en form av likställdhet med alla andra arbeten. De otaliga ekvationer, varav den allmänna värdeformen består, likställer i tur och ordning det arbete, som realiserats i linneväven, med varje arbete, som nedlagts i någon annan vara, och gör därmed väveriet till den allmänna manifestationsformen för mänskligt arbete överhuvud. Så är det arbete, som konkretiserats i varuvärdet, inte endast negativt framställt som ett arbete, från vilket man har abstraherat det verkliga arbetets alla konkreta former och nyttiga egenskaper. Dess egen positiva natur framträder otvetydigt. Den innebär, att allt verkligt arbete reduceras till den gemensamma karaktären av mänskligt arbete, till förbrukningen av mänsklig arbetskraft. Den allmänna värdeformen, som framställer arbetsprodukterna endast som substanser av odifferentierat mänskligt arbete, visar genom sin egen konstruktion, att den är varuvärldens samhälleliga uttryck. Så uppenbarar den, att i denna värld arbetets allmänt mänskliga karaktär utformar dess specifikt samhälleliga karaktär.
Mot den relativa värdeformens utvecklingsgrad svarar ekvivalentformens. Men - och det bör observeras - ekvivalentformens utveckling är endast uttrycket för och resultatet av den relativa värdeformens utveckling. Det är från denna initiativet utgår.[XXII*]
En varas enkla eller isolerade relativa värdeform gör en annan vara till speciell ekvivalent. Det relativa värdets utvecklade form, detta uttryck av en varas värde i alla andra varor, ger dem olikartade speciella ekvivalentformer. Slutligen blir en särskild varuart allmän ekvivalent, emedan alla andra varor använder den som material för sin enhetliga, allmänna värdeform.
Men i samma takt som värdeformen överhuvud utvecklas, mognar även motsatsförhållandet mellan dessa båda poler, den relativa värdeformen och ekvivalentformen.
Redan den första formen - 20 alnar linneväv = 1 rock - innehåller denna motsats men preciserar den inte. Allteftersom ekvationen läses fram- eller baklänges, kommer var och en av de bägge varutermerna linneväv och rock att befinna sig än i relativ värdeform, än i ekvivalentform. Här kostar det ännu möda att hålla fast den polära motsatsen.
I formen II kan alltid endast en varuart i sänder fullt utveckla sitt relativa värde eller själv befinna sig i den fullt utvecklade relativa värdeformen, emedan och såvitt alla andra varor befinner sig i ekvivalentform i relation till den. Här kan man inte flytta om termerna i värdeekvationen - 20 alnar linneväv = 1 rock eller = 10 pd te eller = 1 quarter vete etc. - utan att förändra hela dess karaktär och förvandla den från total till allmän värdeform.
Form III slutligen ger hela varuvärlden allmänt-samhällelig relativ värdeform, emedan och i den mån alla berörda varor, med ett enda undantag, är uteslutna från den allmänna ekvivalentformen. En vara, linneväven, är därmed i ett tillstånd av omedelbar bytbarhet med alla andra varor eller i omedelbart samhällelig form, försåvitt inga andra varor befinner sig i detta tillstånd.[31*]
Omvänt är den vara, som tjänstgör som allmän ekvivalent, utesluten från varuvärldens enhetliga och därmed allmänna relativa värdeform. Skulle även linneväven eller vilken som helst i allmän ekvivalentform befintlig vara samtidigt ta del i den allmänna värdeformen, så måste den tjänstgöra som sin egen ekvivalent. Vi skulle då få: 20 alnar linneväv = 20 alnar linneväv, en tavtologi, som varken uttrycker värde eller värdestorlek. För att uttrycka den allmänna ekvivalentens relativa värde måste vi snarare kasta om form C. Ekvivalenten har ingen med de andra varorna gemensam värdeform, utan dess värde uttryckes relativt i den ändlösa raden av alla andra varukroppar. Sålunda uppträder nu den utvecklade relativa värdeformen, form B, som ekvivalentvarans specifika relativa värdeform.
Den allmänna ekvivalentformen är en värdeform överhuvud. Den kan alltså tillkomma varje vara. Å andra sidan befinner sig en vara i allmän ekvivalentform, endast emedan och såvida den av alla andra varor är utesluten såsom ekvivalent. Och först från det ögonblick, då denna uteslutning definitivt har begränsats till en specifik varuart, har varuvärldens enhetliga relativa värdeform vunnit objektiv fasthet och allmän samhällelig giltighet.
Den specifika varuart, med vars naturalform ekvivalentformen samhälleligt växer samman, blir penningvara eller fungerar som pengar. Det blir dess specifikt samhälleliga funktion och därmed dess samhälleliga monopol att inom varuvärlden spela den allmänna ekvivalentens roll. Bland de varor, som i form B figurerar som linnevävens speciella ekvivalenter och som i form C gemensamt uttrycker sitt värde i linneväv, är det en bestämd vara, som historiskt erövrat detta privilegium. Det är guldet. Om vi därför i form C sätter varan guld i stället för varan linneväv, så får vi:
| 20 alnar linneväv | = | } | |
| 1 rock | = | ||
| 10 pd te | = | ||
| 40 pd kaffe | = | 2 uns guld | |
| 1 quarter vete | = | ||
| 1/2 ton järn | = | ||
| x vara A | = |
Det är väsentliga förändringar, som försiggår vid övergången från form A till form B och från form B till form C. Däremot är skillnaden mellan form C och form D endast den, att guld i stället för linneväv har den allmänna ekvivalentformen. Guld är i form D, vad linneväven var i form C - allmän ekvivalent. Framsteget består endast däri, att formen av omedelbar allmän bytbarhet eller den allmänna ekvivalentformen nu genom samhällelig sedvänja slutgiltigt införlivats med den specifika naturalformen av varan guld.
Guld kan träda de andra varorna till mötes som pengar, endast om det redan förut mött dem som vara. Liksom alla andra varor fungerade det som ekvivalent, som enstaka ekvivalent i sporadiska bytesaffärer, som speciell ekvivalent vid sidan av andra varuekvivalenter. Så småningom kom det att i trängre eller vidare kretsar fungera som allmän ekvivalent. Så snart det erövrat denna monopolställning bland varuvärldens värdeuttryck, blir det penningvara, och först från det ögonblick, då det redan blivit penningvara, skiljer sig form D från form C, d.v.s. den allmänna värdeformen har förvandlats till penningform.
Det enkla relativa värdeuttrycket för en vara, t.ex. linneväv, i den redan som penningvara fungerande varan, t.ex. guldet, är dess prisform. Linnevävens "prisform" sålunda:
20 alnar linneväv = 2 uns guld, eller, om 2 pund sterling är myntnamnet för 2 uns guld, 20 alnar linneväv = 2 pund sterling.
Svårigheten i penningformens begrepp inskränker sig till förståendet av den allmänna ekvivalentformen, alltså den allmänna värdeformen överhuvud, form C. Denna form upplöses tillbaka i form B, den utvecklade värdeformen, vars konstituerande element är form A: 20 alnar linneväv = 1 rock eller x vara A = y vara B. Den enkla varuformen är sålunda grodden till penningformen.
En vara ser vid första ögonkastet ut att vara en självklar, trivial sak. En analys av den visar, att den är ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller. Såsom bruksvärde är det ingenting gåtfullt med den, om jag betraktar den antingen under synpunkten, att den genom sina egenskaper tillfredsställer mänskliga behov, eller att den erhåller dessa egenskaper först som produkt av mänskligt arbete. Det är solklart, att människan genom sin verksamhet förändrar naturmaterialets form i en för henne själv nyttig riktning. Så förändras ju t.ex. träets form, då man gör ett bord därav. Inte desto mindre förblir bordet trä, ett vanligt sinnligt ting. Men så snart det uppträder som vara, förvandlas det till ett ting med övernaturliga egenskaper. Det står inte bara med sina fötter på marken, utan det ställer sig på huvudet i förhållande till alla andra varor och utvecklar ur sitt trähuvud fantasier, som är mycket besynnerligare, än om det av sig själv skulle börja dansa.[32*]
Varans mystiska karaktär har alltså inte sin upprinnelse i dess bruksvärde, och den härleder sig inte heller från värdebestämningarnas innehåll. Det är för det första en fysiologisk sanning, att allt nyttigt arbete och alla produktiva verksamheter, hur olika de än må vara, alltid är funktioner av den mänskliga organismen, och att varje sådan funktion, vilket innehåll och vilken form den än må ha, väsentligen är en förbrukning av mänsklig hjärna, mänskliga nerver, muskler, sinnesorgan o.s.v. För det andra måste arbetets kvalitet tydligt skiljas från dess kvantitet, arbetstidens längd, och det är kvantiteten som bildar underlaget för värdestorleken. Under alla förhållanden måste den arbetstid, som livsmedelsproduktionen kräver, intressera människan, om också inte i lika hög grad på olika utvecklingsstadier.[33*] Och slutligen, så snart människorna på ett eller annat sätt arbetar för varandra, får deras arbete samhällelig form.
Vad är alltså orsaken till den gåtfulla karaktär, som arbetsprodukten får, så snart den antar varuform? Uppenbarligen är det just själva denna form. De mänskliga arbetenas likhet får sitt objektiva uttryck i arbetsprodukternas likartade värdetillvaro; måttstocken på förbrukning av mänsklig arbetskraft, tidslängden, får formen av arbetsprodukternas värdestorlek; och slutligen får förhållandet mellan producenterna, vilket avspeglar deras arbetes samhälleliga karaktär, formen av ett samhälleligt förhållande mellan arbetsprodukterna.
Det hemlighetsfulla i varuformen består alltså helt enkelt däri, att varorna för människorna återspeglar deras eget arbetes samhälleliga karaktär som en objektiv egenskap hos själva arbetsprodukterna, som dessa tings samhälleliga naturegenskaper. Därmed återspeglas också producenternas samhälleliga förhållande till totalarbetet som ett samhälleligt förhållande mellan ting, som existerar utanför dem själva. Genom detta quidproquo blir arbetsprodukterna varor, d.v.s. ting med övernaturliga eller samhälleliga egenskaper. På liknande sätt uppfattas i ljusintrycket från ett föremål av synnerven inte som en subjektiv retning på synnerven själv utan som ett objektivt föremål utanför ögat. Men vid seendet kastas verkligen ljus från ett ting, det yttre föremålet, på ett annat ting, ögat. Det är ett fysiskt förhållande mellan fysiska ting. Däremot har varuformen och det värdeförhållande mellan arbetsprodukterna, vari den framträder, absolut ingenting att göra med deras fysiska natur och de därur härrörande materiella förhållandena. Det är endast ett bestämt samhälleligt förhållande mellan människorna själva, vilket här för dem antar fantasmaformen av ett förhållande mellan tingen. För att finna en analogi måste vi därför ta vår tillflykt till den religiösa världens dimmiga regioner. Här framträder den mänskliga hjärnans egna produkter såsom självständiga gestalter, som begåvats med eget liv och står i relation till varandra och till människorna. På samma sätt är det i varuvärlden med den mänskliga handens produkter. Detta kallar jag den fetischdyrkan, som vidlåder arbetsprodukterna, så snart de blir producerade som varor, och som därför är oupplösligt förenad med varuproduktionen.
Denna varuvärldens fetischkaraktär beror, som den föregående analysen redan visat, på det varuproducerande arbetets säregna samhälleliga karaktär.
Bruksföremål kan överhuvud inte bli varor, annat än då de är produkter av inbördes självständiga privatarbeten. Sammanfattade utgör dessa privatarbeten det samhälleliga totalarbetet. Producenterna träder i samhällelig kontakt med varandra först genom utbytet av arbetsprodukter, och därför framgår det först genom varuutbytet, att deras privata arbeten har samhällelig karaktär. Eller: först genom de relationer, som uppkommer mellan producenterna inbördes, då de byter sina arbetsprodukter, visar det sig, att privatarbetena utgör länkar i det samhälleliga totalarbetet. För producenterna framstår därför deras privatarbetens samhälleliga inbördesförhållanden just så som de är, d.v.s. inte som direkt samhälleliga förhållanden mellan personerna i själva deras arbeten utan snarare som sakliga relationer mellan personerna och sociala relationer mellan tingen.
Först genom utbytet får arbetsprodukterna en samhälleligt likartad värdeexistens, som är skild från deras materiellt olikartade existens som bruksföremål. Denna uppspaltning av arbetsprodukten i nyttigt ting och värdeting träder praktiskt i funktion, först då utbytet redan vunnit tillräcklig omfattning och betydelse, då nyttigheter produceras för utbyte och tingens värdekaraktär blir aktuell redan vid själva tillverkningen. Från detta ögonblick får producenternas privatarbeten faktiskt en dubbel samhällelig karaktär. Å ena sidan måste de som bestämda nyttiga arbeten tillfredsställa ett bestämt samhälleligt behov och sålunda hävda sin ställning som länkar i totalarbetet, i den samhälleliga arbetsdelningens naturliga system. Å andra sidan tillfredsställer de sina egna producenters skiftande behov, endast i den mån varje nyttigt privatarbete kan bytas mot varje annat nyttigt privatarbete, alltså gäller som likvärdigt med varje annat arbete. Likheten mellan dessa toto caelo skilda arbeten kan endast komma fram, om man bortser från deras verkliga olikhet och reducerar dem till den gemensamma karaktär de äger som förbrukning av mänsklig arbetskraft, som abstrakt mänskligt arbete. Privatproducenternas hjärna uppfattar denna dubbla samhälleliga karaktär av deras privatarbeten endast i de former, som gäller i det praktiska umgänget, i produktbytet. Den samhälleligt nyttiga karaktären av deras privatarbeten reflekteras alltså i den formen, att arbetsprodukten måste vara nyttig, nämligen för andra. Det samhälleliga förhållandet, att de olika slagen av arbete är inbördes lika, uppfattar de på det sättet, att materiellt olikartade ting, arbetsprodukterna, har en gemensam värdekaraktär.
Då människorna jämför sina arbetsprodukter såsom värden, är det alltså inte därför, att varorna för dem endast spelar rollen av yttre skal kring likartat mänskligt arbete. Tvärtom. Då de byter sina olikartade produkter och likställer dem som värden, jämställer de också sina olikartade arbeten som mänskligt arbete. De vet inte om det, men de gör det.[34*] Därför står det inte alls skrivet utanpå värdet, vad det är. Värdet förvandlar snarare varje arbetsprodukt till en samhällelig hieroglyf. Senare söker människorna tyda hieroglyferna och avslöja hemligheten med deras egen samhälleliga produkt, ty bruksföremålens värdebestämning är människans samhälleliga produkt, lika mycket som språket är det. Den sena vetenskapliga upptäckten, att arbetsprodukterna i egenskap av värden endast är objektiva uttryck för i deras produktion förbrukat mänskligt arbete, bildar epok i mänsklighetens utvecklingshistoria men förjagar ingalunda intrycket av arbetets samhälleliga karaktär. Den specifikt samhälleliga karaktären av de inbördes oberoende privatarbetena, som består i deras likställighet som mänskligt arbete och uppträder i formen av arbetsprodukternas värdekaraktär, äger giltighet endast för en bestämd produktionsform, varuproduktionen. Men för den, som själv är engagerad i varuproduktionen, förefaller detta vara lika allmängiltigt, som att luften fortbestår som fysikalisk kroppsform, även sedan vetenskapen lyckats sönderdela den i dess element.
Den som sysslar med att utbyta produkter har först och främst praktiskt intresse för frågan, hur mycket främmande produkter han erhåller för den egna produkten, alltså i vilka proportioner produkterna utbytes. Så snart dessa proportioner vunnit en viss konventionell stadga, tycks de härröra ur arbetsprodukternas natur, så att t.ex. ett ton järn och 2 uns guld är likvärdiga, liksom ett pund guld och ett pund järn trots olikartade fysikaliska och kemiska egenskaper är lika tunga. I själva verket fastslås arbetsprodukternas värdekaraktär först genom deras funktion som värdestorheter. Dessa senare växlar oavbrutet, oberoende av den bytandes vilja, förutseende och åtgörande. Hans egen samhälleliga rörelse ter sig för honom som en rörelse hos ting, under vilkas herravälde han själv står i stället för att råda över dem. Först när varuproduktionen är fullt utvecklad, växer en vetenskaplig förståelse av dessa förhållanden fram ur erfarenheten. Då upptäcker man, att de privatarbeten, som visserligen utföres oberoende av varandra, men som å andra sidan står i ett allsidigt beroendeförhållande såsom länkar i den samhälleliga arbetsdelningen, oupphörligt reduceras till sitt samhälleligt proportionella mått. Samtidigt gör sig den för produktionen nödvändiga arbetstiden gällande som en reglerande naturlag i de tillfälliga och alltid varierande bytesförhållandena, ungefär som tyngdlagen verkar, när huset störtar samman över ens huvud.[35*] Värdestorlekens bestämmande genom arbetstiden är därför en hemlighet, dold under de relativa varuvärdenas synliga rörelser. Lösningen av denna hemlighet avlägsnar villfarelsen, att arbetsprodukternas värdestorlek bestämmes av tillfälligheter, men upphäver ingalunda dess sakliga form.
Tänkandet över det mänskliga livets former, alltså även den vetenskapliga analysen av dem, slår över huvud taget in på en väg, som är motsatt den verkliga utvecklingens. Det börjar post festum, alltså med utvecklingsprocessens färdiga resultat. De samhällsformer, som gör arbetsprodukterna till varor och alltså är varucirkulationens förutsättningar, har redan fått en ställning som samhällslivets naturformer, innan människorna söker klargöra för sig, inte dessa formers historiska karaktär, ty den gäller redan som orubblig, utan deras innehåll. Så var det endast analysen av varupriserna, som förde till bestämmandet av värdestorleken, och endast varornas gemensamma penninguttryck, som ledde till fixerandet av deras värdekaraktär. Men det är just denna varuvärldens definitiva form - penningformen - som i sak beslöjar i stället för att avslöja privatarbetenas samhälleliga karaktär och därmed privatproducenternas samhälleliga förhållanden. Om jag säger, att rockar, stövlar o.s.v. förhåller sig till linneväv som den allmängiltiga materialiseringen av abstrakt mänskligt arbete, så är ju tokigheten i ett sådant uttryck iögonenfallande. Men när producenterna av rockar, stövlar o.s.v. sätter dessa varor i relation till linneväv - eller till guld och silver, vilket inte förändrar saken - som allmängiltig ekvivalent, så ter sig för dem deras privatarbetens förhållande till det samhälleliga totalarbetet exakt i denna tokiga form.
Men dylika former utgör just den borgerliga ekonomins kategorier. De är samhälleligt giltiga, alltså objektiva tankeformer för produktionsförhållandena i detta historiskt bestämda samhälleliga produktionssätt, varuproduktionen. Varuvärldens hela mystik, allt trolleri och spökeri, som till följd av varuproduktionen omger arbetsprodukterna, försvinner därför så snart vi tar vår tillflykt till andra produktionsformer.
Eftersom den politiska ekonomin älskar robinsonader,[36*] så låt oss först besöka Robinson på hans ö. Förnöjsam som han är av naturen, har han dock åtskilliga behov att tillfredsställa och måste därför utföra nyttiga arbeten av olika slag, göra verktyg, tillverka möbler, tämja lamadjur, fiska, jaga o.s.v. Vi talar här inte om böner och dylikt, eftersom vår Robinson finner ett nöje i sådant och betraktar dylik sysselsättning som avkoppling. Trots olikheten i hans produktiva funktioner vet han, att de alla endast är olika verksamhetsformer för en och samme Robinson, alltså endast olika former av mänskligt arbete. Nöden själv tvingar honom att noga uppdela sin tid mellan de olika sysslorna. Om den ena upptar ett större, den andra ett mindre rum i hans totala verksamhet, det beror på den större eller mindre svårighet, som han måste övervinna för att nå den åsyftade nyttoeffekten. Detta har erfarenheten lärt honom, och vår Robinson, som har räddat klocka, dagbok, bläck och penna från skeppsbrottet, börjar som äkta engelsman snart att föra bok över sig själv. Hans inventarium innehåller en förteckning över de föremål som han äger, över de olika sysslor som behövs för deras tillverkning, och slutligen över den arbetstid som bestämda mängder av dessa olika produkter i genomsnitt kostar honom. Alla förhållanden mellan Robinson och de ting, som utgör hans självförvärvade rikedom, är här så enkla och lättfattliga, att till och med professor Ohlin borde kunna förstå dem utan särskild tankeansträngning. Och ändå innehåller de alla väsentliga värdebestämningar.
Låt oss nu förflytta oss från Robinsons ljusa ö till den mörka europeiska medeltiden. I stället för den oberoende mannen finner vi av varandra beroende - livegna och godsägare, vasaller och länsherrar, lekmän och prästerskap. Personligt beroende karakteriserar i lika hög grad den materiella produktionens samhälleliga villkor som de därpå grundade livsvillkoren. Men just emedan personligt beroendeförhållande är samhällets givna grundval, behöver arbeten och produkter inte anta någon fantastisk gestalt, skild från deras verklighet. De ingår som naturatjänster och naturaprestationer i samhällets hushållning. Arbetets naturaform, dess egenart, inte som under varuproduktionen dess allmängiltighet, är här dess omedelbara samhälleliga form. De livegnas slavarbete är lika noggrant mätt med tidsmått som det varuproducerande arbetet, men varje livegen vet, att det är ett bestämt kvantum av sin personliga arbetskraft som han förbrukar i sin herres tjänst. Och tiondet till prästen är påtagligare än prästens välsignelse. Hur man än alltså må bedöma de karaktärsmasker, i vilka människorna här möter varandra, så framträder i varje fall personernas samhälleliga förhållanden i deras arbeten som deras egna personliga förhållanden och är inte förklädda i samhälleliga förhållanden mellan tingen, arbetsprodukterna.
För att studera gemensamt arbete, d.v.s. omedelbart samhälleligt sådant, behöver vi inte gå tillbaka till den ursprungliga form, som möter oss hos alla kulturfolk i historiens gryning.[37*] Ett mera närliggande exempel utgör den lantligt patriarkaliska verksamheten hos en bondefamilj, som producerar spannmål, boskap, garn, linneväv, kläder o.s.v. för eget behov. Dessa olika ting framstår för familjen som olika produkter av dess familjearbete men uppträder inte inbördes såsom varor. De olika arbeten, som frambringar dessa produkter, åkerbruk, boskapsskötsel, spånad, vävning, sömnad o.s.v., är i sin naturalform samhälleliga arbeten, ty alltsammans är familjearbete, och familjen har sin egen naturliga arbetsdelning lika väl som varuproduktionen. Köns- och åldersskillnader jämte arbetets naturbetingelser, som växlar med årstiderna, reglerar dess fördelning inom familjen och de enskilda familjemedlemmarnas arbetstid. Den med tidsmått uppskattade förbrukningen av de individuella arbetskrafterna framträder emellertid här redan från början som ett direkt samhälleligt bestämmande av själva arbetena, emedan de individuella arbetskrafterna endast fungerar som organ för familjens gemensamma arbetsprestation.
Låt oss slutligen för omväxlings skull föreställa oss ett förbund av fria människor, som arbetar med gemensamma produktionsmedel och fullt medvetet förbrukar sina många individuella arbetskrafter såsom en samhällelig arbetskraft. Alla de förhållanden, som bestämmer Robinsons arbete, upprepas här, men i samhällelig måttstock i stället för individuell. Alla Robinsons produkter var uteslutande hans personliga produkter och därmed omedelbart bruksföremål för hans egen räkning. Förbundets totalprodukt är en samhällelig produkt. En del av denna produkt användes på nytt som produktionsmedel och förblir samhällelig, medan en annan del förbrukas som livsmedel av förbundets medlemmar. Den måste därför fördelas mellan dem. Arten av denna fördelning kommer att växla med själva den samhälleliga produktionsorganismens speciella art och producenternas motsvarande historiska utvecklingsnivå. Endast som en parallell till varuproduktionen går vi ut ifrån att varje producents andel i livsmedlen bestämmes genom hans arbetstid. Arbetstiden skulle alltså spela en dubbel roll. Den samhälleligt planmässiga fördelningen av arbetstiden reglerar den riktiga proportionen mellan de olika arbetsfunktionerna och de olika behoven. Å andra sidan tjänar arbetstiden också som mått för varje enskild producents andel i totalarbetet och därmed också som mått för den andel av totalprodukten, som han har rätt att förbruka. De samhälleliga förhållandena mellan människorna, deras arbete och deras arbetsprodukter, blir här enkla och lättfattliga i både produktionen och distributionen.
Den religiösa världen är endast en återspegling av den verkliga.[XXIV*] Kristendomen med sin abstrakta människokult, i synnerhet dess borgerliga utvecklingsformer, protestantism, deism o.s.v., är den religionsform som passar bäst för ett samhälle av varuproducenter, vilkas allmänna samhälleliga produktionsförhållanden medför, att producenterna uppfattar sina produkter som varor, alltså som värden, och i denna sakliga form ställer sina privatarbeten i relation till varandra som likartat mänskligt arbete. I de gammalasiatiska, antika o.s.v. produktionssätten spelar produktens förvandling till vara, och därmed människans tillvaro som varuproducent, en underordnad roll, som dock ökar i betydelse, i samma mån som samhällsformerna närmar sig undergångsstadiet. Egentliga handelsfolk existerar endast i den gamla världens intermundier, såsom Epikurs gudar [30] eller som judarna i det polska samhället. Dessa gamla samhälleliga produktionsorganismer är ojämförligt mycket enklare och lättare att genomskåda än den borgerliga, men de beror antingen på omognad hos den enskilda människan, som ännu inte lösgjort sig från sitt naturliga artsammanhang, eller på direkta maktförhållanden i form av despotism och slaveri. De betingas av en låg utvecklingsgrad i arbetets produktivkrafter och motsvarande snäva förhållanden i människornas hela materiella livsföring, mellan människorna inbördes och i deras förhållande till naturen. Denna konkreta trånghet i människornas relationer återspeglas ideellt i de gamla natur- och folkreligionerna. Det religiösa återskenet av verkligheten kan över huvud taget endast försvinna, när villkoren i människornas praktiska vardagsliv dagligen återspeglar klara, förnuftiga förhållanden mellan människorna inbördes och mellan människorna och naturen. Den samhälleliga livsprocessens, d.v.s. den materiella produktionsprocessens gestalt kan inte kasta av sig sin mystiska dimslöja, förrän den som produkt av människor i ett fritt samhällsliv står under deras medvetna, planmässiga kontroll. Men därtill krävs en materiell grundval för samhället eller en rad materiella existensbetingelser, vilka själva är den naturliga produkten av en lång och smärtfylld utvecklingshistoria.
Den politiska ekonomin har visserligen, om också ofullständigt,[38*] analyserat värde och värdestorlek och upptäckt det innehåll som är dolt i dessa former. Men den har aldrig ens uppställt frågan, varför detta innehåll antar denna form, varför alltså arbetet framträder i värdet och arbetets tidsmängd visar sig i arbetsproduktens värdestorlek.[39*] Formler som bär kännetecknet, att de tillhör en samhällsordning, där det är produktionsprocessen som behärskar människan, men människan ännu inte behärskar produktionsprocessen, gäller för det borgerliga medvetandet som en lika självklar naturnödvändighet som det produktiva arbetet självt. Förborgerligade former av den samhälleliga produktionsorganismen behandlas därför på ungefär samma sätt, som förkristna religioner behandlas av kyrkofäderna.[40*] Hur mycket en del av ekonomerna låtit vilseleda sig av den fetischism, som vidlåder varuvärlden, eller av det materiella skenet hos arbetets sociala kännetecken, det bevisas bl.a. av den långtrådiga och meningslösa trätan om naturens roll, när bytesvärdet bildas. Eftersom bytesvärde är ett visst samhälleligt sätt att uttrycka det arbete som använts på ett föremål, kan det inte innehålla mer naturstoff än exempelvis växelkursen.
Då varuformen är den allmännaste och minst utvecklade borgerliga produktionsformen, uppträdde den redan tidigt, om också inte på samma förhärskande, alltså karakteristiska sätt som nu för tiden, och dess fetischkaraktär är ännu jämförelsevis lätt genomskådad. I konkretare former försvinner t.o.m. detta sken av enkelhet. Varifrån kommer monetärsystemets illusioner? Denna teori förstod inte, att guldet och silvret förvandlat till pengar representerar samhälleliga produktionsförhållanden, men trodde att dessa ting av naturen hade begåvats med speciella samhälleliga egenskaper. Och den moderna ekonomin, som förnämt hångrinar åt monetärsystemet, blir inte dess fetischdyrkan påtaglig, så snart den behandlar kapitalet? Och sedan hur lång tid är fysiokraternas illusion försvunnen, att jordräntan växer upp ur jorden, inte ur samhället?
Men för att inte gå framställningen i förväg må det här vara tillräckligt med ännu ett exempel beträffande själva varuformen. Om varorna kunde tala, skulle de säga: Vårt bruksvärde må intressera människan. Oss tillkommer det inte som ting. Vad som däremot sakligt tillkommer oss, är vårt värde. Vårt eget umgänge som varuföremål bevisar det. Det är endast som bytesvärden vi umgås med varandra. Låt oss nu höra, hur ekonomen talar ur varusjälens djup:
"Värde" (bytesvärde) "är något som tingen äger, rikedom" (bruksvärde) "något som människan äger. Värde i denna mening förutsätter med nödvändighet utbyte, rikedom däremot inte."[41*] "Rikedom" (bruksvärde) "är ett mänskligt attribut, värde ett varuattribut. En människa eller en samfällighet är rik; en pärla eller en diamant är värdefull ... En pärla eller en diamant har värde såsom pärla eller diamant."[42*]
Hittills har ingen kemist upptäckt bytesvärde i pärlan eller diamanten. Men de ekonomiska upptäckarna av denna substans, vilka gör särskilda anspråk på kritiskt djupsinne, de finner att föremålens bruksvärde är oberoende av deras sakliga egenskaper, medan värde däremot tillkommer dem som ting. Till grund för denna uppfattning ligger det besynnerliga förhållandet, att tingens bruksvärde förverkligas för människan utan varubyte, alltså i det direkta förhållandet mellan ting och människa, värdet däremot endast i varubyte, d.v.s. i en samhällelig process. Man erinrar sig härvid den gode Dogberry, som undervisar nattvakten Seacoal [31]:
"Goda anlag har man att tacka lyckan för, men skriva och läsa är naturgåvor."[XXVII*][43*]
Varorna kan inte själva gå till marknaden eller själva ombesörja varubytet. Vi måste alltså se oss om efter deras handhavare, varuägarna. Varorna är ting och därför motståndslösa gentemot människan. Om de inte är medgörliga, kan hon bruka våld, med andra ord ta dem.[44*] För att sätta tingen i relation till varandra som varor måste varuägarna förhålla sig till varandra som personer, vilkas viljor bor i dessa ting. Var och en av dem tillägnar sig den andres vara endast med hans samtycke, i det han samtidigt avyttrar sin egen vara, allt i överensstämmelse med en viljeakt som är gemensam för dem bägge. Därför måste de ömsesidigt erkänna varandra som privatägare. Detta rättsförhållande i form av ett avtal, juridiskt utformat eller inte, är ett viljeförhållande, vari det ekonomiska mellanhavandet återspeglas. Innehållet i detta rätts- eller viljeförhållande är givet genom själva det ekonomiska sammanhanget.[45*] Personerna existerar här för varandra endast som representanter för varor, alltså som varuägare. Under den fortsatta utvecklingen skall vi i huvudsak finna, att personernas ekonomiska karaktärsmasker endast är personifikationer av de ekonomiska förhållandena, i det att personerna endast möter varandra som bärare av dessa förhållanden.
I motsats till varuägaren uppfattar varan varje annan varukropp endast som uttrycksform för sitt eget värde. Såsom född leveller och cyniker är den därför alltid på språng för att byta inte bara själ utan också lekamen med varje annan vara, även om denna vore mer frånstötande än själva Maritorne. Varornas bristande sinne för varukropparnas materiella egenskaper kompletterar varuägaren genom sina egna fem eller flera sinnen. Hans vara äger för honom själv inte något omedelbart bruksvärde. Eljest skulle han inte släppa ut den i marknaden. Den har bruksvärde för andra. För honom har den direkt bruksvärde, endast emedan den är bärare av bytesvärde, är ett bytesmedel.[46*] Därför vill han avyttra den mot varor som motsvarar hans behov. Alla varor saknar bruksvärde för sina ägare men utgör bruksvärden för dem som inte är ägare. De måste alltså gå från hand till hand. Men de går från hand till hand med hjälp av varubytet, och varubytet ställer dem i relation till varandra som värden samt gestaltar dem som värden. Varorna måste alltså förvandlas till värden, innan de kan förvandlas till bruksvärden.
Å andra sidan måste de hävda sig som bruksvärden, innan de kan gestaltas som värden. Det mänskliga arbete som förbrukats på dem kan nämligen endast tas med i beräkningen, i den mån det är förbrukat i en för andra nyttig form. Endast utbytet kan utvisa, om arbetet är nyttigt för andra, och om dess produkter alltså tillfredsställer främmande behov.
Varje varuägare vill avyttra sin vara just i utbyte mot en annan vara, vars bruksvärde tillfredsställer hans behov. I detta fall är utbytet för hans del endast en individuell process. Å andra sidan vill han gestalta sin vara som värde, antingen den nu har bruksvärde för den andra varans ägare eller inte. I det fallet är utbytet för honom en allmänt samhällelig process. Men samma process kan inte samtidigt för alla varuägare vara endast individuell och tillika allmänt samhällelig.
Om vi ser närmare efter, finner vi, att för varje varuägare gäller varje främmande vara såsom hans varas speciella ekvivalent. Hans egen vara blir därmed alla de andra varornas allmänna ekvivalent. Men då alla varuägare uppträder på samma sätt, så är ingen vara allmän ekvivalent, och varorna har därför inte heller någon allmän relativ värdeform, som likställer dem som värden och jämför dem som värdestorheter. De står alltså på det hela taget mot varandra inte såsom varor utan som produkter och bruksvärden.
I sin förlägenhet tänker våra varuägare som Faust: "I begynnelsen var handlingen." De har därför redan handlat, innan de har tänkt. Varunaturens lagar samverkar med varuägarnas naturinstinkt. De kan jämföra sina varor som värden, och därmed som varor, endast genom att sätta dem i motsatsförhållande till någon annan vara som allmän ekvivalent. Detta framgick av varuanalysen. Men endast en samhällelig åtgärd kan göra en vara till allmän ekvivalent. Alla andra varor isolerar därför en bestämd vara genom ett samhälleligt agerande och uttrycker sina värden i den. Därigenom blir denna varas naturalform den samhälleligt giltiga ekvivalentformen. Genom den samhälleliga processen får denna speciella vara sin särskilda samhälleliga funktion som allmän ekvivalent. Den blir - pengar.
"Illi unum consilium habent et virtutem et potestatem suam bestiae tradunt. Et ne quis possit emere aut vendere, nisi qui habet characterem aut nomen bestiae, aut numerum nominis ejus." (Uppenbarelseboken). [33][XXIX*]
Penningen är en nödvändig produkt av bytesprocessen, i vilken olikartade arbetsprodukter faktiskt blir likställda och därmed i själva verket förvandlas till varor. Det historiska utvidgandet och fördjupandet av utbytet utvecklar den motsättning mellan bruksvärde och värde, som finns latent i varans natur. Varuutbytets eget behov framtvingar ett förkroppsligande av denna motsats, framdriver en självständig form av varuvärdet och vilar inte, förrän målet är slutgiltigt uppnått genom varans fördubbling i vara och pengar. I samma utsträckning som arbetsprodukterna förvandlas till varor, fullbordas därför omvandlingen från vara till pengar.[47*]
Det omedelbara utbytet av arbetsprodukter har å ena sidan det enkla värdeuttryckets form men har det å andra sidan ännu inte. Dess form var x vara A = y vara B. Formen för det omedelbara produktbytet är x bruksföremål A = y bruksföremål B.[48*] Föremålen A och B är här inte varor före utbytet utan blir det i och med detta. Det första villkoret för att ett bruksvärde skall ha möjlighet att bli ett bytesvärde är, att det inte har funnit användning som bruksvärde, att det är en överskjutande mängd bruksvärde utöver ägarens behov. Ting är i och för sig något åtskilt från människorna, och dessa kan därför skilja sig från dem. För att människorna ömsesidigt skall kunna skilja sig från tingen, behöver de endast stillatigande erkänna varandra som privatägare av tingen. Just därvidlag förhåller de sig till varandra som av varandra oberoende personer. Ett sådant tillstånd av ömsesidigt främlingskap råder dock inte bland medlemmarna i ett primitivt samhälle, det må ha formen av en patriarkalisk familj, en gammalindisk by, en inka-stat etc. [34] Varubytet börjar, där det primitiva samhället slutar, vid den punkt, då kontakterna med främmande samhällen eller medlemmar av främmande samhällen börjar. Men så snart föremålen väl blivit varor i samhällets relationer utåt, blir de det också genom återverkan i det inre samhällslivet. Deras kvantitativa bytesförhållande är till en början helt tillfälligt. Bytesvaror blir de genom sina ägares vilja att ömsesidigt avyttra dem. Behovet av främmande bruksföremål blir emellertid så småningom permanent, och bytets ideliga återupprepning gör det till en regelbunden samhällelig process. Med tiden måste därför åtminstone en del av arbetsprodukterna komma att avsiktligt produceras för bytesändamål. Från detta ögonblick markeras å ena sidan skillnaden mellan tingens användbarhet för det omedelbara behovet och deras bytesvärde. Å andra sidan blir deras kvantitativa bytesförhållande beroende av själva deras produktion. Vanan fixerar dem som värdestorheter.
I det direkta produktbytet är varje vara ett omedelbart bytesmedel för ägaren och ekvivalent för den som inte är ägare, dock endast i den mån den är bruksvärde för honom. Bytesartikeln erhåller alltså inte någon värdeform, som är oberoende av dess eget bruksvärde eller av överlåtarens individuella behov. Nödvändigheten av en oberoende värdeform ökar med mångfalden och det ökande antalet av de varor, som ingår i bytesprocessen. Problemet och medlen att lösa det uppkommer samtidigt. En transaktion, vari varuägare utbyter och jämför sina egna artiklar med ett flertal andra, kan aldrig komma till stånd, utan att varuägarna använder en tredje vara som bytes- och jämförelseobjekt. I det denna tredje vara blir ekvivalent för åtskilliga andra varor, får den, om också inom snäva gränser, allmän eller samhällelig ekvivalentform. Denna allmänna ekvivalentform uppstår och förgår med den tillfälliga samhälleliga kontakt som skapade den. Oregelbundet och sporadiskt får den ena eller den andra varan ekvivalentform. Men med varubytets utveckling bindes den uteslutande vid speciella varuslag eller utkristalliseras som penningform. Till en början kan det vara slumpen som avgör, vid vilken vara den fästes. I det stora hela blir dock två omständigheter avgörande. Penningformen förbindes antingen med de viktigaste importvarorna, vilka i själva verket är naturliga uttrycksformer för de inhemska produkternas bytesvärde, eller också med det bruksföremål som är huvudbeståndsdelen i den säljbara inhemska egendomen, t.ex. boskap. Penningformen utvecklas först hos nomadfolk, emedan alla deras ägodelar befinner sig i rörligt och alltså direkt säljbart tillstånd, och emedan deras livsföring ständigt skapar kontakter med främmande samhällen, vilket stimulerar produktbytet. Människan själv har ofta i slavgestalt gjorts till naturligt penningmaterial, vilket däremot aldrig skett med jord och mark. En dylik idé kunde endast uppstå i ett redan utbildat borgerligt samhälle. Den daterar sig från sista tredjedelen av 17:e århundradet, och först ett århundrade senare blev den prövad i nationell skala under den borgerliga franska revolutionen.
I samma mån som varubytet spränger sina lokala gränser och varuvärdet därmed utvidgas till att representera mänskligt arbete i allmänhet, går penningformen över till de varor som på grund av sina naturliga egenskaper lämpar sig att fungera som allmän ekvivalent, nämligen de ädla metallerna.
Att "guld och silver av naturen inte är pengar, men pengar av naturen är guld och silver",[49*] visar nu kongruensen mellan deras naturegenskaper och deras funktioner.[50*] Men hittills känner vi endast en av penningens funktioner, den att tjäna som representant för varuvärdet eller som det material, i vilket varornas värdestorlek får sitt samhälleliga uttryck. Endast ett ämne, vars samtliga exemplar har samma likformiga kvalitet, kan vara en exakt manifestation av värdet eller av materialiserat, abstrakt och därför likartat mänskligt arbete. Å andra sidan, då skillnaden mellan värdestorheterna är rent kvantitativ, måste penningvaran kunna återge rent kvantitativa olikheter, och den måste alltså godtyckligt kunna delas och delarna åter godtyckligt kunna sammanfogas. Guld och silver har emellertid dessa egenskaper av naturen.
Penningvaran får ett dubbelt bruksvärde. Vid sidan av sitt speciella bruksvärde som vara - guldets användning till tandplomber, som råvara för lyxartiklar o.s.v. - får den ett formellt bruksvärde, som är en följd av dess specifika samhälleliga funktioner.
Då alla andra varor endast är penningens speciella ekvivalenter, penningen däremot alla andra varors allmänna ekvivalent, förhåller de sig till penningen som speciella varor till den allmänna varan.[51*]
Vi har sett, att penningformen endast är en reflexverkan av en varas förhållande till alla andra varor. Att penningen är en vara,[52*] är därför en upptäckt endast för den som utgår från dess färdiga gestalt för att analysera den efteråt. Bytesprocessen ger åt den vara, som den förvandlar i pengar, inte dess värde utan dess speciella värdeform. Förväxlingen av dessa bägge bestämningar ledde till att man ansåg guldets och silvrets värden som imaginära.[53*] Emedan pengar i vissa funktioner kan ersättas med symboler för pengar, uppkom den andra villfarelsen, att pengar är rätt och slätt symboler. Å andra sidan låg däri en misstanke, att föremålets penningform är något ytligt, endast en uppenbarelseform för där bakom dolda sociala förhållanden. I denna mening bleve varje vara en symbol, emedan den som värde endast är det materiella höljet kring det däri nedlagda mänskliga arbetet.[54*] Men förklarar man, att den samhälleliga karaktär, som tingen antar, eller den materiella karaktär, som det samhälleliga arbetet antar under bestämda produktionsförhållanden, endast är symboler, så har man samtidigt sagt, att de är godtyckliga mänskliga tankeprodukter. Detta var ett omhuldat upplysningsmanér under 18:e århundradet, då man åtminstone tillsvidare sökte avlägsna skenet av något främmande från de mänskliga förhållandenas gåtfulla former, vilkas uppkomstprocess man ännu inte förmådde uttyda.
Det har tidigare anmärkts, att en varas ekvivalentform inte omfattar den kvantitativa bestämningen av dess värdestorlek. Även om man vet, att guld är pengar och alltså direkt bytbart mot alla andra varor, så vet man ändå inte hur mycket t.ex. 10 pund guld är värda. Som varje annan vara kan penningens värdestorlek endast uttryckas i relation till andra varor. Dess eget värde är bestämt genom den för produktionen nödvändiga arbetstiden och uttryckes i det kvantum av varje annan vara, vars framställning kräver lika lång arbetstid.[55*] Detta fastställande av guldets värdestorlek sker på produktionsplatsen genom direkt byteshandel. Då det inträder i cirkulationen som pengar, är dess värde redan givet. Redan under 17:e århundradets sista decennier hade man hunnit över penninganalysens första steg: man insåg att penningen är en vara. Men detta var endast en början. Svårigheten ligger inte i att begripa, att penningen är en vara, utan i att förstå, hur, varför och på vad sätt en vara blir pengar.[56*]
Redan i det enklaste värdeuttrycket: x vara A = y vara B, visade det sig, att den vara, med vars hjälp en annan varas värdestorlek uttryckes, synes ha sin ekvivalentform oberoende av detta förhållande, som en samhällelig naturegenskap. Vi följde den utveckling som befäste detta oriktiga intryck. Utvecklingen är avslutad, när den allmänna ekvivalentformen växer samman med en speciell varas naturalform eller utkristalliseras som penningform. En vara synes inte bli pengar först därigenom, att andra varor uttrycker sina värden med dess hjälp, utan dessa andra varor synes omvänt uttrycka sina värden genom den, emedan den är pengar. Den förmedlande rörelsen försvinner i sitt eget resultat utan att lämna något spår efter sig. Utan egen medverkan finner varorna sin egen värdegestalt föreligga färdig såsom en utanför dem själva existerande varukropp. Dessa ting, guld och silver, så som de kommer fram ur jordens innandöme, är tillika den omedelbara inkarnationen av allt mänskligt arbete. Därav penningens magi.[XXX*] Människorna liknar atomer i förhållande till sin egen samhälleliga produktionsprocess. Detta beteende och de därav följande sakliga produktionsförhållandena, som är oberoende av människornas kontroll och av deras medvetna, individuella handlingar, visar sig först och främst därigenom, att arbetsprodukterna i allmänhet antar varuform. Penningfetischens gåta är därför endast varufetischens gåta, som blivit synlig och bländar ögonen.
För enkelhetens skull förutsätter jag överallt i denna bok guldet som penningvara.
Guldets första funktion består i att lämna varuvärlden material för dess värdeuttryck eller att framställa varuvärdena som liknämniga storheter, kvalitativt lika och kvantitativt jämförbara. Så fungerar det som allmän värdemätare, och endast genom denna funktion blir guldet, den specifika ekvivalentvaran, i främsta rummet pengar.
Det är inte penningen som gör varorna kommensurabla. Tvärtom. Emedan alla varor såsom värden är förkroppsligat mänskligt arbete och därmed i och för sig kommensurabla, kan deras värden gemensamt mätas i samma specifika vara, varigenom denna förvandlas till gemensam värdemätare eller till pengar. Penningen som värdemätare är den nödvändiga uttrycksformen för varornas immanenta värdemått, arbetstiden.[57*]
En varas värdeuttryck i guld - x vara A = y penningvara - är dess penningform eller dess pris. En enstaka ekvation, t.ex. 1 ton järn = 2 uns guld, är nu tillräcklig för att på ett samhälleligt giltigt sätt framställa järnvärdet. Ekvationen behöver inte längre marschera upp i de andra värdeekvationernas led, emedan ekvivalentvaran guld redan äger karaktären av pengar. Varornas allmänna relativa värdeform har nu alltså återfått det utseende den förut hade som enkel eller enstaka relativ värdeform. Den utvecklade relativa värdeformen eller den ändlösa serien av relativa värdeuttryck blir å andra sidan penningvarans specifika relativa värdeform. Men denna serie föreligger redan samhälleligt i varupriserna. Om man läser en priskurants noteringar baklänges, finner man penningens värdestorlek framställd i alla möjliga varor. Pengar har däremot inget pris. För att ta del i de andra varornas enhetliga relativa värdeform måste pengarna sättas i relation till sig själva som sin egen ekvivalent.
Priset eller varornas penningform är, liksom deras värdeform överhuvud, skilt från varornas påtagliga, reella kroppsform. Den är alltså endast en ideell eller tänkt form. Värdet av järn, linneväv, vete o.s.v. existerar, ehuru osynligt, i dessa ting själva. Man föreställer sig det genom att likställa det med guld, en relation till guld som så att säga bara spökar i deras huvud. Varuägaren måste därför låna dem sin tunga eller hänga papperslappar på dem för att meddela deras pris till yttervärlden.[58*] Då varuvärdenas uttryck i guld är ideellt, är också tänkt eller ideellt guld tillräckligt i denna procedur. Varje varuägare vet, att han inte på långt när har omsatt sina varor i guld, när han ger deras värde prisform eller tänkt guldform, och att han inte behöver en gnutta verkligt guld för att uppskatta miljoner varuvärden i guld. I sin funktion som värdemätare tjänstgör pengarna därför endast som tänkta eller ideella pengar. Denna omständighet har gett upphov till de mest befängda teorier.[59*] Ehuru den endast tänkta penningen fungerar som värdemätare, berör priset helt och hållet på det reella penningmaterialet. Värdet, d.v.s. det kvantum mänskligt arbete, som t.ex. innehålles i ett ton järn, uttryckes i en tänkt mängd av penningvaran, som innehåller lika mycket arbete. Allteftersom guld, silver eller koppar tjänar som värdemätare, får värdet av ett ton järn helt olika prisuttryck eller är uttryckt i helt olika kvantiteter guld, silver eller koppar.
Om alltså två olika varor, t.ex. guld och silver, samtidigt tjänstgör som värdemätare, så får alla varor två olika prisuttryck, guldpris och silverpris, som ostört löper vid sidan av varandra, så länge värdeförhållandet mellan guld och silver förblir oförändrat, t.ex. = 1:15. Men varje förändring i detta värdeförhållande medför en störning i förhållandet mellan varornas guldpris och silverpris, vilket i själva verket bevisar, att värdemätarens fördubbling motsäger dess funktion.[60*]
Alla prisbestämda varor uttryckes nu i samma form: a vara A = x guld; b vara B = z guld; c vara C = y guld o.s.v., varvid a, b, c föreställer bestämda mängder av varuslagen A, B, C och x, z, y bestämda mängder guld. Varuvärdena förvandlas därvid till fingerade guldmängder, alltså trots varukropparnas förvirrande mångfald till liknämniga storheter, guldstorheter. De mätes och jämföres med varandra, som om de var olika guldmängder, och då uppstår en teknisk nödvändighet att jämföra dem med ett fixerat kvantum guld som måttsenhet. Denna måttsenhet utvecklas genom ytterligare indelning i alikvota delar till en måttskala. Guld, silver och koppar har redan sådana måttskalor i sina metallvikter, så att t.ex. ett pund gäller som måttsenhet, uppdelat å ena sidan i uns o.s.v., å andra sidan mångfaldigat till centner o.s.v.[61*] Där metallpengar används, är därför också viktbenämningarna samtidigt de ursprungliga namnen på mynten eller prisernas måttskala.