Publicerat: Ffg på ryska 1939-1941.
Källa: Marx Engels Werke bd XLII, s. 3-717; "Grundrisse
der Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Sven-Eric Liedman
Digitalisering: Jonas Holmgren
a) Föremålet för undersökningen är först och främst den materiella produktionen.
Individer är produktiva inom ett samhälle - därför är individernas samhälleligt bestämda produktion den självklara utgångspunkten. Smith och Ricardo utgår från den ensamme och isolerade jägaren och fiskaren. De uttrycker 1700-talets fantasilösa inbillningar om Robinson, vilka ingalunda - som kulturhistorikerna tror - bara är en reaktion mot överförfining och en strävan tillbaka till ett missförstått naturtillstånd. Lika litet är Rousseaus samhällsfördrag, som sammanför och förenar individer som av naturen är oberoende av varandra, utslag av en sådan primitivism. Man fäster sig då bara vid skenet, vid utanverket i de små och stora robinsonaderna. I själva verket föregriper de det "borgerliga samhället", som spirat alltsedan 1500-talet och som med väldig fart gått mot sin mognad under 1700-talet. I detta den fria konkurrensens samhälle framstår den enskilde som lösgjord från de naturliga band, som i tidigare epoker gjort honom till ett tillbehör till en bestämd och begränsad mänsklig sammanslutning. För 1700-talets profeter, på vilkas axlar Smith och Ricardo står, är denna 1700-talsmänniska ett ideal som alltid existerat. I själva verket är hon en produkt av å ena sidan upplösningen av de feodala samhällsformerna, å andra sidan de nya produktivkrafter som utvecklats sedan 1500-talet. Men hon framställs inte som ett historiskt resultat utan som utgångspunkt för historien. Eftersom hon motsvarar 1700-talets föreställningar om den mänskliga naturen ser man henne inte som något som historien frambringat utan som något av naturen bestämt. Samma misstag har hittills varje ny epok begått. Men Steuart, som i många avseenden står i motsats till 1700-talet och som i sin egenskap av aristokrat står på mer historisk grund, undviker denna enfaldighet.
Ju längre tillbaka i historien vi går, desto mer osjälvständig förefaller individen - och därmed också den producerande individen. Han tillhör en större helhet: först på ett ännu helt naturligt sätt familjen och den till stam utvidgade familjen, sedan den mer omfattande sammanslutning som uppstått ur stammarnas motsättning och sammansmältning. Först på 1700-talet, i det "borgerliga samhället", framstår de olika sociala formerna som blotta medel för den enskildes privata ändamål, som en yttre nödvändighet. Men den epok, som frambringat denna ståndpunkt - den isolerade individens ståndpunkt - är just den epok som har de hittills mest avancerade samhälleliga förhållandena. Människan är i bokstavlig mening ett zoon politikon - inte bara ett sällskapligt djur, utan också ett djur som kan isolera sig enbart inom ett samhälle. En isolerad individ som producerar utanför samhället är ett oting. Väl kan det någon enstaka gång hända att en civiliserad människa av en tillfällighet hamnar i vildmarken, men hon bär då de samhälleliga krafterna inom sig som möjligheter. En utveckling av produktionen utanför samhället är lika otänkbar som en språkutveckling utan människor som lever tillsammans och talar med varandra.
Det är onödigt att längre uppehålla sig vid detta. Det hade varit alldeles onödigt att ta upp denna fadäs, som var meningsfull och förnuftig för 1700-talets människor, om inte Bastiat, Carey, Proudhon o.s.v. på fullt allvar dragit fram den igen i den moderna ekonomin. För Proudhon och de andra är det naturligtvis bekvämt att förklara ursprunget till ekonomiska förhållanden, vilkas historiska uppkomst de inte känner till, på ett historiefilosofiskt sätt. De skapar myter, låter Adam eller Prometheus komma på idén fix och färdig etc. Ingenting är långtråkigare och torrare än den fantastiska banaliteten.
När vi här talar om produktion, så avser vi alltid produktionen på ett bestämt samhälleligt utvecklingsstadium - samhälleliga individers produktion. Det kan därför förefalla som om vi, för att över huvud kunna tala om produktion, antingen måste följa den historiska utvecklingsprocessen i dess olika faser eller också från början förklara att vi bara har att göra med en bestämd historisk epok, alltså t.ex. med den moderna borgerliga produktionen (vilken i verkligheten är vårt egentliga tema).
Men alla produktionsepoker har vissa kännetecken, vissa bestämningar gemensamt. Produktionen i allmänhet är en abstraktion, men den är begriplig, om den verkligen framhäver och fixerar det gemensamma och om den besparar oss upprepningar. Det allmänna, eller det genom jämförelse utsöndrade gemensamma, är emellertid självt flerfaldigt sammansatt och sönderfaller i olika bestämningar. Några bestämningar hör till alla epoker; andra är gemensamma för flera, men inte alla. Det finns bestämningar som gäller för den modernaste såväl som för den äldsta epoken. Utan dem kan ingen produktion tänkas. Men för produktionen gäller detsamma som för språken: har de mest utvecklade språken lagar och bestämningar gemensamma med de minst utvecklade, så måste detta allmänna och gemensamma särskiljas. Det som förenar alla produktionsformer, deras enhet, framgår redan därav, att subjektet i produktionen, mänskligheten, och objektet, naturen, är desamma. Men för denna enhet får man inte glömma de väsentliga skillnaderna. I en sådan glömska ligger de moderna ekonomernas hela vishet, när de bevisar de bestående sociala förhållandenas evighet och harmoni. Till exempel: ingen produktion är möjlig utan ett produktionsverktyg, om så detta verktyg bara är handen. Ingen produktion är möjlig utan tidigare, hopat arbete - om så detta arbete bara är den färdighet, som genom ständig övning samlats och koncentrerats till vildens hand. Men kapitalet är bland annat också produktionsverktyg och tidigare, hopat arbete. Alltså är kapitalet ett evigt, allmänt naturförhållande; d.v.s. om man bortser från det specifika, som först gör "produktionsinstrument" och "hopat arbete" till kapital. Hela produktionsförhållandenas historia framstår därför t.ex. för Carey som en förfalskning, som regeringarna gjort sig skyldiga till av ond vilja.
Om det inte finns någon produktion i allmänhet, så finns det inte heller någon allmän produktion. Produktionen är alltid en särskild produktionsgren - t.ex. jordbruk, kreatursskötsel, manufaktur o.s.v. - eller också är den en totalitet. Men den politiska ekonomin är inte teknologi. Förhållandet mellan produktionens allmänna bestämningar på ett bestämt samhällsstadium och de särskilda produktionsformerna skall jag utveckla på annat håll (senare).
Men produktionen är i sista hand inte bara särskild. Den utgör alltid en bestämd samhällskropp, ett samhälleligt subjekt, som är verksamt i en mer eller mindre rik totalitet av produktionsgrenar. Förhållandet mellan den vetenskapliga framställningen och den verkliga utvecklingen hör inte hemma i detta sammanhang. Här gäller det produktionen i allmänhet, olika produktionsgrenar och produktionens totalitet.
Det är på modet att inleda nationalekonomiska framställningar med en allmän del - och det är just den som figurerar under titeln 'Produktion' (se t.ex. John Stuart Mill). Däri skall de allmänna betingelserna för all produktion avhandlas. Denna allmänna del redogör eller uppger sig redogöra för: 1) de betingelser, utan vilka ingen produktion är möjlig. D.v.s. ingenting annat än de väsentliga momenten i all produktion. Men i själva verket inskränker sig detta, som vi skall se, till några mycket enkla bestämningar, som intalas med flacka tautologier. 2) de betingelser som produktionen mer eller mindre fordrar, som t.ex. det framåtskridande eller stagnerade samhällstillståndet hos Adam Smith. Hos Smith har detta bara infallets värde, men för att ge det vetenskaplig dignitet skulle det vara nödvändigt att undersöka graden av produktivitet under olika perioder av enskilda folks utveckling. Det är en undersökning som ligger utanför ämnet, men om det skulle föras dit så skulle det behandlas i samband med utvecklingen av konkurrensen, ackumulation o.s.v. I den allmänna tappningen går svaret ut på det allmänna, att ett industriellt folk når sin produktiva höjdpunkt i det ögonblick då det överhuvud når sin historiska höjdpunkt. Ja, verkligen. Ett folks industriella höjdpunkt, så länge ännu inte profiten utan resultatet är huvudsaken för det. I så måtto är yankees överlägsna engelsmännen. Eller också: att t.ex. vissa raser, anlag, klimat, naturförhållanden - som vattenförhållanden, jordens fruktbarhet o.s.v. - är mer produktiva än andra. Utmynnar åter i självklarheten att rikedomen lättare anskaffas när dess element i högre grad är subjektivt och objektivt för handen.
Men detta är inte allt vad ekonomerna uppehåller sig vid i denna allmänna del. Se t.ex. Mill: produktionen skall till skillnad från distributionen etc. lyda av historien oberoende, eviga naturlagar. Därigenom insmugglas borgerliga förhållanden som oomkullrunkeliga naturlagar för samhället in abstracto. Detta är det mer eller mindre medvetna målet för hela förfarandet. Däremot skall människorna angående distributionen ha tillåtit sig en hel del godtycke. Helt bortsett från den brutala åtskillnaden mellan produktion och distribution och deras verkliga förhållande till varandra, så måste så mycket vara uppenbart, som att det för distributionens vidkommande - hur olikartad distributionen än kan vara på olika samhällsstadier - kan vara lika möjligt som i fallet med produktionen att framhålla gemensamma bestämningar och att bortse från alla historiska skillnader och framställa dessa bestämningar som allmänmänskliga lagar. T.ex. måste såväl slaven som den livegne och lönearbetaren ha en bestämd kvantitet näring som gör det möjligt för honom att existera som slav, livegen eller lönarbetare. Erövraren som lever av tribut, eller ämbetsmannen som lever på skatter eller jordägaren som lever på jordräntan, eller munken som lever på allmosor, eller leviten som lever på tionde, erhåller alla en del av den samhälleliga produktionen, en del som är bestämd enligt andra lagar än slavens etc. De två huvudpunkter som alla ekonomer för in under denna rubrik är: 1) egendomen; 2) garantin för denna genom rättsväsende, polis etc. På detta kan man svara mycket kort:
till 1: All produktion innebär att individen tillägnar sig naturtillgångar inom och genom förmedling av en bestämd samhällsform. I denna mening är det en tautologi att säga att egendom (tillägnelse) är en betingelse för produktionen. Men det är löjligt att därifrån göra ett hopp till en bestämd form av egendom, t.ex. privategendomen. (Som därtill är en antagonistisk form, som samtidigt har icke-egendomen som förutsättning.) Historien visar tvärtom att den gemensamma egendomen (t.ex. hos indianerna, slaverna, de gamla kelterna o.s.v.) är den ursprungliga formen, en form som i samhällsegendomens gestalt ännu spelar en betydelsefull roll. Här är det ännu inte alls tal om vilken egendomsform som möjliggör den bästa utvecklingen av rikedomarna. Men det är en tautologi att man inte kan tala om någon produktion, och alltså inte heller om något samhälle, där det inte existerar någon form av egendom. En tillägnelse som inte gör något till sitt eget vore en självmotsägelse.
till 2: Angående garantin för det förvärvade etc. När denna trivialitet reduceras till sitt verkliga innehåll säger den mer än dess predikanter vet, nämligen att varje form av produktion skapar sina egna rättsförhållanden, regeringsformer etc. Råheten och bristen på begrepp ligger snarare däri, att det som utgör ett organiskt sammanhang förs samman på ett tillfälligt sätt i ett rent och bart reflexionssammanhang. Det föresvävar bara de borgerliga ekonomerna att det går bättre att producera under det moderna polisväsendet än t.ex. om det råder knytnävsrätt. De glömmer bara att även knytnävsrätten är en rätt, och att den starkares rätt lever kvar under andra former i deras egen 'rättsstat'.
När de samhälleliga tillstånd som motsvarar ett bestämt produktionsstadium först uppstår, eller när de går under, så inverkar detta naturligtvis störande på produktionen, om också i olika grad och med olika verkan.
För att sammanfatta: Det finns vissa bestämningar som är gemensamma för alla produktionsförhållanden och som i tänkandet fixeras som allmänna; men de s.k. allmänna betingelserna för all produktion är ingenting annat än abstrakta moment, med vilkas hjälp inget verkligt historiskt produktionsstadium kan förstås.
Innan vi går in på en närmare analys av produktionen måste vi skärskåda de olika rubriker som nationalekonomerna sätter vid sidan av rubriken 'Produktion'.
Den mest närliggande föreställningen är denna: I produktionen tillägnar sig (frambringar, gestaltar) samhällsmedlemmarna naturprodukterna i enlighet med de mänskliga behoven; distributionen bestämmer det förhållande, vari den enskilde har del av dessa produkter; utbytet tillför honom de särskilda produkter i vilka han vill omsätta de honom genom distributionen tillfallna kvoterna; slutligen förtärs produkterna i konsumtionen och blir föremål för den individuella tillägnelsen. Produktionen skapar de till behoven svarande objekten; distributionen fördelar dem enligt samhälleliga lagar; utbytet fördelar åter det redan fördelade för de enskilda behoven; och slutligen går produkten i konsumtionen ur sitt samhälleliga kretslopp, blir direkt objekt för det enskilda behovet och tjänar och tillfredsställer detta behov. Produktionen framstår alltså som utgångspunkten, konsumtionen som slutpunkten, distributionen och utbytet som mitten. Mitten är tvåfaldig, eftersom distributionen bestäms som ett moment utgående från samhället, utbytet som ett moment utgående från individerna. I produktionen objektiverar sig personen, i personen subjektiverar sig saken; i distributionen övertar samhället förmedlingen mellan produktion och konsumtion i form av allmänna, överordnade bestämningar; i utbytet förmedlas de av individens tillfälliga bestämning.
Distributionen bestämmer det förhållande (den kvantitet), i vilken produkterna tillfaller individerna; utbytet bestämmer produktionen av vilken individen kräver den del, som genom distributionen anvisats honom.
Produktion, distribution, utbyte och konsumtion utgör på så sätt en regelrätt slutledning; produktionen är det allmänna, distributionen och utbytet det särskilda, konsumtionen det enskilda, vari det hela sammanfattas. Detta är visserligen ett sammanhang - men ett ytligt sådant. Produktionen bestäms av allmänna naturlagar; distributionen av samhälleliga tillfälligheter (och den kan därmed verka mer eller mindre befordrande på produktionen); utbytet framstår som formell samhällelig rörelse; och den slutliga konsumtionsakten, som inte bara fattas som slutmål utan också som ändamål, ligger egentligen utanför ekonomin, förutom däri att den återverkar på utgångspunkten och inleder hela förloppet på nytt.
Nationalekonomernas motståndare - det må vara motståndare inom eller utom nationalekonomin - som förebrår dem deras barbariska åtskiljande av det som hör samman, står antingen på samma grund som de eller också nedanför dem. Det finns ingenting vanligare än invändningen att nationalekonomerna fattar produktionen alltför snävt som ett mål i sig. Lika mycket kommer det an på distributionen. Till grund för denna invändning ligger just den nationalekonomiska föreställningen att distributionen huserar vid sidan av produktionen som en självständig, oavhängig sfär. De bägge momenten fattas med andra ord inte i sin enhet. Som om denna separation inte skulle ha trängt från verkligheten in i läroböckerna utan tvärtom kommit från läroböckerna till verkligheten, och som om det har gällt en dialektisk utveckling av begreppet och inte uppfattningen om verkliga förhållanden!
a) Produktionen är omedelbart också konsumtion. Dubbel konsumtion, subjektiv och objektiv: individen, som utvecklar sina färdigheter medan han producerar, brukar dem också, förtär dem i produktionsakten, just som den naturliga avlelsen är en konsumtion av livskrafter. Produktionen är för det andra konsumtion av produktionsmedlen, vilka brukas och förslits och delvis (som när man använder eld) åter upplöses i sina allmänna beståndsdelar. På samma sätt är den konsumtion av råvaror, vilka inte förblir i sin naturliga gestalt och beskaffenhet utan som tvärtom förbrukas. Själva produktionsakten är därför till alla sina beståndsdelar också konsumtionsakt. Men det medger ekonomerna. Den konsumtion som omedelbart sammanfaller med produktionen kallar de produktiv konsumtion. Denna identitet av produktion och konsumtion framgår av Spinozas tes: bestämning är negation.
Men detta den produktiva konsumtionens begrepp uppställs bara för att skilja den med produktionen identiska konsumtionen från den egentliga konsumtionen, som tvärtom fattas som produktionens förintande motsats.
Konsumtionen är omedelbart också produktion - på det sätt som konsumtionen av kemiska ämnen i naturen är produktion av växter. Att människan när hon intar näring - en form av konsumtion - producerar sin egen kropp, är klart. Detta gäller emellertid om varje form av produktion, som på det ena eller andra sättet producerar en aspekt av människan. Det är konsumtiv produktion. Men - säger ekonomerna - denna produktion som är identisk med konsumtionen är en annan produktion, som innebär att den första produkten förintas. I den första sortens produktion materialiserar sig producenten, i den andra personifieras den sak som han skapat. Följaktligen är denna konsumtiva produktion - fastän den utgör en omedelbar enhet mellan produktion och konsumtion - väsentligen olik den egentliga produktionen. Den omedelbara enhet, vari produktionen sammanfaller med konsumtionen och konsumtionen med produktionen, upphäver inte den omedelbara tvåfalden.
Produktionen är alltså omedelbart konsumtion, konsumtionen är omedelbart produktion. Bägge är omedelbart sin motsats. Men samtidigt finns det en förmedlande rörelse mellan dem. Produktionen förmedlar konsumtionen, vars material den skapar, ty utan produktion skulle konsumtionen sakna objekt. Men konsumtionen förmedlar också produktionen, eftersom den som skapar produkterna är ett subjekt, för vilket de är produkter. Produkten uppnår först i konsumtionen sin bestämmelse. En järnväg, som inte brukas för trafik och som alltså inte utnyttjas, inte konsumeras, är bara en potentiell järnväg, inte en verklig järnväg. Utan produktion ingen konsumtion; men utan konsumtion inte heller något produktion, eftersom produktionen i så fall skulle bli utan ändamål. Konsumtionen producerar produktionen i dubbelt avseende: 1) därigenom att produkten först i konsumtionen blir en verklig produkt. Ett klädesplagg blir ett verkligt klädesplagg först när det används; ett hus, där ingen bor, är inte ett verkligt hus; alltså som produkt, till skillnad från ett rent naturobjekt, bevisar sig, blir, produkten verklig först i konsumtionen. Först när konsumtionen upplöser produkten, dubbar den produkten till produkt; ty produktionen är inte produkt som objektiverad aktivitet, utan bara som objekt för det aktiva subjektet; 2) därigenom att konsumtionen skapar behov av ny produktion, alltså skapar produktionens ideella, inre drivkraft, som är dess grund och förutsättning. Konsumtionen skapar behovet av produktion; den skapar också objektet, som är verksamt som ändamålsbestämmande för produktionen. Om det är uppenbart att produktionen utifrån erbjuder objektet för konsumtion, så är det också uppenbart att konsumtionen ideellt bestämmer objektet för produktionen - som inre bild, som behov, som drivkraft och som ändamål. Den skapar produktionens objekt i en ännu subjektiv form. Utan behov ingen produktion. Men konsumtionen reproducerar behovet.
Detta motsvarar, sett från produktens synpunkt, att produkten 1) ger konsumtionen materialet, objektet. En konsumtion utan objekt är ingen konsumtion; alltså skapar, producerar, produktionen i detta avseende konsumtionen. 2) Men produktionen skapar inte bara objektet för konsumtionen. Den ger också konsumtionen dess bestämdhet, dess karaktär, dess bestämda form. Liksom konsumtionen ger produkten dess karaktär av produkt, så ger produktionen konsumtionen dess karaktär av konsumtion. För det första är ett objekt inte objekt i allmänhet, utan ett bestämt objekt som måste konsumeras på ett bestämt sätt och som i sin tur måste förmedlas genom produktionen. Hunger är hunger, men en hunger som tillfredsställs med kokt kött, som förtärs med kniv och gaffel, är en annan hunger än den som tillfredsställs med rått kött som konsumeras med fingrar, naglar och tänder. Det är alltså inte bara konsumtionens objekt, utan också konsumtionens art som produceras av produktionen - inte bara objektivt, utan också subjektivt. Produktionen skapar alltså konsumenten. 3) Produktionen skapar inte bara ett material åt behovet, utan den skapar också ett behov åt materialet. När konsumtionen lämnar sin första naturråhet och omedelbarhet - och även om den skulle dröja kvar där skulle det vara fråga om en i naturråheten kvardröjande produktion - så förmedlas den själv som drivkraft genom objektet. Det behov av objektet som människan känner har skapats av varseblivningen av det. Konstföremålet skapar en publik som förstår sig på konst och som har behov av skönhet. Produktionen producerar därför inte bara ett objekt för subjektet utan också ett subjekt för objektet. Produktionen producerar alltså konsumtionen, 1) genom att skapa materialet för konsumtionen; 2) genom att bestämma arten av konsumtion; 3) genom att skapa behov hos konsumenterna av de som objekt bestämda produkterna. Den producerar därför konsumtionens objekt, konsumtionens art, konsumtionens behov. På samma sätt producerar konsumtionen producentens inriktning som ändamålsbestämmande behov för hans produktion.
Identiteten mellan konsumtion och produktion framgår alltså i tre avseenden:
1) Omedelbar identitet: Produktionen är konsumtion; konsumtionen är produktion. Konsumtiv produktion. Produktiv konsumtion. Nationalekonomerna kallar bådadera produktiv konsumtion, men gör ännu en distinktion. Den konsumtiva produktionen bestäms som reproduktion; den andra är produktiv konsumtion. Alla undersökningar angående den förstnämnda gäller produktivt eller icke-produktivt arbete; angående den andra gäller de produktiv eller icke-produktiv konsumtion.
2) Att bägge framstår som medel för den andra; förmedlas av denna; något som uttrycks som deras ömsesidiga beroende; en rörelse, varigenom de kommer i relation till varandra och blir oumbärliga för varandra, men som dock förblir någonting yttre. Produktionen skapar materialet som yttre objekt för konsumtionen; konsumtionen skapar behovet som inre objekt, som ändamål för produktionen. Utan produktion ingen konsumtion; utan konsumtion ingen produktion. Uppträder i många former i ekonomin.
3) Produktionen är inte bara omedelbart konsumtion och konsumtionen inte bara omedelbart produktion; inte heller är produktionen bara medel för konsumtionen och konsumtionen bara ändamål för produktionen, d.v.s. det är inte bara så att bägge ger den andra ett objekt - produktionen ett yttre för konsumtionen, konsumtionen ett inre, föreställande, för produktionen - utan det är också så, att var och en, förutom att omedelbart vara den andra och förmedla den andra, också genom att fullbordas skapar den andra; skapar sig själv som den andra. Konsumtionen fullbordar först produktionsakten genom att fullända produkten som produkt, genom att upplösa den, genom att förtära dess självständiga, sakliga form; genom att öka det anslag som utvecklats i den första produktionsakten till färdighet, därför att behovet kräver en förnyad produktion. Den är alltså inte bara den avslutande akt som gör produktionen till produkt, utan den gör också producenten till producent. Å andra sidan producerar produktionen konsumtionen, därigenom att den skapar den bestämda arten av konsumtion, och därigenom att den, i det den skapar konsumtionens stimulus, också skapar själva konsumtionsförmågan som behov. Den under 3) bestämda identiteten belyses ofta i ekonomin i förhållandet mellan tillgång och efterfrågan, mellan objekt och behov; mellan behov, skapade av samhället, och naturliga behov.
För en hegelian är ingenting enklare än att därefter bestämma produktion och konsumtion som identiska. Och det sker inte bara bland socialistiska skriftställare, utan t.o.m. bland prosaiska ekonomer, t.ex. Say; i den formen, att när man betraktar ett folk, så skall dess produktion framstå som dess konsumtion. Eller också mänskligheten in abstracto. Storch har gentemot Say påvisat det felaktiga häri, eftersom ett folk inte bara konsumerar sin produkt utan också skapar produktionsmedel etc., fast kapital etc.[1]
Att se samhället som en enda enhet är dessutom att anlägga ett falskt perspektiv: spekulativt. Hos ett subjekt framstår produktion och konsumtion som moment av en och samma akt. Som det viktigaste skall här bara framhållas, att om man betraktar produktion och konsumtion som ett subjekts eller som många individers aktivitet, så framstår produktion och konsumtion i varje fall som moment av en process, vari produktionen utgör den verkliga utgångspunkten och därför också det dominerande momentet. Konsumtionen som nödtorft, som behov, är själv ett inre moment i den produktiva verksamheten. Men denna aktivitet är utgångspunkten för förverkligandet och därför också dettas dominerande moment, akten, vari hela processen bestäms. Individen producerar ett objekt och vänder genom att konsumera detta tillbaka till sig själv, men som produktiv individ och som en individ som reproducerar sig själv. Konsumtionen framstår alltså som moment i produktionen.
Men i samhället är producenternas relation till produkten så snart den blivit färdig en yttre relation, och produktens återvändande till subjektet beror på subjektets relationer till andra individer. Subjektet erhåller den inte omedelbart. Inte heller är den omedelbara tillägnelsen av produkten individens mål när han producerar i samhället. Mellan producenterna och produkten står distributionen, som genom samhälleliga lagar bestämmer subjektets andel i produktvärlden. Den inträder alltså mellan produktion och konsumtion.
Är nu distributionen en självständig sfär vid sidan av och utanför produktionen?
b) När man skärskådar de sedvanliga ekonomierna, så är det påfallande hur allting där bestäms dubbelt. Så t.ex. figurerar i distributionen jordränta, arbetslön, ränta och profit, medan jord, arbete och kapital figurerar som produktionens drivkrafter. Angående kapitalet är det belysande att det från början bestäms dubbelt, 1) som kraft i produktionen, och 2) som inkomstkälla; som bestämmande respektive bestämda distributionsformer. Ränta och profit figurerar därför också som sådana i produktionen, försåvitt som de är former i vilka kapitalet växer, ökar, alltså är moment i själva dess produktion. Ränta och profit underordnas kapitalet som krafter i produktionen. De är distributionssätt, vilka som krafter i produktionen har kapitalet som förutsättning. De är också kapitalets reproduktionssätt.
Arbetslönen betraktas samtidigt under en annan rubrik som lönarbete; den bestämning, som arbetet där har som produktionsagent, framstår nu som distributionsbestämning. Vore arbetet inte bestämt som lönearbete, så skulle det sätt på vilket det har del i produkterna inte framstå som arbetslön - det gör det ju inte t.ex. i slaveriet. Vad slutligen gäller jordräntan - för att genast ta distributionens mest utvecklade form, vari jordegendomsförhållandena deltar i distributionen av produkterna - så implicerar inte den stora jordegendomen (egentligen storjordbruket) som agent i produktionen jorden rätt och slätt, lika litet som lönen implicerar arbetet rätt och slätt. Distributionsförhållandena och -sätten framstår därför bara som produktionsagenternas baksida. En individ som deltar i produktionen som lönearbetare har del av produktionens produkter, produktionsresultaten, i form av arbetslönen. Distributionens struktur är alltigenom bestämd av produktionens struktur. Distributionen är själv en produkt av produktionen - inte bara sett till objekten, så att produktionsresultaten kan distribueras, utan också till formen, så att det bestämda sättet för deltagande i produktionen bestämmer distributionens särskilda former, formerna för deltagandet i distributionen. Det är alltigenom ett misstag att hänföra jorden till produktionen, jordräntan till distributionen o.s.v.
Ekonomer som Ricardo, som alltsomoftast möter invändningen att de bara har produktionen för ögonen, har därför uteslutande bestämt distributionen som ekonomins objekt, eftersom de instinktivt fattar distributionsformerna som det mest bestämda uttryck som produktionsagenterna tar sig i ett givet samhälle.
För den enskilde individen framstår naturligtvis distributionen som en samhällelig lag, som betingar hans ställning inom den produktion, inom vilken han producerar, och som alltså föregår produktionen. Individen har av naturen inget kapital, ingen jordegendom. Han är från födelsen hänvisad till lönearbetet genom den samhälleliga distributionen. Men själva detta förhållande att vara hänvisad är resultatet av att kapital, jordegendom, existerar som självständiga produktionsagenter.
Ser man till hela samhället tycks distributionen ur en annan synvinkel föregå produktionen och bestämma den; så att säga som ett förekonomiskt faktum. Ett erövrarfolk fördelar ett land mellan erövrarna och inför alltså en bestämd fördelning av jordegendomen: de bestämmer därför produktionen. Eller ett folk gör revolution och slår de stora jordegendomarna i småstycken; de ger alltså genom denna nya distribution produktionen en ny karaktär. Eller lagstiftningen förevigar jordinnehavet inom vissa familjer eller fördelar arbetet som ett ärftligt privilegium och fixerar det därmed enligt ett kastsystem. I samtliga dessa fall - och det är alla historiska fall - tycks inte distributionen struktureras och bestämmas av produktionen, utan omvänt produktionen av distributionen.
Enligt den mest inskränkta föreställningen framstår distributionen som distribution av produkter och är därför ytterligare skild från och kvasi-självständig i förhållande till produktionen. Men innan distributionen är distribution av produkter är den 1) distribution av produktionsinstrument, och 2) en ytterligare bestämning av samma förhållande, nämligen distribution av samhällets medlemmar mellan de olika arterna av produktion. (Individernas underkastelse under bestämda produktionsförhållanden.)
Distributionen av produkterna är uppenbarligen bara resultat av denna distribution, som är inbegripen i själva produktionsprocessen och som bestämmer produktionens struktur. Att betrakta produktionen utan hänsyn till denna i produktionen inbegripna distribution, är uppenbarligen att hänge sig åt en tom abstraktion, eftersom tvärtom distributionen av produkterna är given av sig själv genom den distribution, som utgör ett ursprungligt moment i produktionen. Ricardo, för vilken det gällde att uppfatta den moderna produktionen i dess bestämda sociala struktur och som är produktionens ekonom framför andra, förklarar just därför att det inte är produktionen utan distributionen som är den moderna ekonomins egentliga tema. Här framstår åter osakligheten hos de ekonomer som utvecklar produktionen som en evig sanning medan de förvisar historien till distributionens område.
Vilket förhållande den distribution, som bestämmer produktionen, står i till produktionen, är uppenbarligen en fråga som gäller själva produktionen. Skulle det invändas, att eftersom produktionen måste utgå från en viss distribution av produktionsinstrumenten så måste distributionen i denna betydelse åtminstone föregå produktionen, utgöra dess förutsättning, så behöver man bara svara att produktionen faktiskt har sina betingelser och förutsättningar, som utgör moment i den.
Dessa moment kan till en början framstå som givna av naturen. Men genom själva produktionsprocessen förvandlas de från naturliga till historiska, och medan de under en period framstår som naturliga förutsättningar för produktionen blir de under en annan ett historiskt resultat av produktionen. Inom själva produktionen förändras de ständigt. Så t.ex. omvandlade användningen av maskiner distributionen av såväl produktionsinstrument som produkter. T.o.m. den moderna, stora jordegendomen är resultat av såväl den moderna handeln och den moderna industrin som av användningen av moderna industriella metoder inom jordbruket.
Den nyss framkastade frågan upplöses i sista hand i en annan fråga, nämligen hur allmänhistoriska förhållanden påverkar produktionen och hur produktionen förhåller sig till den historiska utvecklingen överhuvud. Frågan hör uppenbarligen hemma i undersökningen av själva produktionen och utvecklingen av dess begrepp.
Men i den triviala form, som de här har återgetts, så kan de avfärdas ganska kortfattat. Vid alla erövringar är tre ting möjliga. Erövrarna underkastar de erövrade sitt eget produktionssätt (t.ex. engelsmännen på Irland och delvis i Indien under detta århundrade); eller de låter det gamla bestå och nöjer sig med tribut (t.ex. turkarna och romarna); eller också inträder en växelverkan, varigenom något nytt, en syntes, uppkommer (det gäller delvis germanernas erövringar). I samtliga fall är produktionssättet - antingen erövrarnas eller de erövrades, eller sammansmältningen av bägges produktionssätt - avgörande för den nya distribution som upprättas. Fastän denna framstår som förutsättning för den nya produktionsperioden är den alltså själv produkt av produktionen, inte bara av den historiska produktionen i allmänhet utan av den bestämda historiska produktionen.
Så t.ex. handlade mongolerna när de ödelade Ryssland i överensstämmelse med sin produktion, kreatursuppfödningen, vilken kräver stora obebodda vidder. De germanska barbarerna, för vilka åkerbruk med livegna var den hävdvunna produktionen och som levde isolerade på landet, kunde så mycket lättare underkasta de romerska provinserna dessa betingelser, som den koncentration av jordegendomen som skett där redan helt hade omvälvt de äldre jordbruksförhållandena.
Det är en sedvanlig föreställning att man under vissa perioder helt levde av röveri. Men för att man skall kunna röva så måste det finnas något att röva, alltså produktion. Och sättet att röva är i sin tur bestämt av produktionssättet. En nation av börsspekulanter kan inte berövas på samma sätt som en nation av koherdar.
Med slaven bortrövas direkt själva produktionsinstrumentet. Men då måste produktionen i det land till vilket han rövas vara så organiserad att den tillåter slavarbete, eller också måste det (som t.ex. i Sydamerika) skapas ett produktionssätt som svarar mot slaveriet.
Lagar kan föreviga ett produktionsinstrument, t.ex. jord, inom vissa familjer. Dessa lagar får ekonomisk betydelse endast om den stora jordegendomen är i harmoni med den samhälleliga produktionen, som t.ex. i England. I Frankrike bedrevs småjordbruk trots de stora jordegendomarna; de senare slogs därför också sönder under revolutionen. Men förevigandet av sönderstyckningen av ägorna t.ex. genom lagar? Trots dessa lagar koncentreras jordegendomarna åter. Lagarnas betydelse för att konservera distributionsförhållanden - och därmed lagarnas inverkan på produktionen - skall behandlas för sig.
c) Till sist utbytet och cirkulationen: Cirkulationen är själv bara ett bestämt moment i utbytet eller också utbytet betraktat i dess helhet.
I den mån utbytet bara är ett förmedlande moment mellan produktionen (och den genom produktionen bestämda distributionen) och konsumtionen; i den mån konsumtionen emellertid själv framstår som ett moment i produktionen, så ingår uppenbarligen utbytet som ett moment i konsumtionen.
Det är för det första klart att det utbyte av verksamheter och färdigheter som sker i själva produktionen direkt tillhör denna och utgör det väsentliga i den. Detsamma gäller för det andra utbytet av produkter, såvida det är ett medel för framställning av den färdiga, för den omedelbara produktionen bestämda produkten. Där ingår själva utbytet som en akt i produktionen. För det tredje: det s.k. utbytet mellan handlande och handlande är såväl organisatoriskt helt bestämt av produktionen som självt en producerande aktivitet. Utbytet framstår bara som oberoende av, likgiltighet för, produktionen i det sista stadiet, då produkten omedelbart utbyts för konsumtion. Men 1) inget utbyte utan arbetsfördelning, vare sig denna är naturgiven eller redan ett historiskt resultat; 2) privat utbyte förutsätter privat produktion; 3) såväl utbytets intensitet som dess omfång och dess art bestäms av produktionens utveckling och organisation. Till exempel: utbytet mellan stad och landsbygd, inom staden etc. Utbytet framstår alltså i alla sina moment som antingen direkt ingående i produktionen eller som bestämt av denna.
Resultatet som vi nått fram till är inte att produktion, distribution, utbyte, konsumtion är identiska, utan att de alla utgör delar av en totalitet, skillnader inom en enhet. Produktionen dominerar såväl över sig själv i produktionens motsägelsefulla bestämning som över de andra momenten. Från den börjar processen åter och åter på nytt. Att utbyte och konsumtion inte kan vara det dominerande säger sig självt. Lika litet kan det vara distributionen som distribution av produkter. Och distributionen som distribution av produktionsagenterna är själv ett moment i produktionen. En bestämd produktion bestämmer alltså en bestämd konsumtion, distribution, utbyte och bestämda förhållanden mellan dessa olika moment inbördes. Visserligen bestäms också produktionen, i sin ensidiga form, å sin sida av de andra momenten. När t.ex. marknaden utvidgas, d.v.s. när sfären för utbyte utvidgas, så växer också produktionens omfång och den uppdelas mer. Även med förändringar av distributionen förändras produktionen: t.ex. genom kapitalets koncentration, olika distribution av befolkningen i stad och på landsbygd. Slutligen bestämmer konsumtionsbehoven produktionen. Det sker en växelverkan mellan de olika momenten.
När vi betraktar ett givet land nationalekonomiskt börjar vi med dess befolkning, dennas fördelning i klasser, stad, landsbygd, vattenförhållanden, de olika produktionsgrenarna, export och import, årlig produktion och konsumtion, varupriser etc.
Det tycks vara det riktiga att börja med det reella och konkreta, den verkliga förutsättningen, alltså t.ex. att i ekonomin börja med befolkningen, som är hela den samhälleliga produktionsaktens grundval och subjekt.
Men detta visar sig vid närmare skärskådande vara falskt. Befolkningen är en abstraktion om jag t.ex. bortser från de klasser den består av. Dessa klasser är i sin tur ett tomt ord om jag inte känner de element de beror på. T.ex. lönearbete, kapital. Dessa förutsätter utbyte, arbetsfördelning, priser etc. T.ex. är kapitalet ingenting utan lönarbete, utan värde, pengar, pris etc. Skulle jag alltså börja med befolkningen skulle jag börja med en kaotisk föreställning om helheten, och genom närmare bestämningar skulle jag på analytisk väg komma mot allt enklare begrepp; från det föreställda konkreta till det allt tunnare abstrakta, tills jag skulle nå de allra enklaste bestämningarna. Därifrån skulle resan tillbaka anträdas, tills jag åter kom till befolkningen, men denna gång inte till befolkningen som en kaotisk föreställning om helheten utan som en rik totalitet med många bestämningar och relationer.
Den första vägen är den som ekonomin historiskt sett har tagit. 1600-talets ekonomer t.ex. började alltid med den levande helheten, befolkningen, nationen, staten, flera stater etc.; de slutade alltid med att genom analys komma fram till några abstrakta, allmänna relationer som arbetsfördelning, pengar, värde etc. Så snart dessa enskilda moment mer eller mindre fixerats och abstraherats tog de ekonomiska systemen vid, vilka från det enkla - arbete, arbetsfördelning, behov, bytesvärde - går vägen upp till stat, utbyte mellan nationer, världsmarknad.
Den senare är uppenbarligen den vetenskapligt riktiga metoden. Det konkreta är konkret eftersom det utgör sammanfattningen av många bestämningar, alltså enhet i mångfalden. I tänkandet framstår det därför som sammanfattningsprocess, som resultat, inte som utgångspunkt, fastän det är den verkliga utgångspunkten och därför också utgångspunkten för åskådningen och föreställningen. På den första vägen förflyktigas den fulla föreställningen till abstrakt bestämning; på den andra leder de abstrakta bestämningarna till reproduktion av det konkreta på tänkandets väg.
Hegel råkar därför ut för illusionen att han fattar det reella som resultat av det sig självt sammanfattande, i sig fördjupande, sig av egen kraft utvecklande, tänkandet. I själva verket är metoden att stiga från det abstrakta till det konkreta bara tänkandets sätt att tillägna sig det konkreta, att reproducera det som något andligt konkret. Men det är ingalunda själva det konkretas tillkomstprocess. T.ex. impliceras de enklaste ekonomiska kategorierna, låt oss säga bytesvärde, befolkning, en befolkning som producerar under bestämda förhållanden; liksom vissa slag av familje- eller kommun- eller statsinstitutioner etc. Bytesvärdet kan bara existera som abstrakt, ensidig relation i en redan given, konkret, levande helhet. Som kategori har bytesvärdet däremot en antediluviansk tillvaro. För medvetandet - och det filosofiska medvetandet är så bestämt - för vilket det begreppsliga tänkandet är den verkliga människan och för vilket därmed den begreppsliga världen som sådan är den första verkliga världen - framstår därför kategoriernas utveckling som den verkliga produktionsakten, en produktionsakt som tyvärr bara får en impuls utifrån, en produktionsakt vars resultat är världen. Detta är - och det rör sig åter bara om en tautologi - i så måtto riktigt som den konkreta totaliteten som tanketotalitet, som ett tankekonkretum, verkligen är en produkt av tänkandet, begripandet (det begreppsliga tänkandet); men den är ingalunda en produkt av det utanför och över åskådningen och föreställningen tänkande och sig själv skapande begreppet, utan av utarbetningen av åskådning och föreställning i begrepp. Helheten - sådan den i hjärnan framträder som tankehelhet - är en produkt av den tänkande hjärnan, som tillägnar sig världen på det enda möjliga sättet - ett sätt som skiljer sig från den konstnärliga, religiösa, praktisk-andliga tillägnelsen av världen. Det verkliga subjektet förblir som tidigare i sin självständighet utanför hjärnan; nämligen så länge som hjärnan förhåller sig enbart spekulativ, enbart teoretisk. Också i den teoretiska metoden måste därför subjektet, samhället, föresväva föreställningen som förutsättning.
Men har inte dessa enkla kategorier också en oavhängig historisk eller naturlig existens före de mer konkreta kategorierna? Det beror på. T.ex. börjar Hegel helt riktigt Rättsfilosofin med innehavet som subjektets enklaste rättsliga förhållande. Men det existerar inte något innehav före familjen eller före herre- och drängförhållandena, som är mycket mer konkreta förhållanden. Däremot skulle det vara riktigt att säga att det finns familjer, stammar, som ännu bara innehar men inte har egendom. - Den enklare kategorin framstår alltså som förhållande i enklare familje- eller stamegenskaper i förhållande till egendom. I det mer utvecklade samhället framstår den som det enklare förhållandet i en utvecklad organisation. Men det konkreta substrat, vars relation är innehavet, är alltid förutsatt. Man kan föreställa sig en enskild vilde som innehar något. Men i så fall är innehavet inget rättsförhållande. Det är fel att innehavet historiskt sett skulle utveckla sig till familjen. Innehavet implicerar tvärtom alltid denna "mer konkreta rättskategori". Men det förhåller sig alltid så, att de enkla kategorierna är uttryck för förhållanden, i vilka det mindre utvecklade konkreta kan ha förverkligats, utan att det ännu har bestämt den mer mångsidiga relation eller det mer mångsidiga förhållande som är det andliga uttrycket för den konkreta kategorin; medan det mer utvecklade konkreta bibehåller samma kategori som ett underordnat förhållande. Pengar kan existera, och har existerat i historien, innan det fanns kapital, innan det fanns banker, innan det fanns lönearbete etc.
Det kan därför också uttryckas så, att de enklare kategorierna kan uttrycka en outvecklad helhets härskande förhållande eller en utvecklad helhets underordnade förhållande - ett förhållande, som historiskt redan existerade, innan helheten utvecklades i den riktning, som uttrycks i en mer konkret kategori. I så måtto motsvarar det abstrakta tänkandets väg, som går från det enklaste upp mot det sammansatta, den verkliga historiska processen.
Å andra sidan kan man invända, att det finns högt utvecklade, men historiskt sett mer omogna samhällsformer, i vilka ekonomins högsta former, t.ex. kooperation, genomförd arbetsfördelning o.s.v. föreligger, utan att det därför finns pengar i någon form, t.ex. Peru. Inte heller i de slaviska samfunden uppträder pengarna och det utbyte som betingar dem (eller gör det bara i liten utsträckning), medan de däremot förekommer vid samfundens gränser, i deras kommunikation med andra samfund. Där är det uppenbarligen felaktigt att sätta utbytet inom samfundet som det ursprungligt konstituerande elementet. Tvärtom uppträder det tidigare i de olika samfundens kommunikation med varandra än mellan medlemmarna inom ett och samma samfund.
Vidare: fastän pengarna redan mycket tidigt och allsidigt spelar en roll är de i antiken förekommande som härskande element enbart i vissa nationer, handelsnationer. Och t.o.m. i den mest civiliserade antiken, hos greker och romare, når pengarna endast under dessa samhällens upplösningsperioder den fulla utveckling, som är en förutsättning för det moderna, borgerliga samhället. Denna enkla kategori uppträder alltså med full intensitet endast under de mest utvecklade samhällsförhållandena. I det romerska riket t.ex. förblev skatter och hushållning in natura grundvalen även sedan det nått sin högsta utveckling. Penningväsendet utvecklades fullständigt endast i hären. Det omfattade aldrig heller arbetets helhet. Därför kan den enklare kategorin, fastän den historiskt har existerat före den mer konkreta kategorin, nå sin fulla intensiva och extensiva utveckling först i en sammansatt samhällsform, medan den mer konkreta kategorin hade nått en fullare utveckling i en mindre utvecklad samhällsform.
Arbetet tycks vara en ganska enkel kategori. Också föreställningen om arbetet i allmänhet är urgammal. Ändå är "arbetet", i denna enkla ekonomiska bestämning, en lika modern kategori som de förhållanden som skapar denna enkla abstraktion. Det monetära systemet bestämmer t.ex. ännu rikedomen helt objektivt i pengar, som ett yttre ting. I förhållande till detta system innebär det ett stort framsteg när manufaktursystemet eller det kommersiella systemet ser rikedomens källa inte i objekten utan i den subjektiva aktiviteten - det kommersiella arbetet och manufakturarbetet - fastän man fortfarande bara uppfattar denna aktivitet snävt som penningskapande. Mot detta system står det fysiokratiska, som ser en bestämd form av arbete - jordbruket - som det rikedomsskapande arbetet och som inte längre betraktar själva objektet i pengarnas förklädnad utan som produkt överhuvud, som allmänt resultat av arbetet. Denna produkt uppfattas ständigt i överensstämmelse med aktivitetens begränsning som naturbestämd produkt - jordbruksprodukt, jordprodukt par excellence.
Det var ett kolossalt framsteg av Adam Smith att kasta bort varje bestämning av den rikedomsskapande aktiviteten - det var arbetet rätt och slätt, varken manufaktur-, kommersiellt eller jordbruksarbete, utan såväl det ena som det andra som skapade rikedom. Den rikedomsskapande aktivitetens abstrakta allmänhet motsvarar också allmänheten i det som rikedom bestämda objektet, produkten överhuvud eller också arbetet överhuvud, men nu som förflutet, objektiverat arbete. Hur besvärlig och stor denna övergång var framgår av att Adam Smith själv från tid till annan återföll i det fysiokratiska systemet.
Nu kunde det förefalla som om man därmed bara funnit det abstrakta tittrycket för den enklaste och äldsta relation vari människorna - i vilken som helst samhällsform - uppträder som producerande. Det är å ena sidan riktigt, men inte å den andra. Likgiltigheten inför ett bestämt slags arbete förutsätter en högt utvecklad totalitet av verkliga arter av arbeten, av vilka ingen längre är den dominerande. Således uppstår de allmännaste abstraktionerna överhuvud bara i den rikaste konkreta utvecklingen, vari ett framstår som gemensamt för mycket, gemensamt för allt. Då kan man inte längre tänka det i en särskild form.
Å andra sidan är denna abstraktion av arbetet överhuvud inte bara det andliga resultatet av en totalitet av konkreta arbeten. Likgiltigheten i förhållande till det bestämda arbetet motsvarar en samhällsform där individerna med lätthet övergår från ett arbete till ett annat och där arbetets bestämda art är tillfällig och därför likgiltig för dem. Arbetet har här - inte bara i tänkandet utan i verkligheten - blivit medel för skapande av rikedomen överhuvud, och det har upphört att vara sammanvuxet med individerna som ett särdrag hos dem. Ett sådant tillstånd har nått sin högsta utveckling i det borgerliga samhällets modernaste form - i Förenta staterna. Först här blir alltså abstraktionen i kategorin "arbete", "arbete överhuvud", arbete utan omsvep, som är den moderna ekonomins utgångspunkt, praktiskt sann. Den enklaste abstraktionen, som den moderna ekonomin ger första rummet och som uttrycker en urgammal och för alla samhällsformer giltig relation, blir alltså ändå praktiskt sann i denna abstraktion först som det modernaste samhällets kategori. Man skulle kunna säga att det som i USA framstår som historisk produkt - denna likgiltighet i förhållande till det bestämda arbetet - hos t.ex. ryssarna framstår som naturligt anlag. Det är bara en förbannad skillnad om barbarer har anlag för att bli besläktade med allt, eller om civiliserade människor använder sig själva till allt. Och ryssarnas likgiltighet inför arbetets bestämning motsvarar i praktiken den traditionella fastväxningen vid ett bestämt arbete, varifrån de kan avlägsnas endast genom inflytelser utifrån.
Detta exempel med arbetet visar på ett slående sätt hur även de mest abstrakta kategorier visserligen - just genom att vara så abstrakta - har giltighet för alla epoker men hur abstraktionen i sin bestämdhet själv är en produkt av historiska förhållanden och endast har full giltighet innanför dessa förhållanden.
Det borgerliga samhället är den mest utvecklade och mångsidiga produktionsorganisationen i historien. Förståelsen av dess struktur innebär därför samtidigt insikt i strukturen och produktionsförhållandena i alla fallna samhällsformer - samhällsformer, av vilkas rester och element det borgerliga samhället byggts upp. Sådana rester släpas fortfarande med, samtidigt som blotta antydningar i tidigare samhällsformer nått sin fulla utveckling etc. Människans anatomi ger nyckeln till apans anatomi. Antydningar om det högre hos lägre stående djurarter kan bara förstås om det högre redan är känt. Den borgerliga ekonomin ger alltså nyckeln till den antika etc. Men ingalunda på de ekonomers maner, som suddar ut alla historiska skillnader och i alla samhällsformer ser de borgerliga. Man kan förstå tribut, tionde etc. när man känner till jordräntan. Men man får inte förutsätta att de är identiska. Eftersom det borgerliga samhället till yttermera visso bara är en motsägelsefull utvecklingsform, så kan där tidigare formers förhållanden påträffas helt stympade. T.ex. kommunegendomen. Om det därför är sant att den senaste formen betraktar tidigare stadier som trappsteg som leder upp till den själv, så skall detta inte tas ad notam. Den kan innehålla dem utvecklade, förkrympta, karikerade etc. - men alltid väsensskilda. Den så kallade historiska utvecklingen beror över huvud därpå, att den senaste formen betraktar de tidigare som steg upp mot den själv och att den, eftersom den sällan - och bara under mycket bestämda förhållanden - är i stånd att kritisera sig själv (och här gäller det naturligtvis inte sådana perioder som betraktar sig själva som förfallsperioder) uppfattar dem ensidigt. Det var först den kristna religionen som kunde bidra med en objektiv förståelse av tidigare mytologier, så snart dess självkritik i en viss utsträckning, s.a.s. till sin möjlighet var färdig. På samma sätt kunde den borgerliga ekonomin förstå den feodala, antika, orientaliska ekonomin först när det borgerliga samhällets självkritik hade börjat. Om den borgerliga ekonomin inte på ett mytologiskt sätt identifierat sig helt med tidigare ekonomier liknade dess kritik av dem, och i synnerhet av feodalismen, med vilken den ännu hade att kämpa, den kritik som kristendomen bestod hedendomen eller protestantismen katolicismen.
Liksom över huvud taget är fallet med varje social vetenskap, skall man vid studier av de ekonomiska kategoriernas utveckling alltid komma ihåg, att så som subjektet - här det moderna, borgerliga samhället - är givet i verkligheten, så är det också givet i huvudet, och att kategorierna därför uttrycker tillvarosformer, existensbestämningar, ofta bara enskilda sidor av detta bestämda samhälle, av detta subjekt. Därför börjar de inte heller vetenskapligt att fungera, där det talas om dem som sådana. Detta måste man hålla i minnet, eftersom det är avgörande för indelningen. Ingenting förefaller t.ex. naturligare än att börja med jordräntan, med jordegendomen, eftersom den är bunden till jorden, källan för all produktion och existens, och till den första produktionsformen i alla någorlunda fast organiserade samhällen - jordbruket. Men ingenting skulle vara falskare. I alla samhällsformer är det en bestämd produktion, och därmed dess förhållanden, som bestämmer alla andra produktioners rang och inflytande. Den är den allmänna belysning, i vars ljus alla andras färger framstår, och den modifierar därmed dessa färgers egenart. Den är en särskild eter, som bestämmer den specifika vikten hos allt som finns i den. T.ex. hos herdefolk (jägar- och fiskarfolk ligger bortom den punkt där den verkliga utvecklingen börjar). Hos dem förekommer - sporadiskt - vissa former av jordbruk. Jordegendomen bestäms därav. Den är gemensam och bibehåller mer eller mindre denna form, allteftersom dessa folk håller mer eller mindre fast vid sin tradition, t.ex. slavernas jordegendom. Hos folk med fast jordbruk - att det är fast är redan det ett stort språng - där detta är förhärskande, som hos de antika och feodala folken, har även industrin och dess organisation, liksom egendomens därtill svarande former mer eller mindre karaktär av jordegendom; den är antingen helt avhängig av den som hos de gamla romarna eller kopierar som under medeltiden landsbygdens organisation och förhållanden i staden. T.o.m. kapitalet har under medeltiden - om det inte rör sig om rent penningkapital utan kapital som traditionella verktyg etc. - denna karaktär av jordegendom.
I det borgerliga samhället är förhållandet omvänt. Jordbruket blir mer och mer en industrigren och behärskas helt av kapitalet. På samma sätt med jordräntan. I alla former där jordegendomen härskar är naturrelationen ännu förhärskande. I de former där kapitalet härskar är det samhälleligt och historiskt skapade elementet förhärskande. Jordräntan kan inte förstås utan kapitalet. Men kapitalet kan förstås utan jordräntan. Kapitalet är den allt behärskande ekonomiska makten i det borgerliga samhället. Det måste utgöra såväl startpunkten som slutpunkten, och det måste utvecklas före jordegendomen (d.v.s. i den ekonomiska teorin). Efter det att bägge betraktats var för sig måste deras ömsesidiga relation betraktas.
Det skulle alltså vara ogörligt och felaktigt att låta de ekonomiska kategorierna följa varandra i den ordning som de i historien varit bestämmande. Deras ordningsföljd bestäms tvärtom genom den relation de har i det moderna, borgerliga samhället, och som är precis omvänd mot den som framstår som deras naturliga ordningsföljd eller som motsvarar den historiska utvecklingen. Det gäller inte det förhållande som de ekonomiska förhållandena historiskt sett intar i de olika samhällsformernas följd. Än mindre om deras ordningsföljd "i idén" (Proudhon) en rörig föreställning om den historiska utvecklingen). Nej, det gäller deras struktur inom det moderna borgerliga samhället.
Den renhet (abstrakta bestämdhet) i vilken antikens handelsfolk - fenicier, kartager - framstår, beror just på att de jordbrukande folken var förhärskande. Kapitalet som handels- eller penningkapital framstår just i denna abstraktion, där kapitalet ännu inte blivit samhällenas härskande element. Lombarder och judar intar i förhållande till de jordbrukande medeltida samhällena samma ställning.
Vidare exempel på de olika ställningarna som samma kategorier intar på olika samhällsnivåer: En av det borgerliga samhällets sista former: aktiebolaget. Uppträder emellertid också i det borgerliga samhällets begynnelse i de stora, privilegierade och med monopol försedda handelskompanierna.
Själva begreppet nationalrikedom (en föreställning, som delvis går igen ännu hos 1700-talets ekonomer) d.v.s. att rikedomen bara skapas för staten, men att statens makt beror på rikedomen, detta begrepp smyger sig på så sätt in hos 1600-talets ekonomer. Det var i denna ännu omedvetet hycklande form som rikedomen presenterade sig själv och produktionen av rikedom som målet för den moderna staten. Nu betraktas staten bara som medel för produktion av rikedom.
Indelningen måste uppenbarligen göras så: 1) De allmänt abstrakta bestämningar, som därför i större eller mindre utsträckning tillkommer alla samhällsformer men i den diskuterade meningen. 2) De kategorier, som utgör det borgerliga samhällets inre struktur och varpå de fundamentala klasserna beror. Kapital, lönearbete, jordegendom. Deras inbördes relation. Stad och landsbygd. De tre stora samhällsklasserna. Utbyte mellan dem. Cirkulation. Kreditväsen (privat). 3) Sammanfattningen av det borgerliga samhället i form av staten. Betraktad i relation till sig själv. De "improduktiva" klasserna. Skatter. Statsskuld. Offentlig kredit. Befolkning. Kolonierna. Utvandring. 4) Produktionens internationella förhållanden. Internationell arbetsfördelning. Internationellt utbyte. Export och import. Växelkurs. 5) Världsmarknaderna och kriserna.
Notabene angående de punkter, som bör nämnas här och inte får glömmas:
1) Krig utvecklat före fred; hur vissa ekonomiska förhållanden, såsom lönearbete, maskiner etc., utvecklades tidigare genom krigen och i armén än i det borgerliga samhällets inre. Även förhållandet mellan produktivkraft och kommunikationsformer särskilt åskådligt i hären.
2) Den hittillsvarande ideella historieskrivningens förhållande till den reella. I synnerhet de s.k. kulturhistoriernas förhållande, som alla är religions- och statshistorier. (Vid samma tillfälle kan det också sägas något om den hittillsvarande historieskrivningens olika arter. S.k. objektiv. Subjektiv - moralisk bl.a. Filosofisk.)
3) Sekundära och tertiära, över huvud härledda, överförda, icke ursprungliga produktionsförhållanden. Här spelar internationella förhållanden in.
4) Förebråelser för att denna uppfattning skulle vara materialistisk. Dess för hällande till den naturalistiska materialismen.
5) Dialektiken i begreppen produktivkraft (produktionsmedel) och produktionsförhållanden, en dialektik vars gränser skall bestämmas och som inte upphäver den reella skillnaden.
6) Det ojämna förhållandet mellan utvecklingen av den materiella produktionen och t.ex. den konstnärliga. Över huvud taget får begreppet framsteg inte fattas i den vanliga abstraktmeningen. Modern konst etc. Denna disproportion är inte så viktig och svårförståelig som disproportionen inom själva de praktiskt-sociala förhållandena. T.ex. bildningen. USA:s förhållande till Europa. Men den verkligt besvärliga punkt som skall behandlas här gäller emellertid hur produktionsförhållandena som rättsförhållanden utvecklats olika (i förhållande till produktionsförhållandena som sådana). Alltså t.ex. förhållandet mellan den romerska privaträtten (i mindre utsträckning kriminalrätten och den offentliga rätten) och den moderna produktionen.
7) Denna uppfattning framstår som en nödvändig utveckling. Men det berättigade i [att räkna med] tillfälligheten. Hur? (Även friheten bl.a.) (Kommunikationsmedlens inverkan. Världshistorien har inte alltid existerat; historien som världshistoria är ett resultat.)
8) Den naturligt utgångspunkten naturbestämningen; subjektivt och objektivt. Stammar, raser o.s.v.
1) Angående konsten vet vi att dess blomstringstider ingalunda står i förhållande till den allmänna samhällsutvecklingen, alltså inte heller till den materiella grundvalen eller till dess organisations anatomi. T.ex. grekerna i jämförelse med de moderna eller också med Shakespeare. Om vissa konstformer, t.ex. eposet, är det t.o.m. en accepterad uppfattning att de inte längre kan produceras i sin epokgörande, klassiska gestalt så snart konstproduktionen som sådan inträtt; att alltså på konstens eget område vissa betydande skapelser endast kan uppstå på ett outvecklat stadium av konstens utveckling. Om detta gäller förhållandet mellan olika konstarter inom konstens eget område så är det mindre uppseendeväckande att det gäller hela konstens område i förhållande till den allmänna samhällsutvecklingen. Svårigheten ligger bara i att ge en generell version av dessa motsägelser. Så snart de specificeras är de redan förklarade.
Låt oss t.ex. ta den grekiska konstens och därefter Shakespeares förhållande till nutiden. Det är bekant att den grekiska mytologin inte bara är den grekiska konstens arsenal utan också dess grundval. Är den syn på naturen och på de samhälleliga förhållandena som ligger till grund för den grekiska fantasin och därmed för den grekiska [mytologin] möjlig i en tid med automater och järnvägar och lokomotiv och elektriska telegrafer? Vad är Hefaistos i jämförelse med Roberts & Co., Zeus i jämförelse med Crédit Mobilier? All mytologi övervinner, behärskar och gestaltar naturkrafterna i inbillningen och genom inbillningen; den försvinner alltså med det verkliga herraväldet över naturkrafterna. Vad är Ossa, ryktets gudinna, mot Printinghouse Square? Den grekiska konsten förutsätter den grekiska mytologin, d.v.s. den förutsätter att naturen och de samhälleliga formerna redan bearbetats på ett omedvetet konstnärligt sätt i folkfantasin. Det gäller inte vilken mytologi som helst, d.v.s. inte vilken omedveten konstnärlig bearbetning av naturen som helst (här inbegripet allt objektivt, alltså även samhället). Egyptisk mytologi kunde aldrig vara grunden eller modersskötet för den grekiska konsten. Men i varje fall en mytologi. Alltså ingalunda en samhällsutveckling som utesluter varje mytologiskt förhållande till naturen, varje mytologiserande förhållande till den; som alltså av konstnären kräver en av mytologin oavhängig fantasi.
Å andra sidan: är Akilles möjlig med krut och kulor? Eller överhuvud Iliaden med tryckpressen och t.o.m. tryckerimaskinen? Upphör inte sångerna och sagorna och muserna med nödvändighet med tidningsmurveln - försvinner alltså inte betingelserna för den episka poesin?
Men svårigheten ligger inte i att förstå att grekisk konst och epik är knuten till vissa samhälleliga utvecklingsformer. Svårigheten ligger däri, att vi ännu uppskattar dem och att de i viss mening fortfarande gäller som rättesnöre och ouppnåeligt mönster för oss.
En man kan inte bli barn igen, eller också blir han barnslig. Men gläder honom inte barnets naivitet, och måste han inte själv sträva efter att återskapa barnets sanning på en högre nivå? Upplever inte varje epok i barnanaturen sin egen karaktär i natursanning? Varför skulle inte mänsklighetens barndom, som skönast utvecklades i Grekland, utöva en ständig lockelse som ett aldrig återkommande stadium? Det finns ouppfostrade barn och lillgamla barn. Många av antikens folk hör till dessa kategorier. Grekerna var normala barn. Att deras konst fängslar oss står inte i motsägelse till att den uppstod på ett outvecklat samhällsstadium. Det är tvärtom ett resultat därav och hänger oskiljaktigt samman med att de omogna samhällsbetingelser, under vilka denna konst uppstod och som var den enda möjligheten för att den skulle kunna uppstå, aldrig kan återvända.
Upplösningen av alla produkter och verksamheter i bytesvärden förutsätter såväl upplösningen av alla fasta personliga (historiska) beroendeförhållanden i produktionen som det allsidiga beroendet mellan producenterna inbördes. Varje enskilds produktion är avhängig av alla andras produktion; och samtidigt har omvandlingen av hans produktion till livsmedel för honom själv blivit avhängig av alla andras konsumtion. Priser har det funnits länge, liksom utbyte; men såväl detta att priserna bestäms av produktionskostnaderna som att utbytet påverkar alla produktionsförhållanden, är något som kommit till full utveckling och som ständigt utvecklas mer och mer i det borgerliga samhället, den fria konkurrensens samhälle. Det som Adam Smith på äkta 1700-talsvis ser som den förhistoriska perioden är i själva verket en produkt av historien.
Denna ömsesidiga avhängighet uttrycks i utbytets beständiga nödvändighet och i bytesvärdets ställning som allsidig förmedlare. Ekonomerna uttrycker detta så: var och en följer sitt privata intresse och endast sitt privata intresse; och därmed tjänar var och en, utan att vilja det och utan att veta om det, allas privatintressen, alltså det allmänna intresset. Poängen ligger inte i att man därigenom att var och en följer sitt privatintresse uppnår allas privatintresse, alltså det allmänna intresset. Tvärtom är det möjligt att ur denna abstrakta fras dra slutsatsen att var och en hindrar alla andras intresse att komma till uttryck och att i stället för något helt positivt det negativa blir följden av detta allas krig mot alla. Poängen ligger tvärtom i att privatintresset självt är ett samhälleligt bestämt intresse och att det bara kan uppnås inom de gränser och med de medel som samhället föreskriver, d.v.s. genom att de samhälleliga betingelserna och medlen reproduceras. Det är de privatas intresse, men innehållet i detta intresse, såväl som formen och medlen för att förverkliga det, är givna genom de av alla oberoende samhälleliga betingelserna.
Individerna är likgiltiga för varandra, men de är samtidigt ömsesidigt och allsidigt beroende av varandra. Detta utgör deras samhälleliga sammanhang. Detta sammanhang uttrycks i bytesvärdet. Individens verksamhet eller produkt blir en verksamhet eller en produkt inom sammanhanget först genom bytesvärdet; individen måste producera en allmän produkt - bytesvärdet eller, om detta betraktas isolerat och individualiserat, pengar. Den makt som en individ har över andras verksamhet eller över de samhälleliga tillgångarna beror här på hans innehav av bytesvärden, av pengar. De bestämmer hans samhälleliga makt och hans sammanhang med samhället. Verksamheten, hurdan denna än är beskaffad, och produkten av verksamheten, vilken särskild beskaffenhet den än har, är bytesvärdet, d.v.s. något allmänt, vari all individualitet, all egenart förnekas och förintas. Detta är i själva verket ett tillstånd mycket olikt det, där individen eller den till familj och stam naturligt eller historiskt utvidgade individen reproducerar sig direkt ur naturen eller där hans produktiva verksamhet och hans andel i produktionen, liksom hans förhållande till andra, bestäms av arbetsformen och produkterna.
Såväl verksamhetens samhälleliga karaktär som produktens samhälleliga form och individens andel i produktionen framstår i det borgerliga samhället som något för individen främmande, något sakligt; inte som individernas inbördes förhållande utan som deras underkastelse under förhållanden, som är oberoende av dem och som uppstår ur sammanstötningen mellan för varandra likgiltiga individer. Det allmänna utbytet av verksamheter och produkter som blivit varje individs livsbetingelse, och det ömsesidiga sambandet mellan individerna, framstår som något för dem främmande, av dem oberoende - som en sak. I bytesvärdet omvandlas de samhälleliga relationerna mellan personer till samhälleliga relationer mellan saker. Den personliga förmågan har blivit något sakligt. Ju mindre samhällelig kraft bytesmedlet besitter, ju starkare dess sammanhang är med den omedelbara arbetsproduktens natur och med den i byteshandeln inbegripnes omedelbara behov, desto starkare måste de sammanhållande banden mellan individerna vara. Detta ser vi i patriarkaliska samhällsförhållanden, i det antika samhället, feodalism och skråväsende. Varje individ besitter samhällelig makt i form av ting. Beröva tinget denna samhälleliga makt, och ni måste sätta personer att behärska personerna. Personliga avhängighetsförhållanden (till en början rent naturliga) är den första samhällsformen, i vilken den mänskliga produktiviteten endast utvecklats i liten utsträckning och på isolerade avsnitt. Den andra huvudformen är personlig oavhängighet grundad på saklig avhängighet. Först här utvecklar sig ett system av allmän samhällelig näringsomsättning, av universella relationer, allsidiga behov och universell förmåga. Det tredje stadiet är fri individualitet, grundad på individernas universella utveckling och underordningen av deras gemensamma, samhälleliga produktivitet. Det andra stadiet skapar betingelserna för det tredje, patriarkaliska, liksom antika (och feodala) tillstånd förfaller i takt med utveckling av handeln, lyxen, pengarna, bytesvärdet, liksom det moderna samhället växer fram ur dessa förhållanden.
Utbyte och arbetsfördelning påverkar varandra ömsesidigt. När var och en arbetar för sig och produkten inte täcker hans behov, måste han naturligtvis byta ut den, inte bara för att ta del av den allmänna produktionen utan också för att omvandla sin egen produkt i livsmedel för honom själv. Då utbytet förmedlas genom bytesvärdet och pengarna, förutsätter detta visserligen producenternas allsidiga beroende av varandra men samtidigt också en fullständig isolering av deras privatintressen och en fördelning av det samhälleliga arbetet, vars enhet framstår som ett naturförhållande för de enskilda individerna, oberoende av dem. Den allmänna tillgångens och efterfrågans tryck skapar sammanhanget mellan de för varandra likgiltiga individerna.
Själva nödvändigheten att omvandla produkten eller verksamheten till bytesvärde, till pengar - varigenom individerna vidmakthåller och i saklig form bevisar sin samhälleliga makt - bevisar två ting: 1) att individerna fortfarande endast producerar för samhället och i samhället; 2) att deras produktion inte är omedelbart samhällelig, inte resultatet av en förening mellan individerna, i vilket arbetet fördelas. Individerna är underkastade den samhälleliga produktionen, vilken existerar som en ödesmakt utanför dem; men den samhälleliga produktionen är inte underkastad individer som handhar den som sin gemensamma tillgång. Det finns alltså ingenting mer lögnaktigt och motbjudande än att förutsätta att individerna i förening kontrollerar den samlade produktionen i ett samhälle som är grundat på bytesvärdet, pengarna. Det privata utbytet av alla arbetsprodukter och verksamheter står i motsats till såväl den fördelning som grundas på (naturligt framvuxen och politisk) över- och underordning av individerna inbördes som till det fria utbytet mellan individer, associerade genom gemensam tillägnelse och kontroll av produktionsmedlen. (Vad gäller det förra förhållandet omfattar där det egentliga utbytet långtifrån alla livets förhållanden och inte hela kollektivet utan råder snarare mellan olika kollektiv. Det råder ingalunda inom alla produktions- och kommunikationsförhållanden. Under- och överordningen mellan individerna tar sig olika uttryck: patriarkalisk, antik, feodal. - Vad beträffar associationen mellan individer, så är inte heller denna association något som kan upprättas när och hur som helst. Den förutsätter en bestämd utveckling av materiella och andliga betingelser.)
Liksom arbetsfördelningen framkallar agglomerationer, kombinationer, kooperationer, motsättningar mellan privatintressen, klassintressen, konkurrens, kapitalkoncentration, monopol och aktiebolag - motsägelsefulla former av enhet, som frambringar sin egen motsats - så skapar det privata utbytet världshandeln, och det privata oberoendet skapar det fullständiga beroendet av den s.k. världsmarknaden. Ja, på samma sätt skapar de enskilda utbytesaktionerna ett bank- och kreditväsen, vilket jämkar samman storheterna i privatutbytet. Varje nations privatintressen sönderfaller i lika många nationer som nationen har fullvuxna invånare, och exportörernas och importörernas intressen står i motsats till varandra. Men i växelkursen erhåller den nationella handeln ett sken av självständighet. Ingen får därför tro att en börsreform kan upphäva grunden för den in- eller utrikes privathandeln. Men inom det borgerliga samhället, som bygger på bytesvärdet, skapas såväl kommunikations- som produktionsförhållanden, som tillika är minor som kan spränga samhället i luften. (Det finns en mängd motsägelsefulla former inom den samhälleliga enheten, men denna motsägelsefyllda karaktär kan ändå inte krossas genom en lugn metamorfos. Om vi å andra sidan i samhället sådant det är, inte kunde uppdaga de materiella produktionsbetingelserna och de dem motsvarande kommunikationsförhållandena för ett klasslöst samhälle, så vore alla försök att spränga samhället i luften lika meningslösa som en strid med väderkvarnar.)
(... För övrigt är här bara att anmärka, att översikterna över den totala handeln och produktionen som de föreligger i prislistorna erbjuder det bästa beviset för, hur den enskilde förhåller sig till sin egen handel och sin egen produktion som till ett sakligt, av honom oberoende förhållande. I världsmarknaden har såväl detta den enskildes beroende av helheten som helhetens oberoende av den enskilde nått en sådan höjd, att den redan innehåller fröet till sin egen upplösning.) Nivelleringen istället för den verkliga gemenskapen och universaliteten.
(Det har sagts och kan sägas igen, att det som är skönt och stort beror just på detta naturligt framsprungna, andliga och materiella utbyte, som är oberoende av individernas vetande och vilja och som förutsätter deras inbördes oavhängighet och likgiltighet. Säkerligen är detta sakliga sammanhang att föredra framför ett rent lokalt sammanhang grundat på blodsband och människornas förhållande till varandra som herre och dräng. Det är lika säkert, att individerna inte kan underordna sig sina egna samhälleliga förhållanden innan de har skapat dem. Men det är motbjudande att uppfatta detta rent sakliga sammanhang som det naturliga och det enda som motsvarar människans väsen (i motsats till vad hon vet och vill). Sammanhanget är tvärtom en mänsklig produkt, en historisk produkt. Det hör hemma på ett bestämt utvecklingsstadium. Det är främmande för människorna och uppträder som en självständig makt gentemot dem, och det bevisar bara att människorna fortfarande är i färd med att skapa betingelserna för sitt sociala liv i stället för ha utgått ifrån dessa betingelser. Det är ett naturligt sammanhang, som skapats av individer med bestämda, begränsade produktionsförhållanden. De universellt utvecklade individerna, vilkas samhälleliga förhållanden är som deras egna, gemensamma förhållanden, underkastade deras egen kontroll, är inte naturprodukter utan historiska produkter. Graden och mångsidigheten i utvecklingen av de resurser, som gör denna individualitet möjlig förutsätter just produktion på bytesvärdets grund. Det är först den som skapar individens totala alienation från sig själv och andra men också mängden och allsidigheten av hans relationer och färdigheter. På tidigare utvecklingsstadier framstår den enskilde individen som fullständigare, därför att mängden av hans förhållanden ännu inte utvecklats och oberoende samhälleliga makter och förhållanden ännu inte står emot honom. Lika löjligt som det är att längta tillbaka till denna ursprungliga fullhet, lika löjligt är det att tro att man måste stanna vid den nuvarande tomheten. Romantikerna längtar tillbaka, de borgerliga tror att utvecklingen nått sitt slut. Men de borgerliga har inte lyckats övervinna den romantiska motsatsen, och den kommer att följa dem till deras saliga ändalykt.)
(Man kan här ta som exempel den enskildes förhållande till vetenskapen.)
(Att jämföra pengarna med blodet - ordet "cirkulation" ger anledning därtill - är ungefär lika riktigt som att som Menenius Agrippa jämföra patricierna med magen.) (Att jämföra pengarna med språket är inte mindre falskt. Idéerna förvandlas inte i språket, så att deras egenart upplöses och deras samhälleliga egenart existerar vid sidan av dem i språket, så som är fallet med priserna vid sidan av varorna. Idéerna existerar inte skilda från språket. En bättre jämförelse får man redan om man ser på idéer, som skall översättas från sitt modersmål till ett främmande språk. Men analogin ligger här inte i själva språket, utan mellan främmande språk.)
(Att alla produkter, verksamheter, förhållanden kan utbytas mot något tredje, sakligt, som i sin tur kan utbytas mot allting annat utan åtskillnad - alltså utvecklingen av bytesvärdet (och penningförhållandena) - är identiskt med den allmänna korruptionen. Den allmänna prostitutionen framstår som en nödvändig fas i utvecklingen av de personliga anlagen, möjligheterna, verksamheterna. Eller sagt på ett hövligare sätt: Det allmänna nyttighets- och användbarhetsförhållandet. Redan Shakespeare ser pengarna som det som likställer det olikartade. Girigheten som sådan är omöjlig utan pengar; all annan ackumulation och allt annat habegär framstår som naturligt framsprunget, begränsat, betingat å ena sidan av behoven, å andra sidan av produkternas begränsade karaktär (Mammonsbegäret).)
(Under sin utveckling kommer penningväsendet uppenbarligen att behärska andra allmänna utvecklingar.)
Under samhälleliga förhållanden som skapar ett outvecklat bytes- och penningsystem eller som motsvarar en låg utvecklingsgrad av desamma möter individerna varandra - trots att deras relationer förfaller mer personliga - uppenbarligen bara som individer inom en begränsad ram, alltså som feodalherre och vasall, som jordägare och livegen o.s.v., eller som medlemmar inom en kast, som tillhöriga ett stånd o.s.v. När det råder utvecklade penningförhållanden, i ett utvecklat utbytessystem (och det skapas därmed ett sken av demokrati) så har banden av personligt beroende sprängts, bördsskillnader, skillnader i bildning o.s.v. (de personliga banden framstår åtminstone som personliga förhållanden); och individerna tycks vara självständiga (en självständighet, som bara är en illusion och som riktigare skulle kallas likgiltighet), de kan fritt frottera sig mot andra och i denna frihet idka utbyte. Men så framstår de bara för den som bortser från de betingelser, de existensbetingelser, under vilka individerna kommer i kontakt med varandra (och dessa betingelser är oavhängiga av individerna och framstår som naturbetingelser, alltså för individerna okontrollerbara betingelser, fastän de skapats av samhället). Den begränsning, som i det första fallet framstår som en inskränkning för individen förorsakad av andra individer, ter sig i det andra fallet som en inskränkning förorsakad av individen oberoende, opersonliga och sakliga förhållanden. (Eftersom den enskilda individen inte kan övervinna sin personliga begränsning men väl yttre förhållanden förefaller hans frihet större i det senare fallet. Men en närmare undersökning av de yttre förhållandena visar att det är omöjligt att individer tillhöriga en klass etc. kan övervinna dem i deras helhet utan att upphäva dem. Den enskilde kan tillfälligt besegra dem; men det kan inte massan som behärskas av dem, eftersom redan förekomsten av massan uttrycker den nödvändiga underordningen under de yttre förhållandena.)
Dessa yttre förhållanden innebär inte att "beroendeförhållandena" har avskaffats; tvärtom innebär de utvecklingen av den allmänna grunden för dessa beroendeförhållanden. Även här kommer individerna i kontakt med varandra som begränsade individer. Dessa sakliga avhängighetsförhållanden skiljer sig vidare från de personliga på så sätt, att medan individerna tidigare behärskades av varandra, så behärskas de nu av abstraktioner. (Det sakliga avhängighetsförhållandet är ingenting annat än de samhälleliga förhållanden, som möter den till synes självständige individen, d.v.s. de produktionsförhållanden som gjort sig självständiga gentemot individen.) Men abstraktionen eller idén är ingenting annat än det teoretiska uttrycket för de materiella förhållanden som är herre över idén. Förhållandena kan naturligtvis bara uttryckas i idéer, och därför har filosofer sett som det utmärkande för den nya tiden att den behärskas av idéer och menat att om idéernas herravälde störtas så kan den fria individen skapas. Misstaget är ur ideologisk synvinkel så mycket lättare att förstå som de materiella förhållandenas herravälde (detta sakliga beroende, som f.ö. åter slår över i bestämda, bara alla illusioner berövade personliga beroendeförhållanden) i individernas medvetande framstår som idéernas herravälde och vidare den härskande klassen gör allt för att stärka tron att dessa idéer, alltså dessa sakliga beroendeförhållanden, är eviga.
(Angående illusionen om "de rent personliga förhållandena under feodaltiden" o.s.v., så får man inte för ett ögonblick glömma 1) att dessa förhållanden inom sin sfär under en bestämd period antog en saklig karaktär, t.ex. utvecklades jordegendomsförhållandena ur rent militära subordinationsförhållanden; men också 2) att det sakliga förhållandet självt har en begränsad, naturbestämd karaktär och därför framstår som personligt, medan i det moderna samhället de personliga förhållandena framträder som utflöden av produktions- och utbytesförhållanden.)
Den enskildes arbete, betraktat i själva produktionsakten, är pengarna, varmed den enskilde omedelbart köper produkten, alltså föremålet för hans särskilda verksamhet. Men det är särskilda pengar, med vilka han köper just denna bestämda produkt. För att pengarna omedelbart skall vara allmänna pengar måste arbetet från början vara allmänt och inte särskilt arbete, d.v.s. det måste ingå som led i den allmänna produktionen. Men under denna förutsättning skulle det inte vara utbytet som skulle ge arbetet denna allmänna karaktär, utan dess samhälleliga karaktär skulle bestämma dess delaktighet i produktionen. Produktionens samhälleliga karaktär skulle i förväg göra produkten samhällelig och allmän. Det utbyte som skulle ske i produktionen skulle från början innebära den enskildes delaktighet i den gemensamma mängden av produkter. Detta utbyte vore då inget utbyte av bytesvärden utan av verksamheter, som vore bestämda av gemensamma behov, av gemensamma ändamål. På bytesvärdets grund blir arbetet först genom utbytet något allmänt. På denna grund vore det som sådant bestämt före utbytet; d.v.s. utbytet av produkter vore över huvud taget inte det medium varigenom den enskildes delaktighet i den allmänna produktionen skulle förmedlas. En förmedling måste naturligtvis finnas.
I det första fallet, där man utgår från den enskildes självständiga produktion hur mycket denna än i efterhand bestäms och modifieras av de enskilda produktionernas inbördes relationer - sker förmedlingen genom varor, genom bytesvärdet, genom pengarna, som alla är uttryck för ett och samma förhållande. I det andra fallet förmedlas själva förutsättningen, d.v.s. en gemensam produktion är förutsatt, de enskilda producenternas gemenskap är produktionens grundlag. Den enskildes arbete är från början bestämt som samhälleligt arbete. Vilken särskild materiell gestalt produkten än har, är det som den enskilde med sitt arbete köpt inte en bestämd produkt, utan en bestämd andel av den gemensamma produktionen. Han har därför inte heller någon bestämd produkt att byta ut. Hans produkt är inte ett bytesvärde. Produkten behöver inte först omvandlas i en särskild form för att få en allmän karaktär för den enskilde. I stället för den arbetsfördelning som nödvändigtvis skapas i utbytet av bytesvärden, föreligger en organisering av arbetet som medför att den enskilde får del av den allmänna konsumtionen.
I det första fallet bestäms produktionens samhälleliga karaktär först i efterhand genom att produkten omvandlas till bytesvärde och bytesvärdena utbyts. I det andra fallet förutsätts produktionens samhälleliga karaktär, och delaktigheten i mängden av produkter, i konsumtionen, förmedlas inte genom utbytet av varandra oberoende arbeten eller arbetsprodukter. Det förmedlas i stället genom de samhälleliga produktionsbetingelser under vilka individen är verksam. Att däremot omedelbart vilja göra den enskildes arbete (d.v.s. också hans arbetsprodukt) till pengar, till realiserat bytesvärde, innebär att omedelbart bestämma det som allmänt arbete, alltså t.o.m. att förneka de betingelser under vilka det måste omvandlas till pengar och bytesvärden och är avhängigt av det privata utbytet. Kravet kan bara tillfredsställas under betingelser under vilka det över huvud inte längre kan ställas. Arbetet på bytesvärdets grund förutsätter just att varken den enskildes arbete eller hans produkt är omedelbart allmänna; att de får denna form först genom en saklig förmedling, genom de från arbetet och produkten väsensskilda pengarna.
Om man förutsätter en gemensam produktion förblir naturligtvis tidsbestämningen väsentlig. Ju mindre tid samhället behöver för att producera vete, boskap o.s.v., desto mer tid har det över för annan, materiell eller andlig produktion. Liksom när det gäller den enskilde individen beror samhällets allsidiga utveckling, dess konsumtion och dess verksamhet på hur mycket tid som blir över. All hushållning beror i sista hand på hushållning med tid. Likaledes måste samhället indela sin tid på ett ändamålsenligt sätt, så att det uppnår en produktion som motsvarar dess totala behov. Även den enskilde måste noggrant indela sin tid för att skaffa sig lämpliga kunskaper och för att uppfylla de olika kraven på sin verksamhet. Hushållning med tiden, liksom planmässig fördelning av arbetstiden på olika produktionsgrenar, förblir alltså den första ekonomiska lagen inom all samhällelig produktion. Den blir t.o.m. i allt högre grad den första lagen. Men den skiljer sig väsentligen från bestämningen av bytesvärden (arbeten och arbetsprodukten) genom arbetstiden. Individernas arbeten inom samma arbetsgren och de olika slagen av arbeten är olika inte bara kvantitativt utan också kvalitativt. Vad förutsätter en blott kvantitativ skillnad mellan olika föremål? Att de är av samma kvalitet. D.v.s. en kvantitativ jämförelse mellan arbeten [förutsätter] alltså deras kvalitativa jämbördighet.
Den elementära förutsättningen för det borgerliga samhället är att arbetet omedelbart producerar bytesvärden, alltså pengar; och att därmed också pengar omedelbart köper arbete. Däremot köper pengarna arbetaren bara i den mån arbetaren själv lämnar sin verksamhet i utbyte. Å ena sidan lönearbete, å andra sidan kapital är alltså bara andra former för det utvecklade bytesvärdet och dess inkarnation, pengarna. Pengarna är därför omedelbart det reala samhället, eftersom de är den allmänna substansen för alltings bestånd och samtidigt allas gemensamma produkt. Men i pengarna är, som vi sett, samhället samtidigt en blott abstraktion, en blott yttre, tillfällig sak för den enskilde, och därtill blott medel för den enskildes tillfredsställelse som en isolerad enskild. Det antika samhället innebär en helt annan relation för den enskilde. Pengarnas utveckling bryter alltså sönder detta samhälle. Varje produktion är en objektivering av individen. Men i pengarna (bytesvärdet) objektiveras individen inte i sin naturliga bestämning utan i enlighet med en samhällelig bestämning (ett samhälleligt förhållande) som samtidigt för honom är en yttre bestämning.
Pengarna i form av cirkulationsmedel är mynt. Som mynt har de förlorat själva sitt bruksvärde; deras bruksvärde sammanfaller med deras bestämning som cirkulationsmedel. De måste t.ex. först smältas om innan de kan tjäna som guld som sådant. De måste förlora sin penningkaraktär. Därför är pengarna som mynt bara tecken, likgiltiga i förhållande till sitt material. Men som mynt förlorar de också sin universella karaktär och antar en nationell, lokal karaktär. De sönderfaller i mynt av olika slag, alltefter det material varav de består - guld, silver, koppar etc. De erhåller en politisk titel och talar s.a.s. olika språk i olika länder. Även i samma land kan de få olika denomination etc.
Pengarna i sin tredje bestämning som utträdande ur cirkulationen och självständiga i förhållande till den, negerar därför sin karaktär som mynt. De framstår åter som guld och silver, antingen de smälts ner eller skattas efter sin guld- och silvervikt. De förlorar åter sin nationella karaktär. De tjänar visserligen - i sin egenskap av universellt bytesmedel - som bytesmedel med de nationella pengarna men inte längre som tecken utan som en bestämd kvantitet guld eller silver.
I det mest utvecklade internationella utbytessystemet framstår därför guld och silver åter helt i den form de hade redan i den ursprungliga byteshandeln. Som redan anmärkts uppträdde guld och silver ursprungligen inte inom ett samhälle utan där samhället upphörde, vid dess gränser; vid samhällets fåtaliga kontaktpunkter med andra samhällen. De framstår nu i den bestämningen som varan som sådan, som den universella varan, vilken bevarar sin karaktär på alla orter. Bara på så sätt blir pengarna den materiella representanten för den allmänna rikedomen. I merkantilsystemet är därför guld och silver måttet på de olika samhällenas makt.
"Så snart de ädla metallerna blir handelsobjekt, universella ekvivalenter för allting, blir de också måttet på makt mellan nationer. Därav merkantilsystemet." (Steuart.[2])
Hur mycket de moderna ekonomerna än tror att de kommit förbi merkantilsystemet uppträder i perioder av allmänna kriser åter guld och silver i denna bestämning - det gäller år 1857 likaväl som år 1600.
Genom denna karaktär spelar guldet och silvret en viktig roll i skapandet av världsmarknaden. T.ex. cirkulationen av det amerikanska silvret från väster till öster; metallbandet mellan å ena sidan Amerika och Europa, å andra sidan mellan Europa och Asien alltsedan början av den nya tiden. Ursprungligen spelade handeln med guld och silver bara en biroll - den gällde överflödet - liksom utbytet över huvud taget. Men i den utvecklade handeln ingår den som ett moment som väsentligen sammanhänger med hela produktionen etc. Den framstår inte längre som gällande utbytet av överflödet utan som betalningen av överskottet i det internationella varuutbytets totalprocess. Mynten är mynt bara i egenskap av världsmynt. Som sådana är de emellertid väsentligen likgiltiga i förhållande till sin formbestämning som cirkulationsmedel, eftersom deras material är allt. Som form förblir i denna bestämning guldet och silvret den överallt tillgängliga varan, varan som sådan.
(I detta första avsnitt, där bytesvärde, pengar, pris skärskådas, framstår varorna hela tiden som redan existerande. Formbestämningen är enkel. Vi vet att bytesvärde, pengar och pris uttrycker den samhälleliga produktionens bestämningar, men produktionen är själv förutsättning. Men de är inte fixerade i denna bestämning. Och på så sätt framstår i själva verket det första utbytet endast som utbyte av överflöd, vilket inte omfattar och bestämmer hela produktionen. Det gäller endast det existerande överskottet av en totalproduktion som ligger utanför utbytets räjong. Det är också därför som utbytet även i det utvecklade samhället framstår som gällande en på ytan omedelbart existerande varuvärld. Genom sig självt visar det emellertid utöver sig självt, på de ekonomiska förhållanden som är bestämda som produktionsförhållanden. Produktionens inre struktur utgör därför det andra avsnittet, sammanfattningen i staten det tredje, de internationella förhållandena det fjärde, världsmarknaden avslutningen, vari produktionen bestäms som totalitet och så även vart och ett av dess moment; vari emellertid också alla motsägelser kommer i rörelse. Världsmarknaden utgör därför åter på samma gång förutsättningen för helheten som dess bärare. Kriserna är följaktligen det allmänna tecknet på en utveckling utöver denna förutsättning mot uppkomsten av en ny historisk gestalt[3].)
I den mån varorna eller arbetet enbart bestäms som bytesvärden, d.v.s. som storheter som likställs med varandra i utbytet, så framstår individerna, subjekten, mellan vilka denna process försiggår faktiskt bara som de som gör utbytet. Det existerar här absolut ingen skillnad mellan dem, om man endast betraktar denna formella bestämning - den ekonomiska bestämningen, den bestämning varigenom individerna kommer i kommunikation med varandra och som visar deras samhälleliga funktion eller deras samhälleliga förhållande till varandra. Det innebär att varje individ står i samma samhälleliga förhållande till alla andra individer som de står i till honom. Som utbytets subjekt är alltså individerna helt jämlika. Det är omöjligt att spåra någon skillnad eller motsättning mellan dem. Även varorna som de utbyter är som bytesvärden ekvivalenta eller gäller åtminstone för att vara det.
(Det kan bara finnas subjektiva misstag i prissättningen, och om någon lurar någon annan beror det inte på naturen i det sociala förhållande, i vilket de står till varandra, ty där råder jämlikhet, utan bara på naturlig slughet, övertalningsförmåga etc., alltså på den ena individens rent individuella överlägsenhet över den andra.)
Om man betraktar den rena formen, förhållandets ekonomiska sida, framträder bara tre moment som är formellt åtskilda: förhållandets subjekt, de som gör utbytet, som är jämställda; föremålen för deras utbyte, bytesvärdena, ekvivalenterna, som inte bara är lika utan som uttryckligen skall vara lika; och slutligen själva utbytesakten, förmedlingen, varigenom subjekten bestäms just som utbytande, som lika, och deras objekt som ekvivalenta, som lika. (Innehållet utöver denna form faller här egentligen helt utanför ekonomin, eller bestäms som ett naturligt innehåll, skilt från det ekonomiska förhållandet, fastän det kan sägas att det ännu inte är helt isolerat, eftersom det fortfarande omedelbart sammanfaller med detta ekonomiska förhållande.) Ekvivalenterna innebär att det ena subjektet blir ett objekt för andra, d.v.s. det är lika mycket vårt och framstår i utbytesakten som likvärdigt och samtidigt likgiltigt för andra. Subjekten är i utbytet till för varandra enbart genom ekvivalenterna, alltså som likvärdiga, och de bevisar sig som likvärdiga genom det utbyte av objekt varigenom de är till för varandra. Eftersom de bara existerar för varandra som likvärdiga, som ägare av ekvivalenter och som bevarare av dessa ekvivalenter i utbytet, är de som likvärdiga också likgiltiga för varandra; deras individuella olikheter i övrigt spelar ingen roll; de är likgiltiga för alla andra individuella särmärken.
Vad nu gäller innehållet utanför utbytesakten, genom vilken bytesvärdet och subjektet som den utbytande bestäms och bevisas, så kan detta innehåll, som faller utanför den ekonomiska formella bestämningen, bara vara: 1) den naturliga egenarten hos den vara som utbytes, och 2) de särskilda naturliga behoven hos den som deltar i utbytet. Dessa bägge moment tillsammantagna utgör de olika varornas olika bruksvärde. Detta, utbytets innehåll, som ligger helt utanför dess ekonomiska bestämning, främjar ingalunda den sociala jämlikheten mellan individerna utan lägger tvärtom deras naturliga likhet till grund för deras sociala jämlikhet. Om individen A hade samma behov som individen B och bägge genom sitt arbete förfärdigat samma föremål skulle det inte finnas någon relation mellan dem; de vore inte skilda individer ur produktionssynvinkel. Bägge har behov av att andas; för bägge existerar luften som atmosfär; detta ger inte behov till någon social kontakt mellan dem; som individer som andas står de bara i relation till varandra som naturföremål, inte som personer. Endast skillnaderna mellan deras behov och deras produktion ger anledning till utbyte och till deras sociala likställdhet i utbytet. Denna naturliga olikhet är därför förutsättningen för deras sociala jämlikhet utbytesakten och över huvud för den relation vari de möter varandra som produktiva varelser. Genom denna naturliga olikhet är individen A som innehavare av ett bruksvärde till för B, och B som innehavare av ett bruksvärde till för A. Den naturliga olikheten sätter dem ömsesidigt i ett jämlikt förhållande. Men därför är de inte likgiltiga för varandra utan kompletterar varandra och har behov av varandra, så att individen B objektiverad i en vara är ett behov för A och vice versa, d.v.s. så att de står inte bara i ett jämlikhetsförhållande utan i ett socialt förhållande till varandra.
Men det är inte allt. Att den enes behov kan tillfredsställas genom den andres produkt och vice versa, att den ene är i stånd att producera föremål för den andres behov och att var och en möter andra som ägare av behovsföremål, bevisar att var och en som människa når utöver sina egna behov och att alla förhåller sig till varandra som människor; att alla känner till sitt gemensamma artväsen. Det förekommer inte att elefanter producerar för tigrar eller över huvud ett djur för ett annat. En bisvärm är i grund och botten bara ett bi, och alla producerar detsamma.
Vidare i texten. Om nu den naturliga olikheten mellan människor och varor utgör motivet för att dessa individer skall integreras och träda i förhållande till varandra genom ett utbyte, vari de förutsättes vara lika och förblir lika, så krävs ännu en bestämning utöver jämlikheten, nämligen friheten. (Produkter, arbete o.s.v. är ännu inte skilda åt utan existerar bara i form av varor eller, som herr Bastiat vill uttrycka sig i Says efterföljd, i form av tjänster. Bastiat inbillar sig, att han gjort ett stort framsteg i jämförelse med de klassiska nationalekonomerna av den engelska skolan därigenom att han reducerar den ekonomiska bestämningen bytesvärde till bytesvärdets naturliga innehåll, varor eller tjänster, och alltså till skillnad från de engelska ekonomerna är oförmögen att hålla fast vid produktionsförhållandena som sådana, i deras rena form.) Fastän individen A känner behov av individen B:s vara, bemäktigar han sig den inte med våld, utan alla erkänner alla andra som ägare, som personer vilkas vilja genomtränger varorna. Här tillkommer det juridiska momentet angående personen och friheten. Ingen bemäktigar sig någon annans egendom med våld. Var och en avyttrar den frivilligt.
Men det är inte allt: Individen A tjänar individen B:s behov genom varan a bara i den mån individen B tjänar A:s behov genom varan b och omvänt. Var och en tjänar den andre för att tjäna sig själv; alla använder andra som sina medel. I de båda individernas medvetande föreligger vetskapen 1) att var och en bara uppnår sitt mål genom att tjäna den andre som medel; 2) att var och en bara blir medel för den andre (vara-för-annat) som självändamål (vara-för-sig); 3) att den ömsesidighet, varigenom var och en på samma gång blir medel och ändamål och bara uppnår sitt ändamål genom att vara medel men samtidigt bara blir medel om han bestämmer sig själv som självändamål (eller, med andra ord, att var och en bara bestämmer sig som vara-för-andra i den mån han är vara-för-sig och andra som vara-för-honom i den mån de är vara-för-sig) - att alltså denna ömsesidighet är ett nödvändigt förhållande, en naturlig betingelse för utbytet, men att den som sådan är likgiltig för de bägge subjekten i utbytet och har intresse för den ene i den mån den tillfredsställer hans eget intresse som uteslutande den andres behov, utan relation därtill.
Det innebär, att det gemensamma intresset, som framstår som motiv för den gemensamma akten, visserligen erkänns som ett faktum av bägge sidor men att det som sådant inte är ett motiv utan s.a.s. går bakom ryggen på särintressena, på egenintresset i motsats till den andres intresse. Här kan individen på sin höjd ha den trösterika förhoppningen att tillfredsställelsen av hans egna, andras motsatta egenintressen just skall förverkliga den upphävda motsatsen, det allmänna samhälleliga intresset. I själva utbytesakten är individen i sig återspeglad som ett uteslutande och härskande (bestämmande) subjekt.
Därmed fastställs alltså individens fullständiga frihet: frivillig transaktion; inget våld från någon sida; individen är medel, eller den tjänande, bara för att kunna uppnå sitt självändamål som härskande och suverän; slutligen det själviska intresset, som inte har någonting över sig; alla i utbytesakten är medvetna om att de förverkligar sitt eget intresse, så att de olika parterna vet att det gemensamma intresset bara uppnås genom dubbelsidigheten, mångsidigheten och självständiggörelsen av de olika själviska intressena. Det allmänna intresset är - just allsidigheten hos de själviska intressena. Om alltså den ekonomiska formen, utbytet, på alla sätt förutsätter jämlikhet mellan subjekten, så förutsätter innehållet, den materiella sidan, en individuell såväl som en saklig frihet, som driver till utbyte. Jämlikhet och frihet inte bara respekteras i det utbyte som beror på bytesvärden, utan utbytet av bytesvärden är alltså den produktiva, reala grunden för all jämlikhet och frihet. Som rena idéer är de blott idealiserade uttryck för denna grund; utvecklade i juridiska, politiska och sociala förhållanden utgör de samma grund i en annan potens.
Detta har också visat sig i historien. Denna sorts jämlikhet och frihet är raka motsatsen till den antika friheten och jämlikheten, som inte hade det utvecklade bytesvärdet som sin grund utan som tvärtom gick under när detta utvecklades. Frihet och jämlikhet i vår mening förutsätter produktionsförhållanden, som ännu inte hade förverkligats under antiken eller senare under medeltiden. Direkt tvångsarbete är förutsättningen under antiken; samhället beror av detta. Under medeltiden är arbetet privilegium, och det producerar inte allmänna bytesvärden utan enligt sin särart. Antingen är arbetet tvångsarbete, eller också sker detta under beaktande av något som är högre (korporationerna).
Nu är det visserligen sant att förhållandet mellan dem som är inbegripna i utbytet sett ur motivets synvinkel d.v.s. den naturliga, inte till den ekonomiska processen hörande synvinkeln - också beror på ett visst tvång. Men detta tvång är å ena sidan bara den andres likgiltighet för mitt behov som sådant, för min naturliga individualitet, alltså hans jämlikhet med mig och hans frihet, som också är en förutsättning för min frihet. Å andra sidan är det, då jag drivs av mina behov, min egen natur, som är en helhet av behov och drifter, som tvingar mig, alltså inte något främmande (jag drivs av mitt intresse i dess allmänna, reflekterade form). Men det är ju på motsvarande sätt som jag tvingar in den andre i bytessystemet.
I den romerska rätten bestäms därför slaven på ett riktigt sätt som den som inte för egen del kan göra förvärv genom utbyte (se Kejsar Justinianus' Institutiones). Det är därför likaledes klart att, fastän denna rätt motsvarar ett samhällstillstånd där utbytet ingalunda var utvecklat, bestämningen av den juridiska personen och här just av den i utbytet deltagande individen kunde utvecklas, om utbytet utvecklats inom vissa områden. På så sätt föregreps (genom de grundläggande bestämningarna) rätten i det industriella samhället. Men framför allt måste denna rätt ses som det framväxande borgerliga samhällets rätt motsats till medeltidens. Men denna utveckling sammanfaller helt med upplösningen av det romerska samhällets.
Eftersom pengarna först och främst realiserar bytesvärdet och bytesvärdesystemet realiserats först med det utvecklade penningsystemet eller omvänt, så kan penningsystemet i själva verket bara vara realiseringen av frihetens och jämlikhetens system. Som måttstock ger pengarna endast ekvivalenten ett bestämt uttryck och gör den till ekvivalent även till formen. I cirkulationen framträder visserligen ännu en formell skillnad: de båda i utbyte inbegripna framstår som köpare och säljare; bytesvärdet framstår först som något allmänt i pengarnas form, sedan som något särskilt i den naturliga varan, som bara har ett pris; men för det första så växlar dessa bestämningar; själva cirkulationen skapar inga skillnader, endast likheter och upphäver de endast förnekade skillnaderna. Skillnaderna är endast formella. Och till sist gör pengarna, genom att likgiltigt vandra från hand till hand, likheten saklig. Var och en framstår som penninginnehavare gentemot den andre, ja som pengar - om man ser till utbytesprocessen. Därför föreligger likgiltigheten och likställdheten uttryckligen i form av en sak. Den särskilda, naturliga, skillnad som låg i varan är utplånad och utplånas ständigt genom cirkulationen. En arbetare som köper varor för tre kronor har för säljaren samma funktion som en kung som gör detsamma. Alla skillnader mellan dem har utplånats. Säljaren som säljare framstår bara som innehavare av en vara som kostar tre kronor, så att varan och priset ter sig fullständigt lika; det är bara så att de tre kronorna först föreligger i silver, sedan i socker o.s.v. I den tredje penningformen tycks det som om en skillnad skulle föreligga mellan subjekten i processen. Men om pengarna här framstår som material, som allmän vara i kontraktet, så är tvärtom skillnaden mellan kontrahenter och kontrahenter utplånad.
Om pengarna ackumuleras, så tycks subjektet här bara dra pengarna, rikedomens allmänna form, ut ur cirkulationen, såvida pengarna inte omsätts i varor till samma pris. Om den ene ackumulerar pengar och den andre inte, så sker detta inte på den andres bekostnad. Den ene åtnjuter den reala rikedomen, den andre tar i besittning rikedomens allmänna form. Om den ene gör sig utfattig, den andre gör sig rik, så gör de det av fri vilja; det beror inte på de ekonomiska förhållandena, inte ens på den ekonomiska relation i vilken de står till varandra. Inte ens arv och andra juridiska förhållanden som permanentar de på så sätt uppkomna skillnaderna gör intrång på denna naturliga frihet och jämlikhet. Om individen A:s ursprungliga förhållande inte står i motsättning till detta system, så kan denna motsättning förvisso inte uppkomma, när individen B som arvtagare träder i individen A:s ställe. Här gäller det i stället att den sociala bestämningen når utöver den naturliga levnadsgränsen. Den befäster sig över naturens tillfälliga verkningar, vilka som sådana snarare skulle innebära ett upphävande av individens frihet. Eftersom individen i detta förhållande bara är pengarnas individuation är han som sådan lika odödlig som pengarna, och genom att leva vidare i sitt arv förverkligar han denna sin bestämmelse.
När detta uppfattningssätt inte framhävs i sin historiska betydelse utan det får tjäna som vederläggning av det faktum att individerna under mer utvecklade ekonomiska förhållanden inte framstår blott som köpare och säljare utan i bestämda relationer till varandra, som inte längre motsvarar dessa bestämningar; så sägs därmed inte mer än om man påstår att det inte existerar några skillnader, än mindre någon motsättning eller motsägelse, mellan naturföremålen, eftersom alla lyder tyngdlagen och därför är lika, eller eftersom alla har tre dimensioner och därför är lika. Själva bytesvärdet i dess enklaste form ställs mot mer utvecklade och motsägelsefulla former. Under vetenskapens utveckling framstår dessa abstrakta bestämningar som de ursprungligaste och torftigaste, eftersom de delvis förekommer i historien, medan mer komplicerade bestämningar tycks vara senare. Ser man till det borgerliga samhället i stort, så framstår här priser, cirkulation o.s.v. som ytliga processer under vilkas yta helt andra processer fortgår, i vilka individernas frihet och jämlikhet försvinner. Å ena sidan glömmer man att den första förutsättningen för bytesvärdet som hela produktionssystemets objektiva grundval redan innesluter tvånget för individen att hans omedelbara produkt inte är en produkt för honom själv, utan att den först blir en produkt i den samhälleliga processen, och att den måste anta denna allmänna och ändå yttre form. Man glömmer att individen bara har sin existens som producent av bytesvärden och att här alltså hela negationen av hans naturliga existens är innesluten. Det är alltså samhället som bestämmer individen. Och här förutsätts också arbetsfördelningen o.s.v., varigenom individen bestäms på fler sätt än som blott den i utbyte inbegripne. Det är alltså ingalunda bara så att förutsättningen inte är ett resultat av individens självständiga val eller ett uttryck för hans omedelbara natur. Förutsättningen är historisk, och individen är redan på förhand bestämd av samhället.
Å andra sidan glömmer man att de högre former, i vilka utbytet eller de produktionsförhållanden som realiserar sig i utbytet försiggår, inte blir kvar vid den enkla bestämning, enligt vilken den största skillnaden är formell och därför likgiltig. Och slutligen ser man inte att redan i den enkla bestämningen av bytesvärdet och pengarna ligger motsättningen mellan arbetslön och kapital latent. Hela denna visdom innebär alltså bara att man blir stående vid de enklaste ekonomiska förhållandena, som, om de fattas som självständiga, är rena abstraktioner. I verkligheten framgår de däremot ur de djupaste motsättningar och utgör bara en sida av dessa.
Men samtidigt förråder socialisterna (och i synnerhet de franska, som i socialismen ser förverkligandet av de i franska revolutionen framkomna idéerna om det borgerliga samhället) sin larvighet, när de demonstrerar att utbytet, bytesvärdet o.s.v. ursprungligen (i tiden) eller enligt sitt begrepp (i dessa adekvata form) är ett system av frihet och jämlikhet för alla, men att det förfalskats genom pengarna, kapitalet etc. Eller också säger de att historien hittills bara gjort felslagna försök att genomföra dem på det riktiga sättet och att de nu, som Proudhon, upptäckt den sanne Jakob, varigenom dessa förhållandens äkta historia skall ersätta den falska.
Dem måste man svara: bytesvärdet, eller närmare bestämt penningsystemet, är i verkligheten frihetens och jämlikhetens system, och det som stör frihetens och jämlikhetens utveckling är just frihetens och jämlikhetens förverkligande, där de framstår som ojämlikhet och ofrihet. Det är en lika from som enfaldig förhoppning att bytesvärdet inte skulle utvecklas till kapital, eller att det arbete som producerar bytesvärden inte skulle bli till lönearbete. Vad som skiljer dessa herrar från de borgerliga apologeterna är å ena sidan känslan för de motsägelser som inneslutes i systemet, å andra sidan den utopism som inte förstår den nödvändiga skillnaden mellan det borgerliga samhällets reella och ideella gestalt och som därför söker genomföra det lönlösa företaget att åter realisera själva det ideella uttrycket, vilket i verkligheten bara är ett fotografi av detta samhälle.
Mot dessa socialister uppträder nu den nyaste och mest avsigkomna ekonomin (vars mest klassiske representant är Frederick Bastiat genom sin faddhet, sin motvilja mot dialektiken, sin troskyldiga uppblåsthet, sina fjolligt självbelåtna banaliteter och sin totala oförmåga att förstå en historisk process; medan däremot amerikanen Carey åtminstone hävdar de bestämda amerikanska förhållandena gentemot de europeiska). Dessa ekonomer visar nu att de ekonomiska förhållandena överallt uttrycker samma enkla bestämningar, och att det alltså alltid råder samma jämlikhet och frihet som i det enkelt bestämda utbytet av bytesvärden. Denna kritik består enbart av barnsliga abstraktioner. Så t.ex. reduceras förhållandet mellan kapital och ränta till utbytet av bytesvärden. Sedan alltså först erfarenheten har visat att bytesvärdet inte bara existerar i sin enkla bestämning utan också i den därifrån klart skilda formen som kapital reduceras kapitalet åter till bytesvärdets enkla bestämning, och räntan, som ju uttrycker ett bestämt drag hos kapitalet, lösgörs från denna bestämning, och ses även den som ett bytesvärde. Man abstraherar alltså från förhållandet i dess egenart och återvänder till det outvecklade förhållandet mellan vara och varor som utbytes mot varandra. Om jag abstraherar från det som skiljer det konkreta från dess abstraktion får jag naturligtvis en abstraktion och ingenting annat.
Följaktligen är alla ekonomiska kategorier bara andra namn på ständigt samma förhållande, och denna djupa oförmåga att fatta de reella förhållandena skall så representera det rena common sense. Herr Bastiats ekonomiska harmonier går i grund och botten ut på att det existerar ett enda ekonomiskt förhållande, som antar olika namn, eller att det bara finns skillnader till namnet. Reduktionen är inte ens rent formellt vetenskaplig i den meningen, att allt reduceras till ett verkligt ekonomiskt förhållande därigenom att den skillnad, som utvecklingen utgör, utmönstras, utan än utmönstras den ena, än den andra sidan för att identiteten skall kunna gälla än här än där. T.ex. är arbetslönen betalning för en tjänst, som en individ gör en annan. (Som jag redan anmärkt bortser man från den ekonomiska formen som sådan.) Profiten är också betalning för en tjänst, som en individ gör en annan. Alltså är arbetslön och profit identiska, och det är först och främst ett språkligt missförhållande att kalla det ena arbetslön och det andra profit.
Men så kommer man till profit och ränta. I profiten är betalningen för tjänsten chansartad, i räntan är den fast. Då alltså arbetslönen relativt sett är chansartad, medan den i profiten är fixerad i förhållande till arbetslönen, så är förhållandet mellan ränta och profit detsamma som det mellan arbetslön och profit, vilket som vi sett är utbytet av ekvivalenter. Motståndarna tar denna fadäs (den att man går tillbaka från de ekonomiska förhållanden i vilka motsättningen kommit till uttryck, till sådana där de är latenta och dolda) på orden och visar att det t.ex. i förhållandet mellan kapital och ränta inte sker ett enkelt utbyte, eftersom kapitalet inte ersätts med ekvivalenten, utan sedan ägaren ätit upp ekvivalenten i form av ränta 20 gånger om, så har han ändå kapitalet kvar och kan byta ut det mot 20 nya ekvivalenter. Därav den föga uppbyggliga debatten mellan å ena sidan dem som hävdar att det inte finns någon skillnad mellan det utvecklade och det outvecklade bytesvärdet, å andra sidan dem som hävdar att skillnaden tyvärr existerar men att den inte borde finnas där.
När det sägs att kapitalet är "hopat" (realiserat) arbete (egentligen objektiverat arbete), som tjänar som medel för nytt arbete (produktion)[4], så tar man hänsyn till kapitalets enkla materia men inte till den formbestämning, utan vilken det inte är kapital. Det skulle bara innebära att kapital är produktionsinstrument, ty närmare besett måste även det föremål som naturen levererar, t.ex. sten, först tillägnas genom en eller annan aktivitet innan det kan användas som instrument, som produktionsmedel.
Att därifrån sluta till att det skulle ha existerat kapital i alla samhällsformer är alltigenom ohistoriskt. Alla kroppens lemmar skulle följaktligen vara kapital, eftersom varje lem inte bara måste vara utvecklad, utan också få näring, reproduceras genom aktivitet, arbeta, för att kunna fungera som organ. Armen, och särskilt handen, är alltså kapital. "Kapital" skulle bara vara ett nytt namn för något som är lika gammalt som människosläktet, eftersom allt slags arbete - även det mest outvecklade, jakt, fiske o.s.v. - förutsätter att produkten av tidigare arbete används som medel för omedelbart, levande arbete.
Den ytterligare bestämning, som innehålls i den ovan anförda definitionen, att det i kapitalet helt abstraheras från produkternas materiella innehåll, och att det tidigare arbetet betraktas som dess enda innehåll (materia); liksom det abstraheras från det bestämda, särskilda föremål, för vars framställning denna produkt nu skall tjäna som medel, och det snarare bara blir en produktion i allmänhet som betraktas som föremål - allt detta skulle bara te sig som verkningarna av en abstraktion, som är lika sann i alla samhällsformer och som bara utvecklar och formulerar analysen mer abstrakt (mer allmänt) än som annars är vanligt. Abstraherar man alltså från kapitalets bestämda form och bara betonar innehållet, varvid kapitalet bara är ett nödvändigt moment i allt arbete, så finns det naturligtvis ingenting som är lättare att bevisa än att kapitalet är en nödvändig betingelse för all mänsklig produkt