Skrivet: Från december 1851 till mars 1852.
Publicerat: I maj 1852 i första utgåvan av "Die
Revolution" av Joseph Weydemeyer.
Källa: Marx Engels Werke bd VIII, s. 111-207; "Der
achtzehnte Brumaire des Louis Bonaparte".
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
Min alltför tidigt bortgångna vän Joseph Weydemeyer[1*] hade för avsikt att från den 1 januari 1852 utge en politisk veckotidning i New York. Han uppmanade mig att för densamma skriva historien om coup d'état [statskuppen]. Jag skrev därför varje vecka ända fram till mitten av februari artiklar för hans räkning under titeln: "Louis Bonapartes adertonde brumaire". Under tiden hade Weydemeyers ursprungliga plan gått om intet. Däremot utgav han på våren 1852 en månadsskrift: "Die Revolution", vars andra häfte utgöres av min "Adertonde brumaire". Några hundra exemplar därav hittade vid denna tid fram till Tyskland utan att likväl hamna på den egentliga bokmarknaden. En till skenet ytterst radikal tysk bokhandlare, som jag erbjöd försäljningen, svarade med verklig moralisk indignation över en så "otidsenlig anmodan".
Man kan av dessa uppgifter se, att föreliggande skrift blivit till under det omedelbara intrycket av händelserna och att dess historiska material inte når utöver februari månad (1852). Att den nu åter utges beror dels på efterfrågan i bokhandeln, dels på påtryckning från mina vänner i Tyskland.
Av de skrifter, som ungefär samtidigt med min behandlade samma ämne, förtjänar endast två att nämnas: Victor Hugo "Napoleon le Petit" och Proudhons "Coup d'État".
Victor Hugo inskränker sig till bistra och spirituella invektiver mot den som bär ansvaret för statskuppen. Själva händelsen framstår hos honom som en blixt från klar himmel. Han ser däri endast en enskild individs våldsdåd. Han märker inte, att han gör denna individ stor i stället för liten genom att tillskriva honom en personlig initiativkraft, som skulle vara utan like i världshistorien. Proudhon å sin sida försöker framställa statskuppen som resultat av en föregående historisk utveckling. Undan för undan förvandlas emellertid hos honom skildringen av statskuppens historia till en historisk apologi för statskuppshjälten. Han gör sig på så sätt skyldig till samma fel som våra så kallade objektiva historieskrivare. Jag påvisar däremot hur klasskampen i Frankrike skapade omständigheter och förhållanden, som gav en medelmåttig och grotesk personage möjligheten att spela hjälterollen.
En omarbetning av föreliggande skrift skulle ha berövat den dess säregna kolorit. Jag har därför inskränkt mig till att endast rätta tryckfel och stryka numera obegripliga anspelningar.
Den avslutande meningen i min skrift: "Men om kejsarmanteln till slut hamnar på Louis Bonapartes axlar, kommer den tunga Napoleonstatyn att störta ner från Vendômepelarens topp", har redan gått i uppfyllelse.
Överste Charras öppnade angreppet på napoleonkulten i sitt verk om fälttåget 1815. Sedan dess och särskilt under de sista åren har den franska litteraturen med historieforskningens, kritikens, satirens och vitsens vapen gjort rent hus med napoleonlegenden. Utanför Frankrike lade man föga märke till detta våldsamma brott mot den traditionella folktron, denna oerhörda andliga revolution och ännu mindre begrep man den.
Slutligen hoppas jag, att min skrift skall bidraga till att göra slut på den nu i synnerhet i Tyskland allmänt gängse skolfrasen om den så kallade caesarismen. Då man gör denna ytliga historiska analogi glömmer man huvudsaken, nämligen att klasskampen i det gamla Rom endast försiggick inom en privilegierad minoritet, mellan de fria rika och de fria fattiga, under det att befolkningens stora produktiva massa, slavarna, endast utgjorde den passiva piedestalen för de kämpande. Man glömmer Sismondis träffande uttalande: Det romerska proletariatet levde på samhällets bekostnad, medan det moderna samhället lever på proletariatets bekostnad.[A] Då den antika och den moderna klasskampens materiella, ekonomiska betingelser är så fullständigt olika, kan inte heller deras respektive politiska avkomlingar ha mer gemensamt med varandra än ärkebiskopen av Canterbury med översteprästen Samuel.
London 23 juni 1869.
Karl Marx.
Det faktum att en ny upplaga av "Adertonde brumaire" blivit nödvändig, trettiotre år efter det att den första gången utkom, bevisar att skriften ännu i dag inte förlorat något av sitt värde.
Och den var faktiskt ett genialt arbete. Omedelbart efter den händelse, som överraskade hela den politiska världen som en blixt från klar himmel, som av somliga fördömdes med ett ramaskri av moralisk indignation, av andra mottogs som räddningen undan revolutionen och som straffet för dess förvillelser, men som alla mötte med förvåning och ingen förstod - omedelbart efter denna hänvändelse uppträdde Marx med en epigrammatiskt kort framställning, som klarlade hela förloppet av den franska historien sedan februaridagarna i dess inre sammanhang, reducerade miraklet av den andra december till ett naturligt, nödvändigt resultat av detta sammanhang och behövde därvid inte ens behandla statskuppshjälten annorlunda än med välförtjänt förakt. Och med sådan mästarhand var bilden tecknad, att varje nytt avslöjande, som sedan gjorts, endast lämnat nya bevis på hur troget den återspeglar verkligheten. Denna glänsande förmåga att förstå de samtida historiska händelserna, denna förmåga att klart genomskåda händelserna i det ögonblick, då de utspelas, har faktiskt inte sin like.
Men för detta krävdes också Marx' ingående kunskaper i fransk historia. Frankrike är det land, där de historiska klasstriderna mer än någon annanstans varje gång genomkämpats ända till avgörande, där alltså också de växlande politiska former, inom vilka de rör sig och i vilka deras resultat sammanfattas, fått de skarpaste konturerna. Frankrike, som var feodalismens centrum under medeltiden, den enhetliga ståndsmonarkins mönsterland sedan renässansen, krossade i den stora revolutionen feodalismen och grundade bourgeoisins rena herravälde i en klassisk form som inget annat europeiskt land. Och även det uppåtsträvande proletariatets kamp mot den härskande bourgeoisin uppträder här i en eljest obekant, akut form. Det var anledningen till att Marx inte blott med särskild förkärlek studerade den tidigare franska historien utan också i detalj följde den nutida, att han samlade material för kommande behov och därför aldrig överraskades av händelserna.
Men till detta kom också en annan omständighet. Det var just Marx, som först hade upptäckt historiens stora rörelselag, den lag, enligt vilken alla historiska strider - vare sig de försiggår på det politiska, religiösa, filosofiska eller något annat ideologiskt område - faktiskt blott är det mer eller mindre tydliga uttrycket för strider mellan samhällsklasser, och att existensen av och därmed också sammanstötningarna mellan dessa klasser återigen är beroende av hur pass utvecklat deras ekonomiska läge är, hur deras produktionssätt och deras därav betingade varuutbyte ser ut. Denna lag, som har samma betydelse för historien som lagen om energins förvandling för naturvetenskapen - denna lag gav honom också här nyckeln till att förstå den franska republikens historia. På denna historia har han här prövat sin lag och till och med ännu efter trettiotre år måste vi säga, att den bestått provet på ett glänsande sätt.
Friedrich Engels.
Hegel gör någonstans den anmärkningen, att alla stora världshistoriska händelser och personer så att säga förekommer två gånger. Han glömde att tillfoga: den ena gången som tragedi, den andra gången som fars. Caussidière i stället för Danton, Louis Blanc i stället för Robespierre, Berget 1848-51 i stället för Berget 1793-95, brorsonen i stället för farbrodern. Och samma karikatyr utgör de omständigheter, under vilka andra upplagan av "Adertonde brumaire"[1] utgives.
Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande. Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna. Och just då dessa tycks vara i färd med att omforma sig själva och tingen, att skapa något som man hittills aldrig skådat, just i sådana revolutionära krisepoker besvär de ängsligt gångna tiders andar att komma till sin hjälp, lånar deras namn, kampparoller, kostymering för att i denna gamla ärevördiga förklädnad och med detta lånade språk uppföra de nya världshistoriska scenerna. Så maskerade sig Luther som aposteln Paulus, revolutionen 1789-1814 draperade sig omväxlande som romersk republik och som romerskt kejsardöme, och republiken 1848 kunde inte hitta på något bättre än att omväxlande parodiera 1789 och den revolutionära traditionen från 1793-95. På samma sätt översätter nybörjaren, som har lärt ett nytt språk, ständigt detta tillbaks till sitt modersmål, men först då han kan bruka det nya språket utan att i tankarna översätta det tillbaka och sedan han glömt sitt modersmål i detsamma, har han tillägnat sig det nya språkets anda och kan obehindrat använda sig av detsamma.
Då man ser närmare på dessa världshistoriska andebesvärjelser visar sig genast en iögonfallande skillnad. Camille Desmoulins, Danton, Robespierre, St. Just, Napoleon, den gamla franska revolutionens heroer såväl som dess partier och massa, genomförde i romersk kostymering och med romerska fraser sin tids uppgift, att frigöra och skapa det moderna borgerliga samhället. De förra slog den feodala jorden i stycken och mejade av de feodala huvudena, som hade vuxit på denna. Den sistnämnde skapade i det inre av Frankrike de betingelser, under vilka den fria konkurrensen först kunde utvecklas, den parcell-uppdelade jordegendomen utsugas, nationens frigjorda industriella produktivkraft användas, och på andra sidan de franska gränserna sopade han överallt bort de feodala formerna i den mån det var nödvändigt för att skaffa det borgerliga samhället i Frankrike en motsvarande tidsenlig omgivning på den europeiska kontinenten. Sedan den nya samhällsformationen en gång upprättats, försvann de förhistoriska kolosserna och med dem det återuppståndna Rom - alla Brutusar, Cracher, Publicoler, tribuner, senatorer och Caesar själv. Det nyktert verklighetsbetonade borgerliga samhället hade frambragt sina verkliga tolkar och talesmän i Say, Cousin, Royer-Collard, Benjamin Constant, Guizot o.s.v., dess verkliga härförare satt bakom kontorsbordet och pundhuvudet Ludvig XVIII var deras politiska huvud. Helt upptagna av att producera rikedom och föra en fredlig konkurrenskamp begrep de inte längre, att romartidens andar stått fadder vid deras vagga. Men trots att det borgerliga samhället saknar all heroism, behövdes det dock heroism, offer, terror, inbördeskrig och krig mellan folken för att det skulle komma till. Och dess gladiatorer fann i det klassiskt stränga arvet från den romerska republiken de ideal och de konstformer, de illusioner de behövde för att för sig själva dölja det borgerligt begränsade innehållet i sina strider och hålla sin lidelse i nivå med den stora historiska tragedin. På samma sätt hade Cromwell och det engelska folket på ett annat utvecklingsstadium, ett hundra år tidigare, lånat språk, lidelser och illusioner för sin borgerliga revolution från gamla testamentet. Då det verkliga målet uppnåtts, då den borgerliga omgestaltningen av det engelska samhället fullbordats, trängde Locke undan Habackuk.
Då man under dessa revolutioner frammanade de dödas andar, tjänade de alltså till att förhärliga de nya striderna, inte att parodiera de gamla, att i fantasin överdriva den givna uppgiften, inte att slingra sig från att verkligen lösa den, att återfinna revolutionens anda, inte att låta dess ande gå igen.
1848-51 var det bara den gamla revolutionens ande som spökade - ifrån Marrast, denna republicain en gants jaunes [republikan i gula handskar], som förklädde sig som den gamla Bailly, och ända till den äventyrare, som dolde sina trivialt motbjudande drag under den döda Napoleons järnmask. Ett helt folk, som tror att det genom revolutionen givit sig en snabbare rörelsekraft, finner sig plötsligt förpassat tillbaka till en förgången epok, och för att inget misstag skall vara möjligt ifråga om detta återfall, står de gamla data upp på nytt, den gamla tideräkningen, de gamla namnen, de gamla edikten, som för länge sedan blivit en del av den antikvariska vetenskapen, och de gamla gendarmer, som för länge sedan tycktes ha ruttnat upp. Nationen känner sig som den tokige engelsmannen i Bedlam,[2] som tror sig leva på de gamla faraonernas tid och varje dag beklagar sig över det hårda arbete, som han måste förrätta som guldgrävare i de etiopiska gruvorna, inmurad i detta underjordiska fängelse med en dåligt lysande lampa på huvudet, bakom honom slavuppsyningsmannen med sin långa piska och barbariska krigsknektar vimlande vid utgångarna, vilka varken förstår tvångsarbetarna i gruvorna eller varandra, då de inte talar något gemensamt språk. "Och allt detta utsättes jag för - suckar den tokige engelsmannen - jag, den friborne britten, för att göra guld åt de gamla faraonerna". "För att betala familjen Bonapartes skulder" - suckar den franska nationen. Så länge engelsmannen var vid sitt fulla förstånd kunde han inte bli kvitt sin fixa idé om guldmakeriet. Så länge fransmännen gjorde revolution kunde de inte heller bli kvitt Napoleonminnena, såsom valet den 10 december[3] bevisade. De längtade från revolutionens faror tillbaks till Egyptens köttgrytor, och den 2 december 1851 var svaret. De har inte bara en karikatyr av den gamla Napoleon, de har t.o.m. karikerat den gamla Napoleon, sådan han måste ta sig ut vid mitten av 1800-talet.
1800-talet sociala revolution kan inte hämta sin poesi ur det förgångna utan endast ur framtiden. Den kan inte ta itu med sig själv, förrän den befriat sig från all övertro på det förgångna. De tidigare revolutionerna behövde de världshistoriska minnena ur det förgångna för att bedöva sig själva ifråga om sitt eget innehåll. 1800-talets revolution måste låta de döda begrava sina döda för att komma fram till sitt eget innehåll. Där gick frasen utöver innehållet, här går innehållet utöver frasen.
Februarirevolutionen var en överrumpling, en överraskning för det gamla samhället, och folket proklamerade denna oförmodade kupp som en världshistorisk bragd, med vilken en ny epok skulle ha inletts. Den 2 december trollas februarirevolutionen bort genom en falskspelares konster, och det som tycks ha vräkts överända är inte längre monarkin utan de liberala koncessioner, som man avtvingat denna under århundraden av strider. I stället för att själva samhället skulle ha tillkämpat sig ett nytt innehåll, tycks blott staten ha återvänt till herravälde. Till den coup de main [kupp] som genomfördes i februari 1848 svarar sålunda den coup de tête [överlagd kupp] som genomfördes i december 1851. Lätt fånget, lätt förgånget. Emellertid har inte mellantiden gått outnyttjad förbi. Det franska samhället har under åren 1848-51 - och det genom förkortad, d.v.s. revolutionär metod - tagit igen de studier och erfarenheter, som under en regelrätt, så att säga metodisk utveckling borde ha föregått februarirevolutionen, om den skulle bli något mer än en krusning på ytan. Samhället tycks nu ha kastats tillbaka bortom sin utgångspunkt; i verkligheten måste det först skapa sig den revolutionära utgångspunkt, den situation, de förhållanden, de betingelser, som är nödvändiga för att den moderna revolutionen skall få en allvarlig karaktär.
Borgerliga revolutioner, såsom de på 1700-talet, stormar raskt från framgång till framgång, de överbjuder varandra i dramatiska effekter, människor och ting tycks vara liksom omgivna av bengalisk eld, varje dag andas extas. Men de är kortlivade, snart har de nått sin höjdpunkt, och hela samhället går omkring i en dagen-efter-stämning, innan det nyktert lärt att tillägna sig resultaten av sin sturm- und drangperiod. Proletära revolutioner däremot, såsom de på 1800-talet, kritiserar ständigt sig själva, avbryter ständigt sitt eget förlopp, går tillbaks till det skenbart fullbordade för att ta itu med det på nytt, hånar blodigt halvheterna, svagheterna i sina första ynkliga försök, de tycks slå ner sin motståndare endast för att han skall suga ny kraft ur jorden och resa sig mot dem i ännu väldigare gestalt. Ständigt på nytt ryggar de tillbaks för det obestämda, oerhörda i de mål de ställt sig, ända tills den situation skapats, som gör varje återvändo omöjlig, och förhållandena själva ropar:
Hic Rhodus, hic salta!
Här är Rhodos, hoppa här![4]
För övrigt måste varje någorlunda vaken iakttagare - även om han inte steg för steg följt utvecklingens förlopp i Frankrike - ana, att revolutionen står inför en oerhörd blamage. Det var tillräckligt att höra med vilket självbelåtet segergläfs herrar demokrater omväxlande lyckönskade varandra till nådeverkningarna av den 2 maj 1852.[5]
Den 2 maj 1852 hade i deras huvuden blivit till en fix idé, till en dogm, liksom för kiliasterna den dag, då Kristus skulle återkomma och det tusenåriga riket begynna. Svagheten hade som alltid tagit sin tillflykt i tron på under, den trodde att den övervunnit fienden, när den trollade bort den i fantasin, och förlorade all förståelse för samtiden, medan den overksamt lovsjöng den framtid, som förestod den, och de dåd, som den hade i tankarna, men ännu inte ville sätta i verket. Dessa hjältar - som sökte vederlägga sin bevisade oduglighet genom att skänka varandra sitt ömsesidiga medlidande och sluta sig samman i en flock - hade packat sina ränslar, de strök åt sig sina lagerkransar i förskott och var just sysselsatta med att in partibus [i delar] låta diskontera republikerna på växelmarknaden, för vilka de redan varit förutseende nog att helt lugnt och stilla organisera regeringspersonalen. Den 2 december träffade dem som en blixt från klar himmel, och folken, som under epoker av klenmodighet och förstämning gärna låter de högljuddaste skrikhalsarna överrösta sin inre ångest, skall kanske ha övertygat sig om, att de tider är förbi, då snattrande gäss kunde rädda Kapitolium.
Konstitutionen, Nationalförsamlingen, de dynastiska partierna, de blå och röda republikanerna, hjältarna från Afrika,[6] tribunernas åska, dagspressens ljungeldar, hela litteraturen, de politiska namnen och de andliga storheterna, den borgerliga lagen och straffrätten, liberté, égalité, fraternité [frihet, jämlikhet, broderskap] och den 2 maj 1852 - allt har försvunnit som en fantasmagori för den magiska formeln från en man, som inte ens hans fiender utger för att vara någon trollkarl. Den allmänna rösträtten tycks blott ha levt ett ögonblick för att egenhändigt i hela världens åsyn uppgöra sitt testamente och i folkets namn själv förklara: allt som existerar är värt att gå under.
Det räcker inte att säga, som fransmännen gör, att deras nation överrumplades. En nation och en kvinna ursäktar man inte det obevakade ögonblick, då första bästa äventyrare kan våldföra sig på dem. Gåtan löses inte genom dylika vändningar utan formuleras bara på annat sätt. Det återstår att förklara, hur en nation på 36 miljoner kan överrumplas av tre banala äventyrare och bortföras i fångenskap, utan att den gör motstånd.
Låt oss i allmänna drag rekapitulera de faser, som den franska revolutionen genomgått från den 24 februari 1848 till december 1851.
Tre huvudperioder kan tydigt urskiljas: februariperioden; 4 maj 1848 till 29 maj 1849: perioden för republikens konstituering eller den konstituerande nationalförsamlingens period; 29 maj 1849 till 2 december 1851: den konstitutionella republikens eller den lagstiftande nationalförsamlingens period.
Den första perioden från den 24 februari eller Louis Philipps störtande till den 4 maj 1848, då konstituerande församlingen sammanträdde, den egentliga februariperioden, kan betecknas som revolutionens prolog. Dess karaktär kom officiellt till uttryck däri, att den regering som den improviserat förklarade sig själv provisorisk, och liksom regeringen förklarade sig allt, som under denna period påbörjades, försöktes och uttalades, för endast provisoriskt. Ingen och intet vågade göra anspråk på rätten att finnas till och att verkligen handla. Alla element, som hade förberett eller bestämt revolutionen: dynastisk opposition, republikansk bourgeoisi, demokratiskt-republikanskt småborgerskap, socialdemokratiska arbetare fick provisoriskt sin plats i februari-regeringen.
Det kunde inte vara på annat sätt. Februaridagarna syftade ursprungligen till en valreform, genom vilken kretsen av de politiskt privilegierade inom den besittande klassen själv skulle utvidgas och finansaristokratins envåldsmakt störtas. Men då det kom till en verklig konflikt, då folket gick på barrikaden, Nationalgardet förhöll sig passivt, armén inte bjöd något allvarligt motstånd och kungadömet tog till flykten, föreföll republiken vara en självklar sak. Varje parti tolkade den på sitt sätt. Proletariatet, som tillkämpat sig den med vapen i hand, satte sin stämpel på den och proklamerade den som social republik. Sålunda antyddes det allmänna innehållet i den moderna revolutionen, vilket stod i märkligaste motsättning till allt, som främst och omedelbart skulle kunna sättas i verket med tillhjälp av det föreliggande materialet, med den bildningsnivå som massan nått under de givna omständigheterna och förhållandena. Å andra sidan erkände man anspråken från alla övriga element, som deltagit i februarirevolutionen genom den lejonpart de fick av platserna i regeringen. Inte i någon period finner vi därför en brokigare blandning av översvallande fraser och faktisk osäkerhet och hjälplöshet, av mera entusiastisk reformiver och grundligare herravälde för den gamla rutinen, av mera skenbar harmoni inom hela samhället och djupare split mellan dess element. Under det att parisproletariatet ännu frossade i anblicken av de väldiga perspektiv, som öppnat sig för det, och fördjupade sig i allvarligt menade diskussioner om de sociala problemen, hade samhällets gamla makter grupperat sig, samlat sig, besinnat sig, och fann ett oväntat stöd i nationens massa, bönderna och småborgarna, som alla på en gång störtade upp på den politiska scenen, sedan julimonarkins skrankor fallit.
Den andra perioden från 4 maj 1848 till slutet av maj 1849 är konstitueringens period, perioden för den borgerliga republikens grundande. Omedelbart efter februaridagarna hade inte bara den dynastiska oppositionen överrumplats av republikanerna och republikanerna av socialisterna, utan hela Frankrike av Paris. Nationalförsamlingen, som sammanträdde den 4 maj 1848 och som valts av nationen, representerade nationen. Den var en levande protest mot kraven från februaridagarna och skulle anpassa revolutionens resultat till den borgerliga måttstocken. Förgäves försökte parisproletariatet - som genast förstod denna Nationalförsamlingens karaktär - den 15 maj, några dagar efter dess sammanträde att med våld förneka dess existens, att upplösa den, att på nytt splittra den organiska form, i vilken den reaktionära andan inom nationen hotade proletariatet i dess enskilda beståndsdelar. Den 15 maj fick som bekant inte något annat resultat än att för hela den tidrymd vi behandlar avlägsna Blanqui och hans kamrater, d.v.s. det proletära partiets verkliga ledare, från den offentliga skådeplatsen. Efter Louis Philipps borgerliga monarki kan endast den borgerliga republiken följa, d.v.s. om hittills en obetydlig del av bourgeoisin härskat i konungens namn, så kommer nu hela bourgeoisin att härska i folkets namn. Parisproletariatets krav är utopiskt prat, som man måste upphöra med. På denna förklaring från den konstituerande nationalförsamlingen svarade parisproletariatet med juniupproret, den väldigaste händelsen i de europeiska inbördeskrigens historia. Den borgerliga republiken segrade. På dess sida stod finansaristokratin, den industriella bourgeoisin, medelståndet, småborgarna, armén, det som mobilgarde organiserade lumpproletariatet, de intellektuella krafterna, prästerna och lantbefolkningen. På parisproletariatets sida stod ingen utom det självt. Mer än 3.000 rebeller slaktades ned efter segern, 15.000 förvisades utan dom. Med detta nederlag träder proletariatet i bakgrunden på den revolutionära scenen. Det försöker varje gång att tränga sig fram på nytt, så snart rörelsen tycks ta ny fart, men med ständigt svagare uppbåd av krafter och med ständigt mindre resultat. Så snart något av samhällsskikten över det råkar i revolutionär jäsning, ingår proletariatet ett förbund med detsamma och delar så alla nederlag, som de olika partierna efter varandra lider. Men dessa på varandra följande slag blir allt svagare, ju mer de fördelar sig över hela samhällets yta. Proletariatets mera betydande ledare på möten och i pressen faller i tur och ordning offer för domstolarna, och allt mera tvetydiga figurer träder i dess spets. Delvis kastar det sig in i doktrinära experiment, bytesbanker och arbetarassociationer, alltså i en rörelse, där det gör avkall på att omvälva den gamla världen med sina egna stora samhälleliga medel och snarare söker uppnå sin befrielse bakom ryggen på samhället, på privat sätt, inom ramen av sina begränsade existensbetingelser, och alltså med nödvändighet misslyckas. Proletariatet tycks varken kunna återfinna den revolutionära storheten i sig självt eller vinna ny energi ur de nyinkomna förbindelserna, förrän alla klasser, som det i juni kämpat mot, ligger slagna vid sidan av det självt. Men det faller åtminstone med ära i den stora världshistoriska kampen. Inte bara Frankrike, hela Europa darrar för junijordbävningen, medan de efterföljande nederlagen för de högre klasserna köpes så billigt, att det kräves den fräcka överdriften från det segrande partiets sida för att de överhuvud skall kunna betecknas som händelser och de blir desto ärolösare ju längre bort från det proletära partiet det förlorande partiet står.
Junirebellernas nederlag hade nu visserligen förberett och jämnat den mark, på vilken den borgerliga republiken kunde grundläggas och byggas upp. Men det hade samtidigt visat att det i Europa rörde sig om andra frågor än "om republik eller monarki". Det hade klart visat, att borgerlig republik här betydde en klass' oinskränkta despoti över andra klasser. Det hade bevisat att i de gamla civiliserade länderna med utvecklad klassbildning, med moderna produktionsbetingelser och med ett andligt medvetande, där alla nedärvda idéer smält in genom århundradens arbete - i dessa länder betyder republiken överhuvudtaget blott den politiska omvälvningsformen för det borgerliga samhället och inte dess konservativa livsform, såsom exempelvis i Amerikas Förenta Stater, där klasser visserligen redan existerar, men ännu inte fått fast form utan där allting ständigt flyter och klasserna oavbrutet växlar beståndsdelar och avsöndrar sådana till varandra, där de moderna produktionsmedlen i stället för att sammanfalla med en stagnerande överbefolkning snarare ersätter den relativa bristen på hjärnor och händer och där slutligen den materiella produktionens feberaktigt ungdomliga rörelse, som måste erövra en ny värld, varken har tid eller tillfälle att avskaffa den gamla andevärlden.
Alla klasser och partier hade under junidagarna förenat sig till ordningens parti mot den proletära klassen som anarkins parti, socialismens, kommunismens parti. De hade "räddat" samhället från "samhällets fiender". Som paroll hade de givit hären det gamla samhällets slagord "egendom, familj, religion, ordning" och tillropat det kontrarevolutionära korståget: "I detta tecken skall du segra!" Från detta ögonblick besegrar ropet "egendom, familj, religion, ordning" vart och ett av de talrika partier, som slutit upp under detta tecken mot junirebellerna, så snart något av dem i sitt eget klassintresse försöker hävda sig på den revolutionära valplatsen. Samhället räddas lika ofta som kretsen av dess härskare blir mindre, som ett mera exklusivt intresse hävdas gentemot ett mera vidsträckt. Varje krav på den enklaste borgerliga finansreform, den vanligaste liberalism, den mest formella republikanism, den plattaste demokrati bestraffas som "attentat mot samhället" och brännmärkes samtidigt som "socialism". Och slutligen förpassas "religionens och ordningens" överstepräster själva med en spark från sina pytiasstolar, hämtas ur sängen i natt och mörker, kastas in i en fångvagn, sättes i fängelse eller landsförvisas, deras tempel jämnas med jorden, deras mun förseglas, deras penna brytes, deras lag rives i stycken i religionens, egendomens, familjens och ordningens namn. Ordningsfanatiska borgare skjutes ner på sina balkonger av druckna soldathopar, deras familjehelgedom vanhelgas, deras hus bombarderas till tidsfördriv - i egendomens, familjens, religionens och ordningens namn. Det borgerliga samhällets avskum bildar slutligen ordningens heliga falang, och hjälten Crapülinsky[7] drar in i Tuilerierna som "samhällets räddare".
Låt oss åter ta upp tråden i framställningen.
Konstituerande nationalförsamlingens historia sedan junidagarna är historien om den republikanska bourgeoisifraktionens herravälde och upplösning, denna fraktion, som man känner under namnet trikolorrepublikaner, rena republikaner, politiska republikaner, formalistiska republikaner o.s.v.
Under Louis Philipps borgerliga monarki hade denna fraktion bildat den officiella republikanska oppositionen och därigenom en erkänd faktor i den dåvarande politiska världen. Den hade sina representanter i kammaren och ett betydande inflytande i pressen. Dess organ i Paris, "National", gällde på sitt sätt för lika respektabel som "Journal des Débats". Dess karaktär svarade till denna ställning under den konstitutionella monarkin. Den var inte en fraktion inom bourgeoisin, som sammanhölls av några gemensamma intressen eller avgränsades genom säregna produktionsbetingelser. Den var ett kotteri av republikanskt sinnade borgare, författare, advokater, officerare och tjänstemän, vars inflytande vilade på landets antipati mot Louis Philipps person, på minnet av den gamla republiken, på en del fanatikers republikanska tro men framför allt på den franska nationalismen, vars hat mot Wienfördragen och mot alliansen med England den fortfarande höll vid liv. En stor del av de anhängare, som "National" hade under Louis Philipp, hade den tack vare denna förstuckna imperialism, vilken därför senare under republiken kunde möta den som en övermäktig konkurrent i Louis Bonapartes person. Den bekämpade finansaristokratin, liksom hela den övriga borgerliga oppositionen gjorde. Polemiken mot budgeten, som i Frankrike nära sammanhängde med bekämpandet av finansaristokratin, åstadkom en så lättköpt popularitet och så ymnigt stoff för puritanska leading articles, att det måste utnyttjas. Industribourgeoisin var tidningen tacksam för dess slaviska försvar för det franska skyddstullsystemet, som den emellertid förfäktade mer av nationella än av nationalekonomiska motiv, bourgeoisin i sin helhet var den tacksam för dess hätska utfall mot kommunismen och socialismen. För övrigt var "Nationals" parti rent republikanskt, d.v.s. det krävde en republikansk i stället för en monarkisk form för bourgeoisins herravälde och framför allt krävde det lejonparten av denna makt för egen del. Om betingelserna för denna förvandling hade det mycket oklara föreställningar. Vad det däremot var fullt på det klara med och vad som också öppet uttalades på reformbanketterna under Louis Philipps sista tid, var dess impopularitet bland de demokratiska småborgarna och särskilt hos det revolutionära proletariatet. Dessa rena republikaner, så rena som republikaner kan sägas vara, var också på vippen att foga sig i att få hertiginnan av Orleans till regent, då februarirevolutionen bröt ut och gav dess mest bekanta representanter en plats i den provisoriska regeringen. De hade naturligtvis redan från början bourgeoisins förtroende och majoriteten i konstituerande nationalförsamlingen. Ur den exekutivkommission, som nationalförsamlingen vid sitt sammanträde bildade, uteslöts genast provisoriska regeringens socialistiska element, och "Nationals" parti utnyttjade juniupprorets utbrott till att skicka iväg exekutivkommissionen och därmed befria sig från sina närmaste rivaler, de småborgerliga eller demokratiska republikanerna (Ledru-Rollin o.s.v.) Cavaignac, det bourgeois-republikanska partiets general, som förde befälet under junislaget, trädde i exekutivkommissionens ställe med ett slags diktatorisk makt. Marrast, tidigare rédacteur en chef för "National" blev konstituerande nationalförsamlingens ständiga president, och ministerposterna liksom samtliga övriga betydande poster kom i de rena republikanernas händer.
Den republikanska bourgeoisfraktionen, som sedan länge betraktat sig som julimonarkins legitima arvinge, fick således se sitt ideal förverkligat över all förväntan, men den kom till makten inte som den under Louis Philipp hade drömt om genom en borgerlig liberal revolt mot tronen utan genom proletariatets med militärmakt kuvade resning mot kapitalet. Vad den hade föreställt sig som en ytterst revolutionär händelse, utspelade sig i verkligheten som en ytterst kontrarevolutionär. Frukten föll i dess sköte, men den föll från kunskapens träd och inte från livets.
Bourgeoisrepublikanernas envåldsmakt varade blott från 24 juni till 10 december 1848. Den låter sig summeras i skapandet av en republikansk författning och i belägringstillståndet i Paris.
Den nya författningen var i grund och botten endast den republikaniserade upplagan av den konstitutionella chartan 1830.[8] Julimonarkins snäva valcensus, som till och med uteslöt en stor del av bourgeoisin från den politiska makten, var oförenlig med existensen av en borgerlig republik. Februarirevolutionen hade omedelbart i stället för denna census proklamerat den direkta allmänna rösträtten. Bourgeoisrepublikanerna kunde inte göra denna händelse ogjord. De måste nöja sig med att tillfoga en begränsande bestämmelse om sex månaders bofasthet inom valdistriktet. Den gamla organisationen för förvaltningen, kommunalväsendet, rättsväsendet, armén o.s.v. lämnades orörd kvar eller också i de fall då författningen ändrade dem - avsåg ändringen innehållsregistret, inte innehållet, namnet, inte saken.
Den oundvikliga generalstaben av friheter från 1848, personlig frihet, tryck-, tal-, förenings-, mötes-, undervisnings- och religionsfrihet o.s.v., fick en konstitutionell uniform, som gjorde dem osårbara. Var och en av dessa friheter proklameras nämligen som den franska citoyens obetingade rätt, men med den ständiga randanmärkningen att den är obegränsad i den mån den inte begränsas av "andras lika rättigheter och den offentliga säkerheten" eller av "lagar", som skall förmedla just denna harmoni mellan de individuella friheterna sinsemellan och med den offentliga säkerheten. Exempelvis: "Medborgarna har rättighet att sammansluta sig, att samlas fredligt och obeväpnat, att petitionera och att ge uttryck åt sin mening genom pressen eller på annat sätt. Åtnjutandet av dessa rättigheter har inga andra skrankor än andras lika rättigheter och den offentliga säkerheten" (Kap. II i den franska författningen, § 8). - "Undervisningen är fri. Undervisningsfriheten skall åtnjutas under de av lagen fastställda betingelserna och under statens överinseende" (sammastädes § 9). - "Varje medborgares bostad är okränkbar med undantag för under de av lagen föreskrivna formerna" (kap. I, § 3). O.s.v., o.s.v. - Författningen hänvisar därför ständigt till framtida organiska lagar, som skall utförligt behandla dessa randanmärkningar och reglera åtnjutandet av dessa obegränsade friheter så, att de varken kommer i konflikt med varandra eller med den offentliga säkerheten. Och senare har de organiska lagarna skapats av ordningens vänner och alla dessa friheter reglerats på så sätt, att bourgeoisin vid åtnjutandet av desamma inte lider något men av de andra klassernas lika rättigheter. I de fall då de helt förnekar "de andra" dessa friheter eller tillåter dem att åtnjuta dem under betingelser, som utgör lika många polisfällor, sker detta ständigt uteslutande i den "offentliga säkerhetens" intresse, d.v.s. bourgeoisins säkerhet - såsom författningen föreskriver. Båda parterna åberopade sig därför i det följande med full rätt på författningen, såväl ordningens vänner, vilka upphävt alla dessa friheter, som demokraterna, som krävde att de skulle tillämpas. Varje paragraf i författningen innehåller nämligen sin egen antites, sitt eget över- och underhus, nämligen i den allmänna frasen: friheten, i randanmärkningen: upphävandet av friheten. Så länge alltså frihetens namn respekterades och endast det verkliga praktiserandet av densamma förhindrades - på laglig väg naturligtvis - förblev frihetens konstitutionella existens orörd och oantastad, även om man aldrig så mycket slagit ihjäl dess praktiska existens.
Denna författning, som på ett så sinnrikt sätt gjorts osårbar, var emellertid liksom Akilles sårbar på en punkt, men inte i hälen utan i huvudet, eller snarare i de två huvuden, i vilka den utmynnade - lagstiftande församlingen å ena sidan, presidenten å den andra. Man behöver bara ögna igenom författningen för att finna, att endast de paragrafer, som fastställer presidentens förhållande till lagstiftande församlingen, är absoluta, positiva, oemotsägliga, oförtydbara. Här gällde det nämligen för bourgeoisrepublikanerna att säkerställa sig själva. Paragraferna 45-70 i författningen är så avfattade, att nationalförsamlingen på konstitutionell väg kan avsätta presidenten, men presidenten upplösa nationalförsamlingen endast mot konstitutionen, endast genom att han sätter konstitutionen själv ur spelet. Här frammanar den alltså sin egen våldsamma tillintetgörelse. Den kanoniserar inte bara liksom chartan av år 1830 maktens delning utan utvidgar den ända till en outhärdlig motsättning. De konstitutionella krafternas spel - såsom Guizot kallade det parlamentariska krakelet mellan lagstiftande och verkställande makten - spelar ständigt va banque i författningen av år 1848.
Å ena sidan 750 folkrepresentanter, valda genom allmän rösträtt och valbara på nytt, vilka bildar en okontrollerbar, oupplöslig, odelbar nationalförsamling, en nationalförsamling, som har oinskränkt lagstiftande makt, som ytterst avgör frågor om krig, fred och handelsfördrag, som ensam har rätt att utfärda amnesti och som genom sin permanens ständigt intar den främsta platsen på scenen. Å andra sidan presidenten, med alla den kungliga maktens attribut, med befogenheten att till- och avsätta sina ministrar, oberoende av nationalförsamlingen, med alla den exekutiva maktens medel i sin hand, som delar ut alla poster och därigenom i Frankrike har avgörandet över åtminstone en och en halv miljon människors existens, ty så många är beroende av de 500.000 ämbetsmännen och av officerarna av alla grader. Han har hela den väpnade makten bakom sig. Han åtnjuter privilegiet att kunna benåda enskilda förbrytare, att suspendera avdelningar av nationalgardet, att i samförstånd med statsrådet avsätta de general-, kanton- och kommunalråd, som medborgarna själva valt. Det är förbehållet honom att ta initiativet till och leda alla fördrag med utlandet. Under det att nationalförsamlingen ständigt uppträder på scenen och öppet utsättes för vulgär kritik, lever han ett avskilt liv i de elyseiska nejderna, och därtill med författningens artikel 45 för ögonen och i hjärtat, vilken varje dag tillropar honom: "Frère, il faut mourir!" [Broder, bered dig att dö!] Din makt tar slut den andra söndagen i den ljuvliga månaden maj det fjärde året efter ditt val! Då är härligheten slut, stycket spelas inte två gånger, och om du har skulder, så se till i tid att du betalar av dem med de 600.000 franc, som konstitutionen beviljat dig, såvida du inte föredrar att den andra måndagen i den ljuvliga månaden maj vandra till Clichy![9] - Om konstitutionen sålunda ger presidenten den faktiska makten, söker den i gengäld säkra den moraliska makten åt nationalförsamlingen. Om man bortser från att det är omöjligt att genom lagparagrafer skapa en moralisk makt, upphäver konstitutionen här återigen sig själv, i det den låter presidenten väljas av alla fransmän genom direkt rösträtt. Under det att Frankrikes röster splittrar sig, då det gäller nationalförsamlingens 750 medlemmar, så koncentrerar de sig däremot här på en individ. Under det att varje enskild folkrepresentant blott representerar det ena eller andra partiet, den ena eller andra staden, den ena eller andra stadsdelen eller också bara nödvändigheten att välja någon av de sjuhundrafemtio utan att man intresserar sig så mycket vare sig för saken eller mannen, så är presidenten nationens utvalde och hans val är den stora trumf, som det suveräna folket spelar ut en gång vart fjärde år. Den valda nationalförsamlingen står i ett metafysiskt förhållande men den valda presidenten i ett personligt förhållande till nationen. Nationalförsamlingen uttrycker väl i sina enskilda representanter nationalandans många olika sidor, men i presidenten förkroppsligas nationalandan själv. I förhållande till nationalförsamlingen äger han en slags gudomlig rätt, han är av folkets nåde.
Thetis, havsgudinnan, hade spått Akilles, att han skulle dö i blomman av sin ungdom. Författningen, vilken liksom Akilles har sin sårbara punkt, hade också sina aningar liksom Akilles, att den skulle få en tidig död. Det var tillräckligt för de rena republikaner, som satte ihop författningen, att från sin idealrepubliks töckenhöljda himmel kasta en blick ner på den profana världen, för att de skulle se hur rojalisternas, bonapartisternas, demokraternas och kommunisternas övermod och deras egen impopularitet dag för dag växte, i samma mån som de närmade sig fullbordandet av sitt stora konstverk på lagstiftningens område, utan att Thetis därför behövde lämna havet och meddela dem hemligheten. De försökte på ett konstitutionellt knepigt sätt överlista ödet med tillhjälp av § 111 i författningen, enligt vilken varje förslag om revidering av författningen måste behandlas på tre på varandra följande debatter, mellan vilka ständigt måste vara en hel månads uppehåll, och samla åtminstone tre fjärdedelar av rösterna, och därtill under förutsättning, att inte mindre än 500 av nationalförsamlingens medlemmar deltar i omröstningen. De gjorde därmed bara ett vanmäktigt försök, att ännu som parlamentarisk minoritet - en situation som de redan själva profetiskt förutsåg - utöva en makt, som i detta ögonblick, då de förfogade över den parlamentariska majoriteten och över alla regeringsmaktens medel, för varje dag gled allt mer ur deras svaga händer.
Slutligen anförtror sig författningen i en melodramatisk paragraf åt "hela det franska folkets såväl som varje enskild fransmans vaksamhet och patriotism", sedan den redan i en annan föregående paragraf anförtrott de "vaksamma" och "patriotiska" åt den ömma uppsikten från den högsta domstol med vidsträckta befogenheter, "haute cour", som den själv uppfunnit.
Detta var författningen av år 1848, vilken den 2 december 1851 inte kastades överända av ett huvud utan föll vid den blotta beröringen med en hatt. Visserligen var denna hatt en trekantig napoleonshatt.
Under det att bourgeoisrepublikanerna i nationalförsamlingen var sysselsatta med att grubbla ut, diskutera och votera om denna författning, upprätthöll Cavaignac utanför nationalförsamlingen belägringstillståndet i Paris. Belägringstillståndet i Paris fungerade som hjälpare åt konstitutionen i dess republikanska födslovåndor. Om författningen senare skaffades ur världen med tillhjälp av bajonetter, så får man inte glömma, att den redan i moderlivet likaledes beskyddades av bajonetter - nämligen sådana som var riktade mot folket - och sattes till världen med tillhjälp av bajonetter. De "honetta republikanernas" förfäder hade låtit sin symbol, trikoloren, göra sin turné genom Europa. De "honetta republikanerna" å sin sida gjorde också en uppfinning, som av sig själv hittade ut över hela kontinenten, men med aldrig slocknande kärlek återvände till Frankrike, tills den nu förvärvat medborgarskap i hälften av dess departement - belägringstillståndet. En förträfflig uppfinning, vilken periodiskt använts i varje kris som följt under loppet av den franska revolutionen. Men kasernen och bivacken, som man periodiskt försökte låta utöva sitt tryck på det franska samhällets huvud för att pressa ihop dess hjärna och få det att hålla sig stilla; sabeln och musköten, som man periodiskt lät döma och förvalta, fungera som förmyndare och censor, utöva polis- och nattvaktstjänst; knävelborren och komissrocken, som man periodiskt utbasunerade som samhällets högsta visdom och som samhällets styresman; - måste inte kasern och bivack, sabel och musköt, knävelborr och komissrock till slut komma på den idén att hellre en gång för alla rädda samhället, i det de utropade sin egen regim som den högsta och helt befriade det borgerliga samhället från bekymret att regera sig själv. Kasern och bivack, sabel och musköt, knävelborr och kommissrock måste desto mer komma på den idén som de sedan också kunde vänta bättre kontant betalning för sina ökade meriter, under det att det endast periodiska belägringstillståndet och de tillfällen då man övergående räddade samhället på uppdrag av den ena eller andra bourgeoisfraktionen var föga givande, med undantag för några döda och sårade och en del vänliga borgargrimaser. Borde inte militären slutligen en gång också leka belägringstillstånd för sina egna intressen och samtidigt belägra borgarnas penningpungar? För övrigt bör man i förbigående sagt inte glömma, att överste Bernard - samma militärkommissionspresident, som under Cavaignac hjälpte till att deportera 15.000 rebeller utan varje dom - i detta ögonblick åter står i spetsen för den militärkommission som arbetar i Paris.
Om de honetta, de rena republikanerna med belägringstillståndet i Paris anlade den plantskola, där pretorianerna av den 2 december 1851 skulle växa sig stora, förtjänar de å andra sidan det erkännandet, att de - i stället för att liksom under Louis Philipp överdriva nationalkänslan - nu, då de förfogar över den nationella makten, kryper för utlandet och i stället för att göra Italien fritt låter det på nytt erövras av österrikare och neapolitanare. Louis Bonapartes val till president den 10 december 1848 gjorde slut på Cavaignacs diktatur och konstituerande församlingen.
I § 44 i författningen heter det: "Franska republikens president får aldrig ha förlorat sin egenskap av fransk medborgare." Den franska republikens första president, L. N. Bonaparte, hade inte bara förlorat sin egenskap av fransk medborgare, hade inte bara varit anställd vid specialpolisen i England utan han var till och med naturaliserad schweizare.
Jag har på annat ställe klarlagt betydelsen av valet den 10 december. Jag ämnar här inte åter ingå på detta. Det räcker här med att anmärka, att det var en böndernas reaktion - vilka varit tvungna att betala februarirevolutionens kostnader - mot de övriga klasserna inom nationen, en landets reaktion mot staden. Det vann mäktig anklang inom armén, som "Nationals" republikaner inte hade förskaffat sig någon ära eller några extra inkomster, vidare bland storbourgeoisin, som hälsade Bonaparte som bron över till monarkin, slutligen bland proletärerna och småborgarna, som hälsade honom som gisslan för Cavaignac. Jag kommer senare att få tillfälle att ingå på böndernas förhållande till den franska revolutionen.
Epoken från 20 december 1848[10] och till upplösandet av konstituerande församlingen i maj 1849 omfattar historien om bourgeoisrepublikanernas undergång. Sedan dessa grundat en republik för bourgeoisin, fördrivit det revolutionära proletariatet från valplatsen och tills vidare bringat det demokratiska småborgerskapet att tiga, skjutes de själva åt sidan av bourgeoisins massa, vilken med rätta lägger beslag på denna republik som sin egendom. Denna bourgeoismassa var emellertid rojalistisk. En del av densamma, storgodsägarna, hade härskat under restaurationen och var därför legitimistisk:[11]
Den andra delen, finansaristokraterna och de storindustriella, hade härskat under julimonarkin och var därför orleanistisk. De som innehade de höga ämbetena inom armén, vid universitetet, inom kyrkan, des Barreaus [advokatståndet], akademin och pressen fördelade sig på de båda sidorna, om också i olika proportion. Här i den borgerliga republik, som varken bar namnet Bourbon eller namnet Orleans utan namnet Kapital, hade de funnit den statsform, under vilken de kunde härska gemensamt. Redan juniupproret hade förenat dem till "Ordningens parti". Nu gäller det närmast att göra sig av med bourgeoisrepublikanernas kotteri, som ännu innehade platserna i nationalförsamlingen. Lika brutalt som dessa rena republikaner hade missbrukat den fysiska makten mot folket, lika fegt, försagt, modlöst, brutet, kampodugligt vek de nu tillbaka, när det gällde att gentemot den exekutiva makten och rojalisterna försvara sin republikanska övertygelse och sin lagstiftningsrätt. Jag skall här inte berätta den ärelösa historien om deras upplösning. De gick inte under utan försvann. Deras historia är oåterkalleligt slut, och under den följande perioden figurerar de, såväl inom som utom församlingen, endast som gamla minnen som åter tycks leva upp, så snart det åter rör sig om blotta namnet republik och så ofta den revolutionära konflikten hotar att sjunka ner till den lägsta nivån. Jag påpekar i förbigående, att den tidning som gett detta parti dess namn, "National", under den följande perioden bekänner sig till socialismen.
Innan vi slutar med denna period måste vi kasta ännu en blick tillbaka på de båda makter, av vilka den ena den 2 december 1851 förintade den andra, under det att de från den 20 december 1848 och till konstituerande församlingens avgång levt i äktenskaplig sämja. Vi menar Louis Bonaparte å den ena sidan och å den andra de förenade rojalisternas, ordningens, storbourgeoisins parti. Då Bonaparte tillträdde presidentposten bildade han genast en regering av män tillhörande ordningspartiet och placerade Odilon Barrot i dess spets, nota bene, den gamla ledaren för den parlamentariska bourgeoisins mest liberala fraktion. Herr Barrot hade äntligen nått fram till den regering, vars spöke förföljt honom sedan 1830, och än mer: till statsministerposten i denna regering; men inte så som han tänkt sig under Louis Philipp, som parlamentsoppositionens främsta ledare utan med uppgiften att slå ihjäl ett parlament, och som bundsförvant till alla sina ärkefiender, jesuiter och legitimister. Han hemförde äntligen bruden men först sedan hon skändats. Bonaparte själv gjorde sig skenbarligen fullständigt osynlig. Ordningspartiet handlade för honom.
Redan under den första ministerkonseljen fattades beslutet om expeditionen till Rom, vilken man kom överens att genomföra bakom nationalförsamlingens rygg, och för vilken man ämnade skaffa sig de erforderliga medlen under falsk förevändning. Sålunda började man med ett bedrägeri mot nationalförsamlingen och en helig konspiration tillsammans med de utländska envåldsmakterna mot den revolutionära romerska republiken. På samma sätt och genom samma manövrer förberedde Bonaparte sin kupp av den 2 december mot den rojalistiska lagstiftande församlingen och dess konstitutionella republik. Låt oss inte glömma, att samma parti ,som den 20 december 1848 bildade Bonapartes regering, den 2 december 1851 bildade majoriteten i lagstiftande nationalförsamlingen.
Konstituerande församlingen hade i augusti beslutat att inte upplösa sig, förrän den utarbetat och offentliggjort en hel rad organiska lagar, som skulle komplettera konstitutionen. Den 6 januari 1849 lät ordningens parti genom representanten Rateau föreslå församlingen att lämna de organiska lagarna åt sitt öde och hellre besluta att upplösa sig själv. Inte bara regeringen med herr Odilon Barrot i spetsen utan samtliga rojalistiska medlemmar av nationalförsamlingen sade den i detta ögonblick barskt att det var nödvändigt att upplösa nationalförsamlingen för att återupprätta krediten, för att konsolidera ordningen, för att göra slut på det obestämda provisoriska tillståndet och lägga grunden till ett definitivt tillstånd; nationalförsamlingen hindrade den nya regeringens produktivitet och försökte endast av illvilja att förlänga sin tillvaro, landet hade tröttnat på den. Bonaparte lade alla dessa invektiv mot den lagstiftande makten på minnet, lärde dem utantill och visade den 2 december 1851 de parlamentariska rojalisterna att han hade lärt av dem. Han upprepade deras egna slagord mot dem själva.
Regeringen Barrot och ordningspartiet gick längre. De organiserade petitioner till nationalförsamlingen över hela Frankrike, i vilka man vänligen bad denna försvinna. På så sätt ledde de sina oorganiserade massor i elden mot nationalförsamlingen, det konstitutionellt organiserade uttrycket för folket. De lärde Bonaparte att från de parlamentariska mötena appellera till folket. Äntligen den 29 januari 1849 var den dag kommen, då konstituerande församlingen skulle fatta beslut om sin egen upplösning. Nationalförsamlingen fann den byggnad där den skulle sammanträda besatt av militär. Changarnier, ordningspartiets general, i vars händer högsta befälet över nationalgarde och linjetrupper låg samlat, höll en stor militärparad i Paris, som om det skulle vara omedelbart före ett slag, och de förenade rojalisterna förklarade hotande för konstituerande församlingen, att man skulle använda våld om den inte fogade sig. Den fogade sig och utverkade bara en helt kort frist för sin tillvaro. Vad var den 29 januari annat än statskuppen av den 2 december 1851, endast genomförd av rojalisterna tillsammans med Bonaparte mot den republikanska nationalförsamlingen? Herrarna märkte inte eller ville inte märka, att Bonaparte utnyttjade den 29 januari 1849 till att låta en del av trupperna defilera förbi sig framför Tuilerierna och begärligt grep just denna första offentliga mobilisering av militärmakten mot den parlamentariska makten för att antyda Caligula.[12] De såg förvisso bara sin Changarnier.
Ännu ett motiv, som särskilt drev ordningspartiet att med våld förkorta konstituerande församlingens livslängd, var frågan om de organiska lagar, som kompletterade författningen, såsom undervisningslagen, kulturlagen o.s.v. För de förenade rojalisterna var det av stor betydelse att själva få stifta dessa lagar och inte låta dem utarbetas av de numera misstrogna republikanerna. Bland dessa organiska lagar fanns emellertid också en lag om republikens presidents ansvarighet. År 1851 var den lagstiftande församlingen just sysselsatt med att avfatta en sådan lag, då Bonaparte förekom denna kupp genom kuppen av den 2 december. Vad skulle inte de förenade rojalisterna under sitt parlamentariska vinterfälttåg år 1851 ha givit för att ha haft en redan färdig ansvarighetslag, och det en lag som avfattats av en misstrogen, hatfull, republikansk församling!
Sedan konstituerande församlingen den 29 januari 1849 själv brutit sina sista vapen, hetsades den till döds av regeringen Barrot och ordningens vänner, man försummade ingenting som kunde förödmjuka den och tvingade den, sedan den förlorat all tillit till sig själv, att stifta lagar, som berövade den den sista resten av allmänhetens aktning. Bonaparte, som var upptagen av sin fixa napoleonsidé, var fräck nog att offentligt utnyttja denna den parlamentariska maktens förnedring. Då nämligen nationalförsamlingen den 8 maj 1849 gav regeringen misstroendevotum på grund av Oudinots besättande av Civita-Vecchia och befallde att den romerska expeditionen skulle reduceras till sitt angivna syfte, publicerade Bonaparte samma kväll i "Moniteur" ett brev till Oudinot, där han lyckönskar denne till hans hjältedåd och redan i motsättning till de parlamentariska bläcksuddarna uppträder som arméns högsinnade beskyddare. Rojalisterna log åt detta. De betraktade honom helt enkelt som sin dupe [lurad]. När slutligen Marrast, konstituerande församlingens president, för ett ögonblick trodde att nationalförsamlingens säkerhet svävade i fara och stödd på författningen rekvirerade en överste med hans regemente, vägrade översten, åberopade sig på disciplinen och hänvisade Marrast till Changarnier, som avvisade honom med den hånfulla anmärkningen, att han inte älskade bayonettes intelligentes [tänkande bajonetter]. I november 1851, då de förenade rojalisterna skulle ta upp den avgörande kampen med Bonaparte, sökte de i den beryktade questorlagen genomdriva principen om direkta trupprekvisitioner genom nationalförsamlingens president. En av deras generaler, Leflô, hade undertecknat lagförslaget. Förgäves röstade Changarnier för förslaget och förgäves hyllade Thiers den tidigare konstituerande församlingens visa omtänksamhet. Krigsministern St. Arnaud svarade honom såsom Changarnier hade svarat Marrast, och - under bifallsrop från Berget!
Sålunda hade ordningspartiet, då det ännu inte var nationalförsamling, då det ännu endast var regering, själv brännmärkt den parlamentariska regimen. Och det ger hals, när den 2 december 1851 förvisar denna regim från Frankrike!
Vi önskar den lycklig resa.
Den 29 maj 1849 sammanträdde den lagstiftande nationalförsamlingen. Den 2 december 1851 sprängdes den. Denna period omfattar den konstitutionella eller parlamentariska republikens livstid.
Den sönderfaller i tre huvudepoker: 29 maj 1849 till 13 juni 1849, kamp mellan demokratin och bourgeoisin, det småborgerliga eller demokratiska partiets nederlag; 13 juni 1849 till 31 maj 1850, bourgeoisins parlamentariska diktatur, d.v.s. de förenade orleanisternas och legitimisternas eller ordningspartiets diktatur, som når sin fulländning i avskaffandet av den allmänna rösträtten; 31 maj 1850 till 2 december 1851, kamp mellan bourgeoisin och Bonaparte; bourgeoisins störtande från makten, den konstitutionella eller parlamentariska republikens undergång.
Under den första franska revolutionen avlöstes de konstitutionellas herravälde av girondisternas herravälde och girondisternas av jakobinernas. Vart och ett av dessa partier stöder sig på det mera framåtskridna. Så snart det fört revolutionen tillräckligt långt för att inte längre kunna följa den, ännu mindre att gå i spetsen för den, skjutes det åt sidan av den djärvare bundsförvanten, som står bakom det, samt sändes till giljotinen. Revolutionen rör sig så i uppåtstigande linje.
Motsatsen är fallet med revolutionen av år 1848. Det proletära partiet uppträder som bihang till det småborgerligt-demokratiska. Det förrådes och överges av detta parti den 16 april, den 15 maj och under junidagarna. Det demokratiska partiet å sin sida stöder sig på det bourgeoisrepublikanska partiets skuldror. Knappt tror bourgeoisrepublikanerna att de fått ordentligt stöd för fötterna, förrän de skakar av sig den besvärliga kamraten och själva stödjer sig på ordningspartiets skuldror. Ordningspartiet drar åt sig skuldrorna, låter bourgeoisrepublikanerna göra en kullerbytta och kastar sig självt upp på den väpnade maktens skuldror. Det inbillar sig ännu sitta på dess skuldror, när det en vacker dag märker att skuldrorna förvandlats till bajonetter. Varje parti slår bakut mot det som tränger framåt och sträcker sig framåt mot det som tränger tillbaka. Det är inte underligt att det i denna löjliga ställning förlorar jämvikten och störtar tillsammans under besynnerliga piruetter och med oundvikliga grimaser. Revolutionen rör sig sålunda i nedåtgående linje. Den befinner sig i denna nedåtgående rörelse innan den sista februaribarrikaden röjts undan och den första revolutionsmyndigheten konstituerats.
Den period vi har framför oss omfattar den mest brokiga blandning av skriande motsatser: konstitutionella element, som öppet konspirerar mot konstitutionen, revolutionärer som förklarar sig vara konstitutionella, en nationalförsamling som vill vara allsmäktig och ständigt förblir parlamentarisk; ett Berg som finner att dess sak är tålamodet och som genom att profetera om kommande segrar parerar dagens nederlag; rojalister, som bildar republikens patres conscripti [valda fäder] och av omständigheterna tvingas att hålla de fientliga kungahusen, vars anhängare de är, i utlandet och att hålla republiken, som de hatar, i Frankrike; en verkställande makt som hämtar sin kraft ur själva sin svaghet och sin respektabilitet ur det förakt, som möter den; en republik som inte är något annat än två monarkiers - restaurationens och julimonarkins - sammanlagda skändlighet, med en imperialistisk etikett - förbindelser vars första klausul är splittring, strider vars första lag är att inte nå något avgörande, i lugnets namn tygellös och innehållslös agitation, i revolutionens namn det högtidligaste förkunnande av lugn och ordning, lidelser utan sanning, sanningar utan lidelse, hjältar utan hjältedåd, en historia utan tilldragelser; en utveckling vars enda drivkraft tycks vara kalendern, tröttande genom ett ständigt upprepande av samma spänning och samma utlösning; motsättningar som periodiskt tycks tillspetsas av sig själv endast för att av sig själv avtrubbas och falla samman utan att kunna upplösas; pretentiöst demonstrerade ansträngningar och borgerlig ångest för världens hotande undergång, och samtidigt de mest småaktiga intriger och hovkomedier iscensatta av världsfrälsarna som i sin laisser aller [låt gå] mindre erinrar om yttersta domen än om Frondens[13] tider - Frankrikes officiella samlade geni som omintetgöres av en enda individs småsluga dumhet; nationens samlade vilja, som så ofta den talar genom den allmänna rösträtten söker sitt motsvarande uttryck i de inbitna fienderna till massornas intressen, tills den äntligen finner det i en fribytares egensinne. Om någonsin ett avsnitt i historien är målat grått i grått, så är det detta. Människor och händelser tycks vara Schlemihlgestalter i omvänd bemärkelse, skuggor som förlorat sina kroppar. Revolutionen själv förlamar dem som uppbär den och utrustar bara sina motståndare med lidelsefull våldsamhet. När det "röda spöket", som ständigt frambesvärjes och bortbesvärjes av kontrarevolutionärerna, äntligen visar sig, så är det inte med den anarkistiska frygierluvan på huvudet utan i ordningens uniform, i röda ballongbyxor.
Vi har sett, att den regering, som Bonaparte tillsatte på sin himmelsfärdsdag den 20 december 1848, var en ordningspartiets, en den legitimistiska och orleanistiska koalitionens regering. Denna regering Barrot-Falloux hade överlevt den republikanska konstituerande församlingen, vars livslängd den mer eller mindre våldsamt förkortat, och stod ännu vid rodret. Changarnier, de förenade rojalisternas general, förenade fortfarande i sin person högsta kommandot över första militärdivisionen och Nationalgardet i Paris. De allmänna valen slutligen hade säkrat ordningspartiet den överväldigande majoriteten i nationalförsamlingen. Här mötte Louis Philipps deputerade och pärer en helig skara av legitimister, för vilka nationens talrika valsedlar förvandlats till inträdesbiljetter till den politiska arenan. De bonapartistiska folkrepresentanterna var alltför tunnsådda för att kunna bilda ett självständigt parlamentariskt parti. De framträdde endast som mauvaise queue [dåligt bihang] till ordningspartiet. Sålunda var ordningspartiet i besittning av regeringsmakten, armén och den lagstiftande församlingen, kort sagt: hela statsmakten, moraliskt stärkt genom de allmänna valen, som gav dess herravälde skenet av att vara folkets vilja, och genom kontrarevolutionens seger vid samma tid över hela den europeiska kontinenten.
Aldrig har ett parti öppnat ett fälttåg med större medel och under gynnsammare auspicier.
De skeppsbrutna rena republikanerna i lagstiftande nationalförsamlingen fann att de smält ihop till en liten klick på ungefär 50 man, med de afrikanska generalerna Cavaignac, Lamoriciére och Bedeau i spetsen. Det stora oppositionspartiet bildade emellertid Berget. Detta parlamentariska namn hade det socialdemokratiska partiet givit sig. Det förfogade över mer än 200 av nationalförsamlingens 750 röster och var därför minst lika mäktigt som var och en av ordningspartiets tre fraktioner, tagen för sig. Dess relativa minoritet i förhållande till hela den rojalistiska koalitionen tycktes uppvägas av vissa omständigheter. Departementsvalen visade, att Berget vunnit en betydande anslutning bland befolkningen på landsbygden. Och inte nog därmed. I sina led räknade det nästan alla deputerade från Paris, armén hade genom att välja tre underofficerare avlagt en demokratisk trosbekännelse, och Bergets chef, Ledru-Rollin, hade till skillnad från alla ordningspartiets representanter upphöjts till det parlamentariska adelsståndet därigenom att fem departement gemensamt röstat på honom. Berget tycktes alltså den 29 maj 1849 - med hänsyn till de oundvikliga konflikterna mellan rojalisterna inbördes och mellan ordningspartiet i dess helhet och Bonaparte - ha alla förutsättningar för framgång. Fjorton dagar senare hade det förlorat allt, äran inberäknat.
Innan vi följer den parlamentariska historien längre, är det nödvändigt att göra några anmärkningar för att undvika allmänt förekommande, felaktiga uppfattningar om hela karaktären av den epok, som vi behandlar. Sett ur demokratisk synvinkel rör det sig under den lagstiftande nationalförsamlingens period om detsamma som under den konstituerande: det rör sig helt enkelt om kampen mellan republikaner och rojalister. Men rörelsen själv sammanfattar de i ett slagord: "reaktion", en natt, där alla katter är grå och där de har möjlighet att deklamera sina nattvaktsplattheter. Och vid den första anblicken uppvisar ordningspartiet mycket riktigt ett virrvarr av olika rojalistiska fraktioner, som inte bara intrigerar mot varandra för att var och en sätta upp sina pretendenter på tronen och hålla motpartens pretendent utanför, utan som också alla förenas i sitt gemensamma hat och sina gemensamma angrepp mot "republiken". Berget å sin sida uppträder i motsättning till denna rojalistiska konspiration som "republikens" representant. Ordningspartiet tycks ständigt vara sysselsatt med en "reaktion", som inte mer och inte mindre än vad fallet är i Preussen riktar sig mot press, föreningsfrihet och liknande, och som genomföres på samma sätt som i Preussen genom brutal polisinblandning från byråkratins, gendarmeriets och domstolarnas sida. "Berget" å sin sida är likaledes ständigt sysselsatt med att avvärja dessa angrepp och på så sätt försvara de "eviga mänskliga rättigheterna", liksom varje så kallat folkparti i större eller mindre grad gjort sedan ett och ett halvt århundrade tillbaks. Om man emellertid litet närmare betraktar situationen och partierna, så försvinner detta yttre sken, som döljer klasskampen och den för denna period säregna fysionomin.
Legitimister och orleanister bildade som sagt ordningspartiets två stora fraktioner. Vad var det som kom dessa fraktioner att hålla fast vid sina pretendenter och ömsesidigt skilde dem från varandra? Var det inget annat än liljan och trikoloren, huset Bourbon och huset Orleans, olika schatteringar av rojalism, var det överhuvudtaget den rojalistiska trosbekännelsen? Under bourbonerna hade storgodsägarna regerat med sina svartrockar och lakejer under orleanerna var det storfinansen, storindustrin, storhandeln d.v.s. kapitalet med dess följe av advokater, professorer och frasmakare. Det legitima kungadömet var blott det politiska uttrycket för jord- och markägarnas nedärvda herravälde, liksom julimonarkin blott var det politiska uttrycket för de borgerliga uppkomlingarnas usurperade herravälde. Det som alltså skilde dessa fraktioner från varandra var inga s.k. principer, det var deras materiella existensbetingelser, två skilda slag av egendom, det var den gamla motsättningen mellan stad och land, rivaliteten mellan kapital och jordegendom. Att samtidigt gamla minnen, personlig fiendskap, farhågor och förhoppningar, fördomar och illusioner, sympatier och antipatier, övertygelser, trosartiklar och principer band dem vid det ena eller andra kungahuset, vem förnekar det? På grundvalen av de olika egendomsformerna, på grundvalen av de sociala existensbetingelserna reser sig en hel överbyggnad av olika och egendomligt utformade förnimmelser, illusioner, tänkesätt och livsåskådningar. Hela klassen skapar och utformar dem med utgångspunkt från sina materiella grundvalar och de motsvarande samhälleliga förhållandena. Den enskilda individen, som får dem inympade genom tradition och uppfostran, kan inbilla sig, att de utgör de egentliga avgörande motiven och utgångspunkten för hans handlande. När orleanister och legitimister, var och en av fraktionerna försökte inbilla sig själv och andra, att det var hängivenheten för deras två kungahus som skilde dem, så bevisades det senare av fakta, att det var deras splittrade intresse, som förbjöd förenandet av de två kungahusen. Och liksom man i privatlivet skiljer mellan vad en människa anser och säger om sig själv och vad han verkligen är och gör, så måste man ännu mera i de historiska striderna skilja partiernas fraser och inbillningar från deras verkliga organism och deras verkliga intressen, skilja vad de föreställer sig vara från vad de i realiteten är. Orleanister och legitimister stod i republiken sida vid sida med samma krav. Om vardera parten mot den andra parten ville genomdriva restaurationen av sitt eget kungahus, så betydde det ingenting annat, än att de två stora intressen, i vilket bourgeoisin delar upp sig - jordegendom och kapital - vart och ett sökte restaurera sin egen överhöghet och det andras underordnande. Vi talar om två intressen inom bourgeoisin, ty de stora jordägarna hade - trots sitt feodala kotteri och sin rashögfärd - genom det moderna samhällets utveckling fullständigt förborgerligats. Sålunda inbillade sig tories i England länge att de svärmade för kungadömet, kyrkan och den fornengelska författningens rika skönhet, tills de i ett kritiskt ögonblick tvingades erkänna, att det blott är jordräntan de svärmar för.
De förenade rojalisterna bedrev sina intriger mot varandra i pressen, i Ems, i Claremont, utanför parlamentet. Bakom kulisserna drog de åter på sig sina gamla orleanistiska och legitimistiska livréer och uppförde åter sina gamla turneringar. Men på den offentliga tribunen, i sina huvud- och statsaktioner, som stort parlamentariskt parti, avfärdade de sina respektive kungahus med blotta referenser och uppsköt den monarkistiska restaurationen in infinitum [i det oändliga]. De förrättade sina verkliga angelägenheter som ordningens parti, d.v.s. under en samhällelig inte under en politisk skylt, såsom representant för den borgerliga världsordningen och inte som riddare för vandrande prinsessor, som bourgeoisklass mot andra klasser och inte som rojalister mot republikanerna. Och som ordningens parti utövade de ett herravälde över de andra klasserna i samhället som var oinskränktare och hårdare än någonsin tidigare, under restaurationen eller under julimonarkin, liksom detta herravälde överhuvud taget blott var möjligt under den parlamentariska republikens form, ty blott under denna form kunde de två stora avdelningarna av den franska bourgeoisin förena sig, alltså sätta på dagordningen sin klass' herravälde i stället för en regim, utövad av en privilegierad fraktion inom densamma. När de likväl också som ordningens parti skymfade republiken och uttalade sin motvilja mot den, så skedde det inte bara på grund av deras rojalistiska minnen. Instinkten sade dem, att republiken visserligen fulländade deras politiska herravälde men samtidigt undergrävde deras samhälleliga grundval; i det de nu omedelbart - utan att kunna gömma sig bakom kronan, utan att kunna avleda nationens intresse genom sina underordnade strider sinsemellan och med kungadömet - stod öga mot öga med de underkuvade klasserna och måste kämpa med dem. Det var en känsla av svaghet som gjorde, att de ryggade tillbaka för de rena betingelserna för sitt eget klassherravälde och kom dem att längta tillbaka till de mera ofullständiga och outvecklade och just därför mera ofarliga formerna för detsamma. Så ofta de förenade rojalisterna däremot råkade i konflikt med den pretendent, som var deras motståndare, med Bonaparte, så ofta de trodde att deras parlamentariska allmakt hotades av den verkställande makten, så ofta de alltså måste vända den politiska sidan av sitt herravälde utåt, uppträdde de som republikaner och inte som rojalister, från orleanisten Thiers, som varnande sade till nationalförsamlingen att republiken var det som minst skilde dem, och ända till legitimisten Berryer, vilken den 2 december 1851, omgjordad med det trefärgade skärpet, som tribun i republikens namn harangerade folket, som samlats utanför märens ämbetslokaler i tionde arrondissementet. Visserligen ropade ekot hånfullt tillbaka: Henri V! Henri V!
Mot den förenade bourgeoisin hade småborgare och arbetare bildat en sammanslutning, det s.k. socialdemokratiska partiet. Småborgarna ansåg att de dåligt belönats efter junidagarna 1848, att deras materiella intressen svävade i fara och att de demokratiska garantier, som skulle sätta dem i stånd att tryggt kunna hävda dessa intressen, sattes i fråga av kontrarevolutionen. De närmade sig därför arbetarna. Å andra sidan hade deras parlamentariska representation, Berget, som skjutits åt sidan under bourgeoisrepublikanernas diktatur, under den sista hälften av konstituerande församlingens tillvaro åter erövrat sin förlorade popularitet tack vare sin kamp mot Bonaparte och de rojalistiska ministrarna. Berget hade ingått ett förbund med de socialistiska ledarna. I februari 1849 ägde försoningsbanketten rum. Man gjorde ett förslag till ett gemensamt program, en gemensam valkommitté tillsattes och gemensamma kandidater uppställdes. Den revolutionära udden i proletariatets sociala krav avtrubbades och gavs en demokratisk formulering, den enbart politiska formen för småborgerskapets demokratiska krav suddades ut och deras socialistiska udd vändes utåt. Så uppstod socialdemokratin.
Det nya Berget, resultatet av denna kombination, innefattade - frånsett några statister från arbetarklassen och några socialistiska sekterister - samma element som det gamla Berget, endast numerärt starkare. Men under utvecklingens gång hade det förändrats tillsammans med den klass det representerade. Socialdemokratins egendomliga karaktär kan sammanfattas så, att man krävde demokratisk-republikanska institutioner som medel inte för att upphäva två ytterligheter, kapital och lönearbete, utan för att försvaga motsättningen mellan dem och förvandla den till harmoni. Hur många olika åtgärder för uppnåendet av detta syfte som än må föreslås, hur mycket det än må utpyntas med mer eller mindre revolutionära föreställningar, så förblir innehållet detsamma. Detta innehåll är en förändring av samhället på demokratisk väg, men en ändring inom småborgerskapets gränser. Man bör bara inte göra sig den bornerade föreställningen, att småborgerskapet principiellt vill genomdriva ett egoistiskt klassintresse. Det tror snarare, att de speciella betingelserna för dess befrielse är de allmänna betingelser, inom vilka ensamt det moderna samhället kan räddas och klasskamperna undvikas. Lika litet bör man inbilla sig, att alla de demokratiska representanterna är shopkeepers [småhandlare] eller svärmar för sådana. Till sin bildning och personliga ställning kan de vara himmelsvitt skilda från dessa. Vad som gör dem till representanter för småborgaren är, att de i sin tankevärld inte kommer utanför de skrankor som småborgaren i det praktiska livet aldrig kommer utanför, att de därför teoretiskt drives till samma uppgifter och lösningar, som småborgaren praktiskt drives till av sitt materiella intresse och sin ställning i samhället. Detta är överhuvud taget förhållandet mellan en klass' politiska och litterära representanter och den klass de representerar.
Efter den framställning som lämnats säger det sig själv, att när Berget oavbrutet kämpar med ordningspartiet om republiken och de s.k. mänskliga rättigheterna, så är varken republiken eller de mänskliga rättigheterna dess slutliga mål, lika litet som en armé, vilken man vill avväpna och vilken sätter sig till motvärn, stigit fram på valplatsen för att behålla sina egna vapen.
Omedelbart efter det att nationalförsamlingen sammanträtt provocerade ordningspartiet Berget. Bourgeoisin kände nu att det var nödvändigt att göra upp med de demokratiska småborgarna, liksom de ett år tidigare hade insett nödvändigheten av att göra upp med det revolutionära proletariatet. Det var bara det att fiendens ställning var en annan. Det proletära partiets styrka var på gatan, småborgarnas i själva nationalförsamlingen. Det gällde alltså att locka dem från nationalförsamlingen och ut på gatan och att låta dem själva krossa sin parlamentariska makt, innan de fick tid och möjlighet att konsolidera den. Berget jagade med lösa tyglar i fällan.
De franska truppernas bombardemang av Rom var det lockbete man lade ut för Berget. Bombardemanget var ett brott mot artikel V i författningen, som förbjuder den franska republiken att använda sina stridskrafter mot ett annat folks frihet. Till detta kom också att artikel IV förbjöd varje krigsförklaring från den verkställande maktens sida utan nationalförsamlingens medgivande, och konstituerande församlingen hade genom sitt beslut av den 8 maj uttryckt sitt ogillande av den romerska expeditionen. På grundval av detta framlade Ledru-Rollin den 11 juni 1849 en anklagelseakt mot Bonaparte och hans ministrar. Retad av Thiers' getingsting lät han sig rentav provoceras till den hotelsen att han skulle försvara författningen med alla medel, till och med med vapen i hand. Berget reste sig som en man och upprepade detta härskri. Den 12 juni uttalade nationalförsamlingen sitt ogillande av anklagelseakten, och Berget lämnade parlamentet. Händelserna den 13 juni känner var och en: den proklamation, som utfärdades av en del av Berget och i vilken Bonaparte och hans ministrar förklarades stå "utanför författningen"; de demokratiska nationalgardenas gatuprocession, vilka - vapenlösa som de var - skingrades åt alla håll vid sammanstötningen med Changarniers trupper o.s.v., o.s.v. En del av Berget flydde till utlandet, en annan del överlämnades till specialdomstolen i Bourges och resten ställdes genom ett parlamentsreglemente som skolpojkar under nationalförsamlingspresidentens uppsikt. Paris förklarades åter i belägringstillstånd och den demokratiska delen av dess nationalgarde upplöstes. Därmed var Bergets inflytande i parlamentet och småborgarnas makt i Paris brutna.
Lyon - där händelserna den 13 juni givit signalen till ett blodigt arbetaruppror - förklarades tillsammans med de fem kringliggande departementen likaledes i belägringstillstånd, som råder ännu i denna stund.
Största delen av Berget hade lämnat sitt avantgarde i sticket i det den vägrade att underteckna dess proklamation. Pressen hade deserterat, i det endast två tidningar vågade publicera proklamationen. Småborgarna hade förrått sina representanter: nationalgardena uteblev eller förhindrade - där de visade sig - byggandet av barrikader. Representanterna hade lurat småborgarna, de uppgivna förbundna inom armén sågs ingenstädes till. Slutligen, i stället för att det demokratiska partiet skulle ha hämtat ny kraft ur proletariatet, hade det smittat proletariatet med sin egen svaghet, och - efter vanligheten vid demokratiska hjältedåd - hade ledarna den tillfredsställelsen att kunna anklaga sitt "folk" för desertering och folket den tillfredsställelsen att kunna anklaga sina ledare för bedrägeri.
Sällan har en aktion förkunnats under större larm än Bergets förestående fälttåg, sällan en händelse uttrumpetats med större säkerhet och längre i förväg än demokratins oundvikliga seger. Helt visst: demokraterna tror på de basuner, som kom Jerikos murar att störta in. Och var gång de står inför despotismens murar, försöker de göra efter undret. Om Berget hade velat segra i parlamentet, borde det inte ha kallat till vapen. Om det kallade till vapen i parlamentet, borde det inte ha förhållit sig parlamentariskt på gatan. Om den fredliga demonstrationen var allvarligt menad, så var det enfaldigt att inte förutse, att den skulle mötas av vapen. Om man hade syftat till verklig kamp, så var det originellt att lägga ner de vapen, med vilka den måste föras. Men småborgarnas och deras demokratiska representanters revolutionära hotelser är endast försök att skrämma motståndaren. Och om de har fastnat i en återvändsgränd, om de har komprometterat sig tillräckligt för att vara tvungna att sätta sina hotelser i verket, så sker det på ett tvetydigt sätt, som inte skyr något mer än de medel som för till målet och ivrigt söker förevändningar för nederlag. Den smattrande ouvertyren, som förkunnade kampen, går över i en försagd morrning, så snart kampen skall börja, skådespelarna slutar att ta sig själva au serieux [på allvar], och handlingen faller fullständigt samman som en luftfylld ballong som man sticker hål på med en nål.
Inget parti överdriver mer sina medel än det demokratiska, inget tar mera lättsinnigt fel vid bedömandet av situationen. Så snart en del av armén hade röstat för Berget, var detta genast övertygat om att armén skulle göra revolt till förmån för detsamma. Och av vilken anledning? Jo, en anledning som från truppernas ståndpunkt sett inte betydde något annat än att revolutionärerna tog parti för de romerska soldaterna mot de franska soldaterna. Å andra sidan var minnet av juni 1848 ännu alltför levande för att inte proletariatet skulle hysa en djup motvilja mot nationalgardet och de hemliga föreningarnas ledare, en djuptgående misstro mot de demokratiska ledarna. För att utjämna dessa differenser krävdes det att stora gemensamma intressen skulle stå på spel. Ett brott mot en abstrakt författningsparagraf kunde inte utgöra något sådant intresse. Hade man inte enligt demokraternas egna försäkringar redan upprepade gånger brutit mot författningen? Hade inte de populäraste tidningarna brännmärkt den som ett kontrarevolutionärt maschverk? Men demokraten, som representerar småborgerskapet, alltså en övergångsklass, där två klassers intressen samtidigt avtrubbar varandra, inbillar sig därför upphöjd över klassmotsättningarna överhuvudtaget. Demokraterna erkänner, att de har en priveligierad klass som fiende, under det att de själv tillsammans med hela den övriga delen av nationen bildar folket. Vad de representerar är folkrätten, vad som intresserar dem är folkets intresse. De behöver därför inte vid en förestående kamp pröva de olika klassernas intressen och positioner. De behöver inte i alltför hög grad överväga sina egna medel. De har bara att ge signalen för att folket med alla sina outtömliga resurser skall kasta sig över förtryckarna. Om nu i praktiken deras intressen visar sig som intresselösa och deras makt som vanmakt, så ligger orsaken härtill antingen hos de fördärvliga sofister, som delar det odelbara folket i olika fientliga läger, eller var armén alltför förråad och förbländad för att kunna begripa att demokratins rena syften var dess eget bästa, eller har det hela strandat på en detalj vid utförandet eller också har en oförutsedd tillfällighet för denna gång förstört spelet. I varje fall går demokraten lika fläckfri ur det skymfligaste nederlag som han utan egen förskyllan gått in i det, med den nyvunna övertygelsen, att han måste segra, inte att han själv och hans parti måste uppge den gamla ståndpunkten utan tvärtom, att förhållandena måste mogna för denna.
Man bör därför inte föreställa sig, att det decimerade, brutna och genom det nya parlamentariska reglementet förödmjukade Berget var alltför olyckligt. Om händelserna den 13 juni hade avlägsnat dess ledare, så gav de å andra sidan plats åt underordnade förmågor som smickrades av denna nya ställning. Om deras maktlöshet i parlamentet inte längre kunde vara föremål för tvivel, så var de nu också berättigade att inskränka sin verksamhet till utbrott av moralisk indignation och högröstad deklamation. Om ordningspartiet föregav sig se alla anarkins fasor förkroppsligade i dem - såsom revolutionens sista officiella representanter - så kunde de i verkligheten uppträda desto ofarligare och beskedligare. Och vad den 13 juni angår så fann de tröst i den djupsinniga vändningen: Men om man vågar angripa den allmänna rösträtten, då skall man få se på annat! Då skall vi visa, vad vi går för. Nous verrons [vi får se].
Vad angår de av Bergets anhängare som flytt till utlandet, så räcker det här med att anmärka, att Ledru-Rollin - som på knappt två veckor lyckats räddningslöst ruinera det mäktiga parti han lett - nu fann sig kallad att bilda en fransk regering in partibus; att hans gestalt i fjärran, avlägsnad från aktionsplatsen, tycktes växa i storlek i samma utsträckning som revolutionens nivå sjönk och det officiella Frankrikes officiella storheter blev alltmera småskurna; att han kunde uppträda som republikansk pretendent år 1852, att han sände periodiska rundskrivelser till valackerna och andra folk, vari han hotade kontinentens despoter med sina och sina bundsförvanters bedrifter. Hade Proudhon så alldeles orätt, då han ropade till dessa herrar: "Vous n'etes gue des blagueur!" [Ni är ingenting annat än skrävlare].
Ordningspartiet hade den 13 juni inte bara knäckt Berget, det hade genomdrivit, att författningen underordnades nationalförsamlingens majoritetsbeslut. Och på följande sätt förstod det republiken: att bourgeoisin här härskade under parlamentariska former utan att som under monarkin möta sådana skrankor som den verkställande maktens veto eller möjligheten att upplösa parlamentet. Det var den parlamentariska republiken, som Thiers kallade den. Men när bourgeoisin den 13 juni säkrade sin envåldsmakt inom parlamentets väggar, tillfogade den då inte parlamentet självt en obotlig skada i dess förhållande till den verkställande makten och folket genom att utesluta dess mest populära del? I och med att den utan vidare ceremonier utlämnade talrika deputerade till domstolen, upphävde den sin egen parlamentariska okränkbarhet. Det förödmjukande reglemente, som den tvingade Berget att underkasta sig, upphöjer i samma mån republikens president, som det degraderar den enskilde folkrepresentanten. I det bourgeoisin brännmärkte upproret till skydd för den konstitutionella författningen som en anarkistisk handling, som syftar till att omstörta samhället, förbjöd den sig själv att appellera till upproret i det ögonblick, då den verkställande makten skulle begå ett brott mot författningen, riktat mot den själv. Och vilken historiens ironi! Den general, som på Bonapartes uppdrag bombarderat Rom och sålunda givit den omedelbara anledningen till det konstitutionella myteriet den 13 juni - Oudinot - måste ordningspartiet den 2 december 1851 under fruktlösa böner erbjuda folket såsom författningens general mot Bonaparte. En annan hjälte från den 13 juni - Vieyra - som lovprisades från nationalförsamlingens tribun för de brutaliteter, han förövat i demokratiska tidningars lokaler i spetsen för ett band av storfinansens nationalgarden, denna Vieyra var invigd i Bonapartes sammansvärjning och bidrog väsentligt till att i nationalförsamlingens dödsstund avskära den från varje skydd från nationalgardenas sida.
Den 13 juni hade också en annan innebörd. Berget hade velat framtvinga en anklagelse mot Bonaparte. Dess nederlag var alltså en direkt seger för Bonaparte, en personlig triumf för honom över hans demokratiska fiender. Ordningspartiet vann segern, Bonaparte hade bara att inkassera den. Han gjorde det. Den 14 juni kunde man läsa en proklamation på Paris' husväggar, i vilken presidenten - liksom utan sin egen förskyllan, motsträvigt, tvingad av händelsernas egen makt - framträder ur sin klosterliknande avskildhet, som den misskända dygden klagar över sina vedersakares förtal och, under det han till synes identifierar sin egen person med ordningens sak, snarare identifierar ordningens sak med sin egen person. Dessutom hade nationalförsamlingen visserligen efteråt godkänt expeditionen mot Rom, men det var Bonaparte som hade tagit initiativet till densamma. Sedan han åter infört översteprästen Samuel i Vatikanen, kunde han hoppas att som kung David få dra in i Tuilerierna. Han hade vunnit prästerna på sin sida.
Myteriet av den 13 juni inskränkte sig som vi såg till en fredlig gatuprocession. Mot den kunde man alltså inte vinna några krigiska lagrar. Inte desto mindre förvandlade ordningspartiet i denna tid, som var så fattig på hjältar och tilldragelser, detta slag utan blodsutgjutelser till ett andra Austerlitz. Talarstol och press lovprisade armén som ordningens makt i motsats till folkmassorna, som karakteriserades som anarkins vanmakt, samt prisade Changarnier som "samhällets bålverk" - en mystifikation, på vilken han till slut själv trodde. Underhand förlades emellertid de kårer, som föreföll misstänkta, utom Paris, de regementen, där valen utfallit mest demokratiskt, förvisades från Frankrike till Alger, de oroliga elementen bland trupperna stacks in i straffavdelningar, slutligen utestängde man systematiskt pressen från kasernen och reste en mur mellan kasernen och medborgarsamhället.
Vi har nu hunnit till den avgörande vändpunkten i det franska nationalgardets historia. 1830 hade det avgjort restaurationens fall. Under Louis Philipp misslyckades varje myteri, under vilket nationalgardet stod på truppernas sida. När det under februaridagarna 1848 förhöll sig passivt till upproret och intog en tvetydig ställning till Louis Philipp, gav han sig förlorad och var han förlorad. På så sätt slog den övertygelsen rot, att revolutionen inte kunde segra utan och armén inte mot nationalgardet. Det var arméns vidskepliga tro på den borgerliga allmakten. Junidagarna 1848, då hela nationalgardet tillsammans med linjetrupperna slog ner upproret, hade befäst denna övertro. Efter Bonapartes regeringstillträde sjönk nationalgardets ställning i någon mån på grund av det författningsvidriga förenandet av kommandot över detsamma och kommandot över första militärdivisionen i Changarniers händer.
Liksom kommandot över nationalgardet här blev ett attribut till den militära överbefälhavaren, så fick det själv karaktären av bihang till linjetrupperna. Den 13 juni knäcktes nationalgardet slutgiltigt; inte bara genom att det delvis upplöstes, något som efter denna tid periodiskt upprepas i alla delar av Frankrike och endast lämnar ruiner kvar av det. Demonstrationen den 13 juni var framför allt en demonstration av de demokratiska nationalgardena. De hade visserligen inte fört sina vapen men däremot sina uniformer mot armén, men just i denna uniform satt talismanen. Armén övertygade sig om, att denna uniform var ett stycke ylletyg liksom varje annan uniform. Trollkraften försvann. Under junidagarna 1848 förenade sig bourgeoisin och småborgerskapet i nationalgardet med armén mot proletariatet, den 13 juni 1849 lät bourgeoisin armén upplösa det småborgerliga nationalgardet, den 2 december 1851 var bourgeoisins eget nationalgarde försvunnet, och Bonaparte konstaterade endast detta faktum, när han därefter undertecknade dekretet om dess upplösning. Sålunda hade bourgeoisin själv brutit sönder sitt sista vapen mot armén, men den var tvungen att bryta sönder det från det ögonblick, då småborgerskapet inte längre stod bakom den som vasall utan mötte den som rebell, liksom bourgeoisin överhuvudtaget med egen hand måste förstöra alla sina försvarsmedel mot envåldsmakten, så snart den själv hade blivit enväldig.
Ordningsmakten firade emellertid återerövrandet av den makt - som bara tycktes förlorad 1848 för att, befriad från sina skrankor, återfinnas 1849 - genom att smäda republiken och författningen, genom att förbanna alla framtida, nuvarande och tidigare revolutioner, dem inberäknade, som deras egna ledare gjort, och genom att stifta lagar, som satte munkorg på pressen, förintade föreningsrätten och reglerade belägringstillståndet som en organisk inrättning. Nationalförsamlingen gick därefter på ferier från mitten av augusti till mitten av oktober, sedan den valt en ständig kommission att fungera under dess frånvaro. Under dessa ferier intrigerade legitimisterna med Ems, orleanisterna med Claremont, Bonaparte intrigerade genom furstliga rundresor och departementsråden genom konferenser om en revidering av författningen - företeelser som regelbundet återkommer under nationalförsamlingens periodiska ferier och på vilka jag skall ingå närmare, så snart de får karaktären av tilldragelser. Här skall bara ytterligare påpekas, att nationalförsamlingen handlade opolitiskt, när den för längre mellantider försvann från scenen och endast lät en, om också jämmerlig gestalt synas i spetsen för republiken, Louis Bonapartes, under det att ordningspartiet skandaliserade sig för publiken genom att falla sönder i sina beståndsdelar och ge efter för sina motstridande restaurationsbegär. Varje gång som parlamentets förvirrande larm tystnade under dessa ferier och parlamentskroppen upplöstes i nationen, visade det sig klart, att det bara saknades ett för att ge denna republiks verkliga gestalt dess fulländning: att göra parlamentsferierna permanenta och ersätta republikens motto: Liberté, égalité, fraternité, med de otvetydiga orden: Infanteri, kavalleri, artilleri!
I mitten av oktober 1849 sammanträdde åter Nationalförsamlingen. Den 1 november överraskade Napoleon den med ett meddelande, i vilket han tillkännagav att regeringen Barrot-Falloux avgått och att en ny regering bildats. Aldrig har man väl avskedat lakejer med mindre ceremonier än Bonaparte sina ministrar. De sparkar, som var ämnade åt nationalförsamlingen, träffade tills vidare Barrot & Co.
Regeringen Barrot hade, som vi sett, sammansatts av legitimister och orleanister, den var en ordningspartiets regering. Bonaparte hade behövt den för att upplösa den republikanska konstituerande församlingen, genomföra expeditionen mot Rom och knäcka det demokratiska partiet. Han hade skenbart dolt sig bakom denna regering, överlämnat regeringsmakten i ordningspartiets händer och anlagt den blygsamma karaktärsmask, som pressens ansvariga utgivare bar under Louis Philipp, masken des homme de paille [fågelskrämma]. Nu kastade han masken, som inte längre var det lätta dok, bakom vilket han kunde dölja sin fysionomi, utan den järnmask, som hindrade honom att visa en egen fysionomi. Han hade tillsatt regeringen Barrot för att i ordningspartiets namn spränga den republikanska nationalförsamlingen. Han sände iväg den för att förklara sitt eget namn oavhängigt av ordningspartiets nationalförsamling.
Det saknades inte godtagbara förevändningar för denna åtgärd. Regeringen Barrot försummade t.o.m. de hövlighetsformer, som skulle ha låtit republikens president framträda som en maktfaktor vid sidan av nationalförsamlingen. Under nationalförsamlingens ferier offentliggjorde Bonaparte ett brev till Edgar Ney, i vilket han tycktes ogilla påvens liberala uppträdande, liksom han i motsättning till konstituerande nationalförsamlingen hade offentliggjort ett brev, i vilket han prisade Oudinot för angreppet på den romerska republiken. När nu nationalförsamlingen röstade om budgeten för den romerska expeditionen, bragte Victor Hugo av föregiven liberalism detta brev på tal. Ordningspartiet dränkte detta infall, att Bonapartes infall skulle kunna ha någon som helst politisk betydelse, i föraktligt tvivlande utrop. Ingen av ministrarna tog upp den kastade handsken. Vid ett annat tillfälle yttrade Barrot från talarstolen med sitt bekanta ihåliga patos några indignerade ord om de "avskyvärda intriger", som enligt hans uppgift bedrevs i presidentens närmaste omgivning. Slutligen vägrade regeringen - samtidigt som den i nationalförsamlingen utverkade en änkepension åt hertiginnan av Orleans - att tillmötesgå något som helst förslag om förhöjning av presidentens civillista. Och i Bonaparte sammansmälte kejsarpretendenten så innerligt med den förkomna lyckoriddaren, att hans ena stora idé, att han var kallad att restaurera kejsardömet, ständigt kompletterades av den andra, att det franska folket var kallat att betala hans skulder.
Regeringen Barrot-Falloux var den första och sista parlamentariska regering, som Bonaparte tillsatte. Dess avgång utgjorde därför en avgörande vändpunkt. Därmed förlorade ordningspartiet för alltid en oumbärlig position för hävdandet av den parlamentariska regimen: handhavandet av den verkställande makten. Man förstår genast, att i ett land som Frankrike, där den verkställande makten förfogar över en här av tjänstemän på mer än en halv miljon och alltså ständigt håller en oerhörd mängd intressen och existenser i det mest obetingade beroende, där staten omspänner, kontrollerar, förordnar, övervakar och utövar förmyndarskapet över det borgerliga samhället ända från dess mest omfattande livsyttringar till dess obetydligaste rörelser, från dess mest allmänna existensformer, till individernas privatexistens, där denna parasitorganism genom den mest omfattande centralisation vinner en förmåga att vara allestädes närvarande och allvetande, en ökad rörelseförmåga och elasticitet, som bara har sin analogi i den osjälvständiga hjälplösheten, i den förvirrade formlösheten hos den verkliga samhällskroppen - man förstår att nationalförsamlingen i ett sådant land genom att uppge förfogandet över ministerposterna uppgav varje verkligt inflytande, om den inte samtidigt förenklade statsförvaltningen, i största möjliga mån minskade tjänstemannahären och slutligen lät det borgerliga samhället och den allmänna meningen skapa sina egna av regeringsmakten oavhängiga organ. Men den franska bourgeoisins materiella intresse är just på det intimaste förknippat med upprätthållandet av detta omfattande och vittförgrenade statsmaskineri. Här placerar bourgeoisin den övertaliga delen av befolkningen och kompletterar i form av löner från staten vad den inte kan stoppa på sig i form av profiter, räntor, inkomster och honorar. Å andra sidan tvangs bourgeoisin av sitt politiska intresse att dagligen öka repressionen, alltså statsmaktens medel och personal, under det att den samtidigt måste föra ett oavbrutet krig mot den offentliga meningen och misstroget stympa och förlama samhällets självständiga organ, där det inte lyckades den att helt amputera dem. Sålunda tvingades den franska bourgeoisin genom sin klasställning att ödelägga existensbetingelserna för envar parlamentarisk makt och alltså också för sin egen, å andra sidan tvingades den att göra sin fiende, den verkställande makten oemotståndlig.
Den nya regeringen hette regeringen d'Hautpoul. Inte så att förstå att general d'Hautpoul skulle ha erhållit rangen av ministerpresident. Tvärtom: med Barrot avskaffade Bonaparte samtidigt denna värdighet, som visserligen dömde republikens president till en konstitutionell konungs legala betydelselöshet, men med en konstitutionell konung utan tron och utan krona, utan spira och utan svärd, utan oansvarighetens privilegium, utan det ärftliga innehavandet av statens högsta värdighet och - vilket var det fatalaste - utan civillista. Regeringen d'Hautpoul ägde blott en man med parlamentariskt rykte, juden Fould, en av storfinansens mest beryktade män. I hans händer överlämnades finansministeriet. Man kan slå upp i parisbörsens noteringar, och man skall finna, att de franska värdepapperen från 1 november 1849 stiger och faller, allteftersom de bonapartska aktierna stiger och faller. Under det att Bonaparte sålunda funnit sin bundsförvant inom börsen, bemäktigade han sig samtidigt polisväsendet genom att utnämna Carlier till polisprefekt i Paris.
Följderna av regeringsskiftet kunde emellertid visa sig först under utvecklingens gång. I första omgången hade Bonaparte blott tagit ett steg framåt för att desto mer iögonfallande drivas tillbaka igen. På hans barska budskap följde den mest servila underdånighetsförklaring till nationalförsamlingen. Varje gång ministrarna vågade ett försagt försök att framföra hans personliga nycker som lagförslag, tycktes de endast motvilligt och tvingade av sin ställning utföra de komiska uppdragen, som de redan i förväg var övertygade om skulle bli utan resultat. Varje gång Bonaparte bakom ryggen på sina ministrar pladdrade om sina avsikter och lekte med sina "idées napoléoniennes" [napoleonidéer], så desavouerade honom hans egna ministrar från nationalförsamlingens talarstol. Hans usurpationsbegär tycktes endast få ljud, för att hans motståndares skadeglada skratt icke skulle tystna. Han uppförde sig som ett misskänt geni, som hela världen betraktar som en narr. Aldrig åtnjöt han alla klassers förakt i fullare mått än under denna period. Aldrig härskade bourgeoisin mera oinskränkt, aldrig prålade den mera öppet med maktens insignier.
Min uppgift är här inte att skriva historien om dess lagstiftande verksamhet, som under denna period inskränker sig till två lagar: den lag, som återinför vinskatten, och undervisningslagen,[14] som avskaffar otron. Om fransmännens vindrickande försvårades, så gav man dem i stället desto rikligare av det sanna livets vatten. Om bourgeoisin i lagen om vinskatten förklarade det gamla förhatliga franska skattesystemet för oantastbart, sökte den genom undervisningslagen upprätthålla det gamla andliga tillståndet hos massorna, som kom dem att finna sig i detta skattesystem. Man förvånas då man ser orleanisterna, den liberala bourgeoisin, dessa voltairianismens och den eklektiska filosofins gamla apostlar, anförtro åt sina ärkefiender, jesuiterna, att förvalta Frankrikes andliga liv. Orleanister och legitimister kunde vara oense med avseende på tronpretendenten, men de begrep, att deras förenade herravälde krävde att två epokers undertryckningsmedel förenades, att julimonarkins undertryckningsmedel måste kompletteras och förstärkas av restaurationens undertryckningsmedel.
Bönderna, som sett alla sina förhoppningar grusas, och som mer än någonsin sviktade under å ena sidan det låga priset på spannmål, å andra sidan den växande bördan av skatter och hypoteksskulder, började röra på sig runt om i departementen. Man svarade dem med en klappjakt på skollärarna, som underställdes prästerna, med en klappjakt på märerna, som underställdes prefekterna, och genom ett spionagesystem, som alla var underkastade. I Paris och de större städerna bär reaktionen själv sin epoks fysionomi och utmanar mer än den slår ner. Ute på landsbygden blir den simpel, gemen, småaktig, tröttande, irriterande, med ett ord: gendarm. Man förstår, hur tre års gendarmregim, välsignad av prästregimen, måste demoralisera omogna massor.
Vilka mängder av lidelse och deklamation ordningspartiet än förbrukade mot minoriteten från nationalförsamlingens talarstol, dess tal förblev enstavigt, som den kristnes, vars tal skall vara: Ja, ja, nej, nej! Enstavigt från talarstolen liksom i pressen. Tråkigt, som en gåta vars lösning man känner i förväg. Vare sig det handlade om petitionsrätt eller om vinskatt, om tryckfrihet eller om frihandel, om klubbar eller om kommunalförvaltning, om skydd för den personliga friheten eller om reglerande av statshushållningen - lösenordet återvände ständigt på nytt, temat förblev ständigt detsamma, domen var ständigt färdig att avkunnas och löd oföränderligt: "Socialism!" Till och med den borgerliga liberalismen förklarades vara socialistisk, den borgerliga upplysningen - socialistisk, den borgerliga finansreformen - socialistisk. Det var socialistiskt att bygga en järnväg, där det redan fanns en kanal, och det var socialistiskt att försvara sig med en käpp, när man angreps med en värja.
Det var inte bara talesätt, mode, partitaktik. Bourgeoisin insåg mycket riktigt, att alla vapen den smitt mot feodalismen vände sin spets mot den själv, att alla bildningsmedel, som den frambringat, gjorde revolt mot dess egen civilisation, att alla gudar den skapat övergivit den. Bourgeoisin begrep, att alla så kallade borgerliga friheter och framstegsorgan angrep och hotade dess klassherravälde på samma gång i dess samhälleliga grundval och i dess politiska topp, att de alltså blivit "socialistiska". I denna hotelse och i detta angrepp fann bourgeoisin med rätta socialismens hemlighet, vars anda och tendens den bedömer på ett riktigare sätt än den så kallade socialismen förstår att bedöma sig själv och som därför inte kan begripa varför bourgeoisin envisas med att sluta sig samman mot den, vare sig den nu sentimentalt jämrar sig över mänsklighetens lidanden eller kristligt förkunnar det tusenåriga riket och den allmänna broderskärleken eller humanistiskt fablar om ande, bildning, frihet eller kläcker ut ett doktrinärt system om alla klassers försoning och välgång. Men vad bourgeoisin inte begrep var konsekvensen, nämligen att dess egen parlamentariska regim, att dess politiska herravälde överhuvudtaget nu också måste allmänt fördömas som socialistiskt. Så länge bourgeoisiklassens herravälde inte fullständigt organiserats, inte vunnit sitt rena politiska uttryck, kunde inte heller de andra klassernas motsättning till bourgeoisin framträda rent, och på de håll där den framträdde inte ta den farliga vändning, som förvandlar varje kamp mot statsmakten till en kamp mot kapitalet. Om bourgeoisin i varje livsyttring från samhällets sida såg ett hot mot "lugnet", hur kunde den då i spetsen för samhället vilja försvara orons regim, en egen regim, den parlamentariska regimen, denna regim, som efter ett uttryck av en av dess talare lever i kamp och av kamp? Den parlamentariska regimen lever av diskussionen, hur skulle den då kunna förbjuda diskussionen? Varje intresse, varje samhällelig institution förvandlas här till allmänna idéer, avhandlas som idéer, hur skall då något som helst intresse, någon som helst institution stå över tanken och imponera som trosartikel? Kampen mellan talarna på tribunen framkallar kampen mellan murvlarna i pressen, den debatterande klubben i parlamentet kompletteras nödvändigtvis med diskussionsklubbar i salongerna och på ölstugorna; representanterna, som ständigt appellerar till folkmeningen, berättigar folkmeningen att i petitioner säga sin verkliga mening. Den parlamentaristiska regimen överlämnar allt åt majoriteternas avgörande, skulle då inte de stora majoriteterna utanför parlamentet vilja ha avgörandet i sin hand? Om ni spelar fiol uppe på statens höjd, vad väntar ni då annat, än att de där nere skall dansa?
I och med att bourgeoisin nu förkättrar som "socialistiskt" vad den tidigare förhärligat som "liberalt", erkänner den, att dess eget intresse kräver, att den befrias från självstyrelsens risker; att man för att återställa lugnet i landet framför allt måste lugna dess bourgeoisparlament och för att bibehålla dess samhälleliga makt måste bryta dess politiska makt; att enskilda borgare kan fortsätta att exploatera de andra klasserna och ostört njuta av egendomen, familjen, religionen och ordningen endast under den förutsättningen, att bourgeoisin som klass vid sidan av de andra klasserna dömes till samma politiska betydelselöshet; att man för att rädda dess penningpung måste slå av den kronan och låta svärdet, som skulle beskydda dem, samtidigt hänga som Damoklessvärd över dess eget huvud.
När det gällde de allmänna medborgerliga intressena visade sig nationalförsamlingen så improduktiv, att exempelvis debatterna om Paris-Avignon-järnvägen, som upptogs på vintern 1850, ännu inte förts till slut den 2 december 1851. Där den inte var förtryckande och reaktionär, led den av obotlig ofruktsamhet.
Under det att Bonapartes regering dels tog initiativet till lagar i ordningspartiets anda, dels ännu gick överdrivet hårdhänt fram, då det gällde att praktiskt tillämpa dem, sökte Bonaparte å andra sidan att vinna popularitet genom naivt dumma förslag, att understryka sin motsättning till nationalförsamlingen och antyda något fördolt i bakgrunden, som bara på grund av förhållandena hindrades att öppna sina dolda skatter för det franska folket. Så förslaget, att ge underofficerarna ett lönetillägg av fyra sous om dagen, så förslaget om en hederslånebank för arbetarna. Att få pengar till skänks och att få låna pengar, det var de perspektiv med vilka han hoppades kunna locka massorna. Gåvor och lån: till det inskränker sig lumpproletariatets - det förnäma och det låga - finansvetenskap. Till detta inskränkte sig de drivfjädrar, som Bonaparte förstod att sätta i rörelse. Aldrig har en pretendent på ett simplare sätt spekulerat i massornas simpla instinkter.
Gång på gång brusade nationalförsamlingen ut mot dessa uppenbara försök av Bonaparte att på dess bekostnad vinna popularitet, mot den växande faran att denna äventyrare - som drevs framåt av sina skulder och som inte hölls tillbaka av någon förvärvad berömmelse - skulle våga en förtvivlad kupp. Det dåliga förhållandet mellan ordningspartiet och presidenten hade antagit en hotande karaktär, då en oväntad händelse sände honom ångerfull tillbaka i dess armar. Vi menar fyllnadsvalen 10 mars 1850. Dessa val ägde rum för att ersätta de deputerade, som efter den 13 juni kastats i fängelse och gått i landsflykt. Paris valde endast socialdemokratiska kandidater. Det förenade rentav sina flesta röster på en rebell från juni 1848, Deflotte. Så hämnades det med proletariatet förbundna småborgerskapet i Paris för sitt nederlag den 13 juni 1849. Det tycktes i farans stund ha försvunnit från valplatsen endast för att vid lämpligt tillfälle åter beträda den med mångdubblade stridskrafter och en djärvare kampparoll. En omständighet tycktes öka faran av denna valseger. I Paris röstade armén för junirebellen mot Lahitte, en av Bonapartes ministrar, och ute i landet röstade den till stor del för Bergets anhängare, vilka även här, om också inte så avgjort som i Paris, hävdade övervikten över sina motståndare.
Bonaparte såg sig plötsligt på nytt stå öga mot öga med revolutionen. Liksom den 29 januari 1849, liksom den 13 juni 1849 försvann han den 10 mars 1850 bakom ordningspartiet. Han böjde sig, gjorde försagt avbön och erbjöd sig att enligt den parlamentariska majoritetens vilja utnämna vilken som helst regering, han bönföll rentav de orleanistiska och legitimistiska partiledarna, sådana som Thiers, Berryer, Broglie, Mole, kort sagt de s.k. borggrevarna[15] att i egen person gripa statens roder. Ordningspartiet förstod inte att utnyttja detta ögonblick, som aldrig skulle komma åter. I stället för att djärvt bemäktiga sig den erbjudna makten tvang man inte ens Bonaparte att åter tillsätta den regering, som sänts iväg den 1 november. Man nöjde sig med att förödmjuka honom och insätta herr Baroche i d'Hautpouls regering. Denna Baroche hade rasat som allmän åklagare inför specialdomstolen i Bourges, först mot revolutionärerna av den 15 maj, och sedan mot demokraterna av den 13 juni, båda gångerna på grund av attentat mot nationalförsamlingen. Ingen av Bonapartes ministrar bidrog senare i högre grad till att nedsätta nationalförsamlingens anseende, och efter den 2 december 1851 ser vi honom åter som välbeställd och högt avlönad vicepresident i senaten. Han hade spottat i revolutionärernas soppa, för att Bonaparte skulle äta upp den.
Det socialdemokratiska partiet å sin sida tycktes endast jaga efter förevändningar att ifrågasätta sin egen seger och bryta dess udd. Vidal, en av de nyvalda Parisrepresentanterna hade samtidigt valts i Strassburg. Man förmådde honom att avböja valet i Paris och antaga det i Strassburg. I stället för att alltså ge sin seger på valplatsen en definitiv karaktär och därigenom tvinga ordningspartiet att genast gå till kamp i parlamentet, i stället för att sålunda tvinga motståndaren till kamp i ett ögonblick, då folket var entusiastiskt och stämningen i armén var gynnsam - tröttade det demokratiska partiet Paris med en ny valagitation under mars och april, lät det folkets upprörda lidelser hetsas upp i detta nya provisoriska spel med rösterna, lät det den revolutionära handlingskraften mätta sig med konstitutionella framgångar och utmynna i små intriger, ihåliga deklamationer och skenrörelser, lät bourgeoisin samla sig och vidtaga sina mått och steg, samt lät slutligen marsvalens betydelse få en sentimentalt mildrande kommentar genom fyllnadsvalen i april, genom valet av Eugene Sue. Med ett ord, den gjorde den 10 mars till ett aprilskämt.
Parlamentsmajoriteten begrep motståndarens svaghet. Dess sjutton borggrevar - ty Bonaparte hade överlämnat ledningen och ansvaret för angreppet åt denna majoritet - utarbetade en ny vallag, vars framläggande man uppdrog åt herr Faucher, som utbett sig denna ära. Den 8 maj framlade han lagen, som gick ut på att den allmänna rösträtten avskaffades, att tre års bofasthet i valdistriktet sattes som villkor för väljarna och slutligen att bevisandet av denna bofasthet för arbetarnas vidkommande blev beroende av deras arbetsgivares vittnesbörd.
Lika revolutionärt som demokraterna uppträtt och rasat under den konstitutionella valkampanjen, lika konstitutionella var de nu i sitt språk, då det gällde att med vapen i hand bevisa allvaret i denna valseger, ordning, majestätisk ro (calme majestueux), laglydig hållning, d.v.s. blind underkastelse under kontrarevolutionens vilja, vilken blåste upp sig som lag. Under debatten gjorde Berget ordningspartiet förläget genom att mot dess revolutionära lidelsefullhet, hävda den hederliga borgarens lidelsefria hållning, som håller sig inom lagens gränser, och genom att slå det till marken med den fruktansvärda förebråelsen, att det uppträdde revolutionärt. Till och med de nyvalda deputerade bemödade sig att genom hyfsat och resonligt uppträdande bevisa, hur man misskände dem, då man skrek att de var anarkister och tolkade deras val som en seger för revolutionen. Den 31 maj antogs den nya vallagen. Berget nöjde sig med att smuggla in en protest i presidentens ficka. Vallagen följdes av en ny tryckfrihetslag, vilken gjorde fullständigt rent hus med den revolutionära tidningspressen. Den hade förtjänat sitt öde. "National" och "La Press", två borgerliga organ, återstod efter denna syndaflod som revolutionens yttersta förposter.
Vi har sett, hur de demokratiska ledarna under mars och april gjorde allt för att dra in Paris' befolkning i en skenkamp, och hur de efter den 8 maj gjorde allt för att avhålla den från verklig kamp. Vi får dessutom inte glömma, att året 1850 var ett av de mest lysande åren av industriell och kommersiell blomstring, att parisproletariatet alltså hade full sysselsättning. Men vallagen av den 31 maj 1850 uteslöt det från allt deltagande i den politiska makten. Lagen avskar det från själva den mark, där kampen utkämpades. Den kastade arbetarna på nytt ner till den pariasställning, som de intagit före februarirevolutionen. Genom att de i ett sådant läge kunde låta sig ledas av demokraterna och glömma sin klass' revolutionära intresse för ögonblickets välgång, avstod de från äran att vara en erövrande makt, underkastade de sig sitt öde, bevisade de att nederlaget i juni 1848 gjort dem kampodugliga för år framåt och att den historiska processen under den närmaste tiden åter måste försiggå över deras huvuden. Vad beträffar den småborgerliga demokratin, som den 13 juni hade skrikit: "Men om bara den allmänna rösträtten antastas, då skall man få se på annat!" - så tröstade denna sig nu med att det kontrarevolutionära slag, som träffat den, inte var något slag, och att lagen av den 31 maj inte var någon lag. Den 2 maj 1852 uppenbarar sig varje fransman i vallokalen med röstsedeln i ena handen och svärdet i den andra. Med denna profetia slog den sig till ro. Vad slutligen armén angår, så tuktades den av sina överordnade för valen i mars och april 1850, liksom den tuktas för valen den 29 maj 1849. Den här gången sade den sig emellertid bestämt: "Revolutionen kommer inte att dra oss vid näsan en tredje gång." Lagen av den 31 maj 1850 var bourgeoisins coup d'etat. Alla dess tidigare segrar över revolutionen hade endast provisorisk karaktär. De sattes ifråga, så snart den nuvarande nationalförsamlingen lämnade scenen. De var beroende av en sådan tillfällighet som ett nytt allmänt val, och valens historia sedan 1848 bevisade ovederläggligt, att i samma mån som bourgeoisins faktiska herravälde utvecklades, gick dess moraliska inflytande över folkmassorna förlorat. Den allmänna rösträtten uttalade sig den 10 mars direkt mot bourgeoisins herravälde, bourgeoisin svarade med att upphäva den allmänna rösträtten. Lagen av den 31 maj var alltså en nödvändighet i klasskampen. Å andra sidan krävde författningen, för att valet av republikens president skulle vara giltigt, ett minimum av två miljoner röster. Om ingen av presidentkandidaterna fick detta minimum, så skulle nationalförsamlingen välja presidenten bland de tre kandidater, som fått de flesta rösterna. Vid den tidpunkt, då konstituerande församlingen stiftade denna lag, var tio miljoner väljare inskrivna i röstlängderna. Följaktligen räckte det med en femtedel av de röstberättigade för att göra presidentvalet giltigt. Lagen av den 31 maj strök minst tre miljoner röster i röstlängderna, reducerade antalet röstberättigade till sju miljoner och bibehöll inte desto mindre det lagliga minimum på två miljoner för presidentvalet. Det lagliga minimum höjdes alltså från en femtedel till nära en tredjedel av de röstberättigade, d.v.s. man gjorde allt för att smuggla presidentvalet ur folkets händer och över i nationalförsamlingens. Sålunda tycktes ordningspartiet genom vallagen den 31 maj ha gjort sin makt dubbelt så stark, genom att det överlämnat valet av nationalförsamlingen och valet av republikens president till den konservativa delen av samhället.
Kampen mellan nationalförsamlingen och Bonaparte flammade genast upp igen, så snart den revolutionära krisen var över och den allmänna rösträtten avskaffats.
Författningen hade fastställt Bonapartes lön till 600.000 franc. Knappt ett halvår efter det att han tillträtt presidentposten lyckades han höja denna summa till det dubbla. Odilon Barrot tvingade nämligen konstituerande nationalförsamlingen att bevilja ett årligt tillägg på 600.000 franc till så kallade representationsutgifter. Efter den 13 juni hade Bonaparte gett uttryck åt liknande önskemål, men utan att denna gång finna gehör hos Barrot. Nu, efter den 31 maj, utnyttjade han genast det gynnsamma ögonblicket och lät sina ministrar framlägga en civillista på tre miljoner i nationalförsamlingen. Ett långt, äventyrligt vagabondliv hade utrustat honom med de mest utvecklade känselspröt för att snoka ut de svaga ögonblick, då han kunde pressa ut pengar av sin bourgeois. Han bedrev formligen utpressning. Nationalförsamlingen hade våldfört folksuveräniteten med hans hjälp och hans samförstånd. Han hotade med att ange dess förbrytelse för folkets domstol, om den inte lossade på penningpungen och betalade hans tystnad med tre miljoner om året. Den hade berövat tre miljoner fransmän deras rösträtt. Han begärde för varje fransman, som förlorat sitt värde, en fullvärdig franc, noga räknat tre miljoner franc. Han, som valts av sex miljoner, krävde skadeersättning för de röster, som man efteråt lurat honom på. Nationalförsamlingens kommission tillbakavisade hans fräcka krav. Den bonapartistiska pressen hotade. Kunde nationalförsamlingen bryta med republikens president i ett ögonblick, då den principiellt och definitivt hade brutit med nationens massa? Den förkastade visserligen den årliga civillistan men beviljade ett engångstillägg på 2.160.000 franc. Nationalförsamlingen gjorde sig så skyldig till den dubbla svagheten att bevilja pengarna och samtidigt genom sin retlighet visa att den endast motvilligt beviljade dem. Vi skall senare få se, vad Bonaparte behövde pengarna till. Efter detta förargliga efterspel, som följde omedelbart på avskaffandet av den allmänna rösträtten, och under vilket Bonaparte bytte ut sin ödmjuka hållning under krisen i mars och april med utmanande oförskämdhet mot det usurpatoriska parlamentet, avbröt nationalförsamlingen sina förhandlingar för tre månader, från 11 augusti till 11 november. Den insatte i sitt ställe en ständig kommission på 18 medlemmar, som inte räknade en enda bonapartist men däremot några moderata republikaner. Den ständiga kommissionen av år 1849 hade bara bestått av ordningspartimän och bonapartister. Men den gången förklarade sig ordningspartiet i permanent krigstillstånd mot revolutionen. Nu förklarade sig den parlamentariska republiken i permanent krigstillstånd mot presidenten. Efter lagen av den 31 maj var denne ordningspartiets enda återstående rival. När nationalförsamlingen åter sammanträdde i november 1850 tycktes - i stället för de tidigare småstriderna med presidenten - en våldsam, hänsynslös kamp vara oundviklig, en kamp på liv och död mellan de båda makterna.
Liksom år 1849 hade ordningspartiet under detta års parlamentsferier splittrats i sina enskilda fraktioner, som alla sysslade med sina privata restaurationsintriger, vilka fått ny näring genom Louis Philipps död. Legitimistkungen Henrik V hade rentav utnämnt en formlig regering, som residerade i Paris och i vilken satt medlemmar av ständiga kommissionen.
Bonaparte var alltså i sin fulla rätt, då han i sin tur företog rundresor genom de franska departementen och - alltefter stämningen i den stad, som han lyckliggjorde med sin närvaro - än i mera försiktig, än i mera öppen form pladdrade om sina egna restaurationsplaner och värvade röster för sig. Under dessa resor - som naturligtvis måste firas som triumftåg av den stora "Moniteur" och Bonapartes små privatmoniteurer - åtföljdes han ständigt av medlemmar av 10 decemberföreningen. Denna förening daterar sig från år 1849. Under förevändning att stifta en välgörenhetsförening hade man organiserat lumpproletariatet i Paris i hemliga sektioner, varje sektion leddes av bonapartistiska agenter och i spetsen för det hela stod en bonapartistisk general. Utom av ruinerade lebemän med tvetydiga existensmedel och tvetydig härkomst, utom av förkomna, äventyrliga element från bourgeoisin, bestod denna förening av vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som fransmännen kallar la Bohème. Av dessa med honom besläktade element bildade Bonaparte kärnan i 10 decemberföreningen. En "välgörenhetsförening" - så till vida som alla dess medlemmar liksom Bonaparte kände ett behov att öva välgörenhet mot sig själva på den arbetande nationens bekostnad. Denna Bonaparte, vilken konstituerar sig som chef för lumpproletariatet, vilken här bara i massomfattning återfinner samma intressen, som han själv personligen fullföljer, vilken i detta utskott, avfall, avskum från alla klasser ser den enda klass, på vilken han obetingat kan stödja sig, det är den verkliga Bonaparte, Bonaparte sans phrase [oförfalskad]. Som gammal durkdriven rumlare, uppfattar han folkens historiska liv och deras viktigaste statsaktioner som en komedi i ordets banalaste betydelse, som en maskerad, där de stora kostymeringarna, orden och poserna endast tjänar till att maskera den mest lågsinnade lumpenhet. Så under hans marsch mot Strassburg[16], då en dresserad schweizisk gam spelar rollen av romersk örn. Före sin inmarsch i Boulogne klär han ut några lakejer från London i fransk uniform. De föreställer armén. I sin 10 decemberförening samlar han 10.000 man slödder, som skall föreställa folket, liksom Klaus Zettel i Shakespeares pjäs ville föreställa lejonet. I ett ögonblick, då bourgeoisin själv spelade renaste komedi men på det allvarligaste sätt i världen, utan att bryta mot en enda av den franska dramatiska etikettens p