Ursprungligen publicerad på svenska i tidskriften Fjärde Internationalen nr 2/73. Tack till Socialistiska Partiet.
1 Den argentinska bourgeoisin accepterade att peronismen skulle få spela
en ny ledande roll
inom ramen för Gran Acuerda National (GAN), dvs en politik som skulle ge
militären en stark
kontroll över en nyupprättad "konstitutionell" regim och
som samtidigt innebar en
kompromiss mellan peronismen och andra traditionella politiska styrkor. Denna
plan, som
lades fram av Lanusse — det skarpaste huvudet bland diktaturens militärer
— innebar att man
ingrep och skulle isolera och om möjligt krossa "extremisterna".
vilka representerades både av
de organisationer som tagit upp den väpnade kampen och de mest stridbara
av de
arbetargrupper som brutit med den peronistiska fackföreningsbyråkratin.
Trots justeringar och förvrängningar visade resultaten av valet den
11 mars i grunden att
radikaliseringsvågen hade nått en enorm omfattning, inte bara bland
arbetarmassorna utan
också bland stora skikt av småbourgeoisin. GAN-planen sopades bokstavligt
ät sidan, och den
argentinska bourgeoisin stod inför ett klart val: antingen med våld
hejda vägen genom att
hindra Campora frän att överta presidentämbetet, eller spela
ut det neo-peronistiska kortet.
Det första alternativet skulle oundvikligen ha resulterat i att den mest
revolutionära flygeln
bland militären vunnit hegemoni och detta skulle i sin tur troligen ha
lett till inbördeskrig.
vilket ända från början skulle ha kännetecknats av väpnat
motstånd. Därför beslöt den. trots
yttersta högerns desperata ansträngningar, att ta risken med en radikal
omsvängning genom att
återinsätta peronismen vid makten.
2 De dramatiska händelser som kännetecknade Camporas tillträde
vid Casa Rosada visar på
de villkor som råder när peronismen åter försöker
upprätta sin hegemoni. De mest
representativa ledarna för militärdiktaturen tvingades dra sig tillbaka
frän scenen utan att på
något sätt kunna dölja sitt nederlag. Massmobiliseringen och
de initiativ som tagits av de
väpnade organisationerna - vilka genomgått det vilda förtryckets
styrkeprov - tvingade igenom
att alla politiska fångar skulle friges. Allende och Dorticos hälsades
av massorna, medan
Rogers tvingades krypa och gömma sig i korridorerna. Hela den koloss, som
skapats sedan
Ongania tog makten 1966 har fullständigt rasat samman. Följande fråga
står nu på
dagordningen: vilka är den argentinska bourgeoisins chanser att nå
några framgångar genom den
spektakulära omsvängning som den tvingats göra?
Det är helt självklart att de ekonomiska förhållandena
i Argentina 1973 inte på något sätt kan
jämföras med de förhållanden som rådde i slutet av
andra världskriget och som skapade en
gynnsam situation för det peronistiska experimentet. Det finns inte heller
någon möjlighet för
Argentina att slå in på den väg som Brasilien tagit efter militärkuppen
1964. För det första är
det omöjligt att inom den peronistiska regimens ram införa de förhållanden
för arbetarklassen
som gorillorna i Brasilien genom det mest brutala våld kunnat införa
för den brasilianska
arbetarklassen. För det andra kan det inte finnas utrymme i Latinamerika
för två
"subimperialismer" och allt tyder på att Brasilien ger USA-imperialismen
bättre garantier än
Argentina. Därför verkar det mindre troligt med ett stort ekonomiskt
uppsving som varar i
flera år.
Detta innebär inte att bourgeoisin inte har något manöverutrymme.
Det finns svängrum, och
Campora & Co. kommer att utnyttja detta till det yttersta. Först och
främst kommer de att
lätta trycket frän USA-imperialismen genom att vända sig till
den västeuropeiska
kapitalismen, som söker nya öppningar i sin allt skarpare konkurrens
med USA. Detta
innebär också möjligheter till nya investeringar, vilket möjliggör
att man kan nå kortsiktiga
resultat och avsevärt öka exporten av basprodukter som kött (på
detta område är den
nuvarande marknadsutvecklingen gynnsam för de producerande länderna).
Samtidigt kan
Argentina spela ut ett annat kort: en allians mellan de latinamerikanska länder
som är
intresserade av att hejda den brasilianska expansionismen— länder
som redan gått samman i
"Andean Pact". På detta sätt skulle den argentinska industrin
under en viss tid och i viss
utsträckning kunna säkra sig större utländska öppningar.
Dessutom kan partiella
nationaliseringar och liknande åtgärder innebära en viss rationalisering
av de ekonomiska
alternativen, vilket i sista hand stärker den argentinska kapitalismens
ställning som helhet.
USA-imperialismen kommer inte — samtidigt som det prioriterar Brasilien
- att systematiskt
kunna sabotera det neo-peronistiska experimentet med tanke på att dess
snabba sönderfall
skulle innebära att det inte finns någon alternativ lösning
inom systemets ram. Slutligen kan
den nya regeringen nå överenskommelser med några arbetarstater
som uppenbarligen är
intresserade av den utvecklingsprocess som nu pågår i Argentina
(Perons planerade besök i
Kina är i detta avseende betydelsefullt).
3 Att döma av valresultaten har peronisterna nu en bredare social bas än
under åren 1945-6.
Det är fr.a. de breda skikten inom småbourgeoisin som ändrat
attityd efter hand som de blivit
alltmer radikaliserade.
Teoretiskt sett bör detta garantera Campora avsevärt manöverutrymme
inom politiken och
hindra ett alltför snabbt sönderfall av regeringen. Men i praktiken
är svårigheterna och
motsättningarna enorma,, och de dök upp vid ytan redan under de första
regeringsdagarna.
Fr. a. får man inte för en sekund tappa ur sikte den mycket djupgående
förändring som
skett av de internationella sammanhangen sedan 1945. Särskilt den socialistiska
revolutionens
seger på Kuba och existensen även arbetarstat i Latinamerika drar
upp tydligare skiljelinjer i
klasskampen i Latinamerika. Å andra sidan har den argentinska bourgeoisin
redan tidigare
erfarenhet av peronismen: den känner dess begränsningar, den är
medveten om riskerna och
den har endast tillåtit justicialismo .(rörelsen för social
rättvisa) som en sista lösning.
Men i sista hand är det massornas attityd som blir avgörande. Och
det nya peronistiska
uppsvinget har drivits på bland de vuxna arbetarna genom de försämrade
levnadsvillkoren och
arbetarklassens minskade rättigheter efter Perons fall. Bland de unga arbetarna
framstod
peronismen — vilket är en myt — som en radikal, antiimperialistisk
lösning med
antikapitalistiska följder. Ingendera generationen arbetare kommer att
nöja sig med
demagogiska uttalanden eller åtgärder som är mer teatraliska
än verkliga; de kommer inte att
nöja sig med en ekonomisk situation som ständigt förstör
deras köpkraft, eller att de får
betala kostnaderna för den nationella "enigheten". Ända
från början kommer de att vara mer
kritiska än de arbetare var som förde Peron till makten för 30
år sedan.
Vid den tiden var fackföreningsorganisationerna det huvudsakliga instrument
som
tillförsäkrade Peron en hegemoni över massorna. De representerade
i själva verket en
historisk erövring av det argentinska proletariatet, vilket utnyttjades
av dem för att förbättra
levnadsstandarden och göra verkliga vinster. Den nuvarande situationen
är radikalt
annorlunda. De peronistiska fackföreningarna är fortfarande mäktiga,
men de har omvandlats,
till starkt byråkratiserade apparater — som till och med utnyttjar
gangsters mot sina
motståndare - och de har misskrediterats starkt genom sin opportunism
och sina ständiga
kapitulationer. Under de senaste åren har detta skapat ständiga kriser,
motsättningar på olika
nivåer, och till och med splittringar genom att radikaliserade tendenser
skapats och
fabriksföreningar eller lokala organisationer anslutit sig till en antibyråkratisk
klassorientering.
Vad gäller den peronistiska ungdomsrörelsen har den vunnit inflytande
bland den
radikaliserade småbourgeoisin likaväl som bland unga arbetare. Den
inspireras i stort av ett
antiimperialistiskt perspektiv och den är knuten till de peronistiska gerilla-organisationerna.
Erfarenheterna från första maj-firandet visade omfattningen av denna
sektor, trots repressiva
åtgärder som avskedandet av Galimberti, och detta kommer att skapa
svårigheter för den nya
presidenten.
Slutligen har det under de senaste åren uppstått ett stort avantgarde
inom arbetarklassen,
vilket brutit med peronismen, eller aldrig varit under dess inflytande. Det
är ett avantgarde
som utvecklats i de mest dynamiska industrisektionerna, särskilt i Cordoba,
klasskampens
stormcentrum. Det har allt öppnare gått i kamp mot den traditionella
fackföreningsbyråkratin
och avvisat alla hänvisningar till Peron-myten, mognat under inflytande
från den kubanska
revolutionen och den revolutionära kampen i de latinamerikanska länderna
och influerats av
den internationella kommunistiska rörelsens förändringar, särskilt
den sino-sovjetiska
konflikten och händelserna i Kina 1966-69. Detta avantgardes existens -
vars omfattning inte
kommer fram i valresultaten den 11 mars (vid detta tillfälle intog den
olika ståndpunkter, från
taktiskt stöd till peronistiska kandidater som Lopez i Cordoba, eller stöd
till PST, till bojkott
eller blankröstning) är i fortsättningen er utomordentligt viktig
faktor, som utgör den
nödvändiga demarkationslinjen från det första peronistiska
experimentet. Trots att detta
avantgarde inte ännu kan spela avgörande roll och föra fram kortsiktiga
alternativ bör man inte
underskatta dess betydelse i de framtida striderna. Trots allt har detta avantgarde
varit den
drivande kraften i Cordobazos och liknande mobiliseringar och i kampen på
de ledande
fabrikerna Ur dessa led steg de militanter fram som blev en del av de väpnade
styrkorna och
som otvivelaktigt bidragit till att fördjupa den politiska krisen i landet
och stimulerat kampen
mot militärdiktaturen och bidragit till att Lanusse och GAN lidit nederlag.
4 Den nya regimen står inför enorma problem. Den måste bestämma
sina ekonomiska
planer och mycket snabbt börja genomföra dem i praktiken, för
att få åtminstone stora
sektorer av den organiserade arbetarklassen att stödja dessa planer; de
måste göra eftergifter i
fråga om lönerna för att kompensera arbetarnas alltmer försämrade
köpkraft. Den måste få en
parlamentarisk apparat på fötter som lidit av förlängd
ledighet; reorganisera militären, som
försvagats i ledningen genom diktaturens nederlag; och konsolidera polisapparaten,
som också
skakats genom kriserna. Den måste göra rörelsen mer effektiv
och ge den en mer homogen
struktur och återupprätta auktoriteten i de ledande fackföreningsapparaterna.
Händelserna
före och efter valet har visat på några av de svårigheter
och motsättningar som ligger i
genomförandet av dessa uppgifter.
Under de senaste veckorna har systemets kris blivit värre och det existerar
nu ett
maktvakuum som är mycket farligt för de härskande klasserna.
Genom peronismens
mångskiftande ideologi, har bourgeoisin lyckats att temporärt avleda
massrörelsens dynamik.
Men just i samma grad som massorna betraktar valet av Campora som en seger,
känner de allt
större förtroende för sina egna styrkor och kommer att —
i det mycket gynnsammare
sammanhang som nu råder — trycka på för full maskin.
De är inte beredda att överlämna ett
tomt papper till de nya makthavarna, eller att vänta för länge
på konkreta resultat.
Liknande tendenser kan man se inom andra sociala skikt. Alla de som stödde
den
peronistiska rörelsen och bidrog till militärens nederlag känner
att stunden nu har kommit för
att genomföra kraven, om nödvändigt genom mobilisering av stridsstyrkorna.
Särskilt kan
strider i allt bredare skala utvecklas vid universiteten och i läroverken.
Det kommer att bli mycket svårt för den nya regimen att krossa dessa
rörelser genom
repression. Den kommer att söka utnyttja allt tillgängligt manöverutrymme
för att skjuta upp
striden, genom att mobilisera (föreningsapparaten till sitt försvar,
genom att vidta vissa
åtgärder mot trycket, genom att genomföra några spektakulära
åtgärder (möjligen riktade mot
USA-imperialismen). Den kommer att pumpa in ny luft i myten Peron. för
att han skall
framstå som landsfadern" som står över striden. Men detta
kommer inte att räcka för att
övervinna konfliktsituationen. Denna kommer att fortgå och t.o.m.
fördjupas.
Detta innebär att den argentinska bourgeoisin inte kommer att kunna åtnjuta
den relativa
stabilisering som den skulle behöva för att kunna genomföra sina
planer. Med andra ord: den
kommer inte att kunna återupprätta de nödvändiga ackumulationsmarginalerna
för ett,
ekonomiskt uppsving med ”fredliga medel” och på arbetarklassens
bekostnad. Därför kommer
installationen av den konstitutionella regimen och Camporas presidentskap i
sista hand bara
att vara ett mellanspel som bourgeoisin alltmer måste ifrågasätta
nyttan av. Behöver man
påminna om att militären trots nederlaget har kvar sin apparat och
kan försöka få revansch så
snart som situationen blir gynnsammare?
Huvudfaran för arbetarklassen och den revolutionära rörelsen
i det nuvarande stadiet ligger i
möjligheten att massornas dynamik och stridsvilja endast uttrycks i sektoriella
strider, utan
att dessa samordnas. De kan rinna bort i sanden eller resultera i marginella
vinster, eller också
tvärtom: ersättas av spontana explosioner, som står inför
risken att isoleras eller tryckas ned.
eller i vilket fall inte resultera i några verkliga vinster.
5 Revolutionärernas centrala uppgift under detta stadium är att vinna
en massbas, om så
bara inom några få av klasskampens epicentra. Detta mål kan
bara nås genom att man till den
revolutionära organisationen vinner de kadrer som spelat en ledande roll
i striderna sedan den
första Cordobazo (maj 1969) - eller att den revolutionära organisationen
åtminstone vinner
inflytande över dem.
Varje framgång för den revolutionära organisationen på
detta område kommer att bidra till att
stärka massrörelsen som helhet, och därigenom fördjupa systemets
kris och öka den politiska
mognaden bland breda arbetarskikt och arbetarbefolkningen i allmänhet och
befria dem från det
inflytande som bourgeoisin fortfarande har över dem genom den peronistiska
ideologin.
Samtidigt kan en effektiv integration bland massorna ge den revolutionära
organisationen
gynnsammare villkor för att möta de oundvikliga styrkeproven, gynnsammare
villkor inför ett
nytt stadium, där underjordisk verksamhet och väpnad kamp åter
måste prioriteras, med ökad
effektivitet som följd.
För att tillämpa en sådan inriktning måste klarhet vinnas
på följande punkter:
I. Uppnåendet av ett massinflytande genom viktiga kadrer bland arbetarnas
avantgarde
förutsätter en hård och systematisk kamp som innefattar hela
den revolutionära marxismens
ståndpunkter, oberoende av de svårigheter som vid ett visst stadium
kan uppstå. Varje möjlig
anpassning till den nuvarande nivån hos massorna eller breda skikt av
den kan. ytligt sett, lösa
frågan om att upprätta band med massorna. Men den skulle oundvikligen
leda till en
svanspolitik som är tom på varje perspektiv och utan en revolutionär
metodik.
II. Revolutionärerna får inte en sekund förlora ur sikte nödvändigheten
att kämpa för att
klargöra naturen hos den regim som tog över efter valen 11 mars. med
andra ord: avmystifiera
peronismen. Detta innefattar att man definierar periodens förrevolutionära
karaktär, den
revolutionära processens natur i Argentina och det strategiska målet
att kämpa om makten.
Det gäller inte att föra en abstrakt kamp om "principer"
eller för "analytisk noggrannhet". Det
är fråga om en politisk kamp. vars målsättning är
att hjälpa arbetarklassens och dom
förtryckta massornas breda avantgarde att ta språnget från
protesten och den instinktiva
revolten till en klassmässig politisk självständighet och till
revolutionärt medvetande. Det
måste råda klarhet på denna punkt: om detta mål inte
nås, kan det inte bli några verkliga
framsteg i den revolutionära kampen. Å ena sidan kommer varje massrörelse
-inklusive den
bredaste och aggressivaste - förr eller senare att hamna i en återvändsgränd,
antingen genom att
den tröttar ut sig själv eller genom att den krossas av repressionen.
Å andra sidan skulle varje
handling av det politiska avantgardet och den revolutionära organisationen
som är oberoende
av den konjunkturella betydelsen, i sista hand döma den till isolering
och i bästa fall endast få
symboliskt värde.
III. Revolutionära marxister måste systematiskt betonar. osäkerheten
i det "demokratiska"
mellanspelet och oundvikligheten av väpnade konfrontationer. De får
inte nöja sig med att
avmystifiera alla illusioner om parlamentarism och om massornas spontana kraft,
utan också -
mera preciserat - betona behovet av att man förbereder sig på att
besvara fiendens oundvikliga
angrepp, oberoende av vilken form de tar sig. Detta innebär att man måste
bygga upp en
underjordisk apparat, att denna apparat under inga omständigheter får
ges upp; att man även
under det demokratiska mellanspelet har kvar perspektivet på väpnad
kamp för att motverka
repressiva aktioner mot massrörelsen eller det revolutionära avantgardet.
6 Efter att ha klargjort sin grundläggande inriktning och sitt övergripande
perspektiv får
revolutionärerna inte tveka ge sig in i kamp även för de blygsammaste
omedelbara krav. Det
viktiga är att gripa tag i den potentiella dynamiken i dess strider och
genom erfarenheten skola
de som deltar i dem.
Revolutionärerna måste särskilt stimulera kampen för löneökningar,
för arbetarnas
rättigheter på fabriken (mot arbetsköparnas repression) och
för elementära krav, inte bara i
fabrikerna, utan också i slumområdena.
Likaså måste de betona övergångskraven för att kunna
stimulera stridernas
antikapitalistiska dynamik. I samband med en förrevolutionär kris
går sådana krav utöver
propagandastadiet och blir föremål för politiska kampanjer och
för agitationen.
Två exempel: kampen mot inflationen och kampen för expropriation
av de imperialistiska
företagen.
Den minskade köpkraften har varit katastrofal för de argentinska arbetarna
under flera år.
Kampen mot denna måste innefatta en kamp för glidande löneskala
och periodisk höjning av
löner som är otillräckliga och inte hänger med. En kamp
för glidande löneskala. som syftar till
arbetarnas och folkmassornas kontroll över försäljningspriserna
skulle få en otvivelaktig
politisk betydelse i den nuvarande situationen.
Vad gäller kampen mot de imperialistiska industrigrupperna, måste
revolutionärerna
motsätta sig varje åtgärd som gynnar europeiska kapitalister
och samtidigt ska de kräva
expropriationer utan kompensation. under arbetarkontroll.
7 Revolutionära militanter kommer att dras in i kampen för att förnya
fackföreningarna,
genom att fördjupa de differentieringar som skett under flera år,
men som hittills bara gett
partiella och ovissa resultat. De kommer att organisera eller stimulera antibyråkratiska
stämningar på basnivå med sikte på att bygga en klasskampsrörelse
i nationell skala. De
kommer att undvika varje identifiering med oppositionsströmningar som själva
hör hemma
inom byråkratin. Med perspektivet inställt på fullständig
självständighet från regeringen och
varje borgerlig ekonomisk eller politisk organisation kommer de att föra
fram plattformer där
de krav som de breda massorna själva upplever som viktiga bildar utgångspunkten.
Men det
vore likväl felaktigt att identifiera klasskampstendensernas plattform
med den revolutionära
organisationens strategiska och taktiska inriktning eller att inte dra nytta
av varje laglig
möjlighet.
I en situation av förrevolutionär kris — och en sådan
existerar nu - ligger det i
revolutionärernas intresse, och är möjligt för dem att stödja
och ge en impuls till skapandet av
demokratiska basorgan. Dessa organ uppstår utifrån behoven hos de
mest militanta arbetarna
och befolkningsskikten att bryta med de traditionella apparaternas rutinmässiga
funktioner
och att ge ett mera omedelbart och effektivt uttryck för deras egna förhoppningar
och bättre
genomföra deras vilja. De är i första hand instrument för
den revolutionära mobiliseringen och
växer över till att bli embryon till en alternativ makt.
På alla nivåer av sitt militanta ingripande, kommer revolutionärerna
att uttrycka sina
ståndpunkter mot Campora-regeringen med yttersta klarhet. De kan ge kritiskt
stöd till
åtgärder som riktar sig mot imperialistiska intressen, men deras
övergripande attityd kommer
att vara en villkorslös opposition mot den nya borgerliga regeringen. De
kommer att förklara
att revolutionärernas mål är att bygga en arbetar- och folkregering,
d.v.s. en regering som
uttrycker intressena hos arbetarklassen och andra förtryckta skikt och
utesluter varje
deltagande från bourgeoisins och de oligarkiska skiktens representanter.
8 Perspektivet i det nuvarande stadiet får inte leda till att man glömmer
bort de
övergripande begrepp om revolutionär kamp som fördes fram av
revolutionärerna under 1968-
69. Massrörelsens resultat och de resultat som nåtts genom militärdiktaturens
nederlag
rättfärdigar inga illusioner om möjligheten att proletariatet
"demokratiskt" och "fredligt" kan
nå makten inom ramen för en konstitutionell regim som konsolideras
på lång sikt. Men de
rättfärdigar inte heller någon anslutning — varken direkt
eller indirekt — till ett
spontanistiskt-upprorsromantiskt begrepp om kampen om makten. Bortom konjunkturella
skiftningar är det ett uppenbart faktum för revolutionärerna,
att denna kamp i Argentina —
mer än i nästan något annat land i Latinamerika - kommer att
nå sin kulmen i
stadsbefolkningens mobilisering för uppror. Men den väpnade konfrontationen
kommer inte
att begränsas till denna mobilisering, utan kommer att genomgå preliminära,
mångskiftande och
förlängda faser. Samtidigt måste man undvika varje illusion
om att en begränsad, eller relativt
begränsad, avantgardistisk kärna kan bli det revolutionära partiet
och vinna hegemoni bland
massorna under själva upprorsrörelsen.
För det andra: det faktum att man erkänner djupet i landets strukturella
kris,
massuppsvingets kraft och den neo-peronistiska lösningens vanskligheter,
leder inte av
nödvändighet till uppfattningen att erövringen av makten kan
ske på kortsiktig basis. I själva
verket får man inte glömma bort följande: (I) den borgerliga
regimens fall i Argentina skulle
vara en historisk katastrof för imperialismen. Härav följer det
riktiga antagandet om en
intervention -antingen direkt genom USA-imperialismen eller indirekt genom Brasilien
eller
andra länder — eller en substantiell hjälp till gorillatendenser
som är beredda att ta risken med
ett inbördeskrig. (II) trots den mognad som skett under de senaste åren
har de breda utsugna
massorna ännu inte frigjort sig från den borgerliga ideologin och
den borgerliga politiska
rörelsen. (III) det existerar inget revolutionärt parti med massinflytande,
som inom relativt
kort tidsrymd kan leda proletariatets revolutionära kamp och väpnade
strider för att störta
systemet.
Om denna analys är riktig, är det revolutionärernas främsta
uppgift att samla sina styrkor
och vinna inflytande över viktiga skikt av de förtryckta massorna
för att få framgång i sin
kamp. Detta mål kan nås genom ett systematiskt ingripande i de ekonomiska
striderna, en
allmän politisk intervention, och principiell politisk propaganda. Den
kan nås genom att
organisera och genomföra väpnade strider. Prioriteringen — liksom
prioriteringen mellan legala
handlingar och illegala — hänger uppenbarligen samman med en analys
av den givna perioden
och den säregna konjunkturen.
9 En balansräkning över den väpnade kamp som genomförts
under de senaste tre åren ligger
inte inom ramen för denna artikel. Vi skall därför begränsa
oss till några allmänna betraktelser.
Enligt vår uppfattning gick de initiativ som togs om väpnad kamp
mellan slutet av 1970 och
första månaderna 1971 i riktning mot en sammanstrålning mellan
de väpnade handlingarna och
striderna inom viktiga delar av proletariatet och därigenom mot en synkronisering
av den
väpnade kampen och klasskampens speciella dynamik. Sålunda utgjorde
vissa episoder där
ERP var den viktigaste stridspartnern det högsta stadiet i den väpnade
kampen i Latinamerika
sedan den kubanska revolutionen. Men sedan tog handlingar som dikterades av
tillfälligheter
och som siktade till att befria fångar, eller straffa diktaturens bödlar
överhanden över aktioner
som var sammanlänkade med massornas strider och behov. I detta avseende
skedde
militaristiska avvikelser, vilka i sista hand hindrade ackumulering av effektivt
politiskt och
organisatoriskt kapital genom den prestige man vunnit i de spektakulära
initiativen och otaliga
militanters heroiska offer.
Likväl har händelserna under de senast veckorna visat att de väpnade
organisationerna inte på
något sätt är isolerade från massorna. De har kunnat delta
i stora mobiliseringar, fr.a. i
befrielsen av de politiska fångarna - något som otvivelaktigt de
bidrog till att genomföra. I mer
allmän bemärkelse kan man inte förneka att det avgörande
elementet i diktaturens nederlag var
mobiliseringen av massorna efter maj 1969. Men gerillans strider bidrog till
att fördjupa
regimens kris, och hindra varje plan plan på att slå in på
en "brasiliansk väg" och krossade
GAN. Samtidigt spelade den en roll som en faktor i avantgardets politiska mognadsprocess.
F.n. måste man prioritera politiska handlingar bland massorna och varje
initiativ till väpnad
kamp måste underordnas denna nödvändighet. Detta innefattar
inte något perspektiv — som
vi redan betonat — att lägga ned vapnen. Men det innebär att
frågan om kampen mot
repressionen och mot möjlig militärkupp måste ställas på
massornas egen nivå. Med andra
ord: å ena sidan måste avantgardets specialiserade avdelningar vara
beredda att ingripa i
massrörelsen för att garantera dess försvar; men revolutionärerna
måste också systematiskt
stimulera arbetarnas självförsvar. Å andra sidan måste
den undvika initiativ som i praktiken
leder till att man koncentrerar sina ansträngningar i en inriktning som
är emot den prioritering
som härrör ur den politiska analysen, dvs att avskilja sig från
massorna, riskera för tidiga
styrkeprov där revolutionärerna inte har tillräckligt med stöd,
och som i sista hand hindrar den
nödvändiga politiska kampen för att avmystifiera peronismen.
En revolutionär inriktning måste belysa de reformistiska och nationellt-populistiska
regimerna
och tendenserna i olika latinamerikanska länder. Dessa måste noggrant
analyseras och deras
klassinnehåll måste avslöjas utan några som helst eftergifter
eller taktiska finter, utan att man
sammanblandar ett möjligt stöd till specifika antiimperialistiska
åtgärder med ett övergripande
stöd eller accepterande av kompromisser i de politiska konfrontationerna.
De argentinska revolutionärerna måste uttryckligen ta avstånd
från en serie ståndpunkter som
intagits av de kubanska ledarna, vilka hindrar en konsekvent utveckling av kampen
i
Latinamerika. Solidaritet med den kubanska arbetarstaten och en korrekt värdering
av den
historiska betydelsen i de revolutionära handlingar som dess ledare genomfört,
får inte leda till
en nedtoning av kritiken mot de attityder den intagit, som stödet till
Velascoregimen i Peru,
det villkorslösa stödet till Allendes reformism i Chile, och accepterandet
av den sovjetiska
byråkratins begrepp, som kubanerna själva tidigare kritiserade. Den
kubanska regeringen
måste med rätta utföra politiska och diplomatiska handlingar
som är taktiskt värdefulla, men
man får inte underordna den revolutionära kampen i Latinamerika under
sådana handlingar.
5 juni 1973 Livio Maitan
Noter:
l. Gran Acuerda National (GAN) - " Den stora nationella överenskommelsen",
ett avtal om klassamarbete och
vapenvila.
2. Cordobazo - arbetarstrider i Cordoba i maj 1969.