Rosa Luxemburg

Privata brev

1898-1919

Dresden den 14 oktober 1898

Värderade Kamrat!

Tack så mycket för de nummer av Er tidning som Ni sänt mig! Jag hoppas att Ni också skickar mig de följande numren. Jag tycker att Era recensioner är mycket intressanta. Annars tar lokalredaktionen partipressen och jag får inte se den utom "Vorwärts" och "Leipziger Volkszeitung". I allmänhet är ju partipressen mycket ordkarg efter partidagen. Det allmänna bifall i hela den borgerliga pressen som Vollmar & Co. kan glädja sig över, torde inte smickra honom särskilt.

Parvus' adress är för närvarande: Herr P. Axelrod, Kephiranstalt, Zürich, Mühlegasse 33, c/o A. Helphand. Jag har hittills inte fått en rad från honom och har ingen aning om var han håller till. Han är väl fortfarande i Zürich. På vår redaktion[1] är förhållandena inte riktigt ordnade ännu, men jag hoppas det bästa och arbetar mycket.

Med bästa hälsning och handslag
Er
Rosa Luxemburg

Berlin-Friedenau, Cranachstrasse 58
Odaterat, säkert i mars 1910

Käre Kamrat Haenisch!

Andra veckan i april skall jag i Essen ge ett referat om masstrejken och den politiska situationen. Vill Ni att jag vid detta tillfälle skall hålla ett möte även i Dortmund? Svara omgående, så att jag kan avtala med de andra orterna om dagarna! Föreslå ev. några dagar att välja på!

Med bästa hälsning
Er
Rosa Luxemburg

Friedenau den 23.3 1910

Käre Kamrat Haenisch!

Jag går med på den 10 (söndag), 11 och 12, alltså 3 möten, som Ni önskar. Ämne:

"Rösträttskampen och vad den kan lära oss".

Var snäll och skriv vid vilken tid jag måste vara där. Jag kommer från Bremen, där jag antagligen kommer att tala den 8.

Bästa hälsning
Er
Rosa Luxemburg

Berlin-Friedenau den 24.4 1910
Cranachstrasse 58

Käre Kamrat Haenisch!

Av en ren tillfällighet har jag här fått höra, att partistyrelsen har planer på att anställa E ... och M ... i vår Anti-centrums-central. Då gick jag raka vägen till kamrat Bebel för att uträtta Ert uppdrag. Kamrat Bebel var naturligtvis inte underrättad om någonting, och jag berättade för honom vad jag visste om Er. Han har lovat mig att delta i styrelseförhandlingarna och understödja Er, när representanterna från Rhenlandet kommer hit. Observera att Bebel är borta från den 6 till den 10 maj och se alltså till att mötet inte äger rum någon av dessa dagar.

En sak till! Kamrat Thalheimer är antagen som volontär i "Leipziger Volkszeitung" från den 15.4. Det är mycket möjligt att han inom kort får fast anställning där. Jag tycker dock det vore bättre, om Ni från och med oktober (eller när det är) tog honom till Dortmund i stället för B ..., för dels vore det för kamrat Thalheimer en bättre skola, dels vore det en mycket bra ersättning för Er tidning. Jag skall också skriva till kamrat Thalheimer att han redan nu följer med "Dortmunder Arbeiterzeitung" och medverkar med bidrag. Om Ni gillar mitt förslag, sätt Er då genast i förbindelse med T., så att han inte binder sig i Leipzig.

Hjärtlig hälsning, även till Er fru.
Er
Rosa Luxemburg

Odaterat, utan tvivel sommaren 1910

Käre Kamrat Haenisch!

Härmed skickar jag Er två ledare, som jag mycket gärna skulle vilja få publicerade just i Er tidning. Situationen är i korthet följande:

Styrelsen och generalkommissionen[2] har redan övervägt frågan om masstrejken, och efter långa förhandlingar har den strandat på generalkommissionens motstånd. Med anledning av detta tror sig partistyrelsen naturligtvis vara tvungen att stryka segel och ville helst förbjuda till och med en diskussion om masstrejken! Därför anser jag det absolut nödvändigt att föra ut diskussionen i partiets bredaste lager. Massorna skall själva avgöra. Men vår plikt är att ge dem för och mot, argumenten. Jag räknar alltså med att Ni stöder mig och publicerar artiklarna ofördröjligen.

När de är tryckta, var snäll och skicka mig då några exemplar. Jag hoppas att artiklarna trycks av på andra håll.

Bästa hälsning
Er
Rosa Luxemburg

den 8.11 1910.

Käre Kamrat Haenisch!

Era båda brev har glatt mig mycket, men i synnerhet Er Freiligathskrift. Jag har velat ge uttryck åt min glädje långt tidigare men har varit mycket upptagen.

Det Ni berättar om de senaste "rådsluten" är ju direkt bedrövligt, men det är just frukterna av "utmattningsstrategin". Man får hoppas att den pågående diskussionen och fortsättningen i Magdeburg skall rycka upp våra vänner och egga dem till vaksamhet gentemot "instanserna". Jag anser det i varje fall som min plikt mot partiet att föregå med hänsynslös öppenhet. Att K. K.[3] trasslar till det för sig så mycket och sjunker allt djupare i dyn, är för radikalismen en mycket pinsam sak. Men till och med av det vinner man kanske den fördelen att vårt folk lär sig att tänka mer självständigt och mindre svära på auktoriteternas ord och kritiklöst upprepa dem.

I fråga om "Die Republik" har en märkvärdig blunder begåtts av K. K.:

Den "passus" om republiken som han inte vill ta med, har nu införts som självständig artikel ("Såddens tid") i Breslau-, Dortmund- och kanske ett dussin andra tidningar! Och nu beskyller K. mig för att "själv ha dragit den tillbaka!"

Klara Z.[4] kommer hit i dag. Jag har skickat henne Ert brev som information.

N. B. Känner Ni till min broschyr om masstrejken (1906)? Den behandlar ingående alla de frågor, som K. K. nu kastar fram. Det visar sig att till och med de bästa av de våra i själva verket alls inte har kunnat smälta den ryska revolutionens lärdomar. Jag skulle anse det vara mycket nyttigt om denna broschyr nu finge större spridning. Nu kanske marken är bättre förberedd för dess mottagande. Hur skulle det vara, om Ni tryckte av broschyren, som ju är kort, i Er vetenskapliga bilaga några nummer i följd? Jag tror knappast att Hamburgtidningen kunde ha något däremot.

Fallet Gewehr kan Klara ge Er bättre besked om. Jag tror inte på någon försoning. Man vill bara på något sätt tysta den stackars Gewehr, så att styrelsen och Z ... tz[5] inte skall bli blamerade.

Hjärtliga hälsningar
Er
Rosa Luxemburg

Südende, Lindenstrasse 2, december 1911

Käre Kamrat Haenisch!

Det var naturligtvis en bakrusidé av vår käre Henke[6] att tro, att jag på grund av något slags "groll" skulle underlåta att agitera för honom. För tusan, jag agiterar i de argaste opportunisternas valkretsar, då tänker jag inte lämna mina partivänner i sticket på grund av personliga slitningar! Löjligt. Men saken är den att jag inte mer kan göra något åt saken. Sedan den 1.12 till den 12.1 är alla mina kvällar utom julveckan - helt och hållet reserverade sedan månader tillbaka, alltså ingenting att göra något åt. Jag skall också skriva redan i dag till Henke och förklara det.

Och så några ord om "grollet". Visserligen var jag rasande på Er i Jena och det just av den anledningen att Ni hade åtagit Er att försvara mig men genom Er totalt felaktiga strategi i stället föll mig i ryggen.[7] Ni ville försvara min "moral" och prisgav i gengäld min politiska position. Mera bakvänt kunde man inte bära sig åt. Min "moral" behöver inget försvar. Ni måste dock ha märkt, att jag, sedan jag kom in i det tyska partiet, sedan 1898, oupphörligt, i synnerhet i södra Tyskland, personligen har skymfats och ändå aldrig har svarat med en rad eller ett ord. Tyst förakt är allt som jag svarar med. Och detta just - frånsett den personliga stoltheten - av den enkla politiska insikten att alla dessa personliga skymfer bara är manövrer för att avleda uppmärksamheten från den politiska stridsfrågan. Det var tydligt före Jena att styrelsen, som satt fast i klistret, inte kunde göra annat än föra över striden på det "moraliskt"-personliga planet. Lika tydligt var det att var och en, för vilken saken var viktig, inte fick låta lura sig att vända sig emot denna manöver och låta locka sig in på det personliga området. Men det var just vad Ni gjorde genom att koncentrera hela striden kring min person - men i sak gav min position till spillo. Naturligtvis är Ni inte skyldig att på varje punkt ha samma åsikt som jag och Ni är i Er fulla rätt, om Ni öppet vill företräda en divergerande mening. Men därför behöver Ni inte göra det i form av ett "försvar" för min person, för ett sådant "försvar" skadar en tio gånger mer än ett öppet angrepp. Ni är säkert inte medveten om det intryck Er artikel har gjort: en tårdrypande och ädelmodig plaidoyer om förmildrande omständigheter för en dödsdömd - det är så att man kan krypa ur skinnet, när man befinner sig i en så viktig och så gynnsam politisk stridsposition som jag i Jena. Ni får verkligen inte ta varje hotande mummel från "underrättat håll" ... så tragiskt och framför allt aldrig någonsin förvandla politiska frågor till personligt-sentimentala. När revisionisterna gör det mot oss, vet de mycket väl varför. Men om vårt folk följer dem ut på det hala, då är det alltför dumt.

Och det får räcka som upplysning. Mitt "groll" har jag glömt för länge sedan och har verkligen andra bekymmer än att släpa med mig gamla struntsaker. Och därmed punkt.

Tack så mycket för Era skrifter. Några känner jag redan till genom avtryck i pressen och gläder mig över dem. De illustrerade flygbladen har jag skaffat mig redan i Sachsen, anser tanken och utformningen vara lyckade.

Och så allt gott till helgen och den bästa hälsning från

Er
Rosa Luxemburg

(Warszawa) 8. VII 06.

Käre, ärade Kamrat!

Mycken tack för Era kära rader. Er fråga angående anklagelsen mot mig är jag inte i stånd att besvara, då jag ännu inte i denna stund har fått någon! Allmänna åklagaren har själv sagt mig, att varken han själv eller gendarmerna ännu kommit underfund med vilken anklagelse de skall rikta mot mig. Jag är försatt på fri fot mot en borgen på 3000 rubel och med förbud att lämna Warszawa, annars går borgensumman förlorad. Era råd beträffande en rekreationsresa stämmer precis överens med vad mina vänner här rekommenderar. Dock har jag tvekat och gör det ännu i detta ögonblick av orsaker som jag dels har nämnt härovan, dels måste förtiga. I alla fall skall jag inom de närmaste dagarna fatta ett bestämt beslut och naturligtvis underrätta Er om det, så fort jag är bortom gott och ont. Hjärtligt tack för Era bemödanden angående polisämbetets vittnesmål liksom saken i dess helhet. Jag är visserligen fysiskt mycket utmattad och ser, påstås det, mycket gulblek ut men känner mig så frisk och full av arbetslust, att jag hoppas genom arbetet snart kunna glömma all "gulhet" och mattighet. Den allmänna situationen är utmärkt, förhållandena tillspetsar sig mer och mer och drivs med kraft mot en våldsam lösning. Jag fann allt mycket bättre än jag fruktade och det gör mig frisk och glad.

Med hjärtlig hälsning till Er och Er älskvärda fru
Er R.

Odaterat, att döma av innehållet:
Warszawa juli 1906

Käre Emmo!

Min frigivning härifrån går i snigelfart. Ännu har jag inte fått tillåtelse att resa och alltid heter det: "i morgon" får ni det säkert. Emellertid har jag fått några brev från Tyskland - däribland ett från G. Pfannkuch med ett inbjudande: "På snarligt återseende!" i slutet. Tidigare har August[8] och Karl[9] skrivit till mig, att klimatet i Tyskland under denna årstid är farligt för mig och att jag för rekreation obetingat bör uppsöka ett mildare klimat. Jag hade också bestämt mig och ville först sedan jag kommit ur landet ta noga reda på av Arthur[10], hur det står till med mig. Men då å ena sidan min avresa har blivit så fatalt fördröjd och å andra sidan de senaste breven gör mig vankelmodig, så riktar jag till Er direkt en förfrågan: vill Ni, käre Emmo, genast rådgöra med Arthur eller andra duktiga läkare och ta reda på om jag eventuellt utan skada för min hälsa kan söka mig till det kära preussiska fosterlandet. Åtminstone kunde jag väl vara i Mannheim! Var snäll alltså och sänd mig angeläget och omgående (rekommenderat) svar med adress Luxemburg & Co., Varsovice, Zorawia 40. Hur nervös jag blir av denna försening i arbetet och detta spring, kan Ni lätt föreställa Er!

Med många hjärtliga hälsningar till Er, Mathilde och alla vänner
Er R.

(Warszawa) 18.7 (1906).

Käre Emmo och kära Tilde!

Hjärtligt tack för era utförliga upplysningar! Äntligen vet jag vad som händer i världen. Era tidigare brev liksom K:s[11] har gått förlorade och det visar sig att min egen adress är den säkraste. Bland annat var det först av ert brev jag fick veta om Luises[12] öde, och ni kan föreställa er hur förfärad jag blev, om än post festum! Vad mig beträffar, är jag i färd med att lämna de gästfria ängderna, och så fort jag har hunnit au bon port, skall jag underrätta er därom och ge min adress. Jag brinner av arbets- resp. skrivlust och skall med hänförelse också delta i debatten om generalstrejken. Några dagars tålamod bara, tills jag har fått ett säkert tak över huvudet och bättre arbetsbetingelser, för här är det ingen ända på allt spring till gendarmeriet, åklagarämbetet och dylika angenäma institutioner.

Den senaste "stormungen" i partiet kom mig att skratta och - med förlov - göra det verkligt djävulskt! O, dessa världsomskakande händelser mellan Lindenstr. och Engelufer[13], som släpper lös en sådan storm! Och som denna "storm" ser ut - härifrån sett! ... Här är den tid vi lever i härlig, och med det menar jag att en tid är härlig, när den kastar fram massor av problem och väldiga problem, när den väcker tankar, eggar till "kritik, ironi och djupare innebörd", piskar upp lidelser och framför allt - när den är fruktbar, havande, när den föder i varje stund och efter varje framfödande går vidare alltmer "havande" och inte bara föder döda möss eller till och med kreperade myggor som i Berlin utan idel jättesaker såsom: jätteförbrytelser (vide regering), jätteblamager (vide Duma), jättedumheter (vide Plechanow & Co.) etc. Jag darrar i förväg av iver att göra ett utkast till en snyggt tecknad bild av alla dessa jättelika företeelser - framför allt naturligtvis i N. Z.[14] Reservera alltså åt mig ett motsvarande jätteutrymme. Ert älskvärda erbjudande att förse mig med tidningar, N. Z. etc. kommer jag att utnyttja till fullo, dock först när jag flyttat till mitt nya hemvist. Att skicka något hit är meningslöst. Jag gläder mig hjärtligt över att Ni har återvunnit Er hälsa så fullständigt, käre Emmo, fortsätt nu tappert att hålla Er i form och överansträng Er inte, låt Er framför allt inte slås ned av något. Revolutionen är storartad, allt annat är strunt! Med många hjärtl. hälsningar till Er båda, även till Arthur,

förblir jag Er
Rosa.

Wronke 28.12.16

Min kära Tilde!

Jag vill genast besvara ditt julbrev, medan den vrede som det väckt hos mig ännu är brinnande. Ja, Ditt brev har gjort mig topp tunnor rasande, därför att så kort det är visar det på varje rad, hur helt Du åter är beroende av Din miljö. Denna klagolåt, detta ack och ve över de "besvikelser" som Ni upplevt - genom andra, som Ni påstår, i stället för att se Er själva i spegeln och därmed få skåda mänsklighetens hela ynkedom på det mest träffande konterfej! Och "vi" betyder nu i Din mun Ditt sumpiga grodumgänge, medan det förr, när Du var tillsammans med mig, betydde mitt sällskap. Vänta bara, jag skall ta Dig i behandling per "ni".

Ni är "för litet gåpåaraktiga" för mig, menar Du melankoliskt. "För litet" är bra! Men ni är över huvud taget inte "gåaktiga" utan "krypaktiga". Det är inte en gradskillnad utan en väsensskillnad. "Ni" tillhör helt enkelt en annan zoologisk art än jag, och aldrig har er knarriga, sura, fega och halva karaktär varit mig så främmande, så förhatlig som nu. "Gåpåaraktigheten" skulle nog kunna passa er, anser Du, men då blir man bara inburad och "kan inte göra mycket nytta". Ack, ni eländiga små krämarsjälar som vore beredda att bjuda ut en smula "heroism" men bara mot kontanter, om det så bara var tre mögliga kopparören, men man bör genast se någon "nytta" läggas upp på butiksdisken. Och den ärliga och raka människans enkla ord: "Här står jag och kan icke annat, Gud hjälpe mig", det är inte uttalat för er. Vilken lycka, att världshistorien hittills inte formats av Era likar, då hade vi inte haft någon reformation och befann väl oss ännu under Tanden régime. Vad mig beträffar så har jag den senaste tiden, även om jag aldrig varit vek, blivit hård som slipat stål och kan numera varken politiskt eller i det personliga umgänget göra den ringaste eftergift. Bara vid tanken på det galleri av hjältar du har, får jag kopparslagare: den söta Haase, Dittmann med det vackra skägget och de vackra riksdagstalen, den vacklande herden Kautsky, som Din Emmo naturligtvis troget följer i vått och torrt, den underbare Arthur[15] - åh, je n'en finirai! Jag svär dig: hellre sitter jag i åratal - jag vill inte säga här, där jag när allt kommer omkring har det som i himmelriket utan hellre i kyffet vid Alexanderplatz, där jag inklämd mellan C (men utan W) och järnbritsen i den 11 kbm. stora cellen morgnar och kvällar utan ljus deklamerade min Mörike än jag med förlov sagt "kämpar" tillsammans med Era hjältar eller överhuvudtaget har med dem att göra! Hellre då den käre greve Westarp - inte därför att han i riksdagen talade om mina "mandelformade sammetsögon", utan därför att han är en man. Från dig ska jag, så fort jag åter kan sticka ut näsan, jaga bort Ert grodsällskap och hetsa det med trumpetstötar, piskknallar och blodhundar - som Penthesilea, tänkte jag säga, men Ni är vid Gud inga Akilleusar. Har du fått nog nu som nyårshälsning? Se till då, att Du blir människa. Att vara människa framför allt är huvudsaken. Och det betyder: att vara fast och klar och glad, ja, glad trots allt, ty att tjuta är svaghetens sak. Att vara människa betyder att med glatt mod kasta hela sitt liv "i ödets stora vågskål", om det är nödvändigt, men också att kunna glädja sig åt varje klar dag och åt varje vackert moln. Ack, jag kan inte skriva något recept på hur man skall vara människa. Jag vet bara hur man är det, och det visste du också alltid när vi några gånger gick och promenerade tillsammans i Südender Feld och aftonens röda sken vilade över åkrarna. Världen är så skön trots allt hemskt, och den skulle vara ännu skönare, om den inte också rymde veklingar och fega stackare. Kom, skall du få en kyss, eftersom Du ändå är en ärlig och präktig liten flicka. Gott Nytt År!

R.

Wronke i. P. Festung. 16.2.17.

(Sänd dina brev direkt hit i slutet kuvert och utan påskriften "Krigsfångebrev")

Min kära Tilde!

Brev, kort och kex har jag fått - tack så mycket! Var lugn! Trots att du har parerat mig så tappert och till och med förklarar mig krig, förblir jag din vän lika mycket som förr. Men jag måste le åt att du vill "bekämpa" mig. Flicka, jag sitter fast i sadeln. Mig har ännu ingen kastat ur, och den som kan göra det är jag nyfiken att se. Men jag måste också småle av en annan orsak: emedan du inte alls kan "bekämpa" mig och emedan du politiskt är mycket mer beroende av mig än du vill medge. Jag kommer alltid att förbli din kompass, eftersom din ärliga natur säger dig att jag har det ofelbaraste omdömet - hos mig faller ju alla störande bimoment bort: ängslighet, rutin, parlamentarisk kretinism, som fördunklar omdömet hos andra. Hela din argumentering mot min lösning: här står jag - och kan inte annat! går ut på följande: vackert och bra, men människorna är för fega och svaga för en sådan heroism, ergo måste man anpassa taktiken efter deras svaghet och principen: chi va piano, va sano. Vilken historisk trångsynthet, mitt lilla lamm! Det finns ingenting mer föränderligt än den mänskliga psykologien. Till och med massornas psyke rymmer alltid inom sig som Thalatta, det eviga havet, alla latenta möjligheter: dödens vindstilla och brusande storm, den lägsta feghet och det vildaste hjältemod. Massan är alltid det som den i enlighet med tidsomständigheterna måste vara, och den är alltid beredd att bli något totalt annat än den synes vara. Det vore just en skön kapten, som bara skulle styra sin kurs efter vattenytans utseende för ögonblicket och inte ha förstånd att dra slutsatser om annalkande storm efter tecknen på himlen och i djupet! Flicka lilla, att bli "besviken över massorna" är alltid det mest blamerande för en politisk ledare. En ledare i stor stil rättar inte sin taktik efter massornas stämning i ögonblicket utan efter utvecklingens stränga lagar, håller fast vid den trots alla besvikelser och låter för övrigt lugnt historien bringa sitt verk till mognad.

Låt oss därmed "avsluta debatten". Din vän förblir jag gärna.

Om jag också enligt din önskan skall fortsätta att vara din lärarinna, det beror på dig.

Du påminner mig om en kväll för sex år sedan, då vi vid Schlachtensee tillsammans väntade på kometen. Konstigt, jag kan absolut inte längre komma ihåg det. Men du får ett annat minne att vakna hos mig. Jag satt vid den tiden en oktoberkväll tillsammans med Hans Kautsky (målaren) vid Havel mittemot Påfågelsön och vi väntade också på kometen. Det var redan djup skymning, men vid horisonten brann ännu ett dystert purpurstråk, som speglade sig i Havel och förvandlade vattenytan till ett stort rosenblad. En lätt bris strök fram över den, så att den krusades av små mörka vågor som var prickiga av små svarta punkter. Det var vildänderna som under flyttningsfärden höll rast på Havel och nådde oss med sina dämpade rop, så fyllda av längtan och öde vidder. Det rådde en underbar stämning och vi satt tysta, liksom förtrollade. Jag såg ut över Havel och Hans såg tillfälligtvis på mig. Plötsligt for han förskräckt upp och grep mig i handen: vad var det med mig? utbrast han. Bakom ryggen på honom hade nämligen en meteor slagit ned och överljutit mig med ett fosforgrönt sken, så att jag såg likblek ut. Och då jag häftigt ryckte till inför det sällsamma skådespel, som han inte kunde se, kunde väl Hans inte tro annat än att jag höll på att dö. (Efteråt målade han en stor vacker tavla med motiv från den där aftonen vid Havel.)

Att du för närvarande inte har tid och intresse för något annat än "denna enda punkt", nämligen partimisären, är fatalt, ty en sådan ensidighet fördunklar också det politiska omdömet, och framför allt måste man ständigt leva som en hel och full människa. Men, flicka, när det så sällan blir av för dig att ta en bok i handen, se då till att du åtminstone bara läser något som är bra, inte sådan smörja som den där "Spinozaromanen" som du skickade mig. Varför skall du sysselsätta dig med judarnas speciella lidanden? Mig står de arma offren för gummiplantagerna i Putumayo, negrerna i Afrika, vilkas kroppar är lekbollar för européerna, lika nära. Minns du ännu ordalagen i stora generalstabens skildring av v. Trothas fälttåg i Kalahari: "... Och de döendes rosslingar, de törstandes vansinnesskrin dog bort i oändlighetens upphöjda stillhet". O, denna "oändlighetens upphöjda stillhet", där så många skrin förklingar ohörda, den ekar så starkt i mig, att jag inte har någon speciell vrå i mitt hjärta för ghettot: jag känner mig hemma i hela den värld, där det finns moln och fåglar och människotårar.

I går kväll seglade underbara rosenmoln över min fästningsmur. Jag stod innanför mitt gallerfönster och reciterade för mig själv min älsklingsdikt av Mörike:

Jag går in i en liten vänlig stad,
det är aftonsken över husens rad.
I en trädgård, full av den unga
sommarens flor, ur ett fönster jag hör
guldklockor i luften sjunga
och stämman är som en näktergalskör,
så att rankorna gunga,
så att rosornas klunga
lyser med rödare lågor därutanför.

Glad undran höll mig kvar på orten.
Hur jag till sist kom utom porten
vet knappt jag själv. Ack, ljus och kär
är världen, som den ter sig här.
På aftonhimlen böljar purpursvallet
kring staden, svept i disets gyllne dräkt.
Vad bäcken brusar starkt, vad kvarnen går
vid fallet!

Ett lyckligt rus har mig vilsefört -
o musa, du har mitt hjärta rört
med en kärleksfläkt!

(Övers. Anders Österling)

Så, och nu farväl, goda, tappra flicka. Gud vet, när jag igen kommer mig för att skriva till dig, jag har för närvarande ingen skrivlust. Men detta brev var jag dig skyldig.

Kyss och hårt handslag
Din R.

Postkort. 11.6.17.

Kära Tilde!

Stor tack för ditt brev. Det är alldeles meningslöst att du skickar mig ett blad ur er "adressbok": det är mycket tvivelaktigt att du över huvud skulle få det tillbaka och helt utan tvivel är det att du skulle få det för sent. Men jag ber dig göra så här: ägna mig ett tomt blad och skriv mitt på det mitt namn och därunder: "Häktad sedan den 10 juli 1916". Detta "hyllningssurrogat" kommer att göra sig väldigt bra på "pergamentssurrogatet" och därmed basta.

Om Klaras tidigare liv och privata öden kan jag tyvärr inte berätta något för dig: jag vet lika litet som du. Men parbleu! Du skriver väl ändå inte en nekrolog, skriv vad hon är och vad hon gör, inte vad hon var och vad hon gjorde, så kommer du att träffa prick. Kram i all vänskap.

Din R. L.

Jag skriver bara ett postkort, så att du säkert får det. Klaras födelsedag är den 4, inte den 5!

Postkort.
Breslau 11.9.17.

Kära Tilde!

Det första lilla paketet med choklad etc. fick jag i söndags, det andra i dag. Tusen tack för din godhet och kärlek, jag har glatt mig mycket över alltsamman och förstår att uppskatta värdet av sådana gåvor i tider som dessa. "Emballaget" hoppas jag få tillfälle att återsända så snart som möjligt. Jag skrev till dig den 8. Du har väl redan fått brevet nu. Kan du möjligen skicka mig Renners nya bok? Jag ville gärna läsa den, men det lönar sig väl inte att köpa den. Adressera hädanefter brev och andra försändelser direkt till kommendanturen Breslau (inte till straffängelset), så får jag dem några dagar tidigare. Tack än en gång och hjärtliga hälsningar från din R. L.

Hur går det för Margarete Wengels? Hälsa henne hjärtligt från mig vid tillfälle.

15.11.17

Käraste Tilde!

Hur gärna hade jag inte skrivit långt tidigare till dig; men jag hoppas du vet att det inte beror på mig att jag inte har gjort det förrän nu, för jag lät hälsa dig att jag måste inskränka på brevskrivandet. Annars har mina tankar varit och är mycket ofta hos dig, och jag tycker i synnerhet att det är så förtjusande och rörande av dig att du så ypperligt förser mig med dina händers verk. Jag gläder mig av hjärtat varje gång det kommer en brödkaka från dig och säger leende till mig själv: Tilde är en natur som är inriktad på det reella och praktiska, hennes kärlek och vänskap tar sig gärna påtagliga uttryck. Märk väl, jag höll faktiskt på att brista i skratt när jag läste i ditt förra brev att E. hade firat sin 60-årsdag. Jag tänkte i första ögonblicket att du hade skrivit fel: 50-årsdag borde det ha stått, men så tänkte jag efter och förstod att det väl ändå inte kunde stämma. Men vad detta ärevördiga årtal passar föga till den föreställning man har om honom - så frisk, så rörlig - och i synnerhet till dig, min flicka! Nå, jag kunde inte gratulera honom och dig i rätt tid, tag i efterhand emot mina hjärtliga lyckönskningar, även till din födelsedag, vars datum jag inte kände till. Jag var mycket ledsen att höra att Emmo var så nere, men nu skriver du ju att han har blivit avsevärt bättre. Det visar återigen hur kolossalt elastisk mannen är och hur kry han alltid blir, bara han får riktig vård och vila.

Om ert "trakasseri"[16] skrev jag ingenting till dig, därför att bortsett från att jag inte kan skriva när jag vill - är det så litet för mig att säga i detta fall. Jag är inte i stånd att bli upprörd över människor och saker som redan för länge sen är bortom gott och ont. Jag skulle kunna handla, kallt och fast och utan många ord, men effektivt ... Då jag inte kan det, tiger jag hellre. Att så där i ord ge luft åt min upprördhet i en liten krets, är inte i min smak ...

Här lever jag på det sätt som du känner till: alltid fördjupad i böcker, i synnerhet i sådana som för mig långt bort från samtiden och från det släkte som kallas homo sapiens, jag menar mina vetenskapliga böcker. Skönlitteratur kan jag bara sällan läsa och då bara mycket god. Förlåt mig, älskling, jag kan fortfarande inte känna något för "Hyperion" liksom överhuvudtaget Hölderlin är mig väsensfrämmande. Men det kan mycket väl hända att jag en gång plötsligt kommer att finna en väg till honom. Sådant har redan hänt mig många gånger. I dag har jag t.ex. slutat Simplicius Simplicissimus av Grimmelshausen, som jag redan i många år haft i min ägo - i Alb. Langens vackra utgåva - utan att jag tidigare fått smak för honom. Det är en stark och storslagen tidsmålning från 30-åriga kriget, en bild av Tysklands dåtida samhälleliga förvildning, en bild av skakande verkan. Jag råder dig dock inte att läsa den just nu: det skulle kanske göra dig nedtryckt. Nu har jag läst ut den i ett enda drag för att bedöva mig och avleda tankarna, då ett svårt slag har träffat mig: Hans Diefenbach har stupat. Jag vet att livet går vidare, att man åter måste förbli fast och modig och till och med glad, jag vet allt - - jag skall nog övervinna allt i ensamhet, men tala om det kan jag inte.

Säg, har du läst "Narr in Christo" av Gerhard Hauptmann som jag förut en gång frågat dig om? Svara ovillkorligen på det: om du ännu inte känner till den, så skickar jag dig den genast. Den måste du läsa, för den boken kommer att andligt vara lika uppfriskande för dig som en högfjällstur.

Från Margarete Wengels fick jag för en längre tid sedan ett hjärtligt brev, som jag blev mycket glad över. Jag skulle så gärna ha besvarat det, om jag bara hade kunnat. Jag skall göra det så fort jag får möjlighet. Hälsa henne till dess så mycket från mig.

Jag känner stor oro för ryssarnas del, jag kan tyvärr inte hoppas på någon seger för leninisterna, men i alla fall - en sådan undergång tilltalar mig mer än "att leva vidare för fosterlandet" ...

Farväl då, kära flicka, jag hoppas snart få se dig här. Var glad och tapper. Allt skall nog bli annorlunda och bättre, när tiden är inne. I Conrad Ferdinand Meyers "Hutten" heter det på ett ställe: "Det största gör blott den som inte kan annat" ... Alltså avvaktar vi.

Kyss och handslag!

Din Rosa

Om du skickar mig något igen, sänd det då bara assurerat eller som postförskott. Alltför många paket går förlorade. Nyligen åter ett från Klara. Tack så mycket för Mörikes brev, jag läser dem med nöje.

Postkort
Poststämpel Breslau 2.12.17
Kommendanturen, avd. II d, Karlsstr.

Min kära lilla Tilde, hjärtligaste tack för bröd och brev! Båda delarna har glatt mig och varit uppfriskande på många sätt. Men nu hoppas jag äntligen få se dig snart och få prata med dig. Till julen brukar Mat. Jacob besöka mig varje år i alla fängelser, det hör redan så att säga till traditionen. Kunde du inte komma hit lite förr - ungefär den 14, 15? Det skulle vara så roligt, för även för mig är det naturligtvis bäst, om mina kära besök fördelar sig litet. Då skulle jag ha dig här redan om två veckor ungefär och sedan till helgen din namne, den andra Mathilde. Skriv genast, om du kan det och när jag får vänta dig. Du måste också underrätta kommendanturen i behörig tid om när du tänker komma hit. Svara fort! Hjärtl. hälsning till dig och E.!

Din R.

Vill du göra mig en tjänst: ta reda på hur mycket utgåvan av Jon. Swift hos Erich Reiss, Berlin, kostar och om den har en biografisk inledning.

Postkort. Poststämpel Breslau 17.12.17

Kära Tilde!

Jag har fått ditt kort med den sorgliga underrättelsen. Jag väntar nu tåligt, tills du blir i stånd att göra bruk av tillåtelsen. Det gör mig mycket ont att din man är så deprimerad. Arthurs[17] död har också berört mig djupt. Ändå är den vanliga pessimismen helt felaktig. Låt dig inte nedslås av den utan håll huvudet högt. Genom svarta glasögon får man aldrig en rätt syn på tingen och livet. Var alltså på gott humör och blicka modigt mot framtiden. Tills vidare många hjärtliga hälsningar.

Din R. L.

Breslau januari 1918[18]

Tilde lilla!

Jag ville bara säga dig något litet mer ingående om Proudhon, eftersom det i går tyvärr var så obehagligt att orden fastnade i halsen. Dessutom kan jag ändå inte gärna hålla hela föredrag som kunde förefalla misstänkta för en obevandrad.

Data angående Proudhons liv och verk finner du alltså hos Mühlberger. Eventuellt kan du också slå upp i Diehl (ett verk i tre band som säkert finns tillgängligt i Riksdags- eller i Kungl. biblioteket). För föredraget är det särskilt tre synpunkter att beakta.

1. Hans teori om det direkta "utbytet", centralpunkten i hans teoretiska och praktiska system; enklare uttryckt: pengarnas avskaffande med bibehållande av varuproduktionen! P. trodde nämligen att det var användandet av pengar som dolde "orättvisan" i utbytet mellan arbetaren och kapitalisten (arbetskraft mot lön); man behövde bara genomföra att varorna byttes ut direkt (efter den arbetstid som krävts för deras framställande), så skulle all utsugning omöjliggöras. Naturligtvis en helt utopisk idé.

Enligt P:s uppfattning beror utsugningen av proletariatet inte på att kapitalisterna äger produktionsmedlen utan på att de skinnar arbetarna vid utbetalandet av lönen. Ett skoj som blir möjligt genom användandet av pengar. Därför blir det nödvändigt att införa enkla listor med uppgifter om de arbetstimmar som varje vara har krävt, och då måste ett rättvist utbyte föra med sig allmän ekonomisk likhet.

Han glömde helt, att proletären inte säljer varor åt kapitalisten utan en enda vara - arbetskraft - och att utsugningen även då och på allvar först då äger rum, när arbetskraften betalas efter sitt värde och efter sina underhållskostnader. - Det ödesdigra och reaktionära i denna utopi, som driver arbetaren till ekonomiskt kvacksalveri och bort från den politiska kampen, från kampen att erövra makten i staten. -

Detta är att förstå som en av de många reaktionerna på besvikelsen över den rent politiska kampen om makten i den stora revolutionen.

Men för övrigt får man inte glömma att denna idé inte är P:s uppfinning. Den är Mores[19], på 20- och 30-talet i England (se Engels' förord till Misère de la Phil.) Men det är P. som har utarbetat den på det mest glänsande sättet.

2. Dessa idéers praktiska roll under februarirevolutionen. Experimentet med "banken för det direkta utbytet" och deras snabba bankrutt naturligtvis. P:s idéer bildar tillsammans med Louis Blancs "Organisation du travail" huvudströmningarna i rev. 1848. Mot dessa båda vilsna, utopiska ekonomiska experiment kämpade under februarirevolutionen den enda verkligt revolutionära proletära Blanquigruppen, som arbetade direkt på att erövra den politiska makten och för social revolution. För övrigt var även experimentet med "banken för rättvist utbyte" redan gjort i England, jag tror ungefär 1836 i Manchester, och naturligtvis gjorde också den konkurs inom några månader.

3. Trots dessa idéers fullständiga ohållbarhet och trots bankrutten år 1848 fick P. stort och varaktigt inflytande på den franska och på hela den romanska arbetarrörelsen ända in på 60- och 70-talet! Under den första internationalen fick Marx huvudsakligen kämpa mot proudhonismen, vars främste företrädare var Tolain (senare avfälling och senator). Om detta måste du nog se efter hos Jaeckh (Geschichte der Int.). Proudhonismens inflytande är naturligtvis viktigare än personen P:s.

Det är först den franska arbetarrörelsens nya basis efter Kommunens sammanbrott och marxismens framträdande på 80-talet som har trängt de proudhonistiska idéerna i Fr. i bakgrunden.

Glöm inte för allt detta, att P:s främsta inflytande och det viktigaste hos honom inte ligger i spetsfundigheterna hos hans felaktiga teori om varubytet och pengarna utan i att han ledde in arbetarrörelsen på att förbättra de rent ekonomiska förhållandena i stället för att kämpa politiskt om erövrandet av statsmakten. Och glöm - än en gång! - för allt detta inte det historiska perspektivet, som låter Proudhon liksom Louis Blanc, liksom alla de ekonomiska riktningarna framstå som en begriplig reaktion efter besvikelsen på den stora fr. rev. och jakobinväldet. Det är först marxismen som har framställt det riktiga förhållandet mellan ekonomi och politik - (med det lysande resultat, som vi nu upplever ...).

Bilagor till brev januari 1918
Kommendanturen Breslau
Avd. II d, nr 27206

Breslau 17 november 17
Berlin W 35, Steglitzerstrasse 45

Till Fru Mathilde Wurm

Det av Er för december utbedda besöket hos den i militärt häkte befintliga doktor fru Rosa Luxemburg beviljas Er från vår sida på så sätt att Ni tre olika dagar under december månad får tala med henne under uppsikt till en tid av 30 minuter.

Men härvid är att märka att doktor Luxemburg dömts till ett laga vunnet fängelsestraff som går i verkställighet f.n. till och med 12.12.17. Om Ni sedan får komma in på besök enligt fängelseordningens bestämmelser, därom får Ni höra efter hos direktören för Kungl. polis- och straffängelset i Breslau, Kletschkaustrasse.

Enligt uppdrag
Oläsligt.
Generallöjtnant

Berlin den 13 januari 1918

Till
Kommendanturen Breslau, Karlstrasse

Den 17 november erhöll jag tillåtelse av Kommendanturen att få tala med doktor Luxemburg 3 olika dagar under december månad. Jag kunde tyvärr inte begagna mig av denna tillåtelse och ber nu om tillstånd att få besöka doktor Luxemburg den 19, 20 och 21 dennes eller om det inte längre vore möjligt på grund av trafikstörningar, den 26, 27 och 28 dennes.

Mathilde Wurm

Kommendanturen Breslau

Breslau den 15 januari 1918

Till Fru
Mathilde Wurm

Det av Eder begärda besöket hos doktor Luxemburg, som befinner sig i militärt fängsligt förvar, kan från vår sida beviljas Eder på så sätt, att Ni 3 olika dagar under januari månad under uppsikt får tala med henne upp till 30 minuter varje gång.

Enligt uppdrag
Oläsligt.
Generallöjtnant

Postkort, 21.2 1918

Min lilla kära Tilde!

Du skall ha mycken tack för de furstliga gåvorna! Jag trodde verkligen inte mina ögon när jag såg riktiga kaffebönor. Det är ju oerhört och påminner en precis om fredstiden ... För övrigt ser världen i detta ögonblick mindre tilldragande och uppmuntrande ut. Kan du skicka mig några nummer av "Umschau"?

"Kosmos" kommer inte mer sedan kriget började; jag har prenumererat på "Naturwissenschaften", men den ägnar sig mer åt de matematiskt-fysikaliska disciplinerna än åt de organiska. Skriv någon rad igen om hur du har det och vad du har för dig. Hur gick det med din Proudhon?

Din R.

Breslau kommendantur

Postkort, 19.3.18

Min kära Tilde!

Stor tack för ditt lilla brev till min födelsedag. Jag blev mycket ledsen över att du är sjuk. Jag hoppas att det redan är övervunnet och bortglömt. För så aktiva naturer som du är sjukdom en verklig plåga. Jag har också en tid varit krasslig och är inte riktigt kry ännu, men i min livsföring har det ju inte medfört någon större skillnad och jag tar allt med stilla tålamod. Även angående Nieder-Barnim måste man bevara huvudet kallt: det är bara en obetydlig post på hela den stora räkning som förbehålles framtiden. Din "Umschau" har jag fått, den är inte vad jag behöver. Även "Naturwissenschaften" som jag hade prenumererat på, är för ensidigt inriktad på det matematiskt-fysikaliska, medan jag är mer intresserad av de organiska disciplinerna. Var snäll och hälsa Margarete Wengels från mig på det hjärtligaste och tacka henne så mycket för hennes sista brev. Jag skulle gärna skriva till henne, om jag bara kunde. - Var frisk och glad, jag kramar dig hårt.

Din R.

22.4.18

Kära Tilde!

Just när jag skulle skriva till dig, kom din lilla korg. Tack så mycket för din sista sändning och för brevet. Brödet var härligt och böckerna likaså. Du vet säkert inte alls vilken juvel du har skickat mig: "Wilhelm Meisters theatralische Sendung" är ju den ursprungliga versionen av "Lehrjahre", som Goethe-filologerna länge har sökt och som man har trott vara förlorad, tills den alldeles av en händelse dök upp i Zürich för 7 år sedan såsom avskrift för hand av en gammal väninna till Goethe ur Lavaters krets, Barbara Schulthess. Fyndet väckte på sin tid det största uppseende; det är ju ett verk av Goethe före den italienska resan, medan "Lehrjahre" kom till först efteråt och det efter 20 års omarbetning. Så du förstår hur intresserad jag blev av boken. - Vad bör du dra för slutsats av den omständigheten att man inte alls kan få köpa "Wilhelm Meister"? Det är mycket enkelt: publiken läser den helt enkelt inte, och därför ges den inte längre ut separat; endast bibliofiler och Goethespecialister kan fortfarande komma över den. Det där brett geheimerådsmässiga går mig för resten också på nerverna. Din mans lilla botaniska bok har berett mig stor glädje. Det är ju ett populärt arbete, så för mig innehöll den naturligtvis inte så mycket nytt. Men framställningen och den allmänna tendensen är så utmärkt, att jag läst den med stor njutning och gärna skulle vilja se mer av den sorten. Jag är inte riktigt fri ännu från min influensa, men jag ignorerar den så gott jag förmår. Desto mer gläder det mig att du redan är i farten igen.

Visserligen, när jag tänker mig att jag nu måste knoga med i den där organisatoriska trampkvarnen - då ryser jag och jag tror att jag inte skulle kunna förmå mig till det ... Jag har all respekt för myror och under min "promenad" på den ödsliga gården härnedanför aktar jag mig noga för att trampa sönder någon eller störa dem i deras flitiga byggverksamhet, men - i sådana tider som nu har jag bara sinne för elementära makter som "spelar med Pelion och med Ossa som med bollar" och jag hoppas: det kommer de att göra!

Nu är det igen så vackert ute. Jag har hört att också flädern redan blommar. Jag hoppas att du njuter av våren så mycket som möjligt. Hård kram!

Din Rosa

Postkort 21.5.18

Min kära Tilde!

Tack för ditt kort från Frankenthal. Det gläder mig att du är vid gott mod. Jag hör att du har sett Klara och väntar på att få höra mer. Du har väl fått mitt brev av den 23.4. När fröken Jacob ger dig "Die Lebensgeheimnisse der Pflanzen", så skicka den inte till mig utan behåll den åt din man med mitt tack: Jag har just beställt den för att returnera den till honom och behåller sedan hans exemplar. Skulle du på bibliotek någonstans kunna låna åt mig Anton Kerners von Marilaun "Leben der Pflanzen"? (Boken är för dyr att köpa). Eller Pfeffers "Pflanzenphysiologie"?

Hjärtlig hälsning och kram
Din R.

Skriv inte på adressen "Överkommando" utan bara Kommendantur! Tack för "Mitteilungen", jag prenumererar på dem här.

Postkort 3.6.18

Min kära Tilde!

Tusen tack för dina furstliga gåvor och för brevet. Allt kom mycket snabbt och välbehållet fram och var förträffligt. Men - nu kommer ett stort men - jag ber dig nu att inte mer skicka mig sådant! Jag är här försedd med allt och behöver verkligen ingenting. I din närhet finns det däremot nu tillräckligt med "patienter" ... Alltså ingenting mer, är du snäll? - Jag gläder mig mycket åt att resan till Södern har varit så uppfriskande för dig. Också Klara skrev och var högeligen nöjd över ditt besök. Apropos, vem har du måst försäkra att jag "aldrig skulle bli en annan"? Vem är det som behöver en sådan försäkran? Saken har roat mig. Tacka din man så hjärtligt för den lilla botaniska boken. Jag tar gärna emot gåvan, fast jag i princip inte gärna plundrar privatbibliotek. Sådana luckor brukar man aldrig fylla ut igen. Idén att vända mig till ett bibliotek här är mycket bra. Jag skall göra det nästa gång. För "die Auslandspolitik" blir jag dig mycket tacksam, "das Mitteilungbl." får jag däremot här. - Var glad och vid gott mod! Kram!

R.

Breslau 7.7.18

Kära Tilde!

Då jag antar att du är hemma igen och redan har kommit något så när i ro, vill jag nu tacka dig hjärtligt för allt: böckerna, korten och hälsningarna. "Fossilet" Pfeiffer har till och med glatt mig mycket. Jag läser gärna gamla, värdefulla böcker, så t.ex. alltid på nytt Humboldts "Kosmos", fast den i alla avseenden är helt passé, något som alls inte är fallet med den gamla upplagan av Pfeiffer. Jag skulle också gärna vilja tacka de okända givarna för de båda Goethe-banden. Jag har följt din mans råd och har redan begärt flera böcker från stadsbiblioteket: man får se hur pass rikhaltigt det är. Det kommer i varje fall att vara mig till en efterlängtad hjälp.

Jag märker av dina brev från resan att den har gjort dig mycket gott, något som jag av hjärtat gläder mig åt. En liten glimt av ditt föredrag har jag fått av en redogörelse i "Stuttgarter Sozialdemokrat"; synd att man inte kan skriva och prata om sådana saker ... Men tiden att göra upp även med det förgångna kommer visserligen först när man har fullständig rörelsefrihet i alla avseenden och den fattas ju inte bara mig ...

En kommentar till detta var Haases tal i riksdagen nyligen om L. V. ... Man tror knappt att något sådant är möjligt! -

Men i sista hand - varför inte? Man får egentligen inte förvåna sig över någonting sådant.

Skall du inte ha någon semester i sommar? Låt höra av dig snart igen. Hjärtlig hälsning Din

R.

1.11.14

Min käre Hannesle, i dag skall det bli av! Sedan flera veckor tillbaka har jag "inom mig" skrivit de utförligaste brev till Er och kommer mig ändå inte för att sätta dem på pränt. Det har legat som en sten på mitt hjärta. Men jag har så föga ro och ensamhet trots att allt ligger nere. Nå, nu skall det bli bättre. Jag har återigen föresatt mig att börja "ett nytt liv", gå tidigt till sängs, visa alla besökande på dörren och - arbeta, men uthålligt! Och det första steg jag tar under mitt "nya liv" är brevet till Er. Era båda sista utförliga brev via Hans[20] har gjort mig förskräckligt glad. Nu kan jag åtminstone föreställa mig hur Ni lever och vad Ni har för Er ... Först en liten redogörelse från mig, eftersom Ni ville ha det. Alltså, min förtvivlade sinnesstämning i början har redan blivit helt annorlunda. Inte så att jag ser situationen i ett rosigare skimmer eller har någon orsak till munterhet - alls inte. Men våldsamheten i det första slaget som man fick har dämpats ner, allteftersom det ena slaget efter det andra har blivit dagligt bröd. Att partiet och Internationalen har gått i stöpet och det grundligt, är det inget tvivel om, men just de växande dimensionerna hos denna olycka gör den till ett världshistoriskt drama, som på nytt fordrar objektiv historisk bedömning och gör alla tendenser att slita sig i håret malplacerade. Naturligtvis kvarstår hela tiden den många gånger nästan outhärdliga plågan vid ständigt nya skurkaktigheter och ynkligheter från de forna "vännernas" sida och pressens oerhörda förnedring. Å andra sidan stärks jag alltmer i den övertygelsen att - förutsatt att inte saken tar en annan vändning - jag för mina anspråkslösa personliga behov ännu kan finna allehanda behagliga trösteämnen: en god bok, en promenad i Südender Felde i det vackra höstvädret, som fordom med Hannesle över åkerstubbarna och slutligen - musiken! Ack, musik! Hur smärtsamt det är att undvara den och hur jag längtar efter den! Hittills har jag inte kunnat få höra någon. Först gavs det över huvud ingen musik på flera veckor. Sedan började man av vilken anledning som helst med politiska demonstrationer på operan och i konsertsalen. Nu först skulle man äntligen kunna våga sig dit, men ingen Hannesle finns här för att skaffa biljetter, och om man är alldeles utan sällskap ger en musiken ingen tröst. Och till slut ställer jag mitt hopp till Hans. Han var hos mig för en vecka sedan för att överlämna Ert brev till mig. Han är frisk, rödkindad och föryngrad. Rom har haft en förträfflig inverkan på honom. Även för övrigt har han gjort ett mycket angenämt intryck på mig och jag lovade att genast komma till honom - men det blir inte av. Kanske går jag dit i morgon. Han lovade att spela för mig två timmar dagligen, om jag bara kommer. Han har väl berättat för Er om sina barn: Gret, den lyckliga fästmön till en rörande blyg slovak, Fritz, en stilig löjtnant, Robert - perfekt målare; bara Hans är och förblir en fils perdu och gör sig lustig över pappa i breven till Robert, och den stackars pappa måste ju få tag i och läsa just dessa brev! Luise är, som H. berättar, så dålig att det är bäst att jag inte går dit, redan ett telefonsamtal är för mycket för henne. I nästa vecka far de (H. och L.) åter till södern, jag avundas dem. Karl har gjort karriär i Frankfurt am Main, Bendel har blivit tjock som en gris efter sin tyfus, Felix är som vanligt. På det hela taget frodas släkten K. och styr sin väg genom livets faror. Förra veckan var donna Clara hos mig i sex dagar. Kroppsligt är hon fruktansvärt nere. Costia är hemma fortfarande och arbetar på redaktionen. Från Maxim har jag återigen inte fått ett livstecken sedan en månad tillbaka. Ja, från Medi[21] fick jag igen nyligen ett kärt livstecken. Hon var ju sjuk; nu är hon hemma igen och i fullt arbete. Brandels far[22] var äntligen här igen i förra veckan tillsammans med Klara. Stackarn har förändrats ganska mycket, ena ansiktshalvan är stel. Han visade mig ett brev från Brandel, som var mycket intressant och visade pojken i sitt bästa ljus. Han befinner sig inte långt från Er. Skriv till honom: Vice Fanjunkaren B. G. XVIII armékåren, Division 25, Aktiva Regementet nr 116, Kompani 6. Han blir säkert glad att få höra från Er. - Kurt Rosenfeld skriver till mig mycket ofta, han är österut, var nyligen i Wilkowyscky, där han - i egenskap av bataljonsskrivare - har fastställt pristaxor för ritualenligt tillrett kött och orent kött, företagit husundersökningar och utövat liknande juridiska funktioner. Sedan kom han med i en het drabbning, upplevde fruktansvärda saker, och nu är han, tror jag, åter på tysk mark. Andligt har han hållit sig mycket frisk och rörlig och är naturligtvis fanan trogen. Ni vill veta vad jag har för mig och i synnerhet vad jag skriver. Nu vill jag alltså först av allt göra färdig min nationalekonomi, något som är mycket rekommendabelt redan av personligt-ekonomiska grunder. Det är ett arbete som räcker i flera månader. Eftersom partiskolan är stängd under kriget, skulle jag ju ha tid till det, om jag inte från morgon till kväll hade besök, föredrag och sammanträden. Men det bör - som sagt - klaras av nu. Dessutom vill jag naturligtvis skriva en essä om kriget, vilket - som Ni kan förstå - snart blir en tvingande nödvändighet. Visserligen råder det "borgfred" för tillfället. Men i tysthet lever vi tillsammans med Südekums etc. som hund och katt, och stämningen blir överhuvudtaget allt livligare. För mig som skriftställare har problemet en stor eggelse också rent teoretiskt. "Blott tid, kvinna, blott tid!" som Dehmel - "den frivillige" - en gång sjöng. De manifestationer som getts av alla tyska skalder, konstnärer och lärda kommer för övrigt att en gång utgöra ett första rangens document humain.

Snart måste jag väl flytta in i min privata "borgfred" - den fasta borgen vid Turmstrasse. Att jag under sådana omständigheter gläder mig särskilt åt detta, kan jag inte påstå. För ett halvt år sedan gladde jag mig åt det som åt en fest, men i dag tynger mig denna ära som ett järnkors på bröstet. Nå, jag tröstar mig med att jag vid slutet av kriget väl åter får andas luft. Vi drar väl båda samtidigt in i huvudstaden, Ni med eklöv kring pannan som en segrare, jag - som Er uppvaktande vitklädda tärna. Förbundsrådet räknar nämligen i sin rapport i går om maximipriserna med att kriget skall vara över hösten 1915, den engelska och den ryska pressen likaså. Jo pyttsan! Man frågar allmänt hur länge sädesförråden räcker. Jag frågar: hur länge håller soldaternas och officerarnas nerver? Gud give Er åter Ert lugna liv i den gästfria stugan hos bondkvinnan, vars frånvarande make Ni så rörande söker ersätta. Jag ser för övrigt av Ert senaste brev att Ni bakom maskerna ändå har upptäckt ett par kännande själar och gläder mig mycket över det. Skriv till mig igen så ofta som möjligt. Det är alltid fest i mitt hus när det kommer ett brev från Er. Till och med Mimi[23] luktar kärleksfullt på det (det kallar hon att "läsa"). Gertrud är borta sedan den 15, men jag rådgör med mig själv ensam. Var inte orolig för mig, Hannesle, jag skall nog klara mig igenom. Men när Ni har blivit en rik conquistador och skulle vilja slänga iväg en hundramarksedel i månaden, säg, skulle Ni då inte kunna ge den åt en ung mansperson som vill studera, är högst begåvad men medellös? Om han på så sätt åtminstone kunde utnyttja krigsåret, kanske han senare kan skaffa sig själv en ekonomisk grundval. - Gertrud har för övrigt skrivit till Er och beklagat sig över Er tystnad. Och så hjärtliga hälsningar från mig och Mimi! Skriv snart och berätta om Ni har fått brevet.

Er R.

Ni kan lugnt adressera breven direkt till mig eller, om Ni vill, till Felix som är förekommande nog att genast överlämna dem till mig (jag menar, när Hans är borta igen).

Wronke i Posen. Fästningen 7.1.17

Hänschen, i dag är det söndag, alltså en för mig sedan gammalt fatal dag, och jag känner mig för första gången sedan jag kom hit "så fattig och så övergiven som den där guden från Nasaret". Därför fick jag just i dag den känslan: Jag måste skriva till Hänschen. Ni är väl inte ond på mig för att jag har varit tyst så länge? Trots det har jag varje gång varit hjärtans glad åt Era brev, skrattat som tokig åt dem och tänkt mycket på Er. Hänschen, när skall vi åter få uppleva våra underbara kvällar i Südende, då Ni mellan otaliga koppar te läste Goethe för mig och jag på soffan med Mimi i knät hängav mig åt lycklig lättja eller då vi diskuterade Gud och världen, tills Hänschen vid midnatt efter en förtvivlad blick på klockan slängde hatten på huvudet och i vansinnig fart rusade till stationen, medan han ännu om hörnet visslade ur Figaro för mig? Jag är rädd att det efter kriget överhuvudtaget inte kommer att finnas någon ro och trevnad mer. Och jag känner vid Gud så föga lust till det slagsmål som förestår! Att alltid och evinnerligt ha samma ljuva figurer kring mig, samme Ad. Hoffm.[24] med sin "Berlinhumor" och sina onämnbara (förlåt!), som ser ut som två doriska pelare som håller på att falla samman, och fader Pfannkuchs evigt samma bredbrättade bruna plyschhatt framför mig? Jag ryser när jag tänker på att jag intill livets ände skall vara omgiven av dessa ting. "Troner störta, riken falla samman", världen står på huvudet - och ändå kommer jag i sista hand aldrig ur "den onda cirkeln" med i evighet samma par dussin människor - et plus ça change - plus ça reste tout à fait la même chose. Var alltså beredd på allt! Jag vet ännu inte alls hur det över huvud skall gå med mig, jag är ju också, som Ni vet, ett land med obegränsade möjligheter. Åt Er har jag däremot äntligen funnit den rätta kallelsen. Det vill säga - entendons nous! - en kallelse vid sidan av! Ert huvudkall blir som förut att ge glans och skimmer åt min jordiska tillvaro eller som Ni i Ert senaste (erhållna) brev så artigt skriver: vara min hovnarr. Därjämte skall Ni skapa åt oss en litteraturart som ännu inte finns företrädd i den tyska litteraturen: den litterära och historiska essayn. Den är nämligen inte, som en Franz Bley inbillar sig, den givna tillflykten för dem som är andligt impotenta på alla andra områden utan en lika sträng och berättigad konstform som lieden är i musiken. Hur kommer det sig att essayn, som har så glänsande företrädare i England och Frankrike, helt och hållet lyser med sin frånvaro i Tyskland? Jag tror det beror på att tyskarna har för mycket pedantisk grundlighet och för litet andlig grace, och om de vet någonting så åstadkommer de något som mer liknar en tung avhandling med en säck citat än en lätt skiss. Då nu Hänschen enligt Guds beslut äger mer grace än vetande, är han som skapt att med glans föra in essayn i Tyskland. Det menar jag för resten på fullt allvar! Efter kriget måste det bli slut på Ert kringfladdrande i alla blomsterängar å la citronfjäril, min herre. Skaffa Er, var så god, Macaulay i Tauchnitz' uppl. (Historical and Critical Essays) och läs den uppmärksamt.

Dramat i Sillenb. var ett svårare slag för mig än Ni anar. Ett slag mot min frid och min vänskap. Ni kommer att uppmana mig till medlidande. Ni vet att jag känner och lider med varje levande varelse. En geting som dyker ner i mitt bläckhorn sköljer jag tre gånger i ljumt vatten och låter den torka i solen på balkongen för att ge den litet liv igen. Men säg mig, varför skall jag här inte känna medlidande med den andra sidan, som halstras levande och som varje dag Gud ger måste passera de sju kretsarna i Dantes helvete? Och sen: mitt medlidande liksom min vänskap har en bestämd gräns: med hårfin exakthet slutar den där gemenheten börjar. Mina vänner måste nämligen ha sina affärer i omsorgsfull ordning och detta inte bara i sitt offentliga utan också i sitt privata och mest privata liv. Men att offentligt högljutt dundra om "individens frihet" och i privatlivet på grund av vansinnig passion förslava en människosjäl - det begriper jag inte och förstår inte. I detta fall saknar jag de två grundelementen i den kvinnliga naturen: godhet och stolthet. Herregud, om jag anar redan på långt håll att någon inte vill ha mig eller tycker om mig, då flyger genast min tanke som en skygg fågel ur hans omkrets, då förefaller det mig förmätet att ens kasta en blick på honom! Hur kan man, hur kan man bara blottställa sig så? Ni kommer att be mig tänka på det fruktansvärda lidandet. Nå, då säger jag, Hänschen, att om min bästa vän en gång skulle säga: jag har bara ett val, att begå en gemenhet eller att dö av sorg, då skulle jag svara honom med iskallt lugn: dö då. Om Er har jag den välgörande lugna övertygelsen att Ni inte ens i tanken skulle kunna begå en gemenhet, och även om jag ofta irriteras av Ert lingula temperament och Era evigt svala händer, så säger jag ändå: välsignad vare temperamentslösheten, om den är en borgen för att Ni aldrig kommer att storma fram som en panter över andra människors lycka och frid. Men det har för resten inte med temperament att göra. Ni vet att jag har tillräckligt mycket av det för att sticka en prärie i brand, och ändå är varje annan människas frid och enkla önskningar något heligt för mig, inför vilket jag hellre skulle brista sönder än brutalt göra intrång på det. Nog om detta: jag säger inte ett ord om den sorgliga saken åt en enda själ utom åt Er.

Jag har ju inte alls tackat Er ännu för julklappen. Den hade visserligen glatt mig ännu mer, om jag inte hade fått den "in nuce" utan i färdig form efter Ert eget val. Men jag vet att Ni från Er lya hade kunnat skicka ett piano eller en kalfaktor, och för ingendera har jag någon plats här. När tänker Ni äntligen göra slut på kriget, så att vi kan återvända till Figaro? Ah, jag har en misstanke: Ni överlämnar segern över fransmännen åt andra och nöjer Er med lättare segrar över fransyskorna, petit vaurien! Det är därför som kriget inte kommer ur fläcken. Men jag undanber mig alla "annexioner", hör Ni det? Framför allt ber jag om en utförlig redogörelse och en "fullständig, ångerfull bekännelse". Skriv direkt hit till Wronke i. P. Festung, Dr Lübeck. Skriv snart. Ja, jag glömde: här har jag det bra, bekymra Er inte för mig. Sänd mig ett litet foto igen av Er och Er häst.

Hjärtligen
Er R.

utan datum

Hänschen!

Jag gläder mig så oerhört åt Ert besök! Kom bara inte och överraska mig! Telegrafera eventuellt, när Ni kommer. Och så en sak:

1) Kom i uniform.

2) var alldeles naturlig här, precis som om ni vore hemma, jag vill inte heller avstå från den vanliga hälsningskyssen. För om Ni är stel och förlägen, blir jag det ovillkorligen ännu mer, och då får ingen av oss någon glädje av besöket.

Jag väntar Er alltså med otålighet!

Hjärtligen
Er R.

Wronke i. P. (poststämpel 17.11.17)

K. H.

Tack för allt, nu behöver jag inga böcker mer. Telegrafera igen och bed om telegrafiskt besked. Hur är det med Er feber? Angående fru R:s motsägande råd håller Ni er, som alltid i fråga om kvinnor, till det senaste ordet ... Skriv i himlens namn litet mera läsligt! Och inte på bokhandlarräkningar.

Hjärtl. R.

Bestäm Er nu för en av de 3 adresser till mig som Ni har provat ut. Jag föreslår: Dr R. Luxemburg, Wronke i. P. Festung. Med Er inlaga har Ni ju redan offentliggjort Er liaison dangereuse!

Wronke i. P. 5.3.17
(för att fira dagen)[25]

Min käre Hänschen!

Era föreställningar om min impulsivitet, ungdomlighet och liknande smickrande saker beror på ett missförstånd. Ty för det första har jag skrivit till Er - ett fint, 8 sidor långt brev - jag har bara inte skickat i väg det (som bevis lägger jag här in den teckning som jag prydde det med, kanske Ni tycker om den). För det andra levde jag hela tiden i den föreställning som min längtan suggerade mig till, nämligen att Ni vilken dag som helst skulle uppenbara Er här i egen person. Men det förefaller som om herr von Kessel[26] har lyckats fundera ut hur han skall kunna göra mig mest ont och nu vill pröva om jag kan "stå rycken". Gör det inte svårare för mig att "stå rycken" genom att bli ond på mig utan skriv oförtrutet vidare - rart och tålmodigt som alltid, även om jag inte är värd det.

I själva verket genomlever jag just nu en litet svår tid. Det upprepar sig exakt som förra året vid Bernimstrasse: i 7 månader håller jag humöret uppe, i den åttonde eller nionde sviker nerverna plötsligt. Varje dag som jag måste genomleva blir som ett litet berg som jag mödosamt måste bestiga, och varje småsak plågar mig oerhört. Om 5 dagar har min ensamhet varat precis 1 år och 8 månader. Sedan lever jag nog upp igen som förra året, i synnerhet som det går mot vår. För resten skulle allt vara mycket lättare att gå igenom, om jag bara inte glömde den grundregel som jag har ställt upp för mitt liv: Att vara god är huvudsaken! Helt enkelt och simpelt vara god, det löser och binder allt och är bättre än all klokhet och allt rättshaveri. Men vem skall här påminna mig om det, när inte ens Mimi är här? Hon förstod hemma så mången gång att tigande föra mig på den rätta vägen med sin långa blick, att jag återigen alltid måste kyssa henne (trots Er!) och säga: Du har rätt, att vara god är huvudsaken. Om Ni alltså av mitt sätt att tiga eller tala många gånger märker att jag är trotsig eller vresig, påminn mig då om Mimis sanningsord och - föregå mig med gott exempel: var god mot mig, om jag än inte förtjänar det ...

Nu först av allt tusen tack - listan har blivit lång; för liten bok, för sackarin (återgår, då jag har fått ett stort förråd och inte själv behöver det), för det lilla fotot, för termometern, för godsakerna, för de två senaste böckerna, i synnerhet för de romerska kejsarporträtten, en åskådningsundervisning som obetingat leder till republikansk tro, och framför allt för breven som är till stor tröst för mig. Er epopé i Wronke har roat mig mycket, synd bara att jag inte kunde vara med och inte ens kunde få en glimt av det. Men jag har haft gränslöst roligt åt det brev där Ni med uppbjudande av alla Era konster söker förleda mig att en gång läsa Hebbel och där Ni i förväg njuter av den överraskning Ni bereder min aningslöshet! Vad jag gläder mig åt att Ni allt fortfarande är samme oförbrännerlige Hänschen och omöjligt kan anta, att jag vet och känner till något som jag inte har mottagit ur Era kära mentorshänder! O Hanneselein, jag har känt till Hebbel längre än Ni. Jag lånade den redan av Mehring på den tiden då vår vänskap var som hetast och trakten mellan Steglitz och Friedenau (där jag då ännu bodde) erbjöd en tropisk landskapsbild, där Elephas primigenius betade och den smärta giraffen snappade de gröna bladen från fenixpalmen. Då - när Hänschen inte ens var påtänkt i Berlin - läste jag "Agnes Bernauer", "Maria Magdalena", "Judith", "Herodes och Mariamne". Längre kom jag visserligen inte, för det tropiska klimatet måste plötsligt vika för den första långa istiden och min tjocka Gertrud måste vandra till Steglitz med en tvättkorg full med presenter som jag fått och med lånade böcker som svar på en liknande transport som anlände till Friedenau, något som brukar bli följden varje gång vi slår upp vår förlovning. Hebbel känner jag alltså till och jag har en stor, om än sval respekt för honom. Jag ställer honom långt under Grillparzer och Kleist. Han har stor intelligens och en skön form, men hans gestalter har för litet blod och liv, är i alltför hög grad endast språkrör för utstuderade spetsfundiga problem. Om Ni vill förära mig honom, finge jag kanske byta ut honom och helst mot Grillparzer? För honom hyser jag en djup kärlek. Känner Ni till honom och uppskattar Ni honom också tillräckligt? Om Ni vill läsa någonting utmärkt, välj då ett kort fragment av honom: "Judith"[27]. Det är rena rama Shakespeare i fråga om knapphet, träffsäkerhet och folklig humor och har dessutom en fläkt av spröd poesi som Sh. inte har. Är det inte komiskt att Grillparzer var en kälkborgerlig ämbetsman och tråkmåns? (Se hans självbiografi som är nästan lika fadd som Bebels).

Men hur har Ni det nu med Er lektyr? Har Ni tillräckligt? Jag har nämligen på senaste tiden gjort en rad nya bra bekantskaper, som jag gärna skulle vilja fästa Er uppmärksamhet på. Så framför allt - om Ni inte redan känner till den - "Emanuel Quint" av Gerh. Hauptmann (en roman). Känner Ni till Hans Thomas Kristusmålningar? I så fall kommer Ni i den boken att uppleva en vision av Kristus, hur han går, smärt och omfluten av ett rödaktigt ljus, genom mogna sädesfält och hur det till höger och vänster om hans mörka gestalt böljar i mjuka vågor i milt lila över de silvervita axen. I den boken har jag särskilt fängslats av ett problem bland otaliga andra, ett som jag annars inte funnit behandlat någonstans men som jag så djupt upplever i mitt eget liv: tragiken hos den människa, som predikar för massorna och känner hur varje ord i samma ögonblick som det går ut från hennes mun, förgrovas och stelnar och blir till en vrångbild i åhörarnas hjärnor. Och på denna vrångbild av sig själv fastnaglas så predikaren, omringas slutligen av lärjungarna och omges av det råa larmet: "Visa oss undret! Du har ju själv lärt oss det. Var är dina under?" Hauptmann skildrar detta på ett sätt som är rent genialt. Hänschen, man skall aldrig komma med säkra omdömen om människor: de kan alltid komma med överraskningar, i dålig men gudskelov också i god mening. Jag ansåg Hauptmann vara en fulländad narr, och nu kommer karlen svängande med en bok så full av djup och storhet, att jag helst genast skulle ha velat skriva ett feberhett brev till honom. Jag vet att Ni skulle ha uppmuntrat mig till det precis som Ni ville att jag skulle skriva till Ricarda Huch. Men jag är för skygg och tillbakadragen för sådana ostentativa bikter. För mig räcker det om jag biktar för Er.

Jag skulle ännu ha tusen saker att säga Er. När kommer Ni äntligen?

Hjärtl. Er R.

Var snäll och hälsa så mycket till Marchl.[28] och tacka dem på det hjärtligaste från mig för "Ingeborg" av Kellermann. Jag hoppas kunna göra ett besök hos dem en gång och få lära känna den förtjusande Jagoda.

Wronke i. P. Festung (utan "c") 8.3.17.

Hänschen, här är en handfull till av de tusen saker som jag vill säga Er. Nu är jag återigen i en lugnare sinnesförfattning och därför vill jag skriva till Er. Det där disharmoniska brevet skickade jag aldrig för att inte göra Er ledsen. Svart på vitt ter sig en övergående depression mycket mer tragisk än den är i verkligheten. Nu skriver jag huvudsakligen av följande anledning. Fröken Mathilde J.[29], som är här, skall resa till Posen och hoppas få träffa Er. Jag har uppmanat henne till det, därför att jag tror att Ni inte har något emot det. Hon kan berätta utförligt för Er om mig och överbringa färska hälsningar från mig - men det är en sak till! Och denna sak är - mitt antikritiska manuskript, svar på Eckstein, Bauer & Co. för att försvara min bok om ackumulationen! Ni, olycksalige, är utsedd till att vara den andre läsaren av detta opus (den första var naturligtvis Mehring, som har läst manuskriptet flera gånger och som efter första genomläsningen kallade det "helt enkelt genialt", "en verkligt storslagen hänförande prestation", som efter Marx' död inte haft sin like. I ett senare utlåtande - sedan det under tiden hade kommit en tillfällig "fnurra på tråden", som han kallar det - har han uttryckt sig mera måttfullt! ...) I själva verket är det en prestation som jag i någon mån är stolt över och som säkert kommer att överleva mig. Den är mycket mer mogen än "Ackumulationen" själv: formen har bringats till den största enkelhet utan alla accessoarer, utan allt koketteri och bländverk, konstlös, reducerad endast till de stora linjerna, jag skulle vilja säga "naken", som ett marmorblock. Detta är över huvudtaget min smakriktning, att både i vetenskapliga arbeten och i konsten endast uppskatta det enkla, lugna och storlinjiga, något som gör att jag t.ex. finner den mycket berömda första delen av Marx' "Das Kapital" vederstygglig, överlastad som den är med rokokoornament i Hegels stil (för vilket jag ur partiets synpunkt bör ådömas 5 års tukthus och 10 års förlust av medborgerligt förtroende ...). Naturligtvis måste läsaren för att vetenskapligt kunna bedöma min "Antikritik" i grund behärska nationalekonomin i allmänhet och den marxska i synnerhet. Och hur många sådana finns det i dag bland de dödliga? Inte ett halvt dussin. Ur denna synpunkt är mina arbeten verkligen en lyxvara och borde tryckas på handgjort papper. "Antikritik" är åtminstone helt fri från de algebraiska formler som har en så panisk verkan på "den enkle läsaren". Jag tror att Ni på det hela taget kommer att förstå den. Mehring berömde just "framställningens kristallklarhet och genomskinlighet". Ni bör alltså läsa den och ge mig Ert omdöme såsom "en enkel man av folket". Om framställningens konstnärliga sida är Ert omdöme av största värde för mig. Men jag vill också se hur mycket Ni fattar av den. Så raska på med arbetet! Surge puer[30], eller om Ni inte kan det, så läs den i liggande ställning men sätt i gång och skriv vad Ni får för intryck av det. Det skadar Er heller inte alls att åter en gång nosa litet på nationalekonomin.

Ack, Hänschen, om vintern ändå redan vore slut! Jag blir tillintetgjord av detta väder, jag tål för närvarande ingenting som är hårt, varken från människors eller från naturens sida. Varje år vid den här tiden brukade jag förbereda mina resor, för den 7 eller 10 april var jag alltid redan vid Genèvesjön. Nu har jag inte sett den på tre år. O, denna blåa, drömlikt sköna Genèvesjö. Vet Ni, vilken överraskning det är, när man efter den ödsliga sträckan Bern - Lausanne och efter en sista fruktansvärt lång tunnel plötsligt svävar fram över sjöns stora blåa spegel! Varje gång fladdrar hjärtat upp på mig som en fjäril. Och sedan den underbara sträckan från Lausanne till Clarens med de pyttesmå stationerna för var tjugonde minut och djupt nere vid vattnet en liten klunga små hus grupperade kring en liten vit kyrka, konduktörens lugna sätt att ropa ut stationsnamnen, varpå stationsklockan börjar sitt pinglande - alltid tre gånger efter vartannat och så tre gånger och så tre - tåget sätter sig långsamt i rörelse, men klockan pinglar fortfarande så klart och muntert. Och den blå vattenspegeln ändrar sig hela tiden allteftersom banan går. An står den brant rakt upp, faller snart ner och ovanpå kryper de små ångbåtarna liksom ollonborrar som fallit i vattnet och drar efter sig ett långt släp av vitt skum. Och den andra stranden - den vita skrovliga bergväggen, nedtill mest höljd i en blå doft, så att endast de övre snöpartierna på ett overkligt sätt svävar liksom för sig i himlen. Och över alltsamman det bländande mäktiga Dent du Midi. Herregud, när skall jag åter få uppleva april månad där! Varje gång är luften, ron och glädjen där som en balsam för min själ. I mitt Chailly sur Clarens är vinbergen ännu övervuxna av fjolårets ogräs. Först småningom börjar hackrensningen. Jag får ännu släntra omkring i vinbergen och plocka rödplister och de safirblå blådruvorna med sin bedövande doft som frodas där ymnigt. Klockan 11 kommer man upp med middagsmaten till bönderna. Far i skjortärmarna lägger undan hackan och sätter sig på marken, frun och barnen som har följt med kryper ihop omkring honom. Man öppnar den medhavda korgen och familjen äter i tysthet. Fadern torkar svetten ur pannan med skjortärmen, för aprilsolen bränner redan starkt här på vinberget. Och jag ligger tyst i närheten, låter mig brännas av solen, betraktar blinkande vinodlarfamiljen och tuggar på ett grässtrå utan en enda tanke i huvudet men med hela kroppen genomträngd av den enda känslan: Herregud, vad världen är skön och livet ljuvligt! Och uppe på Col de Jamen kryper ett litet tåg från Glion allt högre som en mörk mask, i luften över den syns en försvinnande liten rökslöja som fladdrar likt en hälsning på avstånd från en bortresande vän! ...

Hänschen, adjö!
R.

Wronke i. P. 27.3 på kvällen.

K. H.!

Vad har Ni för Er! Ni skriver den 13 att Ni "i morgon" skall skicka ett utförligt brev och sedan tiger Ni i 2 veckor. Jag hade ju redan de mörkaste aningar i fråga om Er sjukdom, plötsliga avresa etc., etc. Och sedan: efter återbudets bittra besvikelse är breven min enda tröst. Bättra Er alltså! Och skriv inte så länge på ett brev eller skicka åtminstone oftare kort under tiden. Vad betyder det för resten, att Ni "arbetar flitigt"? Ni är ju patient!! Eller vad för "arbete" menar Ni?

I vilket tillstånd av stor upprördhet Ryssland har försatt sig i, kan Ni ju tänka Er. Så många gamla vänner, som försmäktade i fängelser i Moskva, i Petersburg, Orel eller Riga och som nu promenerar fritt omkring! Så mycket lättare det känns för mig att sitta här! En komisk change de places, eller hur? Men jag är nöjd med det och unnar dem sin frihet, även om mina chanser just därigenom har försämrats desto mer ...

Vad mitt besök hos dr L. beträffar, så begränsar sig kuren i grund och botten till samma råd som den gode gamle prästen på Ufenau gav den dödsskjutne Hutten:

"... Finn nu vila här,
lyssna inte utåt, lyssna inte bortom mig,
i denna stilla vik dör tidens stormar bort,
glöm Hutten, att ni Hutten är!"

Och därpå Hutten:

"Ett sällsamt råd, min dyre vän, jag hör;
ej leva skall jag - när jag leva bör!"[31]

Nå, jag brukar inte gräma mig länge över det ouppnåeliga och går med hela min själ upp i det närvarande och det vackra som det kan erbjuda. Min värsta tid är för resten redan över och jag andas friare - den ominösa åttonde månaden tog slut i går. Då hade vi här en ljus, solig dag om än litet sval, och de fortfarande alldeles kala, risiga buskarna skimrade i alla regnbågens färger i solskenet. Dessutom drillade redan lärkorna högt uppe i luften, och trots snö och kyla fick man ändå en aning om vår. Då kom jag att tänka på att förra året vid den här tiden var jag ännu fri och satt vid påsken tillsammans med Karl[32] och hans fru i Garnisonskyrkan och hörde på Matteuspassionen.

Men vad behövs Bach och Matteuspassionen! När jag en ljum vårdag helt enkelt släntrar omkring på gatorna i mitt Südende - jag tror att alla känner igen mig där, just för att jag så drömmande strosar omkring - utan mål, med händerna nerstuckna i fickorna på min lilla jacka bara för att glo och insupa livet omkring mig - från husen dånar piskandet av madrasser till påsken, en höna kacklar högljutt någonstans, små skolpojkar slåss på hemvägen mitt på körbanan under höga skrik och skratt, ett litet tåg stånkar förbi och hälsar med en liten kort vissling, en tung ölvagn rasslar nedåt gatan, medan hästhovarna klapprar rytmiskt och kraftigt över järnvägsbron, och dessemellan väsnas och småkvittrar sparvarna - då bildar allt detta i det klara solskenet en sådan symfoni, en sådan "Lied an die Freude" som ingen Bach och ingen Beethoven kan återge, och mitt hjärta jublar över alltsammans, över varje den vardagligaste bagatell.

Jag står bland andra och stirrar vid Südendes lilla station, där det alltid flanerar människor i små grupper. Kommer Ni ihåg? Till vänster en blomsteraffär och till höger en tobaksaffär. Så härlig den brokiga färgprakten är i blomsterhandelns fönster! Den söta expediten ler mot mig därinifrån över blommorna som hon säljer åt en dam. Hon känner mig bra, då jag aldrig går förbi utan att köpa en liten bukett om så bara för mina sista 10 pfennig. I tobaksaffärens fönster hänger lottsedlar, är de inte förtjusande? Inne i affären, vars dörr står på vid gavel, talar någon (för 5 pf.) högt i telefonen: "Ja. Hur? Ja. Jag kommer alltså klockan 5. Ja. Ja, fint. På återseende alltså. Klockan 5. På återseende. Adjö" ... Så sympatisk denna feta röst låter och detta dumma samtal! Så glädjande, tycker jag, att denne herre skall få komma någonstans klockan 5. Jag skulle nästan ha lust att ropa till honom: Jag ber om min hälsning - ja, vad vet jag till vem. Vem ni vill ... Här står två äldre kvinnor med torgväskorna på armen och pratar, de har de där vanliga sammanbitet hemlighetsfulla minerna. Jag tycker att de är älskliga ... I hörnet trippar den enögda, magra tidningsmänniskan, gnuggar händerna och ropar som en automat sitt eviga: "Voschsche Zeitung mit Zeitbilda" ... När det är grått väder, - jag måste ju gå förbi här varje dag för att komma till partiskolan - bringar mig denna människa till förtvivlan med sitt uttal, och varje gång förlorar jag hoppet att mitt liv skall få någon som helst förnuftig mening. Nu, då han från topp till tå badar i aprilsolen, tycker jag att hans "Zeitbilda" låter rörande, ler mot honom som mot en gammal vän och genom att köpa hans "Voschsche" söker jag göra avbön för alla bistra blickar jag sänt honom under vintern ... I andra hörnet finns en liten kommunal restaurang med evigt neddragna gula jalusier. Dessa smutsiga, förhängda fönsterrutor och borden på gruset utanför i den lilla trädgården med de evigt rödblårutiga dukarna, som annars gör mig så melankolisk att jag fort måste komma förbi för att inte brista i gråt, dessa dukar tycks mig i dag rent av vackra. Ser Ni, hur skuggorna från grenarna på lönnen som står bredvid spelar över dem och sakta rör sig av och an - kan det finnas något ljuvligare? Och här hos bagaren stängs och öppnas dörren fortfarande med ljudligt knarrande. Nätta tjänsteflickor och små barn går in och kommer ut igen bärande vita påsar. Ger inte detta flitiga knarrande, på något sätt sammanblandat med den aptitliga bröddoften inifrån affären och med sparvarnas kvitter på körbanan, ett tilltalande intryck av något duktigt och självklart? Är det inte som om det skulle säga: "Jag är livet och livet är härligt" ... Nu stiger ut ur bagarboden, där jag står och stirrar utanför, den uråldriga, krokiga mormodern från skomakarfamiljen vid min gata. "Fröken, ni skulle väl hälsa på en gång och dricka kaffe hos oss", säger hon åt mig med sin tandlösa mun. (Alla i Südende kallar mig "fröken", jag vet inte varför). Jag kan knappt förstå vad hon säger men lovar glatt att en gång komma "på kaffe". Riktigt säkert. Då nickar hon leende och strålar över hela sitt gamla rynkiga ansikte. "Men riktigt säkert!" ropar hon ännu en gång tillbaka. Herregud, vad alla människor egentligen är snälla och rara! Där är återigen en dam som hälsar på mig, en dam som jag alls inte känner och som leende ser efter mig. Sannolikt ser jag litet besynnerlig ut med mitt glädjestrålande ansikte och med händerna i fickorna. Men vad rör det mig! För finns det en större lycka än att ströva omkring så där utan mål på gatan i vårsolen med händerna i fickorna och en liten bukett för 10 pfennig i knapphålet?

Hänschen, jag tror att Posen ligger mer österut än Wronke. Till Er kommer aprilsolen först. Skicka den sedan snarast möjligt till mig, så att den åter visar mig livets under, som finns överallt på vägen och som åter gör mig god, klar och lugn.

R.

Wronke i. P. 30.3.17

K. H. Just när jag återvunnit min mödosamt tillkämpade sköna jämvikt greps jag i går kväll innan jag somnade av en förtvivlan som var mycket svartare än natten. Och i dag är det också ännu en grå dag, i stället för sol - kall östanvind ... Jag känner mig som en förfrusen humla. Har Ni någon gång, en första frostig höstmorgon hittat en sådan humla liggande på rygg i gräset alldeles stelfrusen, som död, med de små benen indragna och den lilla pälsen täckt med rimfrost? Först när solen värmer upp den ordentligt, börjar de små benen långsamt röra på sig och sträcka ut sig, sedan vältrar den lilla kroppen sig runt och reser sig slutligen tungt och brummande upp i luften. Det var alltid min sysselsättning att lägga mig på knä bredvid sådana förfrusna humlor och väcka dem till liv med den varma andedräkten från min mun. Om solen ändå nu också ville väcka mig arma ur min dödskyla! För tillfället fäktar jag åter med djävulen i mitt inre som Luther - med bläckhornet. Och därför måste Ni som offer hålla stånd mot en spärreld av brev. Tills Ni har laddat Ert tunga artilleri, bestormar jag Er med mitt småkalibriga, så att Ni blir högst förfärad. För resten, om Ni också vid fronten laddade Era kanoner lika snabbt som Ni skriver brev till mig, då förvånar mig sannerligen inte vårt nuvarande återtåg vid Somme och Ancre och om vi måste sluta fred utan att annektera det sköna Flandern, får Ni det säkert på Ert samvete.

Jag tackar så mycket för Ricarda Huchs lilla bok om Keller. Förra veckan, då jag var riktigt ynklig till mods, läste jag den med nöje. Ricarda är verkligen en ytterst klok och intelligent person. Det är bara det att hennes så urblekta, reserverade, behärskade stil förefaller mig litet gjord, hennes klassicitet verkar litet pseudoklassisk, avsiktlig, tycker jag. Den som verkligen är rik och fri i sitt inre, kan ju ändå alltid vara naturlig och låta sig ryckas med av sin lidelse och ändå vara sig själv trogen. Jag läste också Gottfried Keller omigen: Zürichnovellerna och Martin Salander. Förlåt, flyg inte i luften nu, men Keller kan absolut inte skriva en roman eller en novell. Vad han har att ge är alltid bara en berättelse om längst försvunna döda ting och människor, men jag upplever aldrig att någonting händer, jag ser alltid bara berättaren som kramar ur sina vackra minnen som gamla människor gärna gör. Bara första delen av "Der grüne Heinrich" lever verkligen. Trots detta har Keller alltid en välgörande inverkan på mig, därför att han är en sådan praktkarl, och den man tycker om, den sitter man gärna tillsammans och pratar med om de oväsentligaste saker och de obetydligaste minnen.

Jag har ännu aldrig så medvetet och i så fulla drag upplevt en vår som den förra vid den här tiden. Kanske för att den kom efter ett års cellvistelse eller för att jag nu noga känner varje buske och varje litet grässtrå och därför kan följa utvecklingen i detalj. Kommer Ni ihåg hur vi för några år sedan stod framför en gulblommande buske i Südende och övervägde, vad det väl kunde vara för en? Ni "föreslog" att det skulle kunna vara "guldregn". Naturligtvis var det inte det. Vad jag är glad över att jag för 3 år sedan plötsligt kastade mig på att botanisera och gjorde det, som jag brukar göra med allting, med hela min glöd, med hela mitt jag, så att hela världen, partiet och arbetet försvann och jag uppfylldes av bara denna enda lidelse dag och natt: att ströva omkring därute i vårmarkerna, samla famnen full av växter och sedan ordna dem hemma, lära mig känna igen dem, torka och klistra in dem. Hela den våren levde jag som i feber. Hur jag led när jag satt inför en ny liten växt och på länge inte kunde avgöra vilken den var och inordna den i systemet. Jag var flera gånger nära att svimma vid sådana tillfällen, så att Gertrud förargad hotade att "föra bort" växterna. Därför är jag nu hemmastadd i det grönas rike, jag har erövrat det åt mig med storm, med lidelse, och det man omfattar med en sådan glöd, det får starka rötter i ens inre.

Förra våren hade jag en partner till under dessa vandringar: Karl L. Ni vet kanske hur han levde i många års tid: bara i riksdagen, sammanträden, förrättningar, förhandlingar, i hets och brådska, alltid på språng från tåget till spårvagnen och från spårvagnen till bilen, med alla fickor fullproppade med anteckningsblock, famnen full med färska tidningar, fast han ändå omöjligt hade tid att läsa dem alla, både till kropp och själ överhöljd av gatans damm och ändå alltid med ansiktet lysande av hans älskvärda unga leende. Jag tvingade honom förra våren att göra en liten paus för att erinra sig att det finns en värld också utanför riksdag och lantdag, och han strövade flera gånger omkring på fälten och i Botaniska trädgården tillsammans med Sonja och mig. Då kunde han fröjda sig som ett barn inför en björk med sina nya hängen! En gång gick vi tvärs över åkrarna till Marienfelde. Ni känner också till den vägen - kommer Ni ihåg? - vi har gått den vägen tillsammans en gång på hösten, då vi måste gå över åkerstubben. Men i april förra året med Karl var det på en förmiddag, och på åkrarna stod vintersäden i sin allra första grönska. En ljum vind jagade stötvis gråa moln hit och dit över himlen, och än lyste åkrarna i det klara solskenet, än mörknade de med smaragdgröna skuggor - ett härligt ljus- och skuggspel som vi tysta vandrade i. Plötsligt stannade Karl och började hoppa på ett märkvärdigt sätt, alldeles allvarlig i ansiktet. Jag såg förvånat på honom och blev till och med litet rädd. "Vad är det?" - "Jag är så lycksalig", svarade han bara, varpå vi naturligtvis skrattade som tokiga.

Hjärtl. R.

Det var fel av Er att vilja inordna mig som "den skönaste ädelstenen" i Hindenburgs pärlband av apor från Afrika och Asien. Jag är enligt officiell förklaring ingen "krigsfånge". Bevis: jag måste frankera mina brev.

Wronke i. P. 5.4.17

K. H. God dag!

Min lilla pil skall Ni genast fästa på tröskeln till Ert rum för att den skall överbringa till Er de hjärtligaste påskhälsningar från Wronke och tusen tack för 3 brev och 6 praktband Grillparzer. Först av allt för att lugna Er: jag har punktligt fått allt från Er utom det enda mysteriösa brevet av den 20, som har förirrat sig någonstans, något som när allt kommer omkring stundom händer "i de bästa familjer". Ni kan alltså obekymrat skriva vidare med friskt mod. För kontroll skall vi hädanefter numrera breven (inte postkorten!), men skriv upp dem själv, så att det inte blir något misstag ...

Ert långa brev av den 24 - 29.3 gjorde mig mycket ledsen på grund av dess betryckta och plågade ton. Men den berodde väl på att Ni hade arbetat på det i hela 6 dagar liksom vår Herre gjorde med skapelsen, och med den metoden kunde det naturligtvis i ingetdera fallet bli något fullkomligt. Allvarligt talat, Hänschen, Er depression som så tydligt talar i detta brev och även ännu i det följande, korta brevet, har gjort mig djupt bekymrad. Vad står på? Är det något galet med Er far, Er tante, Er syster? Ge mig en liten vink.

Vad jag gläder mig åt att Ni om två veckor kommer igen till Posen! Denna krassa egoism, inte sant? Men det är verkligen komiskt: fast jag ju ser Er lika sällan här som om Ni vore i Frankrike, så ger mig känslan av Er geografiska närhet ändå en helt annan lust till brevväxling än under de 2 år då Ni i ett obekant fjärran svävade mellan Glogau och Gorsous.[33]

Jag är klar med Hebbels "Nibelungen", som jag hade skaffat mig i Posen och är - förlåt, bli inte ledsen - uppriktigt besviken. Jag anser "Nibelungen" vara det svagaste han har skrivit: ingen likhet med den slutenhet och den fasta muskulatur som utmärker "Judith", "Herodes" eller "Gyges". Han kunde synbarligen inte behärska det väldiga stoffet, splittrar sig, irrar omkring på sidospår och uppnår åtminstone hos mig - ingen verkan alls. Men framför allt: det är ju evigt ett och samma problem som han ältar: maktkampen mellan kvinna och man. Ett rent akademiskt, spetsfundigt problem som inte alls existerar i verkligheten. Ty antingen är kvinnan en personlighet - jag menar inte en s.k. "framstående kvinna" utan med ett hjärta fullt av godhet och inre fasthet, som man kan träffa på likaväl i bondstugor som i borgerliga familjer - då hävdar hon sig och segrar moraliskt, även när hon ger efter i småsaker. Eller också har hon ingenting inombords - då är det ju heller inte något problem ...

Hänschen, en geting! Verkligen, den första unga smala getingen, tydligen utkrupen tidigt i dag, surrar just nu hos mig i rummet! Den har flugit in genom det öppna fönstret och störtade sig sedan genast på den översta stängda rutan. Bara en tum nedanför står fönstret vidöppet, men den vill bara borra sig in i det övre fönstret och rutschar hela tiden upp och ner med ett förargat brummande, som om det var någon annans skuld att den är så dum. Ack, vad detta egensinniga dova brummande låter skönt och hemtrevligt! Det påminner så om sommar, om hetta, om min öppna balkong i Südende med den vida utsikten över böljande fält och trädgrupper, om Mimi som lättjefullt ligger hoprullad som ett mjukt paket och blinkar upp mot den surrande getingen. Och nu har jag samma arbete som varje sommar: jag måste klättra upp på stolen och till och med så når jag knappt upp till den översta rutan för att försiktigt fånga den och åter släppa ut den i det fria, annars pinar den ju sig halvdöd mot glaset. De gör mig aldrig något illa. När de väl har kommit ut i det fria, sätter de sig till och med på läpparna och det kittlar så. Men jag är rädd att göra dem illa, när jag fångar dem. Till slut lyckas det i alla fall och plötsligt blir det tyst i rummet. Bara i mina öron och i mitt hjärta klingar det ett soligt eko. Hänschen, var glad ändå över att livet är så skönt! Getingen har sagt det på nytt och den vet.

Med den bästa hälsning till Er herr far och Er tante.

R.

Nr 2

Wronke i. P. 16.4.17

Hänschen, Ert nr 1 har i går i hög grad förljuvat söndagen. I dag faller regnet i strömmar här, ändå har jag tidigt på morgonen promenerat hela två timmar i den lilla trädgården - som alltid utan paraply, bara i den gamla hatten och inhöljd i farmor Kautskys cape. Det var så skönt att tänka och drömma medan jag gick och medan regnet rann genom hatt och hår ned i ansiktet och nacken. Också de små fåglarna var glada. En talgoxe, som jag är särskilt god vän med, går ofta och promenerar tillsammans med mig, och det gör den så här: jag går alltid på två sidor av trädgården längs murarna, men talgoxen hoppar jämsides med mig från buske till buske fram och tillbaka. Är det inte sött? Ingen av oss är heller rädd för något väder och vi har företagit vår dagliga promenad till och med i snöyra. I dag såg den lilla fågeln så genomblåst, våt och alldeles tillrufsad ut, jag säkert likaså, och det mådde vi båda mycket bra av.

I dag på eftermiddagen stormar det visserligen så att vi inte mer vågar oss ut. Talgoxen sitter på mitt galler vid fönstret och vrider sitt lilla huvud till höger och vänster för att titta in till mig genom rutan, men jag sitter här vid skrivbordet, gläder mig över klockans tickande som ger en så trevlig stämning åt rummet och arbetar.

För åkerbruket är detta väder - så vitt jag kan förstå - helt olycksdigert. Åkrarna kan omöjligt göras klara för vårsådden nu, allt blir försenat, och höstsådden har säkert tagit skada av den sena frosten. Förra året vid den här tiden var höstvetet i Südende redan 20-25 cm högt, och vårsådden var redan gjord i mars. Därtill kommer så översvämningarna. De stackars människorna "i folkdjupet" får som alltid bära följderna ... (Die armen Leute "aus der Tiefe" werden's wie immer, auszubaden haben ...) Deras gamle Gud Fader har god anledning att dundra nu. Himlen tycks stå i engelsk sold.

Er odyssé Berlin - Stuttgart är skakande, men mest saknar Ni väl att Ni denna gång inte kan vältra skulden för tingens ondska över mitt syndiga huvud som under vår berömda julresa till Stuttgart. Idén att, när det blir fred, några dagar fara till Nürnberg och andra kråkvinklar i Pfalz är mycket lockande. Om Nürnberg liksom om alla städer, som jag besökt endast vid partidagar eller kongresser, har jag bara en dimmig föreställning. Av den sista kongressen före kriget kommer jag bara ihåg att det på mitt podium stod en jättebukett av knallröda nejlikor som irriterade mig mycket när jag skulle tala och att just när jag skulle öppna munnen skallade det emot mig ett först obegripligt ord: "Sjukvårdare!" Salen var nämligen till den grad packad att tre personer måste avsvimmade bäras ut, något som alltid verkar deprimerande på mig. Jag måste ordentligt ta mig samman i början, innan jag kunde få upp elden.

Men under partidagen var det någon som förde mig bort från kvällssammanträdet och lät mig långsamt åka genom staden några timmar i en bekväm landa. Det var i slutet på september, staden låg i ett blåaktigt höstdis, varur den murgrönsklädda borgen vid vallgraven och de spetsiga taken och kyrkorna reste sig. De gav ett helt fantastiskt, brokigt och medeltida intryck, och över alltsamman dröjde ett mörkrött sken av det vikande dagsljuset, medan nedanför i små gränder och vrår skymningen redan tätnade till djupnande skuggor. Alldeles underbar är synen som dröjt kvar i minnet av denna stund, i synnerhet kontrasten mellan den gudomliga ron och skönheten ute liksom av hästhovarnas jämna klapprande och det tidigare oroliga virrvarret inne och partidagslokalens plågsamma smaklöshet. Jag minns inte alls längre vem som satt bredvid mig i vagnen, bara att jag under hela färden inte sade ett ord och att när jag steg ur vagnen utanför mitt hotell, flyktigt såg ett besviket ansikte. Jag vill obetingat ännu en gång återkomma till Nürnberg men utan kongress och partidag, i stället med ett band Mörike eller Goethe som Ni så ofta läst för mig ur med er djupa gossröst.

Så synd, att Ni inte nu kan läsa Shakespeare för mig här såsom vi gått igenom hela "Wallenstein". Jag har låtit föra hit min William. (Kommer Ni ihåg Goethes:

Att tillhöra en enda,
att vörda en enda,
hur det förenar hjärta och sinne!
Lida, du min närmaste närhets lycka,
William, du de högsta höjdernas stjärna,
vad jag är, för det tackar jag er!

Lida är naturligtvis fru von Stein.) Mitt förnyade intresse för Shakespeare har väckts hos mig - Ni kommer att förvånas - av teaterkritikern i "Leipziger Volkszeitung". Han skriver ytterst spirituellt och tankeväckande. Så här låter t.ex. hans karakteristik av en kvinnofigur i "Som ni behagar":

Rosalinda är en kvinna efter diktarens hjärta. Hon är dam och naturbarn, hon vet vad som passar sig men gör en grimas åt den goda tonen, hon är inte lärd men hon kan säga de klokaste saker, hon är full av övermod och full av blygsamhet. Hon kan vara allt detta därför att hennes instinkt är säker, och i förtroende till sina egna sunda instinkter dansar, hoppar och skrider hon genom världen, som om aldrig någon fara på allvar kunde hota henne. Detta är inte enda gången som Shakespeare tecknar en i sitt inre säker flicka: i hans verk träffar man på flera av det slaget. Vi vet inte, om han någonsin har träffat en kvinna som var som Rosalinda, som Beatrice, som Porzia, om han kunde arbeta efter modeller eller om han skapade bilder ur sin egen längtan, men detta vet vi bestämt: Ur dessa gestalter talar hans tro på kvinnan. Så härlig, det är hans övertygelse, kan kvinnan vara i kraft av sin egen särskilda natur. Om någonsin en diktare har varit en kvinnans lovprisare, var det han - åtminstone under en tid av sitt liv. I kvinnan såg han en naturkraft verksam, som ingen kultur kan rå på eller skada: hon tar upp allt som kulturen bjuder henne, bearbetar det, men låter sig inte villas bort från den väg naturen föreskriver henne.

Ar det inte en fin analys? Om Ni visste, vad denne dr Morgenstern i privatlivet är för en fadd och torr figur! Men hans psykologiska skarpsinne skulle jag tillönska den framtida skaparen av den tyska essayn ... Apropos: Ni är alltså en ättling till Justinus Kerner? Det var, vid Gud, en förnäm anfader. Jag känner visserligen inte till något av honom, har bara ett allmänt minnesintryck av stränga rytmer, starkt patos, en revolutionär gest. För övrigt låter redan namnet sagolikt. Inte sant, det finns sådana för evigheten skapade namn som låter som ett olympiskt ackord utan att man sedan vet något närmare. Vem känner i dag till bara en enda vers av Sappho? Vem (utom jag) läser Macchiavelli? Vem har hört en opera av Cimarosa? Men vart och ett av dessa namn är som en blixt ur evigheten, inför vilken man andaktsfullt blottar sitt huvud. Emellertid: noblesse oblige. Hänschen, Ni måste bli något utomordentligt, det är vi skyldiga Justinus Kerner.

R.

Ni nämner inget om Klara? Jag hoppas att ni träffas flera gånger? ...

Wronke 26.4.17

K. H. I går fick jag nr 2. Redan poststämpeln gav mig en stöt i hjärtat. För mig borde egentligen Posen smälla lika högt som Lissa, men jag hade redan vant mig vid Posen och förändringen känns närmast pinsam för mig, i hög grad. Mitt nr 2 gick redan den 17, så jag hoppas att Ni nu redan har fått det. Era kombinationer med Luise och Hans förstår jag inte alls, mitt namn är Haase. I morgon kommer fru Marta R. till mig, jag skall skicka henne på besök hos Er, kanske på lördag. Jag hoppas det skall passa Er. Men Hänschen, om Ni skriver "åtminstone nr 2", så är det ingen mening med hela numreringen. Ni kan väl när Ni sänder breven alltid anteckna Era nr i en liten fickkalender, annars blir det ju omöjligt att kontrollera dem! Jag skall skriva utförligt till Er någon av de närmaste dagarna. Det här skall bara vara en hälsning i all hast till det nya hemmet.

Hjärtl.
Er R.

Nr 3

Wronke i. P. 28.4

Hänschen, fru Marta kan tyvärr omöjligt göra ett besök i Lissa denna gång, hon har för kort besökstillstånd, och det hämnar sig alltså redan att Er nya bostad ligger så avsides. Jag har nämligen genast slagit upp Ert residens i Dierkes gamla skolatlas (samma gamla Dierke, som ännu vandrade tillsammans med Er i Stuttgart på Karlsgymnasiet, för jag har fått den av Costja). Då såg jag alltså att Lissa ligger halvvägs mellan Posen och Breslau, alltså i motsatt riktning mot Berlin. Därför får Ni säkert om cirka 2 veckor hälsa på Hans och Luise; Luise har besökstillstånd för tiden mellan den 10 och 15 maj.

Att Ni inte har besökt Klara, tar jag verkligt illa upp. Ni borde ha ordnat tid till det. Förstår Ni hur jag tänker i detta fall? Ju större inre förebråelser jag gör mig själv för att jag nu inte tillräckligt håller mig till henne, desto mer var det ett behov för mig och desto mer lugnande kändes det, att Ni handlade bättre än jag och så att säga även för min räkning visade henne tillbörlig godhet och finkänslighet. Och nu sviker Ni helt och hållet! Om jag har nämnt något för henne om att Ni skulle komma till Stuttgart i påsk, kommer jag vid Gud inte längre ihåg, men jag ber Er att skriva helt öppet och ärligt till henne och gottgöra försummelserna med ett älskvärt brev. Ni skall bara inte fegt förställa Er, Hänschen, det är under Er värdighet.

Ricarda Huchs "Wallenstein" är jag nu färdig med. I början blev jag mycket uppiggad och stimulerad av den, men i slutet rinner det hela ut i ingenting. Av idel detaljer och miniatyrmåleri åstadkommer man ingenting helt. Där kan ni bokstavligen studera hur man inte skall skriva en essay och hur Ni måste göra för att åstadkomma något bättre. Jag vidhåller: Det är den tyska grundligheten som gör det omöjligt att åstadkomma en med lätta streck nedkastad levnads- eller tidsbild, som på samma gång kan vara en fullkomligt utsökt upplevelse. Också Ricarda saknar - fast hon är kvinna - den andliga grace som skulle säga henne, att en uttömmande skildring av alla enskildheter verkar tröttande och stötande på en fint kännande människa, medan några få konstnärligt valda drag stimulerar läsarens fantasi och avrundas av honom själv till en sluten helhetsbild. Precis som i det privata umgänget spirituella människors lätta antydningar är mycket njutbarare än plump övertydlighet.

Jag skulle nästa gång vilja skicka Er en komedi av Bernard Shaw: "Den förlorade fadern". Först var jag otålig över de skriande paradoxerna och absurditeterna hos alla de handlande personerna, sedan kommer ett par allvarliga ställen som man läser med en blandad känsla av lättnad över att äntligen få veta författarens verkliga mening och avsikt och samtidigt en viss skygghet inför faddheten hos moraliserande sentenser. Tills man i slutet upptäcker att först med dessa "allvarliga ställen" börjar det verkliga gycklet och att Shaw helt enkelt gör sig lustig över hela världen, läsaren och även sig själv enligt mottot: det finns överhuvudtaget ingenting i livet som är värt att ta tragiskt. Slutscenen, där mitt i en snustorr överläggning mellan två advokater en maskeradbal plötsligt dansar in och för bort dem båda i en vals, verkar Shakespeareaktig och blåser en i ansiktet med "Midsommarnattsdrömmens" fnittrande trollstämning. När jag läste denna slutscen - ensam som jag satt i min kula och mitt i natten - skrattade jag högt hela kaskader av skratt så som Ni vet jag kan göra. Det var just efter ett litet anfall av förtvivlan som jag haft igen, och den tokiga boken gjorde mig mycket gott.

Eftersom jag nu är inne på litteraturen, säg, kan Ni då inte upplysa mig om varifrån jag har följande verser:

Hans stolta gång,
hans ädla skick,
hans leende mun
och härskarblick!

Hans röst - till den jag
förtrollad lyss! -
hans handtryck ...

(Ur Margaretas visa i Faust, Viktor Rydbergs övers.)

Längre kommer jag inte. Jag skulle kunna svära på att det ändå är Gretchen vid spinnrocken. Samtidigt skulle jag kunna svära på att Gretchen vid spinnrocken sjunger något helt annat, nämligen "Kungen av Thule". Här har jag bara Er lilla Harnackupplaga av Goethe men inte "Faust" och kan inte se efter. Men dessa rader snurrar i huvudet på mig ända sedan påsken så att jag till slut tror att jag själv har en spinnrock därinne. Känner Ni igen det där, hur det plågar en när man inte kan komma på varifrån man har fått ett brottstycke av en dikt eller en melodi?

Rakt över min kula är vårt "panoptikons" skolrum. Medan jag skriver detta, pågår just undervisning. Först hörde jag det klumpiga trampet av flera fötter, sedan tystnad, en gammal docerande lärarröst och nu en flickstämmas entoniga uppläsande - precis så som små barn läser, i det höga, litet ängsliga, halvt frågande tonläget utan något avbrott. Jag kan inte urskilja ett enda ord, men just det där dämpade mumlet låter så bekant. Den där beslöjade lilla scenen ovanför mig med sitt dämpade sorl som tränger ner till mig, ger mig på nytt en tydlig känsla av att livet är något mycket skönt.

R.

Den "charmante Marquis Renard", som Ni skrev en gång, har fått förtjänstkorset för civiltjänst. Om det finns champagne i Lissa, drick då en "extra dry".

Nr 4

Wronke 12.5.17

K. H. Har fått nr 5, tack så mycket. Jag väntar på Era förbättringar av mina formuleringar (delvis beror de, efter vad jag kan se, på maskinskriverskans misstag). Er anmärkning att några ställen i "Antikritiken" är förvanskade till oigenkännlighet ger mig dock anledning att själv än en gång kontrollera det hela. Jag brukar annars aldrig stå ut med att läsa igenom det en gång skrivna, och ju intensivare jag lever med i det jag skriver, desto mer är jag färdig med det. Jag är väl medveten om, Hänschen, att jag skriver mina ekonomiska saker för sex personer. Men jag skriver dem ju egentligen bara för en person: för mig själv. Den tiden då jag skrev "Ackumulation" hör till de lyckligaste i mitt liv. Jag levde verkligen som i ett rus, såg och hörde ingenting vare sig dag eller natt annat än detta enda problem, som så vackert vecklade ut sig för mig, och jag vet inte vad som gav mig den största glädjen: tankeprocessen, medan jag under långsamma promenader genom rummet vände och vred på ett invecklat problem, uppmärksamt iakttagen av Mimi som med de små tassarna hopdragna under sig låg på bordet med den röda plyschduken och vred sitt kloka lilla huvud efter mig allteftersom jag gick, eller gestaltandet, den litterära utformningen med pennan i handen. Vet Ni att jag då skrev ner alla 30 tryckarken i ett enda svep på 4 månader - något oerhört! - och lät dem gå i tryck utan att en enda gång läsa igenom konceptet? På samma sätt var det på Barnimstrasse med "Antikritiken". Och efter ett så intensivt genomlevat arbete förlorar jag sedan så helt allt intresse för det, att jag knappt ens bemödar mig om att skaffa en förläggare åt det. Visserligen har det under mina "omständigheter" på senaste halvtannat år varit litet svårt. - Eckstein överskattar Ni alldeles avgjort. Hans "kritik" var ingenting annat än hämnd för att jag kärvt tillbakavisat de vänskapliga närmanden som han länge förgäves hade försökt med, och det är just detta att han överförde det "alltför mänskliga" till den rena vetenskapens höga alpregion som har fyllt mig med sådant förakt för honom. Annars kunde han vara riktigt trevlig och kvick. En gång hos Kautskys, när jag gjorde förtvivlade försök i tamburen att få ned min lilla jacka från klädhängaren och förbannade mitt liliputformat, höll han artigt fram jackan åt mig och mumlade leende Wolfs visa: "Även små ting kan oss förtjusa ..." (Ni vet väl, att Hugo Wolf i Wien var lierad med det ecksteinska huset och är husgud där). - Er idé att jag skulle skriva en bok om Tolstoj, tilltalar mig inte det minsta. För vem? Och varför, Hänschen? Alla människor kan ju läsa Tolstojs böcker, och åt den som böckerna själva inte kan ge något av sin anda och sitt intensiva liv, kan inte heller jag med kommentarer delge något. Kan man "förklara" för någon vad Mozarts musik är? Kan man "förklara", vari livets trollmakt består, om någon inte själv kan lyssna fram det ur de minsta och vardagligaste ting eller riktigare: bär det inom sig själv? Jag anser t.ex. också hela den väldiga Goethelitteraturen (d.v.s. litteraturen om Goethe) vara makulatur och är av den åsikten att det redan har skrivits alldeles för många böcker. Uppfyllda av idel litteratur glömmer människorna bort att se på den sköna världen.

Sedan den 1 har vi alltså haft en serie av soliga dagar, och redan vid uppvaknandet hälsar mig den första solstrålen, då mina fönster här vetter mot öster. I Südende, där min bostad som Ni vet är öppen för solen åt alla håll liksom en lykta, blir sådana morgonstunder underbara. Efter frukosten brukade jag ta det tunga kristallprismat med sina otaliga hörn och kanter som ligger på mitt skrivbord som brevpress och ställa det i solen, så att solstrålarna genast splittrades i hundra små regnbågsfläckar över tak och väggar. Mimi betraktade hänfört ljusspelet, i synnerhet när jag rörde prismat och lät de brokiga fläckarna kila och dansa hit och dit. I början sprang hon och hoppade högt för att snappa efter dem, men snart kom hon underfund med att de "ingenting" var, bara sken, och följde sedan dansen med glada små ögon utan att röra sig. Hänförande effekter fick vi när en sådan liten regnbåge föll över en vit hyacint på blombordet eller på marmorhuvudet över skrivbordet eller på det stora bronsuret framför spegeln. Det snyggt städade soliga rummet med den ljusa tapeten utandades så mycket ro och behag, genom den öppna balkongdörren trängde bara sparvarnas kvitter, surrandet från spårvagnen som gled förbi då och då eller arbetarnas ljusa metalliska hamrande, när de lappade skenorna någonstans. Sedan tog jag hatten och gick ut på fältet för att se hur det hade växt under natten och för att ta med mig friskt, saftigt gräs åt Mimi. Här går jag också genast efter frukosten ned i den lilla trädgården och har en härlig sysselsättning: att vattna min "plantering" utanför fönstret. Jag har låtit skaffa mig en liten, liten söt vattenkanna och måste gå med den väl ett dussin gånger till vattentunnan, innan rabatten blir tillräckligt fuktig. Vattenstrålarna gnistrar i morgonsolen och dropparna darrar länge efteråt på de rosa och blå hyacinterna som redan är halvutslagna. Varför är jag ändå sorgsen? Jag tror nästan att jag har överskattat solen på himlen och dess makt. Den må stråla aldrig så, den värmer mig många gånger inte alls, om inte mitt eget hjärta lånar den värme.

R.

Nr 5

Wronke 14.5.17

K. H. Denna gång bara ett par korta rader. Ni får dem kanske samtidigt med Luises och Igels besök. Var snäll och säg ingenting alls åt dem om "Antikritiken". Jag har nämligen hittills ännu aldrig nämnt något om detta arbete, och det skulle kännas litet genant för mig, om de fick höra om det i andra hand. Däremot skall jag naturligtvis, så snart det föreligger i tryck, dedicera ett exemplar till Luise och hon kan kanske också läsa det.

Hänschen, var god mot Luise, ge henne den värme och glädje som jag tyvärr inte kunde ge henne. Ack, det var inte mitt fel - det gick bara inte. Jag kunde knappt få fram några ord när jag skulle tala med henne. Mitt hjärta som i flera dagar har frusit och darrat som en hundvalp, blev ännu ängsligare och skyggare. Det gör mig så ont om Luise, hon måste säkert tro att hon gått mig på nerverna, men det är alldeles fel, gör det klart för henne. I kväll har jag känt mig så ynklig till mods att jag inte kan säga det. För att trösta mig bläddrade jag litet i "Westöstlicher Divan". Jag älskar den så högt, inte bara för den oförglömliga glöd som strålar ur den utan också för Suleika-Marianne, som för mig framstår som Goethes enda sympatiska kvinnogestalt. Jag tycker att hennes egna dikter verkligen är jämbördiga med Goethes i fråga om innerlighet och enkelhet. Hur vackert formar hon t.ex. inte uppdraget till sitt bevingade bud: "Säg honom, men säg det blygsamt - hans kärlek är mitt liv - Glad trygghet åt de båda - kan blott hans närhet ge". Tyvärr är bara en del av hennes dikter medtagna i den harnackska upplagan.

Av allvarlig litteratur läser jag nu för xte gången "Lessing-Legende". Känner Ni till den? Den ger så mångsidig stimulans och vederkvickelse.

Inte mer för i dag.

Hjärtliga hälsningar
R.

Nr 6

Wronke 20.6.17

Hänschen, god dag!

Här är jag igen. Jag tycker det är en evighet sedan jag skrev till Er sist och sedan jag fick Ert nr 7 (men sexan har Ni försnillat!) Men fröken Mathilde har nog under tiden berättat för Er, hur mycket min tystnad var contre coeur. Nu skall jag bli flitig igen men väntar också av Er att Ni handlar kristligt och gengäldar min tystnads stenar med tätare brevs närande manna.

Ack, vad har jag inte upplevat under tiden! En hel generation av blommor har under min omsorgsfulla vård öppnat sig inför livet och hemfallit åt döden - från syrenträdets första knoppar till akacians kvalmigt doftande, kraftlöst nedhängande klasar som nu täcker marken runtomkring med de nedfladdrande blombladens lätta snöfall. Snabbt bildas och rundar sig på alla buskar svällande frukter, gröna bär som för varje dag fylls allt ymnigare med saft och sväller för att snart bli röda eller blå eller svarta.

En helt ny generation av fåglar har kommit till. Deras födelse kunde jag gissa mig till av fågelkörens diskreta tystnad och deras tillväxt har jag sedan kunnat lyssna mig till i det späda pipandet i de gömda bona i alla vrår av min lilla trädgård, och nu - o fröjd! - kommer de tillsammans med föräldrarna till mitt fönster för att här bli utfodrade inför mina ögon.

Då kommer dagligen flera gånger framför allt en bofinkfamilj. Modern som jag har känt ända från hennes bröllopstid, har nu alltid med sig en liten dotter till fönstret. "Vår älskling" som är mycket större och tjockare än mamma, sitter där och burrar upp sig, öppnar då och då sin oerhörda näbb med ett hest skrik medan hon runkar på det kala huvudet som en epileptiker, och låter proppa sig full av sin avmagrade, förgrämda och ruggiga mamma. Hela laster av mina havreflingor vandrar på så sätt ner i "älsklingens" gap. Det är knappt att den gamla hinner svälja ett enda korn själv. Och ändå kan ungen redan flyga riktigt bra och picka själv, vilket den också värdigas göra då och då. Jag som bakom gardinen varje gång iakttar scenen, skulle ha ganska god lust att rusa fram och ge denna oförskämda byting en örfil. Men jag påminner mig i råttan tid att mamma Bofink säkert i sin ungdom har låtit dra sig fram av mormodern på samma sätt och att "älsklingen" redan nästa juni precis lika förgrämd får stoppa i sina egna ungar. Det jämnar alltså ut sig på något sätt, min intervention förutan (med mina interventioner åstadkommer jag för resten vanligen en dumhet, såsom när jag med stor möda räddar något halvdött kreatur, så att det ännu längre plågas utan nytta. Jag erinrar mig också till slut, att det i min familj egentligen gällde precis som en oomkullrunkelig naturlag att modern kommit till världen uteslutande av den anledningen att hon skulle stoppa i våra ständigt gapande näbbar (framförallt på pater familias!) efter vars och ens smak och dimension. Då stannar jag tillbakadragen bakom gardinen ... Om ännu en månad skall madame Bofink fara till Södern med sina älsklingar, men far stannar om möjligt kvar här. Därför heter han Fringilla coelebs - gammal ungkarl. Vem som helst kan ju inte kosta på sig att göra resor till Södern en toute famille. Far stannar alltså ofta i det dimmiga Norden och skickar bara fru och barn till Afrika. Eller också kommer han mycket senare i särskilt "tåg för herrar" och återvänder tidigare på våren för att få en översyn över trakten och förbereda hemmet för det efteråt kommande "damtåget".

O, en sådan uppståndelse jag var med om i går - oj, oj, oj! I min korridor hade en tjock humla (grå liten päls, guldgult skärp!) stängt in sig, irrade upp mot det stängda övre fönstret och började rusa upp och ner för fönsterglaset, medan den brummade i högsta upprördhet och i djupaste bas. Jag drog naturligtvis genast fram en stol, och i ivern grep jag den med bara handen. Den stack mig ögonblickligen så att jag måste skrika högt. Då hämtade jag en näsduk, fångade den efter en häftig strid och sprang med den längs korridoren till trädgårdsdörren för att släppa ut den i det fria. Men då skulle Ni ha hört hur det lilla djuret skrek i näsduken! Plötsligt hade den djupa basen förvandlats till den tunnaste falsettröst, det lät formligen som ett dödsförskräckt barns klagande gråt. Den trodde att dess lilla liv, det ynkligaste av alla, var hotat, och så grät den! Denna lilla späda röst gick mig så på nerverna att händerna darrade på mig och jag till och med måste släppa den 2 gånger, varpå den naturligtvis varje gång genast flög tillbaka till den fatala fönsterrutan. Men vid tredje gången samlade jag slutligen hela min själsstyrka och bar ut den i trädgården - huj, med vilken fart den då flög upp i luften! och genast åter brummade i basen - adjö! ...

Ja, det var mina spännande upplevelser under denna tid. Har Ers Höghet liknande oskyldiga äventyr att berätta om? ... Hör Ni, jag har ertappat geheimerådet von Goethe med en historieförfalskning. Ni vet - "Anakreons grav" (ack, jag höll på att dö av hänryckning varje gång Faisst sjöng den sången för mig!) slutar ungefär så här:

Våren, sommarn och hösten
njöt den lycklige skalden;
Skydd mot vintern till slut
gav honom gravkullen här.

(övers. Johannes Edfelt. Synkrets. Tolkningar 1974)

Av det skulle man kunna anta, att Anakreon hade dött ungefär i sitt 50:e levnadsår, i sin fulla mannakraft. Nu har jag nyligen läst Anakreons sånger, och där beskriver han sig själv som en gammal vinsäck och kjoljägare, som alltid vill intala sin Doris, Phyllis eller Chloë att hans "vita lockar" passar så utmärkt till deras rosiga kinder, "som den vita barken till rosen i kransen". Hans dikter är egentligen bara ständiga variationer på detta enda tema. Några förstod jag inte riktigt, som t.ex. denna:

Din lössläppta skälm! Dina spratt
har jag genomskådat nu. Men tag dig i akt
att ej du koger, båge, pil och mål
mitt i allvar, skämt och självsvåld
så förblandar att när ett bergsrå skrattar
skälvande hjärtat mitt av misstag du
i leken genomborrar och det förblöder. Men
gör vad dig behagar. Jag älskar dig,
jag tillhör dig.

Vete gudarna vad det betyder och vem som talar till vem.[34] Nå, Hanneselein, nu väntar jag på en utförlig bekännelse om allt som man har haft för sig utan mig.

Hjärtl. R.

Jag är djupt bekymrad över hur Ni skall kunna uthärda denna kannibaliska hetta.

Nr 7

Wronke 23.6.17

Hänschen, god dag, här är jag igen. Jag känner mig så ensam i dag och måste pigga upp mig litet med att prata med Er. - I dag på eftermiddagen låg jag under den av doktorn föreskrivna siestan på soffan, läste tidningar och beslöt när klockan var halv tre att det var tid att stiga upp. Ett ögonblick efteråt somnade jag oförhappandes och hade en så underbart vacker dröm, som var mycket livlig men obestämd till innehållet. Jag vet bara att någon som var mig kär var hos mig, att jag rörde vid hans läppar med fingret och frågade: "Vems mun är det?" Personen i fråga svarade: "Min". - "Ack nej", utbrast jag skrattande, "denna mun tillhör ju mig!" Jag vaknade i skratt över dessa dårskaper och såg på klockan. Den var fortfarande halv tre, min långa dröm hade alltså tydligen varat en sekund men efterlämnade en känsla av att jag hade upplevat något dyrbart och utsökt, och tröstad gick jag åter ut i trädgården. Här skulle jag också snart få uppleva något förtjusande: en rödhake satte sig på muren precis bakom mig och sjöng en stump för mig. I allmänhet är fåglarna nu helt upptagna av omsorger för familjen, blott här och där låter någon höra sig en kort stund. Och så i dag plötsligt rödhaken, som besökte mig ett par gånger i början på maj. Jag vet inte, om Ni känner närmare till denna lilla fågel och dess sång, jag har - som i fråga om så mycket annat - först här lärt mig känna den noga och älskar den ojämförligt mycket mer än den vittberömda näktergalen. Näktergalens ekande sång verkar för primadonnelik för mig, ropar alltför mycket på publik, berusande triumfer, hänförda lovsånger. Rödhaken har en helt liten spröd stämma och sjunger en egenartad, intim melodi som låter som en upptakt, en liten revelj, Ni vet den där förlösande trumpetklangen fjärran från i fängelsescenen i "Fidelio" och som samtidigt skingrar nattens mörker. Så ungefär låter rödhakesången men den föredras i en lätt tremulerande ton oändligt ljuvt så att den verkar helt beslöjad som en drömförsjunken erinring. Hjärtat skälver formligen i mig av lycksalighet och vemod, när jag hör denna sång, och jag ser med detsamma mitt liv och världen i ny belysning, som om moln fördelade sig och det föll en klar solstråle ned över jorden. Denna lilla spröda sång på muren som väl inte varade längre än en halv minut kom det att kännas så vekt, så milt i bröstet på mig. Jag ångrade genast allt ont som jag någonsin kan ha tillfogat någon människa och alla avvisande tankar och känslor, och jag beslöt på nytt att vara god, god helt enkelt till varje pris: det är bättre än att "ha rätt" och föra bok över varje liten förolämpning. Och sedan beslöt jag att genast i dag skriva till Er, fastän det sedan i går på mitt bord står en liten tavla med 7 levnadsregler som jag hädanefter skall rätta mig efter. Och den första lyder: "Inte skriva några brev". Ser Ni, så uppfyller jag mina egna "järnhårda" levnadsregler, så svag är jag! Om det är så som Ni skrev i Ert senaste brev att kvinnornas starka släkte behagar mest när de visar sig svaga, då måste Ni vara förtjust i mig nu: för här är jag, ack! så svag, mer än vad som tilltalar mig.

För övrigt talade då Er barnamun sannare än Ni anade, det har jag nyligen upplevat på det